Var Mao verkligen ett monster?

Bloggredaktören framför “monstret” i Guiyang i Yunnan-provinsen förra veckan…

Boken Var Mao ett monster? av Gregor Benbton och Lin Chun (härefter B&L) publicerades ursprungligen år 2010 och består av en samling recensioner där skribenter på akademisk nivå bemöter anklagelserna i boken Mao: Den sanna historien av Jung Chang och Jon Halliday (härefter C&H).

Enligt presentationen på Oktoberförlagets hemsida bör man ha läst C&H för att få riktigt utbyte av motkritiken. Det har jag inte gjort, vilket är en brist. Men som intresserad av historia inklusive metodik och historiologi (historia om hur historia skrivs) går det ändå att ha synpunkter.

Om metoder och metodfel
Något som kritikerna i B&L i varierande grad hänger upp sig på är dålig metodik hos C&H. Detta till den grad att redaktörerna tror att deras artikelsamling skulle kunna användas i undervisning (jag antar att det är högskoleundervisning i historia som avses). För det verkar finnas en hel del att studera och kritisera hos C&H, inklusive dunderfel som historiestudenten har en del att lära av.

Låt oss först ta detta med källkritik. Vad är en källa? – Det är något som finns kvar och berättar om en händelse: dokument, muntliga berättelser, film, foto, ljudinspelningar etc. Här är några frågor en forskare kan ställa om en källa (”de källkritiska kriterierna”):

Äkthet. Är det här dokumentet vad det utger sig för att vara, är det helt äkta, helt förfalskat eller bara delvis trovärdigt?
Närhet. Hur nära den händelse vi studerar är det? Från den dagen, eller nedtecknat långt senare?
Tendens. Kan man se om författaren lutar åt något särskilt håll?
Beroende. Är den här källan i själva verket beroende av andra källor? Då kanske den inte är en källa utan en andrahandsuppgift.
Rimlighet. Kan man tro på det som påstås?

Listan på de källkritiska kriterierna finns inte i boken i den form jag gett den ovan. Den bör vara självklar för alla skribenterna ändå. C&H kan kritiseras för slarv eller ren förfalskning på alla punkterna.

I seriös forskning skall det vara möjligt för andra att kontrollera om uppgifter och resultat verkar vara riktiga. C&H kritiseras för att ha en snårig notapparat som gör det svårt för läsaren att kontrollera olika uppgifter. När det verkligen går att kontrollera är det inte säkert att noterna motsvarar vad de antas bevisa. Ta ett fall av citatmissbruk:

När Mao vid ett tillfälle kritiserar överdrivna ambitioner i uppbygget, och att det skulle leda till att miljoner människor skulle arbeta ihjäl sig, klipps citatet ned så att det ser ut som om Mao i själva verket ville att miljoner skulle arbeta ihjäl sig. Motsatsen alltså.

Det är svårt för den vanlige läsaren att värja sig mot tvivelaktiga eller rent felaktiga påståenden. Om C&H påstår sig ha intervjuat en person, men det inte går att hitta denna, eller om personer säger sig inte ha givit någon intervju, är det så gott som omöjligt att som enskild läsare upptäcka detta.

Just en sådan sak – felaktig hantering av källtexter – är något som akademiker gärna slår ner på. C&H kan genom sina (medvetna?) fel avfärdas som dålig vetenskap! Hur bemöts dålig vetenskap? Kanske får man hoppas på sanningen i ordspråket att ”lögnen har korta ben” – så småningom hinner sanningen ikapp! Då har B&L ett syfte att uppnå.

Det finns en väldig mängd noter och referenser i C&H:s bok, och den påstås vara resultatet av över tio års forskning, men uppenbarligen räcker inte det för att säkra kvaliteten. Problemet är att hela det enorma material som de två måste ha samlat in har sållats på ett sätt så att uppgifter som stödjer författarnas förutfattade meningar alltid väljs, och att uppgifter som talar emot ignoreras. Slutsatserna fanns innan forskningen började. Och allt det negativa dras till det yttersta, på ett sätt så att trovärdigheten skadas än mer. Inget som Mao gjorde var bra, det är vad C&H hävdar. Och i och med att Mao är så förbunden med den kinesiska revolutionen åker hela revolutionen ut.

Hur som helst: en forskare må ha sina egna åsikter, men leder det till att forskningsresultaten snedvrids blir det dålig forskning. Mao själv kanske skulle ha varit nöjd med detta, med motiveringen att ”det är bra att bli angripen av fienden”. Vanliga akademiker är inte lika roade. En recensent kallar C&H:s bok “en katastrof för Kinaforskningen”.

Jag uppfattar C&H som ett i längden kontraproduktivt försök till karaktärsmord, att Jung Chang tillhörde den kommunistiska överklassen i Kina och är ute efter hämnd för Kulturrevolutionen. Bland skribenterna i B&L är kanske Mobo Gao med sin bondebakgrund som hårdast angriper C&H. Jag har skrivit om hans bok Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen.

Några avslutande noteringar:
Bokens målgrupp/er bör främst vara Kina- och historieintresserade. En del förkunskaper om det moderna Kinas historia torde vara en förutsättning för att ge läsaren utdelning. Redaktörerna själva tror att samlingen kan vara till hjälp i klassrumsdiskussioner (antar att de menar i historiekurser på högskolenivå när man diskuterar källkritik ungefär som jag nämnt ovan).

