Niles (Ekstrand) i The Nanny
Jag skäms inte att avslöja det. Även om jag med brukssamhällets modersmjölk insöp uppmaningen ”sätt inte en ära i din skam”. Men finns det verkligen någon anledning till skamsenhet i det jag avser att återberätta nu?
Skam över att jag kände mig ”stor” och duktig? Kärig på sandviksmål. Äh, glöm det.
Vad jag syftar på är ett informellt korridorsamtal med en akademiskt välmeriterad kollega. Efter att ha spörjt mig om en boktitel, delgivits klart besked med författarnamn, år och allt, utbrast hon imponerat: ”Du är ju ett vandrande referensbibliotek!”
Klart jag sträckte på mig. Utan att skämmas det minsta för det. Vare sig vid tillfället eller retroaktivt. Jag var ju, för guds skull, referensstinn. Med rätt att känna mig kärig.
Det var då, det. När minnet fortfarande levererade, för att säga det på fulaste nysvenska. Numera sviker det och jag skulle tvingas gräva inne i skallens mörkaste irrgångar efter namn på författare och boktitlar – om någon mot all förmodan konsulterade mig.
Det stannar inte därvid. Häromkvällen slet jag för att försöka komma på vad butlern i The Nanny heter. En ganska så roande sitcom om en välbeställd New York-familj. Fadern, mister Sheffield, engelsman och en pappas gosse. Tät men obegåvad. Titulerar sig ”teaterproducent”.
Det gick bara inte att pressa fram det, sådan ansträngning lönar sig ju heller aldrig som bekant. Och jag vägrade att göra det lätt för mig genom att införskaffa uppgiften via genvägen Google.
Men i morse, fortfarande kvar i sängen, sömndrucken men avslappnad, kom det helt plötsligt inseglande: Niles.
Det flotta huset på Upper East Side´s herre, om än i praktiken, som när Fran Fine, hon som spelar the nanny iförd den kortaste av kjolar och krigsmålat ansikte, frågar efter hans efternamn svarar: ”Det är som med Cher. Jag heter bara Niles.”
När jag, uppvuxen i en hederligt arbetande, socialdemokratiskt röstande familj utan akademiska traditioner, storögd och riden av bildningskomplex, ankom Upsala och universitetet höstterminen 1968 trodde jag att man måste läsa hela böckerna.
Noggrant från första till sista sidan. Allt annat var fuffens.
I de först inmundigade böckerna, från den intellektuell oskuldsfulla premiärtiden i lärdomens stad invid Fyrisån, är så gott som varje rad understruken med linjal och blå kulspetspenna. Omöjliga därför att låna ut, vilket heller aldrig sker.
Folk läser ju inte nuförtiden, påstår vetenskapliga rapporter. De föredrar att ”lyssneläsa”. Bekvämast så. Och att slippa tänka.
Men, låt oss inte sticka under stol med det, med risk för att jag stämplas som en gammal, förbittrad uv: för att utveckla sin förmåga att tänka måste man läsa, och läsa riktiga böcker som ger hjärnan något att bita i. Heidegger – inte Läckberg.
Efter många års extremt flitigt läsande, bok på bok på bok på bok (”får du inte ont i huvudet”, undrade försiktigt min syster), avslöjade en kollega att han aldrig gjorde det: slukade böcker från början till slut. Han skummade och plockade ut det han ”hade användning för”.
Jag stirrade misstroget på honom. Men så gör man väl ändå inte! Och hur visste han vad han behövde? Till skillnad från en kvinna jag kände i Upsala saknade han fotografisk blick.
Nämnas bör att han, fuskpellen, sedermera blev professor, om än i ett weird bindestrecksämne. (Handikapps-sociologi.)
Jag minns, det minns jag bland alla mindre trevliga saker i mitt långa liv, när vi i ”röda gardet” på Sociologen ”ertappade” en person som doktorerade på en avhandling om arbetslivet med att hänga på och stoltsera med referenser som han aldrig läst. Snacka om lånta fjädrar.
Efter att ha tagits på ”bar gärning”, under själva disputationsakten i universitetets vördnadsbjudande sal X och inför alla hans anhängare, avskydde han oss, pålästa som sjutton i hans speciella ämne, om möjligt ännu mer än han gjort innan.
Preskriberat är vårt oborstade agerande, utgår jag ifrån. Nå, hur som helst. Nuförtiden är det försvinnande få som använder Ekstrand som referensbibliotek. Wikipedia och sedan AI har gjort mig arbetslös som kunskapskälla. För att inte tala om redan nämnda Google.
Riskfyllt att dra till med något, om jag nu skulle få för mig det, för att verka bildad och imponera. Bara att kolla (fulsvenska igen) det sagda med hjälp av någon av de ovanstående källorna.
