Jag bara frågar…


Halva mänskligheten är kvinnor, men av någon anledning är de kvinnliga namnen bland skribenter och kommentatorer närmast obefintliga här på lindelof.nu. Det är faktiskt ett trovärdighetsproblem.

Obalansen mellan könen är lika skev här som bland grundskolans, förskolans och sjukvårdens personal – fast omvänt. Och möjligen är det samma problem här som i omsorgen, skolan och sjukvården. Men problemet är inte att det där finns för många kvinnor, utan att det är för få män. Här är det alltså samma, fast tvärt om.

Redan för sex år sedan skrev jag artikeln ”Ni måste höja era röster” med anledning av att Margareta Zetterström kritiserat lindelof.nu för att vara en riktig gubbsida. Kritiken var högst befogad.

Nu sex år senare har många läsare tillkommit, antalet kommentatorer har ökat och antalet medarbetare har också ökat. Men andelen kvinnor är fortfarande skadligt låg. Vad säger detta oss? Vad gör det med samtalen här? Varför vill inte kvinnor delta i diskussionerna här om de verkligt stora orättvisorna i världen, invandrarfrågor, krig och om ekonomiska system? Vad intresserar då kvinnor? Vad upptar istället deras tid?

Kvinnor och män har olika umgängesmönster. När kvinnor ordnar bjuder man alltid varandra på något. Kvinnor småpratar lättsamt om ditten och datten, skapar och vårdar gemenskaper, ordnar för andra och träffas med, men också helt utan, anledning – för att träffas en stund helt enkelt. Män träffas mer av en anledning, man gör saker tillsammans, löser uppgifter, samtalar mer strukturerat om konkreta ting, undviker prat om relationer och känslor, bjuder inte varandra på bakverk eller ordnar trivsamma små måltider.

Politikens inre liv har också förändrats. Kvinnliga umgängesmönster har trängts undan av manligt strukturerade regler. Bullbaket, fikapauserna, maten, teaterspelet, sången, musiken, dansen – kulturinslagen – har trängts undan. Därmed har kvinnors prägel på verksamheter tunnats ut. Enkönade politiska sammanhangen har därmed brett ut sig och förstärkt det fördummande kulturkriget.

Att både manligt och kvinnligt behövs vet vi. Manligt plus kvinnligt blir mänskligt. Den ordnade regelstyrda mötesstrukturen behövs för att kunna fatta legitima beslut, men musiken, dansen, fikapauserna, maten och de personliga mötena behövs för att hålla samman kollektiva gemenskaper. Det här fungerar allt sämre nuförtiden när kvinnor tröttnar och drar sig undan och gör annat. Kvar blir några idealistiska män och alla karriäristerna – av båda könen.

Kan detta även gälla lindelof.nu? Förmodligen, fast här finns bara idealistiska män i en ovanlig slags gemenskap. Den liknar kanske mer en herrklubb än de könsblandade föreningsmötena förr i tiden med både strukturerade förhandlingar och avbrott för sång, teater, dans och mat (kultur) – till gagn för allas gemensamma intressen.

För sex år sedan skrev jag att problemen ”för den politiska kvinnorörelsen började med att kampen för lika rättigheter fick drag av särartskamp. Man började sakta tumma på det självklara att alla förtryckta individer och grupper ska ha lika rätt. Istället började man glida mot att kräva en slags särartsrätt.” Jag tror det gäller fortfarande.

Kvinnor i medelklassen diskuterar inte längre politik, åtminstone inte med mej. Kanske gör de det på sitt sätt med varandra, men alltså inte offentligt. Men politik verkar ha blivit ett manligt intresse. Kvinnorna yrkesarbetar hårt, och på fritiden upptas de av ting nära familjen som ”hållbarhet”, miljö- och klimat, odling, fitness, mat, handarbete, familj, barn och barnbarn, husdjur läsning av skönlitteratur och film. Mer hinner man inte med.

