Vår elitfotboll är kidnappad av “fansen”

SCANPIX Björn Lindgren / TT

SCANPIX Björn Lindgren / TT

En rad europeiska länder har, och har haft, problem med fotbollshuliganism och läktarvåld. Historiskt sett torde England vara den nation som drabbats värst.

År 1989 klämdes 96 Liverpool-anhängare till döds på gamla Hillsborough i Sheffield inför en cupmatch. Det blev startskottet för ett reformprogram och ett nytänkande, som definitivt inte lämnade fotbollsvännerna oberörda: ståplatsläktarna revs, biljettpriserna femdubblades, notoriska bråkmakare fick skaka galler, och ett batteri med övervakningskameror installerades på alla större arenor. Det innebar i praktiken att man bytte ut vanligt folk på åskådarplats mot en välbeställd medelklasspublik. Utan rejält med klöver i plånboken … heller ingen livefotboll!

I Sverige kan vi av lätt insedda skäl inte göra som i England. Vårt befolkningsunderlag är på tok för litet och våra politiska traditioner som bekant andra. Vem/vilka skulle hosta upp en tusenlapp eller ännu mera för att nere på Listerlandet se det gulsvarta hemmagänget spela mot Brommapojkarna i allsvenskan?

Engelsmännen i all ära men tyskarnas exempel råkar vara långt intressantare. Även i Tyskland har det nationella fotbollsförbundet brottats med ständigt återkommande publikstörningar, men där har man – i intim samverkan med regeringen, väl att märka – enats om ett radikalt åtgärdspaket med bl. a detta innehåll: På åskådarplats är all slags pyroteknik (bengaler, blixtbengaler, rökfacklor, rökbloss, rökutvecklare, smällare och knallskott) bannlyst. Självfallet är det också förbjudet att maskera sig i rånarluvor eller på annat sätt. Kränkande tillmälen av typen ”hora, hora, hora” och rasistiska talkörer är numera åtalbara. Arrangörsklubben har ansvaret för att peka ut och identifiera eventuella ligister och oroselement. Brister man i det avseendet, så blir resultatet böter, spel inför tomma läktare eller, i värsta fall, poängavdrag för det egna laget.

Nyligen var det bråk i Köln (vars representationslag toppar Bundesliga 2 i överlägsen stil). Det fick konsekvenser i form av 500 000 kronor i direkta böter. Till det kom ytterligare 300 000, avsedda för en viss typ av öronmärkta åtgärder, syftande till att hindra förnyade intermezzon. Skulle det ändå gå illa, bommas ståplatsläktaren igen på obestämd tid nästa gång.

Det regelsystem som har godkänts i Tyskland borde, menar jag, i allt väsentligt kunna accepteras även i Sverige.

Men här hos oss ska det uppenbara stötas och blötas till förbannelse, alltmedan Fredrik Reinfeldt, Beatrice Ask, Adelsohn Liljeroth och de ansvariga fotbollspamparna lägger pannorna i djupa veck. Deras handlingsförlamning kan förklaras på olika sätt och från en rad skilda utgångspunkter. Ett sätt är att utgå från den maktposition, och den ideologi, som mängder av ”fans” – inbillade fotbollssupportrar – tillskansat sig och bekänner sig till.

Jämt och ständigt påstås det att läktarmarodörerna och provokatörerna i själva verket är mycket få. En handfull gangsters sägs ”förstöra” nöjet för alla oss riktiga fotbollsälskare. ”Alla, inklusive jag själv, vet om att det bara är en liten klick som missköter sig”, försäkrade Erik Hamrén i Sportbladet häromveckan (1 april).

Så är det inte alls.

Det finns i realiteten inga klara skiljelinjer mellan den positiva och negativa supporterkulturen (eller mellan den konstruktiva resp. destruktiva, om vi så vill). Det förhärskande idémönstret är en primitiv ”vi mot dom”-filosofi.