Eftersom alla dessa recensioner behandlar samma ämne blir det rätt många upprepningar som kan kännas rätt sega. För oss som är tryckfelsnegativa så finns några att anmärka på. (Som det stod på humorsidan i gamla Clarté för många år sedan: ”Ordförande Mao säger att tryckfel är gåliga.”)

Boken känns inte helt aktuell: Kina har inte avskaffat Mao trots larmet om detta från utlandet. I stället träder Kina åter fram som en första rangens makt (med Mao kvar i sitt mausoleum och på sedlarna), och det på en grundval som den gamle ”rorsmannen” lade. Så jag funderade lite på om det här är en viktig bok för lilla Oktoberförlaget att lägga krut på.

C&H hade en enorm kommersiell och politisk uppbackning när deras bok kom ut 2005. Den passade vissa politiska intressen i ”väst”. Det fanns förhoppningar om att boken skulle skada bilden av Mao även i Kina. Det verkar inte ha fungerat så bra. Om Mao vore så dålig, varför har det inte skett någon ‘av-maoisering’ i Kina? Det är tydligt att den gamle rorsmannen ännu vördas i breda folklager som ledningen inte vågar stöta sig med. Då är frågan: fattar folk illa, eller fattar de i själva verket väldigt bra?

Nå, var nu Mao ett monster? – Varför inte fråga någon miljard kineser av arbetar- och bondebakgrund? De kanske har svaret!

  5 kommentarer for “Var Mao verkligen ett monster?

  1. Magnus Bredelius
    2017-10-24 kl. 8:19

    Eftersom både Stalin och Hitler har sina apologeter så skall förstås även Mao ha det, men visst är det lite tragiskt att inte diskussionen på en del håll kommit längre.

  2. Mats Larsson
    2017-10-24 kl. 10:34

    Jag läste C&H när den var nyutkommen, förmodligen ett låne-ex från biblioteket eftersom jag inte hittar den i bokhyllan.

    Jag tyckte inte om den. Den gav en slags obehaglig känsla av att författarna drev en agenda snarare än att försöka komma sanningen så nära som möjligt, givet förutsättningarna.

    Jag har inte följt den diskussion som tydligen följde, och avstod från att läsa in mig på den innan jag skrev denna kommentar.

    Böcker i samma genre som håller mycket hög klass är, enligt min uppfattning, Robert Services Lenin (från 2000), William Taubmans Khrushchev – The man and his era (2004), och – i det mindre formatet – Oleg Khlevniuks In Stalin’s shadow – The career of Sergo Ordzhonikidze (1993, engelsk översättning 1995).

    Samtliga känns “definitiva”, och min gissning är att det kommer att dröja länge innan någon försöker sig på dessa tre Sovjetledare igen.

    Trots en hel del goda försök (bl a av Robert Service och Oleg Khlevniuk), återstår den definitiva Stalin-biografin att skrivas.

  3. Anders Persson
    2017-10-24 kl. 11:57

    En förvånansvärt bra stalinbiografi är Anton Karlgrens Stalin – bolsjevismens väg från leninism till stalinism (1941). Karlgren var professor i slaviska språk och en gång chefredaktör för Dagens Nyheter.

  4. 2017-10-24 kl. 15:36

    Nu har Kinas kommunistiska parti lagt “Xi Jinpings tänkande” till raden av ideologiska riktlinjer. Eller mer specifikt: Xi Jinpings tänkande om socialism med kinesiska kännetecken för en ny era.

    Mao Zedongs tänkande finns dock kvar som riktlinje tillsammans med marxism och leninism, samt ytterligare några lokala kinesiska “tänkanden”. Man kan undra hur mycket av Maos tankar som lever kvar i detta staplande av läror på varandra. Men det tyder åtminstone på att det finns väldigt starka krafter i Kina som inte vill ha någon “av-maoisering” och som alls inte betraktar den gamle rorsmannen som ett monstrum. Nästa år skall det hållas en internationell konferens om marxism i Kina. Kanske den ger nya ledtrådar om hur kineserna officiellt ser på Maos roll i marxismens utveckling. En del partier utanför Kina struntar nog gladeligen i det och fortsätter att hylla maoismen som rättesnöre.

  5. Bengt Svensson
    2017-10-24 kl. 21:36

    Några okvalificerade tankar från en som inte läst en enda av ovan nämnda böcker:

    Det var kulturrevolutionen som lade grunden till Kinas senare framgångsrika kapitalistiska utveckling. Utan den skulle en insutten, priviligierad partielit fortsatt en statisk, allt bekvämare tillvaro, och slutet hade blivit ungefär som för Sovjetunionen.

    Nuvarande ledaren, Xi, hade en priviligierad uppväxt bland kommunistpartiets elit, men blev som 15-åring ett offer för kulturrevolutionen, och tvingades arbeta i jordbruket. Den perioden har han nu integrerat i sin skapelsemyt som karaktärsdanande och positiv.

    Förmodligen hade Mao inte en aning om vad som skulle bli resultatet av vad han ställde till med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *