Vänsterns alla välmenande grindvakter…

Bild: Wikimedia Commons

Med anledning av rapporteringen om Kamala Harris’ utnämning och Sveriges Radios okritiska vidarebefordran av US-amerikansk identitetspolitik, skrev jag häromdagen på Facebook följande lätt ironiska fråga:

”Förresten, är man afroamerikan om man är född i USA, har en pappa från Jamaica och en mamma från Indien?”

Återblick
Innan jag fortsätter att berätta om detta Facebookäventyr, en liten återblick. Det har pågått ganska länge vid det här laget. Frågan är: vad “får” en vänstertidning skriva om idag? Ska den följa de etablerades huvudström (main stream som många kallar den), eller ska vänstertidningen kunna skriva om och kanske instämma i delar av de etablissemangskritiska mediernas åsikter? Kanske till och med bjuda in någon skribent från den sfären att medverka? Ska man i försvaret av allas yttrandefrihet kunna samverka i någon form med någon på den etablissemangskritiska kanten?

Det var nämligen det som plötsligt hände på bokmässan 2018. Redaktören för Nya Tider Vávra Suk fick låna FiB/K:s mikrofon för att hålla ett kort anförande om kränkningen av deras yttrandefrihet där och då. Sedan dess har denna fråga idisslats inom FiB/K och bland dess närstående.

Men det började redan på bokmässan 2017 med diskussionen om att portförbjuda sådana som Nya Tider, bojkotter av bokmässan om de släpptes in, alternativa bokmässor, författarupprop. Sedan dess har hela kulturvärlden krigat om eller hur man ska täppa till truten på de alternativa för att de är höger (smygfascister).

Åter till min Facebook-incident
I kommentarsfältet efter min lätt ironiska fråga utvecklade några bland mina så kallade vänner en storm av indignation. Men som sagt det var bara den i mitt tycke plågsamma identitetsfixeringen i svensk medierapportering jag försökte sätta en liten knorr på.

Här följer nu två avidentifierade illustrerande exempel, ett kort och ett långt:

”Så utomordentligt larvigt, Knut. Och du får de kommentarer du förtjänar. She’s an American woman of colour, her parents are of Indian and Jamaican African origin and she identifies as African-American. […] Amerikansk brunhöger och trumpisterna, som är livrädda för kraften i bl a BLM, har gått till anfall mot Mrs Harris genom att ifrågasätta just hennes rätt att identifiera sig själv, och så säger du att du inte förstår varför hon behöver göra det (de har precis som i fallet med Obama t o m ifrågasatt hennes legitimitet att öht bli nominerad). Det kan uppfattas som ignorant eller arrogant.”

Denna kommentar bygger på ett fullständigt (men kanske tidstypiskt) missförstånd; att min fråga implicerar ett ifrågasättande av Kamala Harris rätt att kategorisera sig som vad hon vill. Men, det handlade endast om svensk medierapportering.

Exempel två:

“Du är ju tyvärr inte ensam om att lockas av fascistiska tankegångar och konspirationsteorier. Jag ser det hos flera – ett längtande sug efter en konfliktfri värld, drömmen om 50-talet (kanske också 60-talet), en längtan efter den tid då en arbetare var en arbetare (alltså en macho r-artyp i rutig skjorta) och fruntimren inte mopsade sig och det inte fanns “en massa” invandrare överallt. En ren värld. Sektmedlemmars utopiska vision. […]

Att jag intresserar mig beror förstås på vår gemensamma politiska bakgrund – det är så märkligt att se hur våra vägar skiljts åt. […]

När det gäller den så kallade identitetspolitiken som väcker sådan ilska i skilda läger, är det så här: Det har alltid funnits de som säger sig värna om kvinnorna, om barnen, om tjänstefolket, om arbetarna, om de homosexuella och de svarta, som lovordar Martin Luther King som en duktig representant för de sina, som säger att visst får de finnas till, självklart ska de få rösta och få ha sina rättigheter precis som ‘vi’. Men så fort kvinnorna, barnen, hembiträdena och drängarna, arbetarna, HBTQ-personerna, de svarta, folk från forna kolonier, whatever, börjar hävda sitt värde och dessutom (gud förbjude) samlas i grupper och rörelser och börjar mopsa sig – då tillsägs de på skarpen att veta sin plats, vara tacksamma, inte tro att de är något, inte tro att de är förmer än ‘oss’, att inordna sig i hierarkin, inte dumpa lönerna som kvinnorna sades göra på sin tid när de fick tillträde till männens arbetsmarknad, de får höra att ni har ju fått det mycket bättre, har ni inte det kanske?

