Jag är djupt upptagen av Jan Myrdals Maj. En kärlek, som jag läser för andra gången. Jag märker att jag har svårt att släppa den. 

Jag ligger sent om aftonen i sängen, läser den som e-bok i mobilen, stänger inte ner för att försöka komma till ro. Boken stör min sinnesfrid. Men jag stannar i den.

Det är en uppdaterad version (2020) med en utförlig efterskrift. (Första gången publicerades boken 1998.) 

Jag har läst mycket av Myrdal. 

Här får jag möta en ”annan” Jan Myrdal än den ”vanliga”. Min bild av honom som det affektbefriade förnuftets monotona bärare repas.

Sårbar och känslig. Hudlöst skriver han om sin svåra svartsjuka och hur han räknar på datum när Maj hade mens och när hon var otrogen. 

Om det kunde vara någon annan som är far till det barn som kommer att heta Eva. 

Aldrig har han varit så nära förlagan Strindberg som när han berättar om den passion han delade med denna Maj.

Vittnesbörden Maj är Jan Myrdals motsvarighet till En dåres försvarstal, hans Inferno.

En mänsklig och mycket sympatisk Myrdal träder fram på bokens sidor. 

Myrdal lämnar, medan åren går, aldrig Maj i sinne och minne, själ och hjärta. 

Han kontaktar henne så sent som på 90-talet, båda är gamla, för att han vill efterhöra hennes version av hur de egentligen hade det, med henne återvända in i vissa nyckelsituationer.

Var det som han minns, eller minns han snedvridet? Vad behöver korrigeras, ”avlitteräras”?

Han föreslår till och med att de, så uppriktigt och ärligt som det bara går, skall skriva om deras kärlekshistoria tillsammans. Med bådas namn på omslaget. 

Maj var, jag tvekar inte att säga det, Myrdals stora och bestående kärlek. 

Han gör ett tankeexperiment som griper tag i mig, inspirerar på ett existentiellt plan. 

Om man skulle ha möjlighet att resa tillbaka till ett med bibehållna livserfarenheter, hur skulle det påverka de val man gör? 

Ökar det ens frihetsmöjligheter? Vad var egentligen nödvändigt och inte? Vad kunde ha varit på ett annat och kanske ”bättre” sätt?

Han överförde idén till en politisk nivå och testade den i den brevbok han publicerade tillsammans med Lars Gustafsson, Den onödiga samtiden (1974).

Herr G avfärdade den som omöjlig, smått absurd. Man kunde, enligt honom, inte tänka aktuella förhållanden i termer av att de skulle vara onödiga.

Myrdal var marxist och jag associerar osökt till Det kommunistiska manifestets distinktion mellan nödvändighetens och frihetens rike. 

Det är den möjliga friheten han är ute efter, släpper den aldrig ur sikte. 

Vi är inte definitivt bestämda av ödet eller samhälleliga lagar, vi äger den unika förmågan som mänskliga varelser att handla och förändra

Om jag nu, nyss fyllda sjuttiofem, går till mitt eget snabbt förrinnande liv, fick chansen att vrida klockan tillbaka? Skulle jag leva annorlunda? Tanken svindlar.

Ur samma perspektiv, att återvända med ansamlad erfarenhet, tänker jag ”lotteripartiet”, socialdemokraterna. 

Vrida klockan tillbaka till den socialdemokrati som inte var cynisk och avideologiserad, bort från det sentida parti som Magdalena Andersson och andra givit ett ansikte?

Samtidigt bekommer mig illa, som son till en aktiv och övertygad socialdemokrat, det uppblossande hatet mot S, många skriver med föraktet drypande såssar med å.

Kunde jag vrida klockan tillbaka, så väcktes det liv i Palm och Danielsson, den socialdemokrati som gick förlorad, det stolta arv som förskingrades. 

Ja, tack!

FOTNOT. Jan Myrdal gick bort den 30 oktober 2020. Maj Lidberg den 20 januari 2024.

Föregående artikelFred i Ukraina och myten om Rysslands västliga expansionsplaner
Nästa artikelEmmanuel Todd (I) – USA tar kontroll över Europas eliter och oligarker
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

4 KOMMENTARER

  1. Den står i bokhyllan, ser ut att vara läst, men jag kan inte minnas den. Måste vara hustrun som läst den. Kanske har jag gjorts beroende av bilden av Jan Myrdal som det affektbefriade förnuftets bärare. Kanske vill jag inte förändra den bilden? Kanske lockar Lasses text boken från hyllan?

  2. Jag trodde att alla vi som skriver i lindelof.nu hade läst varje bok av Jan Myrdal, och mindes innehållet.

  3. Projekt Runeberg gör att man inte behöver leta i bokhyllan, bokhandeln eller biblioteket, Jan Myrdals verk finns digitaliserade här.

    Jag kan bara anta att detta är helt enligt Jan Myrdals vilja, drar mig till minnes att han när han fortfarande levde uttryckte en önskan om att hans verk skulle göras lätt tillgängliga. Formatet är kanske inte det enklaste, men vilka krav kan man ställa på något som tillhandahålls utan kostnad, utan reklam och utan krav på registrering?

    Min favorit är ”Den ryska frågan”. Här ser vi Myrdal på höjden av sin förmåga: Han diskuterar Karl Marx’ analys av Ryssland, en analys som är synnerligen aktuell även idag. Jag hade gärna sett att Jan Myrdal hade utvecklat detta mera, men man får nöja sig med dessa sidor, nu lätt tillgängliga.

    Jag är naturligtvis fullt medveten om att Karl Marx och Jan Myrdals uppfattning om Ryssland, som är synnerligen relevant idag, inte faller redaktören och många andra skribenter på lindelof.nu på läppen. I min bok, efter många års erfarenhet av Ryssland, är deras uppfattning synnerligen relevant.

  4. Mats Larsson!
    Tack för påminnelsen om denna Myrdals text. Den är sedan länge läst och även ihågkommen. Den hör till sådant som påverkade och formade min syn på 80-talet. Dock förmår jag inte göra ”copy – paste” från den tiden till idag. Rimligt hade varit att i december 2021 diskutera Rysslands propå om en ny säkerhetsordning för Europa och Ryssland. En ordning där USA:s intressen inte står överordnade de Europeiska och Ryska.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.