I slutet på 80-talet, när jag skrev på Kuppen i Prag, fick jag anledning att kolla Nya Dagligt Allehanda från sommaren 1937. Förutom det jag letade efter (Sven Auréns reportage från Prag), hittade jag i tidningen den 10 juli 1937 en intervju med en advokat Eliel Löfgren. Denne hade enligt tidningen varit engagerad i Palestina rörande tvister om Klagomuren. Vad han ansåg för så där 75-80 år sedan förtjänar kanske att räddas till eftervärlden:
”
– Delningen av Palestina i en judisk suverän stat, en arabisk suverän stat och ett brittiskt mandat tror jag för min del kommer att stöta på stora praktiska svårigheter.
– Den största svårigheten ligger givetvis däri att de bägge folken, det judiska och det arabiska, äro så ”inkapslade” i varandra. Man kan ej påstå att vissa områden äro till övervägande del bebodda av judar och andra av araber. Meningen är givetvis att så småningom ”renodla” de olika staternas områden, men det blir säkerligen ett mycket svårlöst problem.
– På Balkanhalvön ha ju dylika omflyttningar ägt rum, men det har gällt folk som mer eller mindre levat på gränsen av elände och fattigdom. Här gäller det vad judarna beträffar fast bosatta, arbetande på sina speciella områden, som man inte utan vidare kan slita från gård och grund och redan upparbetade arbetsmöjligheter.
– Judarna äro dock inte konservativa som araberna, och svårigheterna bli därför säkerligen betydligt större vad de senare beträffar. Den jordbrukande befolkningen, fellaha, låta sig inte hur som helst tas ifrån sin jord placeras i ny omgivning och i nya trakter.
– Vad den andra stora gruppen av araber beträffar, är de ju nomader, och man kan inte gärna sätta upp stängsel för dem. Nej, hela detta renodlingsprojekt kommer att stöta på mycket stora praktiska svårigheter, därom är jag övertygad.
– Judarna äro i hög grad missnöjda med förslaget, det förstår jag, och det kan även bero på att de hoppas på att i längden få hela landet. Sådana stämningar hysas nämligen på många håll.
– Ett kapitel för sig är [den judiska] invandringen. Under de närmaste åren skulle invandringen begränsas till 6000 per år. Det förefaller mig som ett mycket högt tal, med hänsyn till att man på sin tid, när jag var därnere, efter en noggrann utredning räknade med en invandring av högst 5000 under de närmaste fem åren. Och det talet har ju betydligt överskridits.
– Att Jerusalem och en del andra ”heliga städer och orter” undantagits från de bägge rikena av den [brittiskt] kungliga Palestinakommissionen och föreslagits ställas under brittisk överhöghet är lätt att förklara. Jerusalem t.ex. har tidigare haft övervägande arabisk befolkning, och det är blott de allra senaste åren som judarna kommit i majoritet.
– I Jerusalem ha araberna sin Omarmoské och i Hebron en annan stor moské, och de heliga platser som finnas där och annorstädes, kyrkorna, Getsemane, Nasareth o.s.v. äro platser för alla kristna, kopter, romersk-katolska och grekisk-ortodoxa, protestanter och alla andra, och minst för judarna. En brittisk översyn av dessa trakter är därför alldeles förklarlig.
”
Löfgren avled redan 1940 och fick inte uppleva den massivt ökade invandringen av judar till Palestina som förestod under och efter kriget.
I Svenskt Biografiskt Lexikon (SBL) heter det:
Löfgrens äktenskap med författarinnan, journalisten och pacifisten Mia Leche (bd 22), som i sitt tidigare, upplösta äktenskap varit förenad med en studiekamrat och vän till L, blev enligt samstämmiga uppgifter sällsynt lyckligt. Övertygade antinazister kom makarna att under 1930-talet göra en beaktansvärd humanitär insats för flyktingar från Hitlerväldet.
Av SBL:s biografi i övrigt framstår Löfgrens som en SANN liberal, vilket kan vara bra att veta, alltså att sådana verkligen funnits.
