Var Lenin en landsförrädare?

lenin-stockholm

Lenin den 13 april 1917 i Stockholm, med sin nya rock från PUB, tillsammans med bland andra Ture Nerman och Carl Lindhagen.

Förspelet till kriget mot Irak kunde jag följda delvis från brittisk horisont. Som bekant var motståndet mot kriget stort också i Storbritannien. Som den inofficielle ledaren för fredsfalangen fungerade Charles Kennedy, den skotske ledaren för det liberaldemokratiska partiet. Hans tal på anti-krigsdemonstrationen 15 februari 2003 citeras fortfarande på massor av ställen på nätet.

Men när kriget blev ett faktum 20 mars 2003 blev jag besviken på Kennedy. På TV:n i puben där jag satt kunde jag på BBC höra honom önska de brittiska trupperna “lycka till”. Som det heter i England “Right or wrong – my country”. Något annat hade förstås varit politiskt självmord, som till exempel att säga: “Detta orättvisa krig förtjänar inte Storbritannien att vinna!” På frågan om han i så fall skulle välkomna att brittiska soldater skulle stupa måste Kennedy då givetvis svara: “Ja, ty de kämpar för en orättvis sak!”

En ny Lenin?
Men hade Kennedy gjort det hade han inte varit liberaldemokrat utan kommunist. Nä förresten, inte bara det, han hade varit en “Ny Lenin”. Ty mig veterligt är Lenin den ende framträdande politiker som offentligt önskat sitt eget lands nederlag. När första världskriget bröt ut 1914 var han bland de få socialdemokrater (som de hette då) som vägrade sluta upp bakom sitt krigförande lands ledning. Kriget skulle istället förvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig.

När befolkningen i Petrograd gjorde revolution i februari 1917 var det i protest både emot kriget och bristen på mat och andra förnödenheter. Orsaken till att myndigheterna oväntat gav sitt stöd åt revolten och lät avsätta tsar Nikolaus var att man hoppades på att med en ny regering skulle kriget kunna skötas bättre. Tsaren hade ju 1916 utsett sig till högste befälhavare. Men ett liberaldemokratisk styre vid det ryska rodert skulle kriget vara värt att vinna. Alla, inklusive toppen inom det bolsjevistiska partiet (Kamenev, Sinojev, Stalin, Molotiv m fl) ställde sig bakom denna politik – men inte Lenin, som fortfarande befann sig i utomlands.

Hans resa i den “plomberade” järnvägsvagnen från Schweiz, genom Tyskland och Sverige till Finlandsstationen i Petrograd har blivit legendarisk, i Sverige dock mest ihågkommen för att han köpte en rock på PUB i Stockholm.

Landsförrädrare?
I Petrograd fick Lenin över de flesta av sina partikamrater på den “landsförrädiska” linjen; att önska det egna landets nederlag i kriget. Detta var mycket kontroversiellt, till en början också hos allmänheten, som fått förhoppningar att med tsaren avsatt och med Kerenskij som premiärminister, skulle tyskarna och österrikarna besegras. Lenin fick fly till Finland där han också gick under jorden. Först sedan de ryska trupperna gjort nya misslyckade försök att gå på offensiven, vände opinionen och kravet på “fred till varje pris” spred sig bland folket.

När Lenin och bolsjevikerna tog makten i “oktoberrevolutionen” var det i första hand därför att de var de enda som reste denna paroll. De övriga vänsterpartierna hade samma sociala krav som bolsjevikerna (mat och jord mm) men inte detta om kapitulation inför de tyska och österrikiska kejsarna.

Lenins tanke var att det spelade ingen roll om man gick med på fred med stora landavträdelser (Finland, de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina), den spirande europeiska revolutionen skulle i vilket fall som helst sopa bort de gamla härskarna.

Var Lenin logisk?
När kriget bröt ut hade Lenin som sagt förordat att det skulle omvandlas till ett revolutionärt inbördeskrig. Ingen av de krigsförande stormakterna kämpade för något rättvist. Han fördömde i synnerhet de tyska socialdemokraterna som slöt upp bakom krigsmålen. Men här kan man fråga sig om Lenin var riktigt logisk.

