Valresultatet gjorde det omöjligt för socialdemokraterna, Sveriges – fortfarande mest regeringsvana och – största parti, att bilda regering. 30,5 procent är med deras mått mätt ett mycket dåligt resultat. Vid endast fyra tillfällen sedan man första gången deltog i allmänna val (1911) har man haft ännu lägre siffror. 2018 hade man det värsta bottennappet på 28,3 procent.
Nå, detta tillsammans med att deras på senare år närmaste politiska vänner (C, MP och V) också gick tillbaka, medan det allt mer välanpassade rabulistpartiet SD nu passerade 20 procenttaket och blev riksdagens näst största parti, så vältes hela brädet över ända och gav oss en statsminister som i realiteten sitter i knät på Jimmy Åkesson. Genom att inte kräva ministerposter har SD kunnat få allt de vill ha och få de tre övriga att ta ansvaret. Var den egentliga makten ligger finns det ingen som helst tvekan om.
Politiken slogs sedan fast i Tidöavtalet som i mina ögon på många punkter inte är mycket sämre än decemberöverenskommelsen (2018) eller januariavtalet (2021), men i det viktigaste avsnittet är ett ”paradigmskifte”. Jag har lusläst det och blir inte förvånad över vad denna högerinriktade partikonstellation – med stöd av det dödsmärkta stackars partiet Liberalerna – har krystat fram. Alla kriser ska hanteras med fasta nypor och hårdare tag – till varje pris. Något perspektiv på orsakerna till alla kriserna finns förstås inte. Allt är det halvsekelgamla ”vänsterflummets” fel. Det här är den nya regeringens grundhållning (som alltså även Liberalerna tvingats svälja), men alltså egentligen inget att förvånas över.
Som vi också vet, har alla svenska regeringar sedan 1976 gradvis, tillsammans eller var för sig, ökat de nyliberala inslagen, anslutit oss till EU, odlat individualismen, reducerat den generella välfärden, privatiserat nationell infrastruktur, förstört den gemensamma likvärdiga skolan, avskaffat värnplikten, avrustat landet och istället krigat i främmande länder samt ansökt om att Sverige ska gå med i Nato – utan folkomröstning. Det är ingen smickrande meritlista. Detta har bäddat för denna helt nya politiska situation.
Sedan 1976 har de gamla partierna dessutom tappat (gjort sig av med) sina medlemsbaser, men med ökade statsstöd har de kunnat flyta upp till en egen privilegierad politikerklass med egna ekonomiska intressen att försvara. Dessa gamla partier har – eftersom intressena (klassintressena) inte längre har någon tydlig företrädare – på så sätt berett plats åt den gökunge, som nu stulit det politiska utrymme som de gamla intressestyrda partierna övergivit. Och denna gökunge har nu blivit riksdagens näst största parti, och tillskansat sig ett politiskt inflytande i den nya högerregeringen som motsvarar att de är regeringsunderlagets största parti. Detta är ett mycket märkligt förhållande.
Avtalstexten
Det här är – som jag ser det – vad som är övergripande och ur demokratisynpunkt mycket tveksamt. Och det går förstås att se var makten ligger i Tidöavtalet. Där står ju upprepat gång på gång:
”Samarbetsparti som inte sitter i regeringen har fullt och lika inflytande över frågor i samarbetsprojekten på samma sätt som partierna i regeringen… /har därmed samma kapacitet i beredningen som regeringspartierna i samarbetsprojekten, det vill säga insyn och påverkan i samordningen och förhandlingarna i de områden som projekten avser… /Regeringspartierna åtar sig att löpande hålla samarbetsparti utanför regeringen underrättat i större politiska frågor… /Alla partier som ingår i samarbetet ska ha synlighet och kunna vara avsändare vid beslut om reformer… /Samarbetspartierna bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare. Eventuell offentlig diskussion utifrån meningsskiljaktigheter i sakfrågor mellan samarbetspartierna ska emellertid bejakas, som en naturlig del av den öppna, demokratiska samhällsdebatten i ett fritt samhälle.”