Jag skrev också då: ”Jag tror – obs! tror – att kvinnoförtrycket (som också gör männen till fån) i breda lager är minst lika stort idag som tidigare, men har ändrat karaktär. Detta förtryck hindrar kvinnor från att tillsammans med män ta politisk ställning i både små och stora frågor. För inbilla mig inte att kvinnliga bloggare (mode, livsstil, hälsa, mat, hundar, skvaller, snusk) representerar kvinnor i allmänhet bättre än denna blogg.

Men alltså, än består problemet. Är det lindelof.nu det är fel på? Är tonen och mentaliteten ”för manlig” på något vis här och för mycket inriktad på ”hårda frågor och hårda material”.

Jag vet att bland de cirka 500 läsarna varje dygn finns många kvinnor. Ni finns, för 3–4 av 10 av alla ”likes” på Facebook (till mina länkade inlägg) kommer från kvinnor (på Facebook verkar det lättare att ge sig till känna). Nu är jag nyfiken på vad just ni tror gör att kvinnor ändå håller sig borta från lindelof.nu:s spalter. Varför tar de inte till orda?

Kvinnliga skribenter efterlyses alltså. Könskampen står ju i vägen för jämställdheten. Barnen, kulturen och freden borde vara allas fokus. Tillsammans är mänskligheten bättre rustad än uppdelad i två konstruerade särintressen.

Föregående artikel”Amapola” med The Spotnicks i rymddräkt
Nästa artikel”Jag ska sparka dig på tasken!”
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

29 KOMMENTARER

  1. Visst reagerade jag lite när Lena Pettersson kommenterar inläggen på lindelof,nu. Men funderare inte vidare på det, mer än så.

    Oavsett, en mycket intressant fråga som också belyser ett viktigt ämne i allmänhet och att lämna något entydigt svar på varför, är inte helt enkelt.

    Vanans makt har så klart en stor betydelse och där i det förhållandet som att våra uppgifter i samhällsbygget har sett och ser olika ut. Inte minst att ta plats i det offentliga samtalet är som ofta nämnts något männen gör på ett ”bättre sätt”, företrädesvis allt oftare.

    För övrigt trots allt menar jag att mycket har hänt och händer till fördel att kvinnor ”höjer sina röster” och förhoppningsvis kan medverka till ett bättre och rättvisare samhälle. Inte minst att dom ges och tar allt större uppmärksamhet, exempelvis inom idrotten vilket kan vara en ingång som lämnar utrymme och möjligheter att påverka utvecklingen även utanför dessa ramar. Inte minst inom fotboll visar på detta under senaste VM-turneringen som fick mycket uppmärksamhet där många kloka intervjuer gavs med en annan och mjukare ton än när männen framträder. Möjligen att även deras supporterkultur kan påverka männen och därmed uttrycka ett allmänt lugnare och mera städat intryck som sedan sprider sig med ringar på vatten. Men, som sagt frågan är komplex och innehåller inga enkla svar.

    I sammanhanget kom jag att tänka på, modiga Alexandra Pascaldous bok Var är papporna?

  2. Olle Pålsson!
    Du belyser ämnet Knut Lindelöf tar upp här, på ett tänkvärt sätt med kommentaren; att du själv reagerade lite när Lena Pettersson kommenterar inläggen på lindelof.nu – men funderade inte mera på det, ”mer än så”. Kan Olle Pålsson på ett mer nyanserat vis klargöra vad han egentligen menar eller syftar på?

    Olle Pålsson plagierar just detta Lena Pettersson skriver; om damfotbollen och framgångsrika VM-turneringen som någonting positivt i övrigt – vad det gäller kvinnors rätt att medverka och påverka utjämningen till ett rättvist deltagande på alla plan i Sverige!

    Alexandra Pascalidous författarskap, om ”mammorna” och nu ”papporna” ger naturligtvis ett stort positivt eko, med sin genomslagskraft – vad det gäller att för både kvinnor såväl som män – att ha rätten till att leva på lika villkor, även om de i verkligheten är biologiskt olika, när det gäller att föda barn förstås.