Det som fick den tyska regeringen att samla också socialdemokraterna bakom sitt krig var deras avsky för det tsaristiska självhärskardömet. Hade inte Karl Marx uttalat sin förkastelsedom över detta “folkens fängelse”? En tysk erövring av ryska lydstater och ett nederlag för Tsarryssland vore inte det en gud i behaglige gärning?

Nej, hade Lenin sagt 1914. Men 1917 var han beredd att utnyttja just detta element i den tyska krigspolitiken för att ta sig till Ryssland. Tyskland hade nästan sedan krigets börjat letat efter oppositionella ryssar som skulle kunna undergräva den tsaristiska regimen och öppna vägen för en tysk seger. Man hade tidigt haft ögonen på just Lenin där han satt i Zürich.

En ny kommunistisk princip?
När Lenin 1917 tog stöd av en imperialistisk makt, en fiende till hans eget land, stödde han sig inte på något som varken Marx eller Engels givit uttryck för i sina skrifter. Men det fungerade. I freden i Brest-Litovsk gjorde Ryssland stora landavträdelser, bland annat Ukraina.

Men dessa områden återvanns när Tyskland i sin tur besegrades av Ententen (västmakterna) och under det ryska inbördeskriget.

Så när de kommunistiska veteraner som under 1930-talet står inför de politiska domstolarna erkänner att de konspirerat med Hitlertyskland, är detta inte á priori något som är orimligt. Om de ansåg att Stalin och hans folk var en katastrof för Ryssland, lika mycket som tsardömet och Kerenskij 1917, så var det inget fel, ja i linje med “leninismen” att ta stöd från Hitlertyskland, i synnerhet som regimen under sina första år inte komprometterat sig så mycket som den skulle göra senare under 30-talet och under 2:a världskriget.

  25 kommentarer for “Var Lenin en landsförrädare?

  1. Christer Lundgren
    2016-03-01 kl. 7:43

    Din slutsats blir alltså densamma som Trotskijs?

    I Domenico Losurdo: Staline. Histoire et critique d’une légende noire beskrivs hur “oppositionen”, centrerad kring Trotskij, hela tiden arbetade underjordiskt för uppror mot sovjetmakten, med terrorism som ett medel:

    Störtandet av Romanovdynastin föregicks av en lång rad attacker som genomfördes av organisationer som, trots repressionens svåra slag, alltid lyckades återuppbygga sig. För Trotskij, är det en liknande process som utvecklas i Sovjetunionen som svar på det “förräderi” som byråkratin begått. Vid närmare betraktade är handlingar av individuell terrorism inte hotande, utan de är föregångare till en ny stor revolution:

    ”Alla tecken får oss att tro att händelserna oundvikligen leder till konflikt mellan de folkliga krafter som växer med kulturens utveckling och den byråkratiska oligarkin. Denna kris har ingen fredlig lösning […]; landet är tydligt på väg mot en revolution.”

    Ett inbördeskrig tornar upp sig vid horisonten, och ”under förhållanden med inbördeskrig, upphör dödandet av vissa förtryckare att vara individuell terrorism”: i varje fall, ”Fjärde Internationalen stödjer en kamp intill döden mot stalinismen”, vilket kallas för att sopa undan ”en klick som redan fördömts av historien”.

    Den sidan av saken hör man sällan när det talas om repressionen under Stalin. Detta systematiska undergrävande av försöken att stabilisera situationen i det krigshärjade landet och bygga socialismen var omfattande.

    Trotskisternas “kamp mot stalinismen” går igen i deras agerande under spanska inbördeskriget liksom idag i deras hets mot “Assadregimen” i Syrien, mot Nordkorea, mot Putins Ryssland och andra som imperialistmakterna ogillar.

    Richard Sakwa i boken om Ukraina nämner i förbigående, som ett känt faktum, trotskisternas roll i formandet av den republikanska högern i USA.
    Vad som är “orimligt” beror med andra ord på vilket mål man har, och om man anser att “regimen” i den första arbetar- och bondestaten komprometterade sig under 30-talet och andra världskriget.

  2. Anders Persson
    2016-03-01 kl. 10:45

    Christer Lundgrens kommentar grundar sig på ett misstolkande av:

    ”Om de [d v s den opposition som utrensades på 30-talet] ansåg att Stalin och hans folk var en katastrof för Ryssland, lika mycket som tsardömet och Kerenskij 1917, så var det inget fel, ja i linje med ”leninismen” att ta stöd från Hitlertyskland, i synnerhet som regimen under sina första år inte komprometterat sig så mycket som den skulle göra senare under 30-talet och under 2:a världskriget.”

