Visst hoppade jag till i TV-soffan när statsminister Stefan Löfven i sin regeringsförklaring 2014 informerade att Sverige erkänner Palestina som stat. President Mahmud Abbas var glad, tackade och lyckönskade Sverige. Alla var inte glada. Några hoppade till.
Den socialdemokratiska hållningen i Palestina-Israel-konflikten har i och för sig förvånat tidigare. När Palme, 1974 i Tunis, ställde upp på bild med PLO-ledaren Arafat rasade de politiska motståndarna både här hemma och utomlands. Men den svenska socialdemokratin tog Arafat i sin famn. Han blev liksom en svensk sosse med palestinasjal. Och utrikesminister Sten Andersson blev hans närmaste kompis. I bakgrunden fanns den mäktiga trojkan Palme, Brandt och Kreisky. Denna socialdemokratiska trio tillskansade sig, när det begav sig, stor makt över den europeiska diskursen beträffande Palestina. Med stor diplomatisk kreativitet satsades tid, prestige och pengar på Arafat. Och Sverige, med radarparet Palme och Andersson, tog på sig ledartröjan under 1970-talet och några år framåt.
Hur blev det så här? Varför intog den tidigare så Israelvänliga svenska socialdemokratin – vem minns inte bilden från 1962 där Tage Erlander badar i Döda Havet – denna hållning? Varför bytte man sida?
Karneval förlag 2023
En välkommen bok
Om detta har diplomaten Mathias Mossberg skrivit en välkommen bok. Mossberg kan sitt ämne. Han har långvariga och gedigna erfarenheter som diplomat i ett flertal länder, men framför allt var han under avgörande år en aktiv spelare för att etablera den svenska (socialdemokratiska) linjen i Palestinafrågan. Han har träffat dem alla.
Det är ingen tjock bok, 150 sidor. Det är ingen vetenskaplig avhandling i statsvetenskap. Men det är ett initierat (mycket initierat) reportage om Palestina-frågan i svensk politik från början till slut (?). Författaren var där, och han var inte där som en neutral tjänsteman på UD. Nej, han var också personligt engagerad för att stödja den palestinska saken.
Boken är en kronologisk berättelse om hur ett ställningstagande växer fram. Boken är full av detaljer från insidan, där personer, inte minst Mossberg själv, drar i alla möjliga trådar, ordnar osannolika och hemliga mötena, knackar på de allra viktigaste dörrarna. Som lekman får jag lära mig att alla dessa diplomatiska aktiviteter har specifika engelska namn, precis som i vilken sportgren som helst.
Ledande roll
Målet är att se till att Sverige intar en ledande medlarroll i Mellanöstern-konflikten, att lilla Sverige blir en självklar partner för att bringa ordning i och lösa svåra internationella problem. Det är en storartad ambition och det är ingen hejd på övertygelsen att Sveriges unika (socialdemokratiska) kompetens kan ordna det mesta. Lösenorden är: Aktiv utrikespolitik, solidaritet med de förtryckta länderna – och Palme!
Nu ordnas möten (med Arafat) i Stockholm, i Tunis, i Stockholm igen, i Bagdad, på Camp David, i Oslo (fast då har den svenska ledartröjan redan blivit en norsk lusekofta.
Vid ett tillfälle flyttas FN:s hela generalförsamling från New York till Genève. Arafat får nämligen inte, på grund av terroriststämpel, inresetillstånd till USA. Vad kostade inte ett sådant arrangemang, skriver Mossberg. Nu är det inte bara Sverige som satsar allt på Arafat. Snart är alla med. Till och med USA. Nej, så klart, inte Israel förstås.
Men det hela verkar bära frukt: En tvåstatslösning där Israel och Palestina godkänner varandras existenser, där PLO slutar stödja terroraktioner mot Israel och där Israel drar tillbaka sina illegala bosättningar på Västbanken och Gazaremsan.
Nära är man! Tycks det! Men annat kommer emellan. Irak går in i Kuwait. Det första Irakkriget börjar och Arafat tar ställning för Saddam Hussein. Palestinafrågan kallnar. Arafats interna mandat bland de egna börjar också vackla. Hamas, Islamiska motståndsrörelsen, ser sin chans att kliva fram. Den socialdemokratiska drömmen om ett socialdemokratiskt Palestina bleknar.
Och som salt i såren blir det till slut Norge som får credit för alla svenska ansträngningar.