  3. Det har nog hänt att jag kommenterat på lindelof.nu. Men det jag bedömer som gubbigt är när politiskt arbete bara försiggår på datorer och inte i samspel ute bland folk på gator och torg eller möten i verkligheten. I det praktiska arbetet deltar alltför få. Alltför få är i samspråk och får input från s k vanligt folk. Det är en kick att varje vecka stå på torgen i nordvästra förorterna och ha bra samtal runt Nato, krig och USA:s roll. (Vi är 50 procent kvinnor som deltar skulle jag gissa.)

    Klart att både debatt och praktiskt arbete behövs. Men borde mer befrukta vartannat.

  4. Bäste Redaktörn!
    Jag läser idag i SvD ”Katherine Birbalsingh skrev debattartiklar och medverkade på konferenser för att sprida kunskapen om hur låg skolkvaliteten i England var. När hon upplevde att ingen lyssnade startade hon en egen skola.”

    ”Tydliga regler och konsekvenser har hjälpt de svaga eleverna klara skolan.”

    ”Det svenska skolsystemet luras av vad medelklassfamiljerna gör i bakgrunden. Benhård disciplin krävs för att även barn med svag socioekonomisk bakgrund ska lyckas. ’Annars säger ni att invandrarbarnen inte är viktiga.’”

    Artikeln är skriven av Maria Jelmini.

    Vidare står det:
    ”Hon kallas Storbritanniens strängaste rektor och kritiseras regelbundet för sina stenhårda regler. Att glömma pennan, ta med fel böcker eller småprata i klassrummet är aktiviteter som leder till en varning. Efter två varningar väntar kvarsittning. Själv har Katherine Birbalsingh, grundare av Michaelaskolan i London, svårt att förstå kritiken. Snarare gör den henne rejält upprörd. För att fnysa åt att barn behöver lära sig färdigheter som att komma i tid eller ta med sig rätt saker, ja det kan möjligen vissa familjer kosta på sig. Men många kan det inte. Hon lutar sig fram över bordet, spänner blicken i min. – Under hela mitt liv har jag sett barn från svaga socioekonomiska områden svikas av ett system som har varit för eftergivet, som har låtit dem slippa göra läxor, komma i tid eller sitta ordentligt på stolen.”

    ”De lärde sig inte så mycket som de borde, till stor del för att det var så många avbrott i klassrummet. I stället såg – och ser – hon hur det landade på föräldrarna att ge barnen tillräckliga kunskaper. Och för vissa elever funkar det, konstaterar hon. De med föräldrar som förklarar, diskuterar och hjälper, som tar dem på museum eller hyr in läxhjälp. Men många föräldrar gör inget av det. Kanske för att de inte pratar språket eller själva inte har någon utbildning. Kanske för att de är ensamstående.”

    ”Jag tror att medelklassens föräldrar underskattar hur omöjligt det är för dessa familjer att kompensera för skolans brister. Och jag tror faktiskt att medelklassen vet hur illa det står till med skolans kvalitet – de tar in privatlärare eller lär sina barn själva för att de vet att skolan inte levererar. För en elev med ADHD till exempel är det viktigaste struktur, ordning och reda. Att det är tyst i klassrummet, att inget distraherar, att läraren leder arbetet. Och vi är gruppdjur, konstaterar hon. Vi vill göra som alla andra.”

    Artikeln avslutas:
    ”När de senaste resultaten presenterades från det examensprov som alla 16-åringar i engelska skolan gör, var Michaelaskolan den skola där eleverna förbättrats mest. Ändå kommer majoriten från en svag socioekonomisk bakgrund.”

    Överallt inom ”skola, vård och omsorg” ser jag dem, kvinnorna som med energi och empati arbetar med sina barn, syskon, föräldrar samt far- och morföräldrar. Där är de påtagligt fler än männen. Visst är det sant att kvinnorna bär upp halva himlen. Men himlen består av olika delar. Kvinnor som Katherine Birbalsingh ägnar sig med energi åt en annan del av himlen än vad vi gör, vi män som tycker om att prata på lindelof.nu.