Så också med Black Lives Matter. Ilskan, för att inte säga raseriet, som denna rörelse väckt är inget annat än det gamla vanliga: att kreti och pleti – den som står underst på stegen – ska hålla sig på mattan. […]

Och sluta tro ett enda ögonblick på att en enhetsfront med fascismens företrädare gör världen bättre. Fascismen är en ulv i fårakläder, även om de ogillar Hillary Clinton och EU. […]”

Sitt inte och gnäll på kammaren och inhösta gilla-kommentarer från bittra gamla r-are. Övertyga dig om att varken klasskampen, facklig organisering av gig-anställda eller kampen mot USA-imperialismen inte vare sig splittras, försvagas eller får skymd sikt av varken Metoo, BLM eller vad Mrs Harris kallar sig själv.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro. Men med din reklam för SwebbTV för en tid sedan passerade du en av mina gränser, liksom den gången du tycktes hålla med om att Soros sitter och drar i världsstyrningens tåtar (och då försökte jag intala mig att du egentligen inte menade vad du skrev).

Det här är allvarligare, men sammanfattar tankepaketet väl. Det tillskriver mig en lång rad uppfattningar och ståndpunkter helt gripna ur luften och slår in vidöppna ladugårdsdörrar. Av någon slags omsorg om en gammal kompis predikas självklarheter som människors lika värde, att rasism är förkastligt, fascismen är ond och att man inte ska liera sig med fascismen. Det hela toppas med att all identitetspolitik är fullt legitim och att kritiken av både Metoo och BLM bara spelar rasister och fascister i händerna. Och kanske värst av allt; den oförsonliga och mästrande tonen, den är mig djupt motbjudande.

Det här får räcka som illustration till denna nya och hopplösa “vänsterdebatt”.

Känslorna svallar
Två oförsonliga läger formeras. Vänner blir fiender där båda sidor närmast desperat försöker återföra vilsegångna får till de rätta fållorna. Den fina artisten Lale sade häromdagen i sitt Sommarprogram att ”ingen kan övertygas som inte är beredd att lyssna”. Jag får allt oftare just den känslan i debatterna som nu utvecklar sig.

Jag tror att det i grunden handlar om känslor som instinktiv avsky eller till och med hat som ställer sig i vägen för meningsutbyten i samtal och diskussioner. Man samlar sig i små flockar som delar samma känslor, som avskyr och hatar tillsammans och snart övertygar varandra inom gruppen om att vissa restriktioner snart måste accepteras för att hålla demokratin på fötter.

Men kära vänner!
Det är när känslorna suger upp syret i det offentliga rummet som förnuftet vissnar. Då predikas självklarheter kryddat med övertygelser, som alls inte är självklara, allt i en enda röra. Precis sådan är fascismen!

Påstådda omsorger om andras pågående avfall mot den utpekade ondskan; rasismen, populismen, högerextremismen, fascismen… tillfogas för att demonstrera den ”goda” och upphöjda avsikten. Men, i allt detta finns egentligen inget förnuft, det är endast ett indignerat känslosvall. Ur detta kan vad som helst komma, en perfekt mylla för en fascism i ny fin kostym, som “de förment godhjärtade” ser som den enda vägens politik.

Mina belackare här ovan, och andra i den åsiktskorridoren, vill av princip inte se att till exempel gäng-, klan-, ungdoms- och annan organiserad kriminalitet göds och växer som en följd av att rotlösa invandrade människor samlas i områden utan jobb, annan vettig verksamhet eller framtidsutsikter och EU:s ”fria rörligheter”. Inte heller ser de sambandet mellan det i “demokratiskt ordning” beslutade övervakningssamhället, där det globala kapitalet allt mer styr våra tankar och känslor i för dem passande riktning mot den nya värdegrundsfascismen.