Apropå Google. Jag försöker, där är vi igen, komma på vad han hette, Toby någonting, en kändis nästan i klass med Truman Capote, som skrev i Vanity Fair.
Och informerade om att det första man gjorde när man i hans innekretsar träffade en ny, obekant person var att så fort som möjligt kolla (jag försöker vänja mig) om densamme fanns på Google. Och vad som stod där att förhålla sig till.
Framförallt om personen kunde anses viktig eller inte.
Finns man inte i Google, finns man inte. Så bäst att kolla. Apropå det. Göran Palm kallade det ”ögononani” när man letar upp, sedan sitter och stirrar på sitt eget namn i spalterna.
Lasse E!
På tal om fuskläsning: för att leta upp det läsbara i slagghögar, måste man stundom låta blicken glida snabbt över sidorna. Jag läste på påskdagen Honungsvargar av Sun Axelsson. Där var mycket om det Sverige som en gång fanns i den boken. Men jag läste blott delar ord för ord.
Här är ett ointressant stycke ur boken: ”Vederstyggliga fantasi! Jag såg oss plötsligt som älskande iklädda rustningar och stålkorsetter, ivriga att nå den andras kropp utan möjlighet att ta sig igenom stålet annat än med skärbrännare, Jag hörde klirr och dunk och rassel såsom av kedjor och jag brast plötsligt ut i våldsamt skratt, som givetvis var andra sidan av den stora gråten inom mig, som också var avskyn, den kloka avskyn inför ett destruktivt, av andra pådyvlat försvar, andras stämplar och förbud… Jag skrattade så tårarna rann och smälte sönder rustningen och riddaren vid min sida, som först trodde att jag gripits av hysteri, men avstod från den klassiska örfilen, rycktes med av skrattet. Det måste finnas ett skrattets Helgon och Ängel. Och han greps av Det Heliga Skrattets försoning och mildhet och så fann vi varandras hud och kärlek och så älskade vi medan historiens sura hjältar och onda profeter avundsjukt betraktade vår enkla goda gärning.”
När det kommer ett sådant stycke, ögnar jag på några ord per rad, och – här kommer det tidsbesparande – hjärnan bedömer vilken typ av text orden ingår i, och glömmer sedan bort varje ord. Efter att ha snabbläst en sådan sida har jag bara ett intryck av vilken typ av text som fanns på sidan.
När författarinnan slutar skriva om sin själ, och skriver om verkligheten, saktar blicken ner på farten: ”Det svåraste var den delade toaletten i korridoren. Den var omöjlig att förgylla. Det enda man kunde göra var att helt blunda för den. Den kunde aldrig bli ett badrum i svart kakel med violfärgade väggar som jag sett i filmstjärnereportagen. Det var ett litet brunt dass utan fönster med stelnade loskor på väggarna, omöjligt att hålla rent trots många försök, och det utandades så mycket förtvivlan, leda, äckel och hopplöshet, att jag försökte hålla mig till potta i lägenhets, men det gick ju inte alltid och Nick och jag återkom alltid från våra dassbesök med en djup känsla av förstämning efter inblick i en ovälkommen verklighet. [– – –] På Bondegatans dass har många storheter setat någon gång. Bland andra de generösa, varma och originella vännerna Lagercrantz, vilka tidigt gav mig sitt positiva stöd, inspiration och sin omtänksamma vänskap. Marianne Höök och Ingrid Thulin, Jörn Donner och Åke Runnquist, kompositören Luciano Berio och museiintendenten Pontus Hulten, James Mason och Vanessa Redgrave, när de hälsade på Brita och Tina, vilka arbetade med film och som hyrde min våning när jag var utomlands. Det fula dasset har erbjudit lättnad för många diktare, kritiker, filmare, målare och för alla mina nära vänner, vilka fått fulheten att vika genom att acceptera min bostad som den var, med dass och allt. Men så fanns det ju också de berömdheter, och icke berömdheter, som satt och höll sig en hel kväll av rädsla för bakterier, fulhet, överfall och mord.”
Ett sådant stycke läser jag visserligen snabbt, men registrerar dock varje menings betydelse.
Alternativet till att fuskläsa böcker på detta sätt är att avstå från att hela författarskap och ämnesområden.
Jan Arvid G!
Kanske har du en poäng. Men hos mig sitter hur man ska/bör/måste läsa i ryggmärgen. Det är väl Brukets bildningskomplex som fortsätter att spöka. Inte rakt igenom dåligt, förtjänar att genast tilläggas. Gå till källorna, uppmanade som vi vet Myrdal. Underförstått: läs ordentligt, slarva inte. Nå, jag har drivit upp mitt snabbläsande. Undan går det, när jag kopplar på det. Vilket jag kunde tillämpa under alla år när studentalster skulle läsas och bedömas. När jag, som nu, läser Daniel Lehmann, bromsar jag in.