  5. Högt ärade redaktör!
    Det är ett angeläget ämne du tar upp. HUR angeläget är det svårt för mig att bedöma, särskilt som man. Det säger jag utan att på något sätt förringa Olle P:s och Bo A:s kommentarer ovan.

    Men lösningen är ju pinsamt enkel. Den svenska politiken har här gått före nästan alla andra och i jämställdhetens namn infört en i det närmaste total utjämnande kvotering, enligt modell varannan plats och varannan röst.

    Så alltså fram för vartannat inlägg – vartannat kön! Vad säger ni om det, era gubbdjävlar!

  6. Herr Z!
    Ironin osar om dina rader ovan. Tvättar man bort ironin framträder följande: Frågan om varför så få kvinnor deltar här är onagelägen för dig som man. Olle P:s och Bo A:s kommentarer är töntiga. Könskvotering är typisk korkad svensk politik.

  7. Nej Knut L, detta är inte ett ”trovärdighetsproblem”. Kritik om ”gubbsida” är inte ”högst befogad”.

    All identitetspolitk är fel. Man skall inte låta sig hunsas till att gå med på att man bidrager till något strukturellt förtryck. Sverige har inget strukturellt kvinnoförtryck, ej heller rasism, islamofobi eller russofobi.

    Än mindre skall man självmant göra självkritik för sina icke-existerande fel.

    Du skriver att ”både manligt och kvinnligt behövs vet vi”. Nej, vi behöver individer. Det är inte sant att ”manligt plus kvinnligt blir mänskligt”. Individ 1 plus individ 2 plus individ 3 … individ n = mänskligt.

    Det enda som behövs i en tidning är högre kvalitet. Sedan får individer som råkar vara kvinnor själva bestämma huruvida de vill medverka eller ej.

    Jo förresten, det finns faktiskt ett strukturellt förtryck, som Bertil C är inne på: mot barn.

  8. Bo A!
    Jag skall utveckla mina tankar vad gäller min kommentar när jag upptäckte Lena Pettersson inlägg. Visst vore det i sammanhanget intressant att föra ett samtal om varför jag reagerade spontant för att sedan komma av mig.

    Jag försöker mycket kortfattat. Just då jag upptäckte att Lena P kommenterade ett ämne fanns det förmodligen något hos mig som ville sätta fingret på denna hos mig hastigt uppkomna och angelägna reaktion.

    Troligtvis var jag mer intresserad, just då, över vad hennes kommentar ville förmedla. Och då sannolikt föll min första reflektion bort. Icke förty blev min spontana och viktiga tankeställare aktuell till debatt här på lindelof.nu och det vill jag mena är av stort värde om en viktig jämställdhetsfråga.

    Att vi har könskvotering till val i politiska församlingar, liksom kvinnor tar alltmera plats i bolagsstyrelse och funktioner som chefer samt övrigt kvalificerade jobb, är tveklöst mycket välkommet.

    Det betyder inte att kvinnodominerande, oerhört viktiga jobb inom framförallt vård, skola och omsorg kan betraktas allmänt vara högt värderade om man ser till deras inte sällan miserabla arbetsmiljö och lönevillkor.

    Mina tankar går då till alla kvinnor som gör en fantastiskt insats inom vår marknadiserade och hårt konkurrensutsatta äldreomsorg.

    En alltid aktuell fråga det finns anledning att reflektera över är; vilken respekt visar vi dom anställda och våra äldre som bidragit stort till att majoriteten, i vårt uppdelade samhälle, har det så otroligt väl beställt?

    Samtidigt riskerar tystnadens rädsla ta fäste på dessa vårdarbetsplatser, där de inte sällan arbetar under visstidskontrakt – vilket innebär en stilla nåd att bedja om. Tveklöst, sammantaget är det ett nedlåtande förhållningssätt mot deras arbetsinsats, som vi alla vet är den absolut viktigaste kunskapsresursen inom varje nära omsorgsarbete.

    Så nog finns en del att jobba med om vi skall nå alla uppställda jämställdhetsmål.