Detta får därför inte yttras! Att det dessutom finns andra orsaker till invandrarproblem som exempelvis den enorma och orättvisa förmögenhetsöverföringen med jobbskatteavdragen under Reinfeldtåren, är också sant. Det är inte ens orsak, utan många, och man måste kunna tala om allt. Men det tillåts alltså inte.

“Värdegrundsvänstern” – eller vad man ska kalla dem – har rest ett ideologiskt staket. De ser dagens flyktingströmmar som naturkatastrofer, medan jag ser dem som resultat av politik, där även Sverige har sina slevar i soppan. Här har SD haft en poäng i många år nu, vilket övriga riksdagspartier sedan lika lång tid opinionsmässigt lidit svårt av. Att erkänna existensen av denna SD:s poäng gör mig och andra till renegater (avfällingar – ett klassiskt vänsterbegrepp). Sent om sider har alla riksdagspartier insett att den politiken varit ohållbar – utom V och MP.

Vänsterns grindvakter
Hur man inom “värdegrundsvänstern” ska se på invandrarfrågan, identitetspolitik (feminism, metoo, HBTQ), klimatfrågan och yttrandefriheten (kontakter med alternativa medier som Nya Tider, Nyheter Idag, Det goda samhället, Swebbtv…) får nu debatten att tystna. Grinvakterna drar igen sina galler inom respektive organisation. Man ska som Clartéist, KP-are, Vänsterpartist, fibbare, Miljöpartist … känna på sig vad som inte lämpar sig. Det gör inte bara att organisationer och enskilda självcensurerer sig, utan också att denna en gång så starka fria vänsterrörelse helt hamnar i knät på staten och kapitalet – för att nu uttrycka det på klassiskt vänsterspråk. Kan det bli mer bakvänt?

Mest känner jag av spänningen bland de gamla vännerna i FiB/K och i viss mån Clarté. Men till och med i KP (som jag aldrig egentligen haft något samröre med) visade sig sprickan tydligt när förre ordföranden Robert Mathiasson blev avpolletterad häromsistens – för att han ansågs vara rasist.

Vi som i min generation tyckte oss tillhöra det som då benämndes vänstern blir idag allt mer skygga inför varandra. Inför risken att av gamla vänner bli beskylld för det som jag nu blir beskylld för, hukar de allra flesta. Man drar sig undan och håller truten. Och det är kanske bekvämast så, om man vill hålla ihop kretsen som allt mer övergått till kamratgäng, små pensionärsklubbar.

Men jag har svårt att svälja dessa uppblåsta predikningar kryddade med faderlig eller moderlig omsorg. ”För din egen skull råder jag dig att… Jag har ännu inte förlorat hoppet om dig…” Nej, tvi vale, det här kryper mig allt mer under skinnet och jag ser det som en farlig tendens. Så går inte världen framåt. När förnuftet måste vika för diffusa kollektiva känslor är det dags att tala klarspråk och slåss ännu hårdare för yttrandefriheten.

Ska vi överleva Coronakrisen (och alla andra kriser) måste vi våga hålla social distans och försvara förnuftet mot diffust och trendigt känslosvall.

... är läst 1492 gånger!

  9 kommentarer for “Vänsterns alla välmenande grindvakter…

  1. Leif Strandberg skriver:

    Var har alla gamla grundcirklar tagit vägen? Jag är övertygad att de som försvarar identitetspolitik och alla dem som ”står underst på stegen” en gång har läst, åtminstone fingrat på, texter om den historiska materialismen, om den upproriska bonderörelsen i Hunan och ställt sig frågan: ”Vilka är våra fiender? Vilka är våra vänner?”

    Men minnen från dessa studier verkar vara bortblåsta. Nu är alla som ropar och kvider ”underst på stegen”. Till och med Anne Ramberg fick minsann vänta i flera veckor på att oxfilén från Finland skulle anlända, för att inte tala om den allra yttersta av kränkningar; att modern tvingades promenera längs hela Strandvägen för att komma till NK!