Göran Persson
Sverige byter fot när Göran Persson lägger om kursen. Han öppnar sig för Israel och ger ut sin stora bok Om detta må ni berätta. Utrikesminister Lena Hjelm vill fortsätta den gamla linjen, men kan inte. Anna Lindh har samma problem. ”Det är för jävligt” säger hon. Även Laila Freivalds misslyckas med att hålla den palestinska fanan högt. Jan Eliasson lyckas inte heller. Margot Wallström tvingas till och med att avgå (officiellt av familjeskäl, men det är den massiva kritiken från Israel för erkännandet av Palestina som fäller henne.) Och Sten Andersson är förstås sedan länge ute ur leken.
De borgerliga regeringarna lägger inte många strån i kors för att ta sig an Palestina-frågan, som mer och mer nedprioriteras. Till slut blir det en likgiltig tummetott av den svenska ledartröjan. Mossberg beklagar. Andra gör det inte.
Men likafullt erkänns Palestina som stat och den palestinska myndigheten blir en av Sveriges största biståndstagare.
En thriller
Genom sin detaljrikedom är boken hela tiden spännande att läsa, nästan som en thriller. Den påminner en del om Villius och Hägers film ”Fyra dagar som skakade Sverige – Midsommarkrisen 1941”. Jag är säker på att Mossbergs bok skulle bli ett bra manus till en dramadokumentär. Och kanske skulle det till och med vara en god sak om den blev det?
Nu till några avslutande reflektioner.
De flesta svenskar födda strax efter andra världskrigets slut hade starka sympatier för judarnas sak, och för den nybildade (1948) staten Israel. Det var många svenska ungdomar som drömde att få sommarjobba på en kibbutz. Arabländernas perspektiv var det få, om ens någon, som förde fram. Och om palestinierna som grupp talades det inte alls. Så här var det också för Mathias Mossberg.
Vänstern och Palestina
I slutet av sextiotalet var det nog mest grupperingar på den yttersta vänsterkanten som stred för Palestinas sak. Som en del av denna vänster minns jag hur kamrater som varit på Fatahs träningsläger med stor entusiasm berättade från sina sommarlovsresor i Palestina. Nu var det inte längre de israeliska kibbutzerna som hägrade, nu var kalasjnikovs och hinderbanor som gällde.
Fatah och dess paraplyorganisation PLO blev för oss en självklar del av den antiimperialistiska kampen, bredvid FNL i Vietnam. På många rockuppslag fanns nu både FNL-märket och Fatah-märket.
Att en del grupperingar inom PLO till och med viftade med Maos lilla röda förstärkte i våra ögon den internationella enhetsfronten. Det skapades ett ”vi” inte bara mellan svenska aktivister och bönder i Peru, soldater i Vietnam och gerillakrigare i Bolivia, utan vi blev också en del av Palestina. Palestinasjalen blev ett självklart attribut tillsammans med Mah-Jongjackan och näbbstövlarna (för oss som bodde i norr).
Vår ståndpunkt på den tiden ansågs vara ett extremt ställningstagande. De flesta i Sverige höll fortfarande på Israel. Föga anade jag då att denna vår extrema ståndpunkt snart skulle bli det officiella Sveriges (i synnerhet socialdemokraternas) hållning.
Men så blev det, och Mathias Mossberg har skrivit en bok som berättar hur det gick till. Det är väldigt bra. Men jag saknar likafullt ett meta-perspektiv på händelserna som ledde till att Sverige öppnade dörren för Arafat. Fanns det andra, kanske större incitament än att vara solidarisk med ett folk utan land i västra Asien (som vi på den tiden benämnde Mellanöstern)?
Andra sidbyten
Jan Myrdal kämpade i stark motvind när han i slutet av 1970-talet skrev att Sverige bytt sida från den traditionellt USA-vänliga till lojaliteter mot Kreml. Många inom vänstern (Peter Weiss, Sara Lidman) blev ursinniga och tog avstånd. Inom Myrdals närmaste krets tyckte vi nog också att han överdrev. Hans krångliga roman Karriär sades i alla fall visa på detta skifte.
Men låg det ändå något i det Jan Myrdal skrev? Var öppenheten mot arabländerna och Palestina även det ett paradigmskifte i samma anda – lojalitet med Kreml? Varför ville egentligen Palme så hårt markera och inte minst exponera sin lojalitet med Castro, Arafat, Arbatov, Gorbatjov, och andra delar av den sovjetiska nomenklaturan? Varför engagerade sig inte SAP i den baltiska frågan? Minns Sten Andersson famösa uttalande att Estland inte ens var ockuperat!
Varför dög inte den erlanderska försiktigheten i relationerna mellan Sverige och världen?
I Palestina-frågan är Sverige nu, 2023, tillbaka till försiktighet. Men, har den nuvarande officiella lyhördheten gentemot islam och de muslimska länderna (i samband med Nato-ansökningar och Koranbränningar) något med dörröppningen på 1970-talet att göra?