  9. Karin R!
    Jag försöker föra in mina upplevelser av mina få timmar ute i ”verkligheten” med blandat resultat. Tror inte den stora skillnaden är mellan kvinnor och män, utan mellan akademiker och dom som har andra erfarenheter i livets hårda skola. Träffar dagligen människor som aldrig har skrivit insändare eller sina erfarenheter på bloggar.

    En TEORI är att fler kvinnor än män har tagit ställning för Ukraina utan invändningar i det ännu pågående kriget, där ingen kan vinna. BRICS-länderna tillåter aldrig att Ryssland går under, och USA, Nato och EU aldrig att Ukraina hamnar under Ryssland.

  10. Knut Lindelöf!
    Vem av oss två är mest töntig? Mitt svar är ingen av oss båda! I avsnittet där jag nämner Alexandra Pascalidou, är jag klart överdriven om hennes författarskap, det kan jag anklaga mig själv för, att ha varit överdriven! Knut Lindelöf ska veta, att nu kommer jag med lite smicker, att ”han” är en av de bästa på sitt område i stort, som modigt utmanar hela etablissemanget. Ja faktiskt en riktig ”rebell”, som står för vad han tror på. Sen är det bara att själv ta konsekvenserna – när man inte duger på sajten. Det är bara att börja om från början och göra rätt och inte fortsätta att göra fel inför läromästaren och grundaren av lindelof.nu. Sverige behöver fler av Knut Lindelöfs kaliber – och jag menar det seriöst.

  11. Bo A!
    Jag tycker inte att dina kommentarer är töntiga. De är kloka och andas erfaenhet. Tack för uppskattande ord.

  12. Knut Lindelöf!
    Vad är det som händer? Du är verkligen fenomenal Knut L. Det är ingen som når upp till din kapacitet Knut L. Vi tävlar förstås inte med varandra, men ändå vet jag inte längre vad jag skall säga eller tycka om politiken? Du har förträffliga medarbetare och är i ärlighetens namn respekterad i ditt kunnande – och överlägsen de som tror sig veta bättre i riksdagen och i regeringen!

    Jag vet att flertalet av de folkvalda i politiken, följer dig på lindelof.nu dagligen! Jag har följt dig väldigt länge här och provade på hur det känns att skriva. Jag tror jag har fått ”skrivkramp” för resten av livet? Jag avvaktar tillsvidare!?? Tack…

  13. Lena P!
    Jag utgår från att alla som kommenterar träffar livs levande människor eller vad tror du? Eller består alla i Sverige utanför den egna ståndpunkten. Har lite till övers för elitistiska människor. Är inte det huvudorsaken till att Sverigdemokraternas framgångar?

    Övriga partierna vände sig till medelklassen som sätter dagordningen för vad som är korrekt. Såg att Pridefestivalen i Stockholm samlade 50.000 samtidigt som vi inte har några massor som protesterar mot kriget i Ukraina. Skall vi byta folk som Brecht sa till makthavarna i DDR när dom var besvikna på arbetarna när dom demonstrerade mot arbetsnormerna i Juni 1953.

    Jag har inte upptäckt några yrkesverksamma i LO-kollektivet på denna sajt. Jag rapporterar från besök på Folkbibliotek jag besöker varje vecka. Är jag ensam om detta eller?

  14. Bo Andersson är ett troll, som skriver här enbart för att förvirra diskussionerna. Jag har misstänkt det ett tag, men hans senaste kommentar var alltför inställsam. Den uppgivna mejladressen finns inte, så nu är det bekräftat.

  15. När jag kom upp till Luleå hade jag en romantiserad bild av Norrbotten. Här fanns det tuffa arbetarkämpar som i Kjell Sundevalls film Jägarna.

    Men i stället hamnade jag mitt i ”fittstimmet”. Här var det kvinnorna som bestämde medan männen mest tyckte synd om sig själva – kända som de var för att dränka sin dåliga självkänsla i alkohol.

    Numera är det också ombytta könsroller. Idag är det inte ovanligt att se unga män köra barnvagn med en mobiltelefon i handen.