    Sista meningen avser, självfallet, Hitlertyskland! Jag borde kanske skrivit ”… i synnerhet som denna regim under sina första år… ”

  3. Anders Persson
    2016-03-01 kl. 12:21

    För att ytterligare förtydliga mig kan jag tillägga att olika “principer”, Lenins och andras, inte kan tillämpas blint. Om Charles Kennedy 2003 hade följt Lenins “princip” hade han, i mitt tycke, gjort rätt. Men hade hans far gjort det 1942 hade det varit fel.

    En annan princip är “enhetsfrontsprincipen”. Den är klasslös och “opolitisk”, kan alltså användas av “vem som helst”. Klassståndpunkt och politiskt ställningstagande gör sig gällande när man definierar huvudmotsättningen, d v s med vilka man ska enas.

    Jan Myrdal har ofta påpekat att han ändrat åsikter för att bevara sin ståndpunkt. Läste just hans skiftställningar från slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det är knappt man tror sina ögon: Han var tvungen att emot skribenter i bland annat Dagens Nyheter freda sig för hätska anklagelser att han var beredd att ansluta Sverige till Nato!

  4. Mats Larsson
    2016-03-03 kl. 0:36

    Man skulle också kunna säga att Lenin gav Tyskland en möjlighet att vinna kriget. Freden i Brest-Litovsk (i nuvarande Vitryssland) i mars 1918 möjliggjorde för tyskarna att förflytta drygt 40 veterandivisioner från öst till västfronten. Kaiserschlacht (Kejsarslaget) inleddes den 21 mars och gav tyskarna inledande framgångar. Hade man brutit igenom till Paris hade kriget kunnat sluta med tysk seger.

    Om Tyskland segrat hade Ukraina blivit en klientstat till Tyskland och aldrig blivit en republik i SSSR. Röda armén anno 1918 var ingen match för den tyska armén, som ockuperat större delen av Ukraina. I och med att Tyskland istället förlorade kriget uppstod ett vakuum. Lenin kunde ta tillbaka delar av insatsen från Brest-Litovsk, bl a Ukraina.

  5. Anders Persson
    2016-03-03 kl. 8:49

    Mats L!
    Helt riktigt och jag undrar om Lenin gjorde någon slags prognos på krigsutvecklingen? Hans idé var ju att med fortsatt krig i väster skulle Revolutionen bryta ut där!

    Men om Tyskland segrade i Europa, med de baltiska staterna och Ukraina självständiga eller under tysk kontroll, fanns det ju risk att Tyskland skulle komma att vända sig österut igen.

    Dock, en för sammanhanget intressant omständighet är att en vecka före Lenins ankomst till Petrograd 16 april 1917 går USA med i kriget mot Ententen. Detta minskar ju dess chanser att segra i väst.

    Å andra sidan hade ju Lenin haft uppfattningen om att underblåsa krigströttheten i Ryssland långt dessförinnan. Så hur tänkte han?

  6. Christer Lundgren
    2016-03-03 kl. 16:16

    Anders Persson påstår att ”Lenin 1917 tog stöd av en imperialistisk makt”. Jag skulle vilja se detta påstående dokumenterat.

    Rent absurd blir slutsatsen att oppositionens konspirationer med Hitlertyskland på 30-talet var i linje med ”leninismen” – oavsett hur mycket Hitlers nazistiska regim ”komprometterat sig” under sina första år vid makten (som om fängslandet av kommunister och fackföreningsledare och senare även socialdemokrater inte vore nog komprometterande).

    Relevant är däremot Anders fråga ”Så hur tänkte han?”. För att besvara den bör man gå till källorna – och det är lärorikt, för dåtidens imperialism är inte olik dagens, och här finns ett och annat att lära. Ta till exempel hans artikel ”En separat fred”, publicerad i Sotsial-Demokrat 6 november 1916.

