Vandringar genom ett återuppbyggt Charkiv – resebrev (5)

Röda Arméns stridsvagnar rycker in i det befriade, men förhärjade, Charkiv sommaren 1943.

Jag hade kommit till Charkiv på lördagkvällen. På söndagkvällen tog mig mina kollegor mig ut på en promenad till stadens kulturella centrum, operan och konserthuset. De visste nämligen genom den rysk-ukrainska meteorologiska djungeltelegrafen att AP gillade musik. Nu fick jag stifta bekantskap med en av deras ledande organister, Stanislav Kalinin. Hans orgelstil är mäktig och de franska stycken (Fauré, Alain m.fl. ) han spelande var som tonala tsunamis. Här spelar han Händel.

En gång Ukrainas huvudstad
När vi gick genom staden i aftonskymningen såg Charkiv ut som vilken modern europeisk stad som helst. Den var vid tiden för Sovjetunionens bildande landets tredje största stad, större än Kiev. Den fungerade också som Ukrainas huvudstad fram till 1934.

Den erövrades av Wehrmacht den 24 oktober 1941. I maj 1942 misslyckades en katastrofal röda arméoffensiv med att återta staden. Det lyckades man med 16 februari 1943, men staden återtogs för andra gången av tyskarna den 15 mars 1943. Först den 23 augusti 1943 blev den äntligen befriad för gott.

Av förstörelsen ser man idag inte ett spår. Tvärtom fanns det en massa byggnader som verkade ha klarat sig undan krigshärjningarna. Vad det berodde på fick jag inga klara svar på. En del sade att husen hade restaurerats, andra att de motstått bombadermanget. Huset jag bodde i såg gammalt ut och hade väggar som var metertjocka, så det stämde kanske där.

Jag har sett någonstans att man i väst vid krigsslutet trodde det skulle ta hundra år för Sovjetunionen att reparera krigsskadorna och bygga upp landet på nytt. Men det gick som bekant betydligt fortare. Förtjänsten av detta tillfaller det hel-, halv- eller kvartskommunistiska system man hade.

Något tålde de att skrattas åt men kanske mera att hedras ändå“.

” . . . men hedras ändå”
Mina tankar går då, lite ovilligt, till två typiska sovjetiska partifunktionärer som deltog i eller ledde detta arbete, Nikita Chrusjtjov (1884-1971) och Leonid Brezjnev (1906-82). Den förre som chef i Ukraina och den senare som chef i ukrainska Dnipropetrovsk; både var nämligen mer eller mindre ukrainare.

Vi som var unga och radikala under kalla kriget såg Chrusjtjov och Brezjnev som löjliga figurer. Ty den duglighet de visade under återuppbyggnadsarbetet efter kriget hade de svårt att överföra som ledare av Sovjetunionen.

Hur marxistiskt skolade de två var kan diskuteras. Men 1945 gällde det inte att sitta och tolka och diskutera Marx eller Lenin. Inte heller vänta på, eller med marknadsekonomiska argument locka till sig, någon ukrainsk miljardär som skulle vilja ytterligare berika sig på att bygga upp nerbombade kvarter. Här gällde det att kavla upp ärmarna och hugga i, att tillgodose de skriande behov som fanns efter kriget.

Hur blir man fil. dr. i Sverige
På måndagsförmiddagen hämtades jag av en annan kollega, som tog mig på en ny två timmars promenad genom centrala Charkiv till universitetet och dess ekologiska avdelning. Ty jag hade bjudits in till en tredagars ekologisk konferens för att att berätta om utbildningen av blivande doktorer i Sverige samt hur vi “kvalitetssäkrar” universitetsutbildningen. Jag hade fått uppgiften redan innan jag reste så jag var ganska väl förberedd i ett ämne jag inte visste så mycket om.

Ty när jag var i 25 årsåldern (1969) blev man doktor mot slutet av sin kärriär, när man på sin ålders höst summerade sitt livs vetenskpaliga verksamhet. När jag började närma mig den åldern (kring 1990) hade man ändrat utbildningen till dagens. Så jag missade den bussen och fick aldrig någon doktorshatt. Istället kom jag till ECMWF, Europeiska vädercentret i Reading, England. Där förvärvade jag informell men faktisk doktorskompetens under tio års fikapauser, luncher, sammanträden och arbete med världens ledande meteorologer.