    Det ociviliserade umgänget med alkoholen är också en skiljelinje till den övriga världen. För antingen är man en medborgare som tar hand om sig själv och sina närmaste, eller också är man en utbytbar undersåte som bockar för överheten med Systembolaget som ideal.

    Och numera har jag förstått att det snarare är 1940-talsfilmen Barnen från Frostmofjället, som ger en sannare bild av den norrbottniska verkligheten.

    Att staten tvångsomhändertar barn för att sälja dem på auktion är nämligen ingen ny företeelse som det politiska partiet Nyans precis har upptäckt.

    I Sverige är det en gammal kär tradition.

  16. Håkan S!
    Barnauktionerna var det ju kommunen som sysslade med, och inte staten. Men överheten kanske kan betraktas som en och samma även om det är lite skillnad, för lokalt var det ingen ”osynlig” byråkrat som bestämde utan sådana som var och en kände, eller i varje fall kände till.

    Det har diskuterats och exemplifierats mycket i den här tråden efter Knut L:s inledande nödrop. Men jag vill slå ett slag för det Jan Arvid G talade om. Vi bör undvika att dela in vanligt folk i kategorier och sedan stämpla dom, antingen som goda eller dåliga. Förutom kvinnor finns en hel del andra som saknas i umgänget här; yngre, invandrare, trasproletärer t ex. Låt oss enas (jag vet att det är svårt, nästan omöjligt) om att alla är likvärdiga människor!

  17. Benjamin T!
    Ja, det kan vara så att politiska bloggar (webbsidor) håller på att tappa dragningskraft. Nu gäller andra format, Substack t ex verkar vara på frammarsch för politik på nätet. Men varumärken (lindelof.nu t ex) är fortfarande viktigt, alltså vid sidan av formatet. Märker att det sker en långsam tillväxt år efter år för lindelof.nu. Får se hur utvecklingen blir.

  18. Benjamin T!
    Varför ställa dessa frågor till mig? Jag har ingen aning hur det är och vet inte om någon eller i så fall vilka som analyserat de här sakerna.

    Nu har ju Knut L svarat med sina mer handfasta erfarenheter i bloggbranschen så det var väl bra, men jag undrade bara lite.

  19. Resultatet av vårt gemensamma samhällsbygge och dess kvalitet, grundar sig på ett inte oviktigt samspel mellan män och kvinnor.

    Vill mena som en enkel regel utifrån att vi är beroende av varandra och alla goda ambitioner till samarbete borde vara att föredra framför utslagsgivande konkurrens.

    Då tänker jag på idrottens värld där lagspel förekommer och en alldeles utmärkt regel till fördel därvidlag är att uppmuntra och utveckla dom bästa egenskaperna hos varje enskild deltagare.

    Det borde inte vara svårare inte än så i den bästa av alla världar. En barnatro att hålla fast vid kanske? Den bjuder jag på, om så må vara fallet.

  20. Dennis Z!
    Du har säkert rätt i att jag blandar ihop staten med kommunen. ”Allas lika värdighet” är väl den korrekta översättningen av FN-deklarationen. I den meningen tycker jag inte att jag är förmer än någon annan när jag går på COOP och handlar.

    Däremot finns det naturligtvis olika synvinklar. Min vinkel bygger på att jag efter en lång tid som sjöman och globetrotter landade i Luleå för att söka mina rötter i Norrbotten.

  21. Benjamin T!
    Tack för ditt svar och väl mött i framtida diskussioner!

    Håkan S!
    Tack för svar! Det är viktigt att du tar upp frågan om ”synvinklarna”. Hur vi betraktar våra (och även andras) liv och vår omgivning är betydelsefullt för vår syn på människor och samhällen vi tillsammans har skapat. Själv är jag uppväxt i ett skolkantorshem på landsbygden och efter fleråriga (formellt ännu oavslutade) universitetsstudier försörjt mig med siffror och avtal (med ekonomisk och juridisk rådgivning) för att nu njuta ålderdomen i stan i Uppsala och på landet i södra Östergötland tillsammans med min lagvidriga hustru.