    ”Kriget orsakades av stormakternas imperialistiska relationer, d v s genom deras kamp för delning av bytet, en kamp för att avgöra vilken av dem som skulle sluka den ena eller andra kolonin eller småstaten. Två konflikter är i förgrunden i detta krig. Först, mellan England och Tyskland. För det andra, mellan Tyskland och Ryssland. Dessa tre stormakter, dessa tre stora fribytare, är de viktigaste aktörerna i det nuvarande kriget. Resten är beroende allierade.”

    ”Parallellt med den rysk-tyska konflikten mellan rovgiriga ’intressen’ finns en annan inte mindre djup – om inte djupare – konflikt mellan Ryssland och England. Syftet med Rysslands imperialistiska politik, bestämd av långvarig rivalitet och objektiva internationella styrkeförhållanden mellan stormakterna, kan kortfattat definieras som följer: krossa Tysklands makt i Europa med hjälp av England och Frankrike för att råna Österrike (genom att annektera Galicien) och Turkiet (genom att annektera Armenien och, framför allt, Konstantinopel); och därefter krossa Englands makt i Asien med hjälp av Japan och Tyskland i syfte att lägga under sig hela Persien, fullborda delningen av Kina, etc.”

    ”England var den mest beslutsamma motståndaren till Rysslands rovgiriga politik, eftersom Ryssland hotade att undergräva den brittiska dominansen över ett antal andra nationer.”

    ”Och nu? Bara se vad som händer i det nuvarande kriget. Man förlorar tålamodet med ’socialisterna’, som har övergett proletariatet för att gå över till bourgeoisin och tala om att Ryssland för ett ’försvarskrig’, eller att ’rädda landet’ (Tjcheidze). Man förlorar tålamodet med den sentimentale Kautsky & Co och deras tal om en demokratisk fred, som om de nuvarande regeringarna, eller någon borgerlig regering för den delen, skulle kunna sluta en sådan fred. I själva verket är de insnärjda i ett nät av hemliga avtal med varandra, med sina allierade, och mot sina allierade. Och innehållet i dessa avtal är ingen tillfällighet, det bestämdes inte endast av ’illvilja’, utan av den imperialistiska utrikespolitikens hela kurs och utveckling. Dessa ’socialister’ som lurar arbetarna med banala fraser om trevliga saker i allmänhet (fosterlandsförsvar, demokratisk fred) utan att avslöja de hemliga fördrag som deras egna regeringar har ingått för att råna andra länder – sådana ’socialister’ är direkta förrädare mot socialismen.”

    ”Krig är politikens fortsättning. Men politik ’fortsätter’ också under krig! Tyskland har hemliga avtal med Bulgarien och Österrike om fördelningen av bytet och fortsätter att föra hemliga förhandlingar i frågan. Ryssland har hemliga fördrag med England, Frankrike, etc., och de alla rör plundring och rov, att råna Tyskland på dess kolonier, råna Österrike, stycka Turkiet, etc.”

    ”Det finns ett pro-tyskt parti i ryska ’styrande kretsar’ – hovgänget kring Nicholas den blodige, adeln, armén, etc. I Tyskland har bourgeoisin (följd av socialist-chauvinisterna) den senaste tiden markant orienterat sig mot en pro-rysk politik, mot en separatfred med Ryssland, mot att försonas med Ryssland för att slå till med full kraft mot England. Vad Tyskland beträffar är denna plan klar och lämnar inget utrymme för tvivel. Beträffande Ryssland är situationen den, att tsarismen naturligtvis skulle föredra att krossa Tyskland först för att ’ta’ så mycket som möjligt – hela Galicien, hela Polen, Armenien, Konstantinopel – ’krossa’ Österrike, etc. Det skulle sedan vara mycket lättare, med hjälp av Japan, att vända sig mot England. Men tydligen har Ryssland inte styrkan för det. Det är vad som ligger i grunden.”

    ”Hr Plechanov, den f d socialisten, har försökt få till att de ryska reaktionärerna i allmänhet är för fred med Tyskland, medan den ’progressiva bourgeoisin’ är för att krossa ’preussisk militarism’ och stödja vänskap med det ’demokratiska’ England. Det är en saga som passar den mentala nivån hos politiska spädbarn.”