Här på konferensen presenterades jag dock som ömsom “doktor” ömsom “professor”, något som jag efteråt diskret förklarade att jag nog inte var. Men det var intressant att sätta sig in i helt nya saker och föreläsa om det. Vad som speciellt fångade min uppmärksamhet, och som jag sedan gjorde lite nummer av, var att en svensk doktorsavhandling ska avslutas med en 2–5 sidor lång populärvetenskaplig sammanfattning. Det är inte bara ett demokratiskt krav, det tvingar vetenskapsmannen att begripa vad han egentligen håller på med. Med Einsteins ord: “Den som inte kan förklara något för sin mormor begriper det inte heller själv”.

Karazinuniversitetet, huvuduniversitetsområdet i Charkiv. Det finns sammanlagt tretton universitet i staden, dock inte lika stora som ovanstående. Platsen heter numera Frihetsplatsen, tidigare Dzerzjinskijplatsen efter den förste chefen för den sovjetiska hemliga polisen.

På konferensen hamnade jag bredvid en estländsk ekolog från Tartu. Vi blev snabbt goda vänner, bl a för att jag fick honom att förlika sig med bristen på “nordisk” punktlighet här i öster. Efter mina besök är jag helt inställd på att planer kan komma att ändras, tider förskjutas – ja att vad som helst kan hända.

Esternas syn på vetenskapsmän
Estländaren gladdes också åt mina kunskaper om hans lands moderna historia. I pauser och på luncher hade vi många och långa för mig, som ni kan förstå, givande diskussioner. En sak som jag inte visste, men som han insisterade på var sant, var att estländare har en liten nedlåtande syn på vetenskapsmän:
Dom gör ingen nytta.

Hur estländarna valde att presentera sig på frimärken under mellankrigstiden: hårt arbetande småfolk.

Estländare trodde att det var en följd av moderna tider (efter 1992) medan jag ville gå minst hundra år tillbaka i tiden – före självständigheten. Den härskande klassen i Estland hade egentligen inte utgjorts av ryssar utan av tyskar (baltyskar). Bland dem fanns det många bildade människor, också framstående vetenskapsmän (även inom meteorologin). Hatet som esterna riktade mot balttyskarna drabbade därför också deras goda sidor.

Balttyskarna försvann 1939–40, men inställningen att vetenskap är något för herrefolk, finns nog kvar bland det estniska småfolket, som ju aldrig själva haft någon adel eller ens överklass. Min estländske vän var inte helt avvisande till tolkningen.

 

När jag visade den här bilden visste jag inte om gubben var Esaias Tegnér eller Erik Gustaf Geijer, men jag chansade på den sistnämnde – vilket stämde!

Improviserade föredrag
Den improvisatoriska kulturen förnekade sig inte. Mycket riktigt fick jag hoppa in med halva det föredrag jag skulle hålla dagen därpå. Men det gick bra. Alla var glada. Mindre glad var dock jag när jag oförhappandes också skulle hålla ett föredrag på tio minuter om Uppsala universitets historia! Andra föredragshållare från olika delar av Europa hade nämligen ägnat tid, för mycket tid enligt min mening, åt att göra reklam för sina universitet. Nu ansåg konferensledningen att det inte var mer än rätt att också Uppsala universitet fick låta tala om sig. Hade jag bara fått en chans att förbereda mig! Nu kände jag mig som August Strindbergs alter ego i Röda Rummet, Arvid Falk, när han fått order att skriva sexton sidor om drottningen Ulrika Eleonora.

 

Men det gick bra. Jag är inte säker på att någon uppsaliensisk historiker hade godkänt allt vad jag berättade, men stämningen fortsatte att vara hög. Intresset att komma och studera i Sverige är stort och jag försummade vid inget tillfälle att göra reklam för Svenska Institutets olika program.