Den meta-berättelsen återstår att skriva. Det finns förstås redan idag en hel del romaner kring detta tema.
Men en rejäl avhandling skulle sitta fint.
Slutord
Mathias Mossberg ger sig inte ut för att ha skrivit den avhandlingen. Likafullt är det en läsvärd, spännande, initierad och faktaspäckad bok han skrivit. Den passar för den som håller med – och den som inte gör det.
Leif Str!
Det finns även en TV-Serie som bygger på en travesti på ett citat från Golda Meir: ”Det finns inga palestinier”. Så här såg det ut i SVT 1981.
TV-Serie i 4 delar från 1981 av Stellan Olsson
Program som sändes efter den sista delen av den omstridda TV-serien ”Det finns inga smålänningar”.
Monolog, skriven av Jackie Jakubowski, framförd av Palle Granditsky.
Debatt. Programledare: Göran Elwin. Medverkande: Agne Hamrin, Cordelia Edwardsson, Anders Ehnmark, Per Gahrton, Ernst Klein
och Ulf Nilsson.
Tack Leif Str. för en intressant bokrecension.
Ett försök till ett fredsbevarande projekt är synkrotroljuskällan SESAME Den drivs som en mellanstatlig organisation där både Israel, Palestina och Iran (sic) är medlemmar, och Sverige har observationstatus.
Jag var med lite på en hörna när projektet sjösattes för mer än tio år sedan. Jag kan lägga till att den gamle fibbaren Svante Svensson torde tillhöra en av världens mest erfarna synkrotonljusfysiker.
En på högerkanten som ändå lyckas framföra kritik mot Israel är i vart fall Carl Bildt, som får utstå att bli kallad återkommande onyanserad.
För den som vill orientera sig om hur absurt Västbanken numera är organiserad kan ju titta på den här kartan med A B och C områden. Öst och VästBerlin var enklare.
Själv har jag varit i både Israel och apartheid Sydafrika och av dessa fann jag Sydafrika minst rasistiskt! Och det skriver jag inte för att raljera. Jo visst var det ett absurt system men det fanns i vart fall ett regelverk och inte godtycke för hur det skulle fungera. Och ofta nog följde man inte reglerna så noga, särskilt nere i Kapstaden var man inte så noga, utan mixade mellan hudfärgerna. Det märktes också att folk var rätt generade och skamsna över detta system och till sist ändrade man ju på allt radikalt.
Tack Tommy för att du letat fram just den där debatten. Jag minns när den gick på TV 1981. Den var redan då ett föredöme för en debatt. Nyanserad! Komplicerad. Men nödvändig.
Skulle en debatt idag, 40 år senare, kunna genomföras på samma sätt? Under en och en halv timme?
I norra Europa hade vi en gång för mycket, mycket länge sedan: bl a Helsingforskonferensen (Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors) var en internationell konferens om säkerhet och samarbete som hölls i början av 1970-talet.
Oslo-avtalen, eller Oslo-avtalene, to avtaler mellom Israel og PLO, inngått i 1993 (Oslo 1) og i 1995 (Oslo 2). Avtalene ble inngått etter de hemmelige forhandlingene i den såkalte Oslo-kanalen eller Oslo-prosessen i 1993. Siktemålet var å finne en løsning på Palestina-spørsmålet gjennom en senere fredsavtale.
Och ett neutralt Sverige, ett land som emellanåt kunde fungera som medlare, en länk som beskrivs i detta inlägg av Leif Str.
Vad har vi idag? Idag har vi fem ynkliga vasaller till USA/EU/Nato. Vi har ett Skandinavien, ett Norden, vi har Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island, som inget land i det globala syd längre kommer att bry sig det minsta om.
Ja Bertil Carlman, den allra sista meningen stämmer nog. Så vad BÖR vi göra, och vad KAN vi göra?
Jag tror Leif Str att makthavarna har lärt sig att ha en fri debatt i TV är minerat med farliga konsekvenser. Politiker nuförtiden skall man nog betrakta som Statstjänstemän.
Dom flesta har ju tappat kontakten med sina väljare och arvodena jämförs med justitieråd? Men det är nog ett hopplöst uppdrag när dom stora besluten tas i EU/Nato/USA. Dom flesta människor man träffar har skaffat sina uppfattningar via TV. Jag lyssnar hellre på Radio, där kan man höra sådant man sällan ser i Dumburken.
Och Folkomröstningar om t ex Nato det undviker man, var det inte Göran Persson som sa att blir det nej så blir det en ny tills det blir JA. Om EMU?