  22. Kvinnor tar plats i SR. Till exempel den mesta kulturen l e d s av kvinnor bokprogram olika sorters kommenterande program. Jag tycker att en stark utjämning skett. Lika i politiken, ja överallt men debatten här handlar om inlägg från kvinnor de är inte intresserade av en sån här debatt. Det ger inte kvinnorna nånting. Inom föreningslivet är det fler kvinnor än i ändlösa debatter som här. Jag menar inte att debatten här är oviktig, men sett med lite bredare måste man sätta in det i större vidare betraktelse för att säga att kvinnor är ointresserade av politik. Kanske kvinnor gör det på annat sätt, mera verkstad och mindre prat. Män älskar att höra sin egen röst, tror jag och återkommer ständigt ungefär med samma argument mot de med ungefär samma motargument. Så förtvivla inte båda företelserna har sin plats förvisso.

  23. Kvinnor är inga övermänniskor.
    Ett ordinärt pojklag vinner lätt över damlandslaget i fotboll och kvinnliga stormästare i schack, som Pia Cramling, är mycket sällsynta förutom på Netflix.

    Att påpeka att det finns biologiska skillnader mellan könen är emellertid politiskt inkorrekt vilket skribenter som Kajsa Ekis Ekman fått erfara.

    Dessutom har det ”neutrala” Sverige hamnat på den anfallande sidan i uppmarschen till det tredje världskriget.

    Detta måste diskuteras överallt, på gator och torg, i alla fora inklusive kvinnorörelsen.

  24. Håkan S!
    Det finns kroppsliga skillnader mellan män och kvinnor, javisst. Men det är ingen hemlighet. Och frågan är om det är särskilt intressant.

    Hur kroppsliga skillnader påverkar vår respektive intellektuella och känslomässiga utveckling kan däremot vara mer intressant att studera. Tyvärr är detta inte en forskning som passar in särskilt väl på våra fackmässigt ofta rigoröst särhållna institutioner som sysslar med sådant, vare sig i offentlig eller privat regi.

    Håller helt med dig i dina avslutande kommentarer!

  25. Dennis Z!
    Frågan är djupare än så. Redan vid finanskrisen i början på 1990-talet utropade AMS-chefen Gösta Bernhardsson i en artikel på DN Debatt att: ”Framtidens arbetsmarknad tillhör kvinnorna!”
    Man kan fortfarande fråga sig varför han inte i så fall själv abdikerade och överlät sitt ämbete till en bättre meriterad kvinna?

    Svaret är givet. Det gällde naturligtvis män i allmänhet, men inte han själv i synnerhet. Lantarbetaren Gunnar Sträng organiserade sina arbetskamrater i en fackförening. Och på Knut Lindelöfs tid var lärare ett yrke med hög status med likvärdiga betyg både för flickor och pojkar. Idag är det en utskälld kvinnoroll utan auktoritet och kollegial solidaritet.

  26. Det är nu klarlagt att Lena Pettersson, den enda just nu aktiva som till namnet framstår som kvinnan är ett manligt troll. 36 trollkommentarer från det hållet har inkommit sedan den 7 juli. Kanske man ska införa hårdare kontroll på nytillkomna personer.

    Samtliga dessa trollkommentarer är nu raderade.

  27. Knut L!
    Kom ihåg att jag skickade ett privat @ till dig 2023-08-27 15:57 om Lena P! fanns i verkligheten, mina varningsklockor ringde.

    När det gäller hur män och kvinnor reagerar har jag ett exempel från en kvinnlig arbetskamrat 1989-94. Hon spelade fotboll på elitnivå och som fotbollsintresserad så frågade jag hur det fungerade inom Damfotbollen.

    Då berättade hon bl a att när en spelare lämnade laget och började i ett annat lag så tog spelarna det personligt och i en del fall med ovänskap och tal om svek. Det tror jag är ovanligt bland killar som byter lag, undantag finns givetvis.

    Min slutsats är att kvinnor har svårare för att uthärda meningsmotståndare, tar det mer personligt.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.