    ”Därför är det fullt möjligt att vi i morgon eller i övermorgon kommer att vakna och höra de tre monarkerna förkunna: ’Vi har lyssnat till rösterna från våra älskade folk och beslutat att förse dem med fredens välsignelser, att underteckna ett vapenstillestånd och att sammankalla en europeisk fredskongress’ De tre monarkerna kan till och med visa sitt sinne för humor genom att citera utdrag av Vanderveldes, Plechanovs och Kautskys tal, såsom: ’vi lovar’ – löften är det enda som är billigt även i denna period av stigande priser – ’att diskutera frågan om att minska vapen och en varaktig fred’, osv. Vandervelde, Plechanov och Kautsky kommer att springa med och anordna sin ’socialistiska’ kongress i samma stad som fredskongressen; och det blir inget slut på fromma önskningar, sentimentala fraser och prat om behovet av att ’försvara fosterlandet’ på alla språk. Förutsättningarna kommer att vara goda för att dölja övergången från en imperialistisk anglo-rysk allians mot Tyskland till en imperialistisk rysk-tysk allians mot England!”

    ”… i vilket fall som helst kan det imperialistiska kriget inte sluta på annat sätt än i en imperialistisk fred, om det inte omvandlas till ett inbördeskrig av proletariatet mot bourgeoisin för socialismen.”

  7. Anders Persson
    2016-03-03 kl. 17:56

    Christer L!
    Jag måste noga begrunda ditt långa Lenincitat innan jag kan gå i fullt svaromål. Men en preliminär kommentar måste jag nog göra till det du skriver på egen hand:

    “Rent absurd blir slutsatsen att oppositionens konspirationer med Hitlertyskland på 30-talet var i linje med ‘leninismen’ – oavsett hur mycket Hitlers nazistiska regim ‘komprometterat sig’ under sina första år vid makten (som om fängslandet av kommunister och fackföreningsledare och senare även socialdemokrater inte vore nog komprometterande).”

    Vad jag menade var att Radek och andra som utrensades under 30-talet mycket väl kan ha sett Hitlertyskland som en allierad emot något som de såg som mycket värre, nämligen Stalin. De kunde då, med en dogmatisk tolkning av Lenins agerande 1917, söka stöd av Tyskland, ett Tyskland som ett par år in i Hitlers styre ännu inte ‘komprometterat’ sig alltför mycket.

    Nu skriver du att fängslandet av kommunister och fackföreningsledare och senare även socialdemokrater är nog så komprometterande!

    Nej, inte om man får tro Stalin! Ty Sovjetunionen deklarerade just vid denna tid, ett år in på Hitlers styre, att den inre politiken i Tyskland inte gjorde något hinder för normala relationer. Du är säkert medveten om Stalins tal den 26 januari 1934 vid kommunistpartiets 17:e partikongress (20% ner i den fulla texten på http://www.marxist.org.

    “Det är långt ifrån så att, att vi är förtjusta i den fascistiska regimen i Tyskland. Dock gäller det här inte fascismen, redan av det skälet, att fascismen, t.ex. i Italien, inte har hindrat Sovjetunionen att etablera de bästa förbindelser med detta land.”

    När Stalin och sovjetledningen senare såg hur Hitler höll sig trogen sina utfästelser i Mein Kampf och verkligen visade tecken på att inleda ett erövringskrig av Sovjetunionen, ändrades Stalins politik 1935 till mellanstatliga kontaktförsök med Frankrike och Storbritannien, och i samband därmed en kommunistisk enhetsfrontspolitik på gräsrotsnivån.

  8. Sven-Eric Holmström
    2016-03-04 kl. 9:07

    Det är välgörandet att se att det finns de som förefaller anse att den sovjetiska oppositionen på 1930-talet verkligen samarbetade med utländska makter.

    Moskvaprocesserna 1936-1938, som jag själv studerat nu i snart 15 år, innehöll bland annat anklagelser mot de åtalade för just samarbete med Tyskland och Japan samt, i mindre utsträckning, Storbritannien och Polen. Det finns en överväldigande bevisning för att de åtalade i de här processerna var skyldiga medan bevisen för motsatsen är i princip obefintliga. Ändock är det närmast som att svära i kyrkan att påstå att de var skyldiga till anklagelserna.

  9. Bo Persson
    2016-03-04 kl. 10:59

    Anders P!
    Jag vet inte om jag riktigt hänger med i den här diskussionen. Men så här uppfattar jag det.