När Stockholms AIK mötte IFK Göteborg på Friends (!) arena inför närmare 31 000 åskådare den 31 mars, dagen efter dödsmisshandeln nere i Helsingborg, så ekade ramsan ”Hata, hata, hata Göteborg” matchen igenom, inte bara från ”en liten klick” utan från mångtusende gnagarstrupar. Några dygn senare, den 3 april, framträdde två AIK-anhängare i SVT 1-programmet Debatt och argumenterade lidelsefullt för rätten, och för vikten, av att hata i fotbollssammanhang, i synnerhet och framför allt i just Sverige: vår allsvenska är så pass dålig, framhöll de, att man inte löser entré för spelet skull – utan för ”stämningen”. Hata, hata …

Faktum är att den landsomfattande Svenska Fotbollssupporterunionen verkar aktivt för att pyroteknik skall bli ett stående inslag på matcher i allsvenskan (inkl. damallsvenskan) och superettan i fortsättningen. Rökfacklorna och bengalerna sägs vara stämningshöjande och äga stor kulturell potential. I princip är detta imbecilla eldande förbjudet – men i praktiken är det (nästan) fritt fram. Förra året avfyrades, noga räknat, 2047 smällare, rökbloss och bengaler på svenska fotbollsläktare, men bara tio personer ertappades och fick lindriga böter. Det rörde sig undantagslöst om män i åldersgruppen 18-40 år. Hade någon väntat sig annat?

Ända fram till mitten av 60-talet applåderade en genomsnittlig fotbollspublik alltid bortalagets prestationer (låt vara kanske smått motvilligt ibland) – och om gästande lag tilldömdes straffspark, skulle givetvis största möjliga tystnad iakttas. Man lärde sig helt enkelt att uppträda juste. Ja, det rent sportsliga hade given plats i högsätet.

Någon gång i skiftet mellan 1960- och 70-tal, möjligtvis ännu tidigare, kom storklubbarnas räknenissar runt om i världen till insikt om att man kunde göra pengar, grova pengar, på att avyttra halsdukar, tröjor, ölglas, emblem, dekaler, krimskrams och lullull av alla sorter till det egna varumärkets fromma. Det är nu som lagens supportrar börjar uniformeras, om än i relativt blygsam och till synes oskyldig skala.

Men så oskyldigt var det nog inte. Det är sällan oskyldigt, när klingande mynt och prasslande sedlar kommer in i bilden. I stegrad omfattning har fansen kommit att identifiera sig med det egna laget och dess framgångar. En ”vi mot dom”-mentalitet grundlades och sjösattes så sakteliga med halsdukarna, tröjorna och allt det övriga bjäfset.

Det är just denna mentalitet som förklarar varför Helsingborg invaderades av cirka 5000 öl- och adrenalinstinna Djurgårdsanhängare den 30 mars, åtskilliga av dem med ambitionen att jämna staden med marken. I det värvet lyckades man inte helt. Men en restaurang totalförstördes, dess gäster attackerades och en 43-årig flerbarnsfar misshandlades i ett senare skede till döds.

”Fansens” inflytande över svensk elitfotboll måste brytas. Det kravet är i dag oeftergivligt.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  6 kommentarer for “Vår elitfotboll är kidnappad av “fansen”

  1. Tommy Sjöberg
    2014-04-06 kl. 21:00

    Tack! Äntligen lite genomtänkta åsikter om supportervåld. Är själv f.d spelare, tränare och numera åskådare på arenor i Göteborg ca: 25 matcher per år.

    Min erfarenhet är att supporterproblemen är skapade av klubbarna f.o.m 1980-talet, dom har flyttat fram sina positioner så att dom räknas som oumbärliga för klubbarna.

    Supportrarna och deras svans kräver ståplats kvar för att kunna bedriva sin verksamhet och klubbarna böjer sig. Det är ju omöjligt att en klick kan ställa till så mycket oreda utan att uppbackas av majoriteten av supportrarna. Skall bli intressant att se hur Helsingborg IF:s nya regler för besökare på Olympia liknar tyskarnas krav.

    Den stora utmaningen blir AIK-och Djurgårdssupportrarnas agerande på bortamatcherna, man blev tveksam när man såg ovan nämnda SVT-Debatt. Bör inte Djurgårdens supporterklubb betala för all förstörelse i Helsingborg den 30 Mars?

  2. Janne Bjernfeldt
    2014-04-06 kl. 21:49

    Bra skrivet och korrekt sammanfattat. Att klubbarna och deras svansar är skyldiga till denna bedrövliga “kultur” är helt klart. Dock är det tveksamt om ens tyska modeller kan hjälpa.