    De gamla cirklarna lärde oss att det är människans samhälleliga vara som avgör ställning i klasskampen. Det är inte vad vi tror oss vara, eller säger oss vara… det är den empiriskt iakttagbara ställningen som avgör: ”De verkliga individerna, deras handlingar och deras materiella livsbetingelser…” (Marx, 1845)

  2. Leif Stålhammer skriver:

    Intet mänskligt är mig främmande, sa någon, samt jag avskyr dina åsikter men skall slåss för att du får yttra dem (fritt ur dåligt minne). All diskussion om samtida, komplicerade och ofta infekterade frågor, måste föras sakligt. Det duger inte att misstänkliggöra motiv eller s k guilt by association. Att skjuta på pianisten får inte vara vår ordning. Om man låter sina fördomar styra i debatten hamnar man fel. Allt måste kunna redovisas och diskuteras på saklig grund. Om FiB skall ha en framtid måste vi, utifrån våra gällande paroller, våga se den stora förändring som skett sedan tidningen startades. Det gäller globalisering, snabbt växande klyftor, växande korruption, landsbygdens avfolkning, gängkriminalitet, massinvandring, framväxande klanstrukturer. Allt detta hänger ihop. Vår uppgift är att visa hur. Samt skriva så vanligt folk förstår. Och sist men inte minst, med humor!

  3. Calle Eriksson skriver:

    ”Vänsterns grindvakter” är knappast någon ny företeelse. Jag känner igen den från de ”studentår”, som inföll under vänsterns storhetstid under 70-talets början, då jag ”botaniserade runt” i olika vänsterorganisationer. Det var ”den rätta tanken” som gällde, dogmen hade alltid företräde framför obestridliga observationer av verkligheten. Oförmågan att se från andra perspektiv i syfte att få en bättre helhetsbild var i det närmaste total. Tron på Marx och Lenins profetior var av samma slag som hos den mest fundamentalistiska religiösa sekt.

    Det var introvert, intolerant och inskränkt så det hette duga. Som den ifrågasättande person jag alltid varit var det omöjligt att finna mig tillrätta…

    Mina jämlikhetsideal bär jag fortfarande med mig men min tro på vänsterrörelsernas förmåga är sedan många år stendöd.

  4. Hans Andersson skriver:

    Knut L!
    Så starkt av dig och modigt och absolut nödvändigt att i ditt inlägg ta upp problematiken med alla dessa grindvakter. Med vänsterbakgrund som tappat fotfästet och agerar ogenomtänkt och riskerar bidra till en livsfarlig utveckling för Sverige och just nu innebär total uppslutning för fortsatt gemensam militär samverkan med USA.

    Parallellt allt aggressivare svenska tongångar mot staten Kina, Kinahat och ett hot mot vår nationella suveränitet.

    Starkt bidragande orsak är våra politikers oförmåga och ovilja att analysera den amerikanska utvecklingen med våld och anarki, upplopp i BLMs regi d v s totalt kaos.

    Debattklimatet? ”du är ju tyvärr inte ensam om att lockas fascistiska tankegångar”. Hjärnblödning? Nervöst sammanbrott? Psykiskt sammanbrott? Men visar hur svårt eller omöjligt det är att möta vanliga hederliga diskussionsmöjligheter.

    Tack för din uppriktighet, det är bra för bloggens framtid att du skrev detta inlägg.

  5. Lars Jansson skriver:

    “Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större” står det över ingången till universitetsaulan i Uppsala. När människor början prata om “rätt värdegrund” så vet jag att all diskussion är slut. Jag läste för länge sedan en skribent som skrev om en motsättning mellan censurmänniskor och icke censurmänniskor. Jag har upptäckt att den motsättning skär igenom alla grupper oavsett var de står på höger-vänsterskalan. Jag var med i DFFG på 70-talet och upptäckte att man måste vakta sin tunga om man inte skulle få trotskiststämpeln på sig. Men nu när jag är gammal bryr jag mig inte så mycket vilken etikett folk sätter på mig. Så stå på dig Knut! Vi är flera som är “Right behind you”.