Jag har sedan min första bok (Jorden runt på 80 dagar – Sagabiblioteket) 1957 läst ord för ord. Det där med skumläsning eller översiktsläsning är inte läsning för mig, det är fusk. Jag kan hoppa över, sluta läsa, men om jag läser är det ord för ord och mycket långsamt. Det diagnostiserades 1955 som ordblindhet och ansågs vara ett kopplingsfel i hjärnan. Men efter att ha fått ordning på stavningen har jag kunnat skriva fortare än många andra. Texter från Skolöverstyrelsen, pedagogiska undersökningar och om skolfrågor i allmänhet är ett undantag, de läser jag snabbt. Jag märker nämligen mycket snart att där inte finns något av värde att lägga på minnet.
Håller inte med om att citerade stycke av Sun Axelsson om de älskande iklädda rustningar och stålkorsetter är ointressant. Tvärt om, mycket underhållande och tänkvärt. Jag önskar ibland att jag kunde skumläsa Jan Arvid G:s kommentarer. Men det klarar jag inte ännu. Kanske måste jag fylla 80 innan det blir möjligt.
Lasse E och Knut L!
Hur bildade ni er en uppfattning om vem Oscar Levertin var? Fuskläsning av hans samlade verk, med långsammare tempo när hjärnan signalerade att ni kommit in i en läsvärd text (min metod), eller läsning ord för ord av hans samlade verk?
Lasse E och Knut L!
Hur skulle jag ha kunnat läsa Oscar Levertins samlade verk, om jag icke finge fuskläsa, och stanna upp och läsa ord för ord, när texten blev intressant? Och Erik Gustaf Geijer, Anders Fryxell?
Den här diskussionen tycks alltigenom vara subjektiv, så det bör vara riskfritt att deltaga.
Jag har alltid läst otroligt långsamt och mitt livs sammanlagda läsvolym lär rymmas i ett sorgligt litet bibliotek. Det vore därför önskvärt att kunna skumma, alternativt tvinga sig hoppa över stycken som det av Jan Arvid ovan citerade stycket, och gubevars; det kan jag nog ibland. Men i alltför stor utsträckning känner jag den irrationella plikten att läsa varje ord. Således har jag, som Jan Arvid påpekar, tvingats avstå från alltför många författarskap och ämnesområden. Det gör mig relativt obildad och även långsam i skrift.
I denna diskussion herrarna emellan (tre herrar vars texter jag gärna läser) kastar jag in en röst för den förmåga jag själv har svårt att praktisera. Det är nödvändigt att tvinga sig att skumläsa för att finna och få tid för det viktiga. Likväl är det välformulerade fortfarande en njutning att följa i långsam takt, om än oviktigt.
Vad är det för mening att selektera romaner etc, alltså inte läsa hela sidor etc, vad för mening. Om författaren är intressant läser jag även det lite mindre roande eftersom helheten finns där, och att läsa t ex Folke Fridell, August Strindberg m fl läser jag därför alltid allt på sidorna! Men alla blir lyckliga på sin lott! Om jag ska hämta uppgifter blir det selektivt såklart.
Att läsa varje sida på exempelvis en roman kan vara av intressant betydelse i meningen att det är med detaljerna man bygger helheten som sedan får ett samlat och meningsfullt värde att förmedla.
Kan också vara ett målat konstverk som berättar genom varje litet penseldrag eller om så en enstaka tråd när den binder samman varje vävd mattas längd, ty det är genom detaljerna ögat fångar intrycket av hela bilden.
Så fungerar det även för hantverkaren, snickaren eller muraren, ty han vet att varje sammansatt regelverk eller minsta fog betyder något viktig om hållfasthet och innebär ett tilltänkt, bestående värde, inte utan estetiskt tilltalande innehåll. Ett slags yrkesstolthet som utföraren inte alltid förmår att sätta ord på utan det är en kunskap, inlärd över tid utan en omedelbar tanke bakom varje utfört moment.
Som elektriker, under mitt verksamma yrkesliv, kan jag ibland vid tillfällen upptäcka äldre installationer, exempelvis på vindsutrymmen, där synliga kablar är förlagda liksom vackert väl utförda konstverk. Frågan är; varför ansträngde sig installatören genom massor av energi och tid på något som inte hade någon betydelse för funktionens resultat?
Jag tror att det finns oss alla en estetisk känsla med det vi utför inte enbart för oss själva utan innehåller även en inbyggd idé om vad vi gör, såväl i teori som praktik, som är till nytta i ett större sammanhang. Liksom en tilltalande känsla med hållbart budskap utifrån ett bestående innehåll.
Möjligtvis är det en sammansatt bild som förmedlar att det goda samhället blir uppbyggt utifrån en outtalad idé om att arbetet ger ett värde genom gemensamma ansträngningar.