    Efter att ha varit tränare i skiktet strax under eliten i många år – och därmed varit i mången kontakt med “elitfolket” – är jag ytterst pessimistisk. Anledningen till det är att folket som leder elitklubbarna är glada amatörer och icke alls de “proffs” de av media utges för att vara. Med sponsorpengar och grova elitbidrag från huvudförbundet, hojtar de glatt om att här skall satsas för att komma ut i Europa, där då ännu större pengar skall kommas åt. Och vips, där glömde de visst att Sverige är ett litet litet land, vars enda chans att bli bra i fotboll är att bli bra på just Fotboll. Dvs att träna mer och mer och mer och att träna ännu bättre.

    I England och Tyskland handlar det såklart också om pengar men skillnaden är att man använder pengarna för att skapa en bra miljö för spelet fotboll. Att man då får in ännu mer pengar blir ju då en trevlig effekt. Alltså fotbollprofessionalism rakt igenom.

    Då svensk elitfotbolls klubbledare inte har insett att det egentligen borde vara fotboll det skulle handla om, så ser jag bara en lösning tyvärr: Lägg ner Allsvenskan för herrar innan den självdör och blir en historisk parentes!

  3. Per Nilsson
    2014-04-10 kl. 11:44

    Detta är i stora drag en horribel artikel som kröns av att beskylla supportrarna som ansvariga till katastrofen på Hillsborough.

    Att supporterkulturen har problem råder ingen tvivel om och jag kan hålla med om att den tyska modellen låter klart genomförbar. Att du sedan beskyller t ex mig som aktiv supporter och fotbollsvän, att backa upp våldsverkare känns kränkande! Fotbollen är en sport för arbetarklassen. Där läktaren och möjligheten att visa kärlek till sitt lag ger många själar ro i sinnet.

    Vill man ha en tyst publik, som hyllar och hejar på båda lagen, och fasa ut alla farliga känslor, går sportens själ om intet.

    Å till dig fotbollstränare, som vill lägga ner allsvenskan och därmed döda vår sports pyramidtopp. Dit alla siktar. Tack att du inte är verksam i min ledarstab.

  4. Tommy Sjöberg
    2014-04-10 kl. 22:29

    Per!
    Om arbetarklassen får ro i sinnet av bengaler och hatramsor är det beklagligt. Har sett allsvensk fotboll sedan 1960-talet och publiken var nog dubbelt så stor som idag under 1970-och 80-talet och vi stod inte och grät på
    läktarna, men vi slapp bengaler och hatramsor.

    Innan matchen Blåvitt-Malmö FF i Måndags tändes ca: 50 bengaler och matchen fick skjutas upp 10 minuter för rökutvecklingen. Kan du förklara för mig och Malmös tränare, som var förbannad och ville inte ha dessa supportrar på läktaren, var alla positiva supportrar som är i majoritet vill lösa liknande
    problem på våra allsvenska arenor.

  5. Per Nilsson
    2014-04-11 kl. 7:20

    Det är knappast bengaler och hatramsor som ger ro! Är inte alltför ofta på match för att ropa fram mitt favoritlag, men när jag väl är där så bränner jag inte bengaler eller skriker könsord.

    Att publiken var större på 60-talet har flera förklaringar, vilket är irrelevant i detta sammanhang. Men jag tycker det är lite intressant att du utmålar AIK och DIF supportrar som det största problemet, när det är IFK Göteborgs som grisat mest de senaste åren.

    Att införa maskeringförbud, införa tillträdesförbud för dömda våldsverkare, och begränsa tillgängligheten av alkohol på matchorten på matchdagar är en början tycker jag.

    Hur lagens olika supportundergruppers ledningar jobbar vet jag inte, då jag inte är medlem i någon. Kan dock försäkra dig om att ingen riktig support backar upp våldsverkare!

    Skönt att se ditt erkännande av existensen av klasssamhällen i Sverige, många hade förnekat detta.

    Vill även fördöma Parners koppling mellan fotbollshuliganism och Hillsboroughkatastrofen. Den är kränkande. Inte minst för de anhöriga till de 96.

  6. Sofia
    2014-04-15 kl. 17:13

    Per!
    Jag upplever inte att Parner gör kopplingen mellan fotbollshuliganism och de 96-katastrofen. Han påtalar att den händelsen ledde till rejäla förändringar inom den engelska fotbollen, däremot gjorde den dåvarande brittiska regeringen den kopplingen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.