Vän med fienden

Paul Briscoe medlemskort i Hitlerjugend från år 1940.

DEN ENGELSKE POJKEN Paul Briscoe (1930-2010) bodde mellan åren 1936 och 1945 hos en tysk familj i den bajerska staden Miltenberg. Hans ensamstående mor Norah Briscoe hade haft med Paul på reportageresor i Tyskland men våren 1936 lämnade hon honom i Miltenberg för att kunna ägna sig helt åt sina egna aktiviteter. Mer om det senare.

Paul var välkommen hos sin fosterfamilj som bestod av Norahs vän Seppl, hans syster Maria samt Oma och Opa Sauer. Tanken var att han skulle stanna hos dem för gott. En septembermorgon tog Oma med honom till Volkschule där läraren Herr Arnold tog emot honom med ett vänligt Grüss Gott och förklarade på stapplande engelska att han var mycket glad över att få ha honom i sin klass. Han fick en lekkamrat, Helmuth, och de gav sig ut på olika äventyr. De byggde hyddor av grenar och löv i skogen utanför staden och på vintern åkte de skridskor.

Paul i Miltenberg år 1936.

Ibland tågade soldater genom staden. På Hitlers födelsedag år 1937 var paraden ännu mer storslagen och varje sektion leddes av en egen orkester. Pojkarna jublade och skrek så de blev hesa. Paul såg alla fanor som symboler för nationen och i hans fantasi handlade det om en hyllning till livet. Tyskarna visade sin glädje över att vara tyskar – det var vad de gjorde och det var vad han själv också ville göra.

Nästa skolår fick klassen en ny lärare, herr Göpfert, som ofta var utstyrd i partiuniform. När klassen reste sig och hälsade Grüss Gott avfärdades det argsint för nu var den korrekta hälsningen Heil Hitler med uppsträckt arm. De fick öva det flera gånger tills han var nöjd. Hans verktyg som lärare var kroppsaga, spydigheter och förolämpningar vilka användes regelbundet mot Paul.

Sommaren 1937 var det sjuhundra år sedan Mittenberg fick sina stadsrättigheter, vilket i slutet av augusti firades med många arrangemang. Söndagen den 22 augusti fick stadsborna återuppleva den svenske kungen Gustav Adolfs stormning av Miltenberg. Ett magnifikt låtsasslag utkämpades och familjen satt på första parkett i trädgården bakom huset. Paul blev så upphetsat att nackhåret reste sig när han kände doften av krut och såg rökmolnen driva fram över hustaken. Åh, vad det måste vara underbart att vara en riktig tysk! Åh, vilken ära det måste vara att få kriga!

Pauls mor kom sällan på besök och han kom knappt ihåg när det hände senast. Hemma i England hade hon hittat en väninna Molly Hiscox som hon delade våning med. Hon lärde känna Mollys älskare, Richard Houston, som var en fanatisk anhängare av Hitler och en hängiven aktivist. Han var medlem i sir Oswald Mosleys svartskjortor som när de marscherade genom East End ropade: ”Judarna! Judarna! Vi måste göra oss av med judarna!”

Norah upplevde att hon nu förts till mitten av den scen där tidens stora politiska slag utspelades och hon var beredd att spela sin roll med entusiasm. Viktiga arbetsuppgifter stod på dagordningen och ödet hade valt ut henne till att sköta dem. Sommaren 1939 gav hon sig ut på en stor rundresa som omfattade Tyskland, Nederländerna och Balkanhalvön. Hon såg sig som en ambassadör för den engelska fascismen men dem hon träffade var småpåvar som inte skulle göra några avtryck i historieböckerna.

I och med krigsutbrottet var det slut med utlandsresor för Norah och det blev allt svårare för tysklandsvännerna i England att få stöd för sina åsikter. Hon fick i januari 1941 anställning som maskinskriverska på ett ministerium som svarade för att den engelska krigsmakten försågs med nödvändiga resurser. Genom bristande säkerhetskontroll flyttades hon den 19 februari till en enhet på ministeriet som hade nära koppling till krigskabinettet. Merparten av arbetet inom hennes nya enhet var konfidentiellt, mycket var topphemligt.

När Norah berättade för Molly om sin nya tjänst bad Molly henne att komma på besök så de fick talas vid. För att göra en lång historia kort så fick de kontakt med en person som erbjöd sig att till Tyskland föra över den information som Norah kunde skaffa fram. De möttes igen hemma hos kontaktpersonen, som arbetade för säkerhetstjänsten MI5 och hade ordnat med att två personer från säkerhetspolisen avlyssnade deras samtal. Norah och Molly greps och fördes till kvinnofängelset i Holloway.