Sedan var det konferensmiddag med ett slags stort smörgåsbord där man plockade fritt och utväxlade skålar i olika drycker, som ständigt fylldes på. Ett obligatoriskt inslag, som jag redan träffat på i Odessa i fjol, var skålen för KVINNAN. I Odessa hade detta utgjort en förevändning för att få pussa ett utvalt objekt, men här lite längre norrut räckte det med ett vackert tal. Jag talade mig varm för de ukrainska, ryska och vitryska kvinnorna, som jag ansåg bar sina länder på sina skuldror.

Sju goda råd
Dagen efter hade det snälla universitetsfolket mobiliserat en grupp ekologistuderande för att ta mig runt Charkiv. Men en lång promenad i underbar sol och värme orkade jag inte med, så jag undrade om jag istället fick bjuda på en mini-föreläsning “Sju råd till unga vetenskapsmän”? Jo, det fick jag.

  1. Välj ämne efter vad du gillar eller är bra på. Hoppa inte på trender eller vad som är inne. Som exempel tog jag en av mina idoler, den brittiske flödesdynamikern Geoffrey Taylor (1886-1975),  som spolade en karriär i atomfysik för att istället ägna sig åt gasers och vätskors dynamik – med stor framgång.
  2. Ge inte upp även om alla är emot dig. Ändra uppfattning bara om du verkligen själv inser att du haft fel. Det är förresten en stor positiv upplevelse att upptäcka att man haft sakligt fel. Det har jag själv fått uppleva 3–4 gånger, både i politiken och vetenskapen. Plötsligt skingras molnen…
  3. Var inte rädd för att ställa “dumma” frågor – dom kommer du att lära mycket av. Kanske tycker en och annan i publiken att du är lite korkad, men denne kommer du säkert aldrig att möta mer. Dessutom kan det finnas många flera som undrade över samma sak som du.

    Det var i den förbjudna zonen längs järnridån som man efter kalla kriget gjorde en mängd biologiska och botaniska fynd.
    Denna liknelse tilltalade ekologerna eftersom man efter järnridåns fall fann fullt med spännande djur och växter i “ingen mans land”.

  4. Det är ofta i gränslandet mellan olika ämnen som man kan göra de fina fynden. Själv har jag botaniserat i gränslandet mellan meteorologi, klassisk mekanik, statistisk, historia och oceanografi.
  5. Gamla böcker och artiklar kan innehålla intressanta fakta eller infallsvinklar. Även om de skulle ha fel kan det vara intressant att se på vilket sätt. Genom att ägna en hel sommar åt att förstå Gaspard Gustave Coriolis uppsats från 1835 fick jag en helt ny syn på mekanismerna som styr lufthavets rörelser.
  6. Bli inte skrämd av all förvirring och kaos – så har det alltid varit. I historieböckerna går det en rak väg uppåt t ex från Kopernikus, över Kepler och Galieo till Newton och sedan Einstein. Men tittar man efter noggrannare, ser man att vägen uppåt inom Vetenskapen har varit högst kaotisk, med personliga intriger och bakslag – också bland de Stora Namnen.
  7. Tveka inte att publicera negativa resultat. Någon får för sig att man kan få cancer av jordnötter. En mängd forskare runt om i världen undersöker saken och kan med 95% tillförlitlighet slå fast att så inte är fallet – men bryr sig inte om att publicera. Men 95% är inte 100% och här och var kan forskare av rena 5% tillfälligheter få resultat som visar att jordnötter faktiskt leder till cancer. De publicerar givetvis och det blir ett himla rabalder. Andra forskare provar på nytt med negativa resultat och beskyller sedan de som publicerat för inkompetens eller fusk.

Egentligen hade jag tio goda råd, men nummer 8 till 10 får vila till en annan gång.


Nästa avsnitt:
Vad mer kan en meteorolog berätta för ekologer?

  2 kommentarer for “Vandringar genom ett återuppbyggt Charkiv – resebrev (5)

  1. Bertil Carlman
    2018-05-13 kl. 7:15

    Attans vad ROLIGT, och intressant, det är att läsa dina reseberättelser Anders!

  2. Anders Persson
    2018-05-19 kl. 14:55

    Länken till det roliga kapitlet i “Röda rummet” fungerar nu http://runeberg.org/rodarum/05.html

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.