  6. Bengt Svensson skriver:

    Vi använder inte färgerna röd, grön, blå som fysisk beskrivning av människor. Men som politiska beskrivningar kan de ha relevans. Liknande gäller färgerna svart och vit. James Baldwin (“Notes of a Native Son”) sa: “Ingen var vit innan han/hon kom till Amerika”. Med “Amerika” menade han förstås inte den fysiskt existerande dubbelkontinenten mellan Arktis och Antarktis utan den politiska konstruktionen USA. Ryssar, danskar och fransmän gick inte omkring och sa att de var “vita” förrän de kom till “Amerika”. Samma sak med Afrika. Zanzibarier, sudaneser och kongoleser är inte “svarta”. Inte förrän de tvingas in i USA:s (och numera Europas) kastväsen.

    När Kamala Harris säger att hon är afrikansk-amerikan beskriver hon inte sitt fysiska utseende. Hon gör en politisk markering.

  7. Hans M Gabrielson skriver:

    Bäste Knut!
    Du har uppenbarligen grunnat en hel del kring de identitära rörelsernas hittills vällyckade avledning från reella klass- och maktfrågor. Från vänster såväl som höger. Raka motsatsen till det Strindberg skrev till Fredrik Ström 1912: “Splittra splittrarna, ena Folket”.

    Sedan sådär 40 år lever vi nu i en stat med den snabbast växande Gini-koefficienten i OECD (33 stater), från 0,19 1980 till 0,33 idag. Samtidigt som vi närmast hjälplöst bevittnar ett systematisk berikande av den rikaste decentilen i befolkningen, ser vi en reell pauperisering (Marx, Castel, Bourdieu, Standing) av de understa femtio procenten. Mellanskikten (40%) kläms allt hårdare däremellan. Pikettys varningar för vad som kan komma i våra länder i “Kapitalet i 21:a århundradet” och “Capital and Ideology” klingar trots ett gediget statistiskt underlag ohörda.

    Knut har rätt, det som kallar sig vänster spjälkas i sig sinsemellan stridande fraktioner över sidofrågor. Viktiga, men ej avgörande. Ett elände!

  8. Anders Romelsjo skriver:

    Dessa frågor är inte lätta. En alternativ bokmässa anordnas i ännu hemlig lokal i Stockholm 26/9, med mycket tydlig högerpopulistisk prägel ännu.

    Den har hårt angrips av Patrik Oksanen. Newsvoice publicerar en artikel av K Janouch.

    Man kan försvara att en alternativ högerpopulistisk mässa ska få ordnas fredligt, att det är viktigt att deltagarna får och kan framföra sina synpunkter (a la Voltaire).

    Men man behöver inte vara med. Eller hur.

    Vilken är målgruppen för en antiimperialistisk blogg som försvarar yttrandefriheten?

  9. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Jag vill säga två saker om det du skrev. För det första är det viktigt att försöka se saken från meningsmotståndarens synpunkt. Personer inom till exempel Clarté är oense med dig om frågor som yttrar sig som ”identitetspolitik”, ”migration” med mera. Jag tror att för många av dina trätobröder och -systrar är de viktigaste frågorna sådana arbetslivsfrågor och maktfrågor som Mikael Nyberg och Jenny Wrangborg skriver om. Jag tror att personer som klagar på dig befarar att gamla vänstermänniskor kan börja inrikta sig för mycket på “kulturkrigsfrågorna” och för lite på egentliga vänsterfrågor. De är orättvisa, men jag gissar att några personers underliggande farhåga kan vara ”Knut, du tänker för lite på ekonomisk ojämlikhet” snarare än ”Knut, du motarbetar BLM, HBTQ och human flyktingpolitik”.

    Min andra synpunkt är att man behöver undersöka saker noggrant när man samverkar med den ”etablissemangskritiska kanten”. Under en förbindlig yta finns ofta en myckenhet hat och galenskap.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.