    Du skriver om hur Lenin 1917 tog hjälp av Tyskland för att komma till Ryssland och där störta regeringen. Och ser detta som ett uttryck för något du kallar leninism.

    Men är inte detta en väldigt privat användning av ordet ifråga: allt som Lenin gör är leninism.

  10. Anders Persson
    2016-03-04 kl. 11:17

    Bo P!
    Vad jag menar är att de sovjetiska kommunister som i början på 30-talet såg Stalin som en större fara än Hitler gjorde klokt i, om de hade rätt, att ta stöd från Hitlertyskland emot Stalin på samma sätt som Lenin under kriget var beredd att ta stöd av Kejsartyskland emot Tsar Nicolaus, eller 1917 emot Kerenskij.

    D v s om de hade rätt.

    Vad man kan kalla “Leninism” är ju inte bara vad Lenin sade och skrev, utan också vad han gjorde. Om det finns en konsistens mellan teori och praktik, så bör detta inte utgöra något problem för någon. Jag är dock tveksam om Lenin varit nöjd med den beteckningen “leninism” som ju lanserades av Stalin.

  11. Christer Lundgren
    2016-03-04 kl. 11:21

    Anders Persson väcker debatter, men slarvar med fakta. Jag upprepar att jag skulle vilja se påståendet dokumenterat att ”Lenin 1917 tog stöd av en imperialistisk makt”.

    Mitt utdrag ur en artikel av Lenin om kriget belyste hans syn på nödvändigheten att omvandla det till en kamp för socialismen. Frågan om fred med Tyskland var 1918 föremål för en omfattande diskussion. Lenin formulerade sin ståndpunkt i olika sammanhang, till exempel i ”Teser om frågan om det omedelbara slutandet av en separat fred med annekteringar” (7 januari 1918). Emot honom stod Moskva-avdelningens insisterande på ett internationellt revolutionärt krig, vilket Lenin avfärdade som fullständigt orealistiskt, och Trotskijs förslag ”att deklarera upphörande av fientligheter, demobilisera armén, sända hem soldaterna men avstå från att teckna ett avtal”.

    Lenin noterade att inbördeskriget, de besuttna klassernas motstånd mot socialismen, ännu inte nått sin höjdpunkt. ”Den socialistiska revolutionens inställning i Ryssland måste utgöra grunden för varje definition av vår sovjetmakts internationella uppgifter, för den internationella situationen under krigets fjärde år är sådan att det är helt omöjligt att förutsäga den troliga tidpunkten för revolutionens utbrott och störtandet av någon av de europeiska imperialistiska regeringarna (inklusive den tyska).”

    Han konstaterade vidare att krigsfalangen dominerade i den tyska regeringen, som hade ställt Ryssland inför ett ultimatum: fortsatt krig eller fred med annekteringar och krigsskadestånd.

    ”Det kan inte råda någon tvekan om att vår armé absolut inte är i stånd för närvarande, och inte kommer att vara det inom några veckor (och troligen de närmaste månaderna) att framgångsrikt slå tillbaka en tysk offensiv…”

    Bondemajoriteten i armén skulle i det läget oreserverat vara för fred med annektioner och mot ett omedelbart revolutionärt krig.

    Här handlar det om en konkret analys av läget och styrkeförhållandena, inte om abstrakta principer – utom på en punkt, en i sammanhanget avgörande punkt. Ett argument mot en separat fred var att den objektivt vore en ”imperialistisk överenskommelse”, ett brott mot den proletära internationalismen. Lenin invände:

    ”Arbetare som förlorar en strejk och tecknar villkor för återupptagande av arbetet som är ofördelaktiga för dem och gynnsamma för kapitalisterna förråder inte socialismen. De enda som förråder socialismen är de som säkrar fördelar för en sektion av arbetare i utbyte mot vinster till kapitalisterna; endast sådana överenskommelser är otillåtliga i princip.

    Den förråder socialismen, som kallar kriget mot den tyska imperialismen ett rättvist försvarskrig men i själva verket tar emot stöd från de anglo-franska imperialisterna och döljer hemliga avtal slutna med dem från folket. Den förrådet inte på minsta sätt socialismen, som utan att dölja någonting från folket, och utan att sluta några hemliga avtal med imperialisterna, går med på att underteckna fredsavtal som är ofördelaktiga för den svaga nationen och gynnsamma för en grupps imperialister, om i det ögonblicket det inte finns styrka att fortsätta kriget.”

