Vänstern och Syrien

Norra Bantorget vid samlingen den 22 mars 2003Foto: K Lindelöf

Vid samlingen på Norra Bantorget inför demonstrationen den 22 mars 2003 mot Irakkriget
Foto: K Lindelöf

Det pågående Syrienkriget är en bottenlöst tragisk historia som skapat och skapar ett närmast obeskrivligt lidande. Ingen människa kan önska något annat än att barbariet ska få ett slut. Lika viktigt som att få till ett slut är att barbariet inte bara ska inta en annan skepnad.

Det här ser jag som det viktigaste att sprida förståelse för i vårt lilla land. Men det är inte lätt när de som självklart borde se mönstren bakom barbarernas framfart (vänstern alltså) är lika splittrade som huvudkombattanterna USA och Ryssland på världsscenen. Det speglar förmodligen i någon mån de svårigheter förhandlarna har när de möts.

Jag har länge försökt att få personer inom vänstern att förstå USAs roll i detta smutsiga krig. Av någon anledning vill man inte se den, utan utpekar istället andra barbarer, som Bashar al-Assad och Syriens lagliga regim. Visst är den regimen både odemokratisk och grym och visst terrorbombar de civila, kanske t o m utan urskiljning i terroristkontrollerade områden, östra Aleppo t ex. Och visst tar de militär hjälp från Ryssland.

Men hur ska vi då ställa oss inför utsikten att islamister – med USA och oljediktaruererna bakom ryggen – slår ut den lagliga och den enda möjliga sammanhållande och sekulära kraften? Blir det inte bara en upprepning av Afghanistan, Irak och Libyen, fast i ännu större skala? Alltså Syriens upplösning i kaos dit inga flyktingar längre kommer att kunna eller våga återvända. Ett område under USAs och oljediktaturernas kletiga stövlar.

Men denna vänster uthärdar. De vägrar se, för att de av någon anledning underordnar sig kritiken från våra stora USA-styrda medier. Någon annan förklaring kan jag inte finna.

För det är nämligen så att i GP skrevs en ledare som pekade ut vänstern för att de håller tyst, alltså inte protesterar mot ryska och syriska bombningar av islamistkontrollerade områden i Syrien – ungefär som jag gjort här ovan.

Då går vänsterbloggaren Svensson i taket och protesterar högljutt mot beskrivningen att man inte står på USAs och de dominerande mediernas sida. För det gör man visst det, och man vill absolut inte blandas ihop med “tokstollar som Jan Myrdal och hans gelikar”.

Det här dramat kommer att kunna fortgå länge, när de som utger sig för att vara på vänsterkanten envisas med att skita i folkrätten och FN-stadgan och därmed i praktiken ställer sig på angriparnas sida.

Dessa vänsterkantens smågrupper kan förstås avfärdas som marginella (även “tokstollar som Jan Myrdal och hans gelikar”), men det var trots allt de som på 70-talet lyckades mobilisera den stora opinionen mot Vietnamkriget och som 2003 fick ut 100000 ut på gatorna i Stockholm mot USAs anfall på Irak. Så helt betydelselöst är det inte att Svensson & Co gör sig till USAs nyttiga idioter idag.

  36 kommentarer for “Vänstern och Syrien

  1. Erik Skogh skriver:

    Artikeltips.

  2. Mats Loman skriver:

    Vad spelar de om?
    Tack för det inlägget, Jörgen Hassler. Mycket intressant. Och ett riktigt drama för din del. Det är ju dina gamla stridskamrater det är fråga om. Och det sedan en generation tillbaka. Ingen trivialitet.

    Du skriver att Åsman/Blomquist inte är några “nyttiga idioter”. De spelar ett spel, och de spelar det skickligt. Vet vad de gör. Vad är det för ett spel, tror du? Socialistiska partiet är väl ingen vidare karriärväg och omsätter väl inga stora pengar, numera?

    Thierry Meyssan har skrivit en intressant text om hur oligarkin i USA sökt korrumpera först den amerikanska vänstern och sedan, med hjälp av den korrumperade vänstern, den libanesiska och syriska vänster. I det spelet är det i hög grad fråga om pengar och prestige och makt. Säkert finns det ett inslag av sexualintrig också, men det skriver Meyssan inget om.

    Bland mellanskiktare behövs det i regel ingen yttre stimulans för att sätta igång ett konkurrens- och intrigspel. Men det betyder ju inte att det inte förekommer.

  3. Hans Andersson skriver:

    Bo P!
    Dollarn har idag uppnått den högsta nivån på 14 år. 2003 var dollarn i förhållande till andra valutor lägre än idag, vilket görs att valutorna jämförs i s k valutakorgar.

    Förväntningarna enligt bedömare är att dollarn snart kan vara i paritet med euron.

    Dollarns uppgång slår stenhårt mot Mexiko, men även turkiska liran har dalat till ny bottennivå. Men även den kinesiska ekonomin drabbas av Trumps tillträde. Sedan årsskiftet har den kinesiska valutan tappat drygt fem procent mot dollarn, ett resultat av hot om skyddstullar mot exempelvis kinesiskt stål, som länge drivits av Donald Trump.

    Trump vill se ett samarbete mellan USA, Ryssland samt även Kina. Det bygger på samverkan där det finns gemensamt intresse och respekt för de olika parternas specifika intressen intresseområden.

    När det gäller EU ger Trump helt andra signaler än framtida samarbete med frihanhandelsavtal. Symbol för denna förändring är att han bjöd in den mest kände EU kritikern i världen som enda gäst från Europa nyligen.

    Att de tre ledande parterna nu med största sannolikhet kommer att en fortsatt dialog istället för vapenskrammel är precis vad världen behöver just nu. Däremot är det uppenbart att europaunionen faller i bitar, vilket man kunnat iaktta en längre tid.

  4. Bo Persson skriver:

    En fråga till Jörgen Hassler:
    I början av de här nya amerikanska krigen (Afghanistan, Irak) så kallades deras ideologer ofta för neokonservativa och bland dessa fanns många före detta trotskister.

    Det verkar konstigt, men kan det ändå finnas en logik här. Man var fortfarande revolutionärer. Men av ett annat slag.

  5. Anders Persson skriver:

    Bildt måste, tyvärr, räknas in i “de fyras gäng” (Löfvén, Wallström, Hultqvist och Bildt). Märk väl, här gäller det inte bara vad som är “rätt” och “fel” i politiken, utan hur man rent yrkesmässigt sköter sitt jobb. Jag kanske är helt överens med Carl Bildt om hur man ska betrakta Vitryssland, men det tillkommer inte honom som utrikesminister (2010?) att kommentera deras inre förhållanden. Jag är helt överens med Margot Wallström om vad Saudiarabien är för en stat, men samma där Saudiarabien tvingade Sverige till ett nesligt knäfall. Detsamma med Vitryssland; när EU på oklara grunder började flörta med “Europas sista stalinistiska diktatur” stod Sverige, som enda EU-land, utan ambassad i Minsk. Och nu har Löfvén uttryckt sina varmaste sympatier för Ukrainas statsledning i ett läge där alltfler stater tröttnat på den otröttliga korruptionen.

    Det som fortfarande oroar mig är att nu sitter Sverige i FN:s Säkerhetsråd.

  6. Bo Persson skriver:

    Anders P!
    Men även om du räknar in Bildt i gänget och det blir som Bildt enligt ovan fruktar – alltså att Trump och Putin gör en deal över huvudet på EU – så kommer ju dessa fyra ändå bara vara toppen av ett isberg. Hela etablissemanget står ju bakom den säkerhetspolitik som då skulle vara tömd på allt innehåll.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.