Tidöavtalet är på 62 sidor. Det längsta avsnittet är det om Migration och integration som upptar 18 sidor, vilket är nästan en tredjedel av hela dokumentet. De två näst längsta avsnitten är de om Kriminalitet och om Skolan, båda på 11 sidor (17 procent). Sedan följer Klimat och energi på 7 sidor (11 procent) och till sist Hälsa och sjukvård med 5 sidor (8 procent). Migration och integration är alltså den nya regeringens viktigaste område.
När det gäller området Migration och integration använder man själva ordet ”paradigmskifte” för att beskriva den nya politiken. Och det är bara att hålla med. Bara på detta område kommer en enorm utredningsapparat dras igång i olika departement. Målsättningen är att lägga asylpolitiken på absolut lägsta möjliga nivå inom ramarna för EU-rätten och andra internationella åtaganden.
En principiell förändring är att man nu ska börja skilja på; å ena sidan människor som lagligen befinner sig i Sverige (men som inte är svenska medborgare) och å andra sidan svenska medborgare – när det gäller tillgången till grundläggande social välfärd. Det betyder att sjukvård och skola, försörjningsstöd och alla andra sorters stöd kan reduceras kraftigt för icke-medborgare med uppehållstillstånd. I Sverige har tillgången till välfärd hittills varit generell för alla som lagligen befinner sig i Sverige, men det ska det nu bli slut på. Sverige ska harmoniseras med EU:s mest strikta flyktingpolitik.
Visst har Sverigedemokraterna haft rätt i att både svensk invandringspolitik och integrationspolitik under många år varit naiv och orsakat stora sociala problem. Men, att allt nu ska lösas med hårdare tag i alla former; övervakning, polisinsatser, lagändringar, straffskärpningar, utvisningar, stopp för anhöriginvandring, försörjningskrav, lojalitetsförklaringar, språk- och samhällskunskapskrav etc etc är i mina ögon lika naivt.
Och detta med att man ska kunna utvisa flyktingar med tveksam vandel. Hallå! Finns inga som helst funderingar om rättssäkerhet här? Det är förbluffande att ingen lyckats stoppa dessa skrivningar. Man tar sig för pannan.
SD har som största parti i regeringsunderlaget, sopat golvet med det tre övriga och drivit igenom hela sitt migrations- och integrationpolitiska spaket. Det är sannerligen ett paradigmskifte. Läger i avlägsna skogstrakter, med staket och beväpnade vakter i bevakningstorn runt om, kommer snart att föreslås för alla i väntan på deportation.
Tidöavtalet i övrigt
Med detta sagt konstaterar jag ändå att det finns delar i detta avtal som är ganska bra. En del vettigt står t ex i avsnittet om Hälsa och sjukvård. Bland annat vill man ”stärka tandvårdens högkostnadsskydd för att mer efterlikna det som finns i övrig vård. Äldre personer med sämst munhälsa ska prioriteras.” Men så slänger man in en mindre lyckad mening på slutet om att ”de ekonomiska särregler som finns för tandvård för asylsökande och vissa personer utan uppehållstillstånd ses över med syfte att tas bort”.
Även avsnittet om Klimat och energi innehåller förnuftiga idéer. Utbytet av nyckelordet ”förnybart” till ”fossilfritt” är bra t ex. Kärnkraftens återkomst i sammanhanget och forskning omkring detta är också förnuftigt. Jag välkomnar även diskussionen om klimatfrågan, som varit närmast tabubelagd under många år. Elsa Widdings (SD) insatser som riksdagsledamot kan bli viktiga för klimat- och energidebatten.
Men idén om ”kulturkanon” på olika områden är en riktigt stollig idé. Staten och politiken ska hålla sig borta från styrning med pekpinnar här. Så fort man gjort en lista för t ex obligatoriska böcker att läsa för elever i grundskolan uppstår problemet med allt som av utrymmesskäl inte fått plats på listan. Det finns alldeles för mycket intressant för att sådana listor ska kunna upprättas. På 80-talet såg den socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson till att ett förlag fick stöd för att ta fram en litterär klassikerserie för grundskolan. Det var en bra åtgärd. Men ingen kulturkanon!