Förmodligen kan det vara en gryende visionär och förhoppningsfull tanke vi alla bär på men dessvärre inte sällan möts med våldsamt motstånd från maktfullkomliga krafter där krigets katastrofala verkningsgrad visar sig dessvärre i dag vara en ytterst obehaglig påminnelse.
Håller med Olle Pålsson i hans synsätt på konstnärligt arbete, såväl som på hantverksarbete. Alla delar behövs i helheten: Inte bara i arbetets utförande – utan även i ”konsumtionen” av till exempel ett litterärt verk.
Jan-Peter Stråhle uppfattade det som att jag ”hoppar över stycken”, men jag snabbläser på ett annat sätt än överhoppning. Låt mig taga August Strindbergs “Världshistoriens mystik” som exempel. Jag bildade mig först en uppfattning om verket genom att läsa kommentarer. Det blev mig uppenbart, att huvudtankarna i verket vore värdelösa. Men några intressanta passusar och författarens språk skulle kanske kunna göra verket läsvärt? Efter några sidors läsning ord för ord slocknade även detta hopp. Då övergick jag till att låta hjärnan uppfatta ett urval ord på varje sida, men knepet är att inte låta medvetandet fästa sig vid orden. Då fastnar man!
Eftersom orden jag slänger ett öga på glöms bort inom en sekund kan jag inte efteråt säga, vad jag såg. Men jag kan tänka mig, att blicken landar på några ställen av denna typ: ”bland Hellas hjältar i Trojanska kriget, tre bestämda typer … munnen vidare med grövre läppar, ögat kortare … kan ses än i dag på svenska landsbygden … Sokrates är ingen grekisk typ … Denna finntyp återfinnes hos satyrer … österländska judtypen med den krokiga öfverhängande näsan … Diogenes är en romansk krympling vanlig i Italien”. Utöver meningsfragment ser mitt omedvetna ett antal enskilda ord på varje sida, som ”oädel” och ”återfinnes”.
Mitt omedvetna omdöme var, att Världshistoriens mystik inte vore värd att läsa noggrant och införliva i mitt mentala bibliotek. Av vetenskapliga skäl läste jag i morse texten ord för ord, och fann, att mitt omdöme var befogat, för mig personligen, och kommer att så förbli i alla mina dagar.
Intressant är, att den autonomt fuskläsande hjärnan stannar till, om språket blir bättre. Jag stannade till i Världshistoriens mystik och läste ordagrant följande, och minns det än: ”En Försynens man, en karl i ledet som går blint på utan att känna härförarens afsikter, ett stort redskap, ett motsägelsens tecken och en förargelsens klippa, en människa full af högmod och ödmjukhet, af rediga tankar och oklara syften, detta var Luther. En andens stridsman som hatade vapenkrig och armvåld, fick han icke se religionskriget, men det utbröt samma år han dog, 1546”. Innehållet är skräp och fel, men skrivet med schwung.
Jan Arvid G var vänlig att använda min fåordiga kommentar för att demonstrera sin snabbläsning. Han ögnade snabbt några ord och bedömde vilken typ av text orden ingår i, och glömde sedan bort varje ord. Därefter återstod endast ett intryck av vilken typ av text han nyss snabbläst.
– Alldeles rätt så! Texten var synnerligen trivial, här fanns inget värt att lagra i minnet. Om detta är vi helt överens. Sedan försöker han återge vad jag skrivit, och misslyckas.
Q.e.d.
Lysande!
Jan-Peter S!
Ditt inlägg 2025-04-23 klockan 20:38 är underhållande. Men jag kan avslöja, att du påvisade ett annat fenomen än snabbläsningens vådor, nämligen felläsning. Jag läste din kommentar ord för ord, två gånger. Ändå gjorde jag en felläsning.
Tanken att jag ofta läser fel vid läsning ord för ord har – inser jag nu – legat och grott länge. Nu blir den insikten medveten. Alltså hade jag nytta av vårt samtal.
Jag menar inte, att snabbläsning vore nödvändig. Långsam läsning av ett mindre urval texter är ett hedervärt livsval. Men jag säger en oönskad sanning för intellektuellt arbetande människor: snabbläsning av valda delar av författarskap är alternativet till lögn.
Lögn kan man misstänka, när en skribent uttalar sig om en författare i helfigur. Sällan ser man den ärliga ansatsen ”I det urval av Jean-Paul Sartres texter som jag läst, har Sartre…”. Att skriva så borde vara regeln, ity att en yrkesintellektuell bara kan bekanta sig med ungefär tre författarlivsverk per år vid läsning ord för ord.
Jan-Peter S!
Otydlig skrivning är lika illa som felläsning. Jag läste din FÖRSTA kommentar två gånger, borde jag ha skrivit.
Jan Arvid G!
Tack för att du läste min kommentar och för att du förstod den precis så som den var menad.