    ”Den korrekta slutsatsen av detta är att det ögonblick då en socialistisk regering segrar i något visst land, måste frågor avgöras, inte utifrån ståndpunkten huruvida den ena eller andra imperialismen är att föredra, utan uteslutande från ståndpunkten om vilka förutsättningar som bäst gagnar utvecklingen och konsolideringen av den socialistiska revolution som redan har börjat.”

    Dessa slutsatser är inte oväsentliga i ett läge då Sverige håller på att formalisera sin anslutning till det mest aggressiva, krigiska, imperialistiska stormaktsblocket.

  12. Anders Persson
    2016-03-04 kl. 12:49

    Christer L!
    I ditt förra inlägg citerade du omsorgsfullt Lenin 1916, nu är det ett citat från 1918. Det förra handlade om vad som gällde före februarirevolutionen 1917, den senare om man skulle sluta separatfred med Tyskland våren 1918.

    Intressant, men min artikel handlar om vad Lenin gjorde strax efter februarirevolutionen 1917.

    Allt jag sagt – tills vidare – är att Lenin tog hjälp av det imperialistiska Kejsarttyskland för att komma hem till Petrograd. Storbritannien och Frankrike skulle inte ha släppt igenom honom, utan snarare arresterat honom. Inte för att han var bolsjevik, utan för att han var känd för att vilja arbeta för Rysslands nederlag eller separatfred med Tyskland.

    Resan hem kunde bara ske därför att tyskarna – med rätta – hoppades att Lenin just skulle göra detta, d v s underlätta för Tyskland att besegra Ryssland eller åtminstone sluta en separatfred. Det var uppenbart att den nya Kerenskijregeringen i Petrograd 1917 var inställt på fortsatt krig på Ententens sida. Av detta skäl var Lenins ankomst illa sedd.

    Det är omdiskuterat huruvida Lenin fick direkt hjälp i form av pengar o s v. Men bara att ges tillfälle att snabbt komma hem via tyskkontrollerat och sedan neutralt område var stor hjälp nog. Så var har jag fel i sak?

  13. Bo Persson
    2016-03-04 kl. 15:03

    Anders P!
    Men i det här sammanhanget finns ju inte något rätt eller fel i empirisk mening. Bara politiska ställningstaganden. Och man lyckas eller misslyckas.

  14. Christer Lundgren
    2016-03-04 kl. 19:29

    Landsförrädare är ett hårt ord, även om det formellt är en fråga…

  15. Anders Persson
    2016-03-04 kl. 20:15

    Jag var på bibblan och bläddrade i “Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikerna) historia” under redaktion av en kommission av SUKP(b):s Centralkommitté Godkänd av SUKP(b):s CK år 1938.

    Där nämns, i all hast, Lenins ankomst till Petrograd 3 april 1917 (g.s). Men inget mer. Han bara “poppar” upp. En klassmedveten arbetare skulle därvid kunna fråga sig: Hur kom Lenin från Schweiz till Petrograd?

    Via flyg?

    Om inte, så via Frankrike eller England? Näää, dom skulle bura in honom. Inte nödvändigtvis för att han var bolsjevik utan därför att alla visste att han försvagade Rysslands militära insats på östfronten.

    Återstod via Tyskland. Men kom han till passkontrollen så skulle han ju få problem eftersom han var medborgare i ett land som Tyskland låg i krig med.

    Kanske på falskt pass? Lenin hade idéer om att låtsas vara dövstum för att kunna resa på ett falskt svenskt pass. Men hans hustru sade att han skulle i sömnen pratade ryska på nattåget.

    Återstod att han fick resa genom Tyskland därför att tyskarna inte hade lust att arrestera honom. Och varför det? Jo, för att hans politik och Kejsartysklands gick hand i hand.

    Men detta kunde man inte medge när bolsjevikernas historia skrevs på 30-talet eftersom en hel del häktade gammelbolsjeviker på samma sätt, i Lenins efterföljd, hade sett en möjlighet att ta stöd av det nya Tyskland emot den, som de ansåg, nya Tsaren (Stalin).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.