De åtalades för landsförräderi, som med automatik ledde till dödsstraff, och för handlingar som var ägnade att bistå fienden, vilket kunde leda till livstids fängelse. Det enda av värde Molly ägde var ett kafé på Ewell High Street som hon sålde för att få pengar till en försvarsadvokat. De kunde därigenom engagera den framstående advokaten John Hutchinson som fick domaren att dra tillbaka åtalet om landsförräderi. Hutchinson höll sedan en plädering där han pekade på förmildrande omständigheter och domen blev fem års fängelse.

Paul bodde kvar i Miltenberg fram till krigsslutet. Det var svåra tider men han deltog i Hitler-Jugends aktiviteter med stor entusiasm. Han såg sin Führer som en fadersfigur – trygg, stark och klok. Men påsken 1945 rullade amerikanska trupptransportfordon och stridsvagnar in i staden. Pauls familj såg det som ett sätt att komma på god fot med amerikanerna att berätta hur de hela kriget tagit hand om en engelsk pojke. De tog med Pauls födelseattest och gick till amerikanarnas högkvarter.

Nu startade en process som de inte hade någon kontroll över. I juni körde en svart Mercedes, en brittisk stabsbil, upp framför deras bostad. En soldat klev ut och meddelade att Paul skulle skickas hem till England. Det skulle bara dröja ett tag innan transport var ordnad. Först i början av oktober kom man och hämtade honom. Resan gick först till en flyktingförläggning i Frankfurt. Därifrån skulle hemresan gå med flyg. Ett engelskt par tog hand om honom när de såg hur nedstämd han var.

Paul tillsammans med modern Norah, hustrun Monica och barnen Catherine och Robert i Bristol 1962.

”De var tyskspråkiga och de spetsade öronen när jag berättade om mitt liv och min familj i Miltenberg. Sedan berättade de om saker som hade inträffat i Tyskland, saker som jag inte haft någon aning om. De pratade om gaskammare som hade byggts för att ta livet av miljontals män, kvinnor och barn. De berättade om den obeskrivliga tortyr som hade utövats mot oskyldiga människor och om hur mentalt handikappade människor hade mördats i hemlighet, hur otaliga politiska motståndare godtyckligt hade avrättats i Tyskland och i alla de länder som hade varit ockuperade av Hitlers Reich. Jag trodde inte på dem.”

November 1945 flögs Paul med ett Dakotaplan till Croydon Airport. De andra passagerarna försvann och Paul stod ensam kvar i mörkret utanför ankomsthallen. En polisman dök upp och sa något lugnande som Paul inte förstod. Så syntes ett par billyktor och en taxi stannade. Två kvinnor steg ur, en måste vara mamma, men vem? Han gick fram och kysste den sötaste av dem. Det var fel person. Mamma hade tagit med sig Molly. De hade båda villkorligt frigivits ur fängelset efter fredsslutet.

Engelska originalet My friend the Enemy. An English boy in Nazi Germany publicerades år 2007. Utgavs på svenska av Historiska Media år 2011.

Nu följde en tid när Paul och hans mor långsamt anpassade sig till samhällslivet i efterkrigstidens England. Norahs antisemitism dog ut av sig själv. Hon arbetade som journalist och fick två böcker utgivna av Peter Davies Ltd under pseudonymen Catherine Dee. Den första kom år 1949 med titeln No Complaints in Hell, där hon berättar om sin fängelsetid.

Efter värnplikten, då Paul genom sina språkkunskaper fick tjänstgöra i Tyskland, utbildade han sig till lärare, gifte sig och fick två barn. Norah flyttade in hos dem där hon bodde till sin död vid nittiofem års ålder. Paul var en talangfull berättare och höll många föredrag om sina livserfarenheter i både England och Tyskland. Boken Vän med fienden skrev han år 2007 i samarbete med Michael McMahon.

... är läst 445 gånger!

  3 kommentarer for “Vän med fienden

  1. Bengt Svensson skriver:

    Fascinerande historia. Hur kunde denna moder Norah dumpa sin son hos mer eller mindre bekanta och sedan bara dra vidare? Men det framgår kanske i boken.

  2. Henrik Linde skriver:

    Norah hade lärt känna sonen i familjen, Seppl, som var vad man brukar kalla ”en kvinnokarl” och hon planerade att gifta sig med honom men det blev aldrig av.

    Hon hade haft med Paul på sina reportageresor i Tyskland men när han fyllt sex år skulle han börja i skolan. Familjen Seppl tog gärna emot honom och han blev som ett barn i huset.

    Norah besökte ibland Miltenberg, men Paul skriver att han har svårt att minnas hennes besök. Sedan kom kriget som omöjliggjorde resande.

  3. Dan Kotka skriver:

    Lindes talang för att skriva historia.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.