Det knakar i fogarna inom det eventuellt kommande regeringsunderlaget (efter valet 2026), d v s den nuvarande oppositionen – som i de för landet avgörande frågorna (Nato, DCA, EU och Palestina) inte är en opposition – alltså mellan socialdemokraterna, vänstern, miljöpartiet och centern.
Jag läser i DN den 15 november att man inom (s) nu tvekar att ta in (v) i en kommande regeringskrets eftersom se lätt svajar över i ”antisemitism”. Aretakis i Flamman uttalar enl DN:
– De kan inte säga alltför stötande saker för då blir det lätt för andra partier att peka på att V inte är demokratiskt trovärdiga. […] En högt uppsatt S-källa säger att det finns en rädsla att anklagelserna om antisemitism i Vänsterpartiet ska spilla över på S.”
Vänsterpartiet står därför inför ett vägval; å ena sidan att acceptera att Israelkritik klassas som antisemitism, å andra sidan att hålla fast vid den klassiska insikten att villkorslöst stöd till palestiniernas motståndskamp mot ockupanterna (som till FNL i Sydvietnam) är det enda politiskt möjliga för ett vänsterparti (inte minst i skuggan av det pågående folkmordet). Nooshi Dagostar visade styrka och vann respekt hos många när hon tog fajten i hyresfrågan och avsatte regeringen Löfven. Nu har hon chansen igen att visa den styrkan.
Det tragiska är emellertid nu att dagens parlamentariska läge lockat Nooshi och övriga (v)-ledningen in på samma villospår som lockade det tidigare etablissemansgskritiska (sd) in i regeringskretsen. Om man anpassar sig så kan de kanske få komma med i en regering. V-ledningen föredrar alltså att fokusera på det parlamentariska rävspelet istället för att vända sig till väljarna med en klar och tydlig politik i Palestinafrågan. Som parti har de allt att förlora på detta, men som partiledning har de allt att vinna – regeringsposter, landshövdingeposter, generaldirektörsposter… att få bli en naturlig del av etablissemanget.
Den självklara vägen för (v) vore att omorientera sig i världen och inse att USA, Nato och EU är förlorare, samt att imperialismen företräds av USA med alla sina europeiska allierade (inkl Sverige).
Det som sker i Tyskland ligger oss kanske närmast. Där ser vi en ny vänsterkraft på frammarsch – BSW (Bündnis Sahra Wagenknecht) – som ännu inte fått något organiserat uttryck i Sverige. Här finns ett politiskt vacuum att fylla. SD fyllde en del av detta utrymme, men vek ner sig om allt utom i invandrarfrågan, som nu desarmerad genom att alla tycker som (sd). Men ett betydande utrymme har öppnat sig för ett parti som försvarar välfärden samtidigt med eett konsekvent motstånd mot Nato, DCA, Ukrainastöd och stödet till Israel.
Men alltså, i Sverige har ännu inget riksdagsparti vågat kliva utanför USA/EU/Nato-reviret och ta till sig den nya politiska verkligheten; att USA med Trump håller på att dra sig ur Ukrainakriget och lämna sina gamla Europaallierade med Svarte Petter – alltså att tvingas betala Ukrainas hopplösa krig mot Ryssland. Inget parti har ännu insett det omöjliga i detta.
De som lyckas fylla denna politiska nisch har stora möjligheter att av egen kraft påverka utvecklingen – som just nu sker i Tyskland. Vänsterpartiet är de som ligger närmast till för detta. Faktiskt skulle de kunna bli en betydande kraft om de vågade driva en vänsterpolitik i Sverige likt BSW i Tyskland.
Knut L har helt rätt. Vänsterpartiet har inte orkat att ens försvara sina egna medlemmar när de anklagas för antisemitism. Det har vi sett inte minst här i Skåne. De överlåter problemformuleringen utan vidare till högern och huvudmedia istället för att gå till attack.
Jag vill minnas att Noam Chomsky någonstans skriver att när media inte vågar ta ställning mot etablissemanget så vinklas diskussion istället till ett underordnat problem. Det är det vi just nu ser när media inte vill ta itu med Israels alla brott, utan lyfter fram antisemitismen istället.
Det är bedrövligt när Nooshi Dagostar i en kortintervju i SvD igår sa att Ungern, Turkiet och Kina inte respekterar ”den regelbaserade världsordningen”. När Dagostar börja svänga sig med västliga floskler visar det att hon helt har gett upp vänsterpolitiken. Det är dags att någon annan tar över partiledarskapet.
När S gled åt höger kände V-ledningen möjligheten att ta över det tomma utrymmet. Dessvärre tog V över SAP:s (Svenska Amerikapartiet) politik också. Då blir det så här, en trist soppa som gör få glada.
Jämförelsen med Tyskland är nog bra: där finns die Linke (Vänstern) som nu verkar glida in i skuggorna p g a borgerlig politik, som V härhemma. BSW tar väljare från olika håll, inte bara från die Linke som man bröt sig ut ifrån. Med andra ord väcker partiet respekt. V väcker inte så mycket respekt.
Lämna V och riksdsgspartierna de är förlorade i sitt eget maktspel de är förlorade för antiimperialismen. Enskilda medlemmar kan hålla tal etc, det är allt. Energin måste riktas till att få gängse medborgare i Sverige att ta ställning och öppet visa sin avsky för folkmordet i Palestina.
Hur beter sig Vänsterpartiet Hanna Gedin och Jonas Sjöstedt i EU parlamentet i Strasbourg, jo där har man stött en resolution som de konservativa, socialdemokrater, gröna och liberala gruppen lagt fram i september.
I den resolutionen så kräver man en kraftig eskalering av Natos krig i Ukraina med ammunition och missiler som skall gå långt in i Ryssland. Hanna Gedin och Jonas Sjöstedt förstår tydligen inte vad det kan få för katastrofala konsekvenser, för Ryssland har ju klargjort vad deras svar kommer att bli. Hanna Gedin och Jonas Sjöstedt går längre än vad Biden, Pentagon och Olaf Scholz gör, som håller tillbaka den upptrappningen. Varför stöder man denna krigiska resolution, den har en egen majoritet så man hade ej behövt stödja den, men man vill väl göra sig ”rumsrena” som regeringsunderlag i sin krigshets.
Läs också Hendrik Skraks artikel ”Vänsterpartiet vill ha krig” i Clarté.