Sverige får ett väktarråd
Åter till förhållandet mellan de fyra partierna i regeringsunderlaget. Att de alla enades om att SD inte ska ha några ministerposter bevisar bara – som jag ser det – att de alla tar demokratins principer med en klackspark. Vad de gått med på i praktiken är att acceptera ett skuggkabinett bestående av Sverigedemokraternas innersta krets med Åkesson i spetsen, ett svenskt ”väktarråd”. I allra högsta grad odemokratiskt. Att talmannen gått med på att låta det största partiet i koalitionen stå utanför regeringen och därmed kunna verka som ett skuggkabinett – utanför det konstitutionella ansvaret – är anmärkningsvärt. Johan Persson (l) är väl den svagaste länken. Vi får se hur länge han står ut med att släpas omkring i smutsen. I Storbritannien gick det fort för en svag högerledare att tappa fotfästet.
Ett ”skuggkabinett” är väl oppositionens (för tillfället) maktlösa regeringskandidater, inte de reella makthavarna?
Knut L!
Nu är det full fart på tangentborden på Aftonbladet men även hos Annika Strandhäll och andra socialdemokrater. De är överens. Valet var manipulerat. Jag citerar därför Stefan Sauk i Lilla veckans valfläsk: ”Sverige har fått en ny regering, vilket hotar demokratin. Demokrati betyder att socialdemokratin alltid ska regera.”
Något annat var inte att vänta. Men att vår gode Knut L tycker att det är ”märkligt” att den nya regeringen ser ut som den gör, att det största partiet i den regeringen har ett mycket stort inflytande, är mer förvånande. Liksom att Knut L inte hade väntat sig ett ”paradigmskifte” i vårt land, där den som aldrig betalat in en enda skattekrona får gå till tandläkaren för en femtiolapp medan jag och andra gamlingar ska slanta upp en tusing för bara en undersökning.
Tack för en bra analys om den nya regeringen från en som har lusläst hela regeringsförklaringen (ovanligt). Klart är nu att SD inte kommer att behöva ta ansvar för sin politik när den genomförs av de andra partierna och kommer ej då att ”slipas till” av verkligheten som andra populistiska partier i Norden fick göra när deras politik mötte verkligheten (det slitna uttrycket ”nyttiga idioter” kommer att gälla för regeringspartierna då).
Men hur kommer Sverige att klara sig finansiellt i ett större perspektiv i Europa? Läser man Avanzas makroanalytiker Pekka Kääntä så hoppas han att finansiella turbulensen i Storbritannien är ett specialfall och ej skall behöva drabba övriga länder i Europa/Sverige. Medan andra ser Storbritannien som kanariefågeln som visar först vad Europas länder är på väg.
Vi ser nu redan hur energikrävande industrier drabbas och tvingas att läggas ner i en rad länder eller flytta till Asien. Enda lösningen på det (inflation m m) är att Europa rullar tillbaka sanktionerna och sin ekonomiska krigföring mot Ryssland. Det kommer knappast att ske i närtid. Framöver kan SD komma ut som de som ej genomförde den katastrofala politiken, som skapade sån stor standardsänkning för folk och land.
Men var finns den vänster som kan kliva fram som politisk kraft då?
Leif Str!
Kan inte se att jag skrivit att det är rätt och riktigt att ”den som aldrig betalat in en enda skattekrona får gå till tandläkaren för en femtiolapp medan jag (Leif Str.) och andra gamlingar ska slanta upp en tusing för bara en undersökning.”
Varför ska SD inte sitta i regeringen – och ta ansvar – när de är regeringskoalitionens största parti?
Knut L!
Det där med femtiolappen och tusingen är ett (1) exempel på en absurditet som kräver ett paradigmskifte: den som arbetar/arbetat och gör/har gjort rätt för sig ska ha fler fördelar än den nyligen invandrande som (ännu) inte har gjort det. Du, Knut, antyder att detta är ett tveksamt paradigmskifte. Jag tycker inte det. Det är snarare en självklar och sund tillbakagång till ett Sverige som följde principen att göra sin plikt – och kräva sin rätt. Det är ju denna viktiga ordning som raserats (precis som i skolan).
På din andra fråga, varför SD inte har ministerposter, har jag inget svar. Skulle tro att det snarare var ett krav från L och vissa moderater än en konspiration från SD.
Parlamentariskt är det inte konstigare än att C var en viktig del av förra regeringsunderlaget utan att ha en ministerpost. Då var det inte tal om att Annie var ett slags Nattens drottning i ett ”väktarråd”. Eller hur?