Lennart P!
Håller helt med dig om att Carl Bildt ibland får utstå rätt mycket onyanserad kritik.
Men även Israel har naturligtvis strikta regler för sin diskriminering av palestinaaraber. Israel är ju en s k ”demokrati”, av den sorten att vi ska vara tacksamma att de brukar sägas vara ”den enda” demokratin i området. Demokratin bygger på det välkänt liberala sättet att helt enkelt definera BORT de diskriminerade från systemet. De ses bara som störningar, då de ju själva valt att leva kvar i judestaten! Alla citationstecken kring detta högst reella och faktiska förhållande sätts enbart av de som vill dölja detta fundamentala faktum.
I liberalismens hemort framför andra, USA, är man också förtjust i regelbaserade ordningar, inte minst för s k ”världsordningar”, europeiska och andra.
Björn Backengård frågar sig ”Så vad BÖR vi göra, och vad KAN vi göra?” och Tommy Sjöberg påpekar att ”Politiker nuförtiden skall man nog betrakta som Statstjänstemän.”
Om vi börjar med påpekandet, som är ett viktigt konstaterande, så innebär det att vi INTE har politiker med självständiga analyser eller en självständig förankring i det svenska folket. Det vet vi ju också sedan en tid; de svenska partierna, liksom svensk massmedia är en del av Sveriges statsapparat som i sin tur är en del av… Då blir det viktiga att ständigt, med en dåres envishet, och med en mångfald av exempel, påpeka detta faktum. Ute i den småländska landsbygden är det inte svårt. Egenföretagare både bland jordbrukande bönder och skogsägare känner ständigt av det. Regler som byråkrater i EU skapat och lån till storbankerna som nästan skapar livegenhet är lätta att prata om. Arbetare i mer traditionell bemärkelse, de som inte har något annat att leva på än att sälja sin arbetskraft, är också lätta att prata med. Deras ökande lånekostnader, och av prisstegringar uppskruvade matkostnader, beror till stor del på den kamp mot Ryssland som USA/Nato/EU bedriver i olika form, och som i sista hand bara är till för att betjäna oligarkerna i USA, den bråkdel av landets befolkning som under det senaste årtiondet fått en kraftig ökning av sina rikedomar.
Ställ frågan ”Vilket parti röstade du på?” ”Vad har politikerna i det partiet gjort som gynnar dig och din familj?” Idag, till skillnad mot för sådär fyrtio år sedan, kan inga politiker på allvar längre prata om förbättringar för vanliga arbetssäljare (arbetstagare enligt borgerligt skrivsätt) eller ens för småföretagare. Det är numer bara frågan om vilket parti eller vilka politiker som är bäst på att något lite bromsa alla försämringar. Då ställer vi frågan ”Vad beror den försämringen på?”. Då är också frågorna ”Så vad BÖR vi göra, och vad KAN vi göra?” något utredda.
Vi skall samtala med så många vi förmår i vår omgivning. Tala med, inte till. Och om vi får frågan ”OK jag förstår. Vad skall jag då göra?” då svarar vi ”Organisera dig, diskutera med dina kompisar, släkt vänner och arbetskamrater”. När jag får frågan om vad jag gör, svarar jag oftast att jag ägnar stor tid åt att via nätet, utanför västliga informationskällor, hämta information om vad som händer i världen. Jag översätter och skriver en del egna artiklar där det går, och där det får någon spridning. Då jag sannolikt är inne på mitt sista årtionde, är det inte mycket mer jag tror mig kunna göra. De som sannolikt har flera årtionden kvar av sitt liv kan säkert göra mer. Tillsammans måste de senare en gång bli den kritiska massa som på något sätt ersätter statstjänstemännen som Björn nämner.
I ett samtal som jag hade med redaktör Lindelöf för någon vecka sedan, funderade denne på vilka som en gång kanske skulle kunna utgöra denna kritiska massa. Redaktören verkade bekymrad över att den skulle kunna bli väldigt brun. Jag frågar mig då ”Kan den bli värre än vad den nuvarande politikerklassen är? Vad är de som idag styr enligt Tidöavtalet; både i och utanför regeringen? Skiljer sig dagens regeringsopposition påtagligt från regeringen?”
Här kommer en avvikande röst, Roland von Malmborg.
Detta skedde i dagens Ring P1
Gängkriminalitet, sommarskola, bevattning
30 min – Idag kl 09.30
Ring P1 från Luleå om bland annat gängkriminalitet, sommarskola, och ett förslag om hur man kan lösa bevattningen av svenska åkrar. Programledare: Pekka Kenttälä, ansvarig utgivare: Anders Bäckström
Lägg märke till att kritiken mot NATO inte finns med i
reklamen för programmet.
https://sverigesradio.se/avsnitt/gangkriminalitet-sommarskola-bevattning
Dennis Z!
Det var Bildt själv som anklagades för att föra fram ”onyanserad kritik” när han framför en del obekväma sanningar.
Och ja Israel har nog regelverk men det är sättet att tolka dem som räknas. Och det är ofta till synes helt irrationellt, man bestämmer att ”här måste dras en väg” eller ”det här är militärt strategiskt område”, man gör som man vill och tycker.
En palestinier som jobbade för mig var en av de absolut skötsammaste och duktigaste i gänget. När första Intifadan ebbade ut så återvände han till familjen som drev ett jordbruk på Västbanken. Någon i familjen anklagades för något och armén kom, högg ner alla olivträd som var familjens försörjning och en förskräckt familj flydde till Jordanien.
I Sydafrika var det åt andra hållet, man kunde vara toleranta så jag upptäckte att det bodde svarta i det vita Johannesburg vilket tolererades. En närmast komisk sak jag såg var en spritbutik, motsvarigt till vårt systembolag. Det fanns två dörrar, en för vita och en för icke-vita, men på insidan var det samma affärslokal.
Tack för svar, Lennart P.
När det gäller Sydafrika överlevde till slut apartheidsystemet sig själv och försvann i den nya staten efter 1990-talets omvälvningar med Mandelas frigivning som en verklig höjdpunkt. I det nya majoritetsstyret har det väl gått sisådär, men landet utvecklas ju i någon riktning. BRICS är något vi kan sätta hopp till när vårt eget öde beseglats med nu instundande anslutning till anfallsalliansen Nato. Anfall är ju, som bekant, bästa försvar!
Det senare gäller naturligtvis världens ännu enda existerande direkta kolonialmakt, nämligen den judiska staten, det s k ”Israel”, vars statsbildning inte har någon grundlag och inte några bestämda gränser. Som jag ser det är förhållandena där vare sig godtyckliga eller bestämda av slumpen utan helt följdriktiga med tanke på syfte och mening med själva judestaten. Att denna står i uppenbar strid med s k ”mänskliga” rättigheter och allmänt hyfs och förstånd är heller ingen hemlighet.
Slog ihop pärmarna i dag till Vännen som svek av Mathias Mossberg, den bok som Leif Strandberg recenserat förtjänstfullt. Förutom de olika svenska turerna vad det gäller utrikespolitiken avseende Israel-Palestinakonflikten som är bokens huvudspår, så är det två andra märkligheter som uppenbarats för mig när jag nu läst färdigt.
För det första: alla hemliga möten och resor kors och tvärs som under en räcka av år verkställdes och redovisas i boken. Regeringen verkar inte vara inblandad, riksdagen inte informerad, inte heller den socialdemokratiska partistyrelsen. Det är Utrikesdepartementets människor med partibok som fann den internationella rätten som födkrok.
Den politiska analysen av Israel-Palestinakonflikten stämmer gott med min egen uppfattning. Däremot klockartron att att problemet med ett land, två folk ska kunna lösas genom olika förhandlingar och överenskommelser var helt i det blå. Att ena parten, Israel, inte var intresserade av annan lösning än att utöka sin landmassa på palestiniernas bekostnad, borde varit uppenbart och lugnat ivern efter hemliga möten och resor.
För det andra: jag blir en smula förskräckt över den glädje UD-tjänstemännen tycks känna över signerade dokument, uppslag till överenskommelser som var dödsdömda från början och Förenta staternas tvivelaktiga medverkan. Det mesta tolkades som utomordentliga framgångar för svensk diplomati, även förkrympta sådana och i slutändan har ingenting uppnåtts annat än att Israel står stadigt och det palestinska folket behandlas, utan protester, precis som ockuperade folk brukar behandlas.
Boken ger intryck av att UD seglar fritt utan demokratisk kontroll och att diplomatin ingår i någon slags internationell tävlan där målet är störst uppmärksamhet. När det gäller det diplomatiska spelet kring Israel-Palestinafrågan så skördade vårt land stort anseende och heder under en period men ingenting uppnåddes som slutresultat. Inte något annat än att spelet måste kostat skattebetalarna åtskilliga 10-tals miljoner kronor.
P.S. Vad som kan förändra läget på marken framöver kan vara att den muslimska världen i regionen enas och att Iran växer fram som regional kärnvapenmakt vid sidan om Israel. Inget drömscenario, men en arena för nya diplomatiska spel.