Var står fienden?

Efter all kritik som nu Jan Myrdal utsatts för av olika vänstergrupper och skribenter (nu senast från Proletären) efter sin artikel i den identitära Nya Tider, är det inte mer än rätt att han ges plats för genmäle. Här är hans svar till Clarté.

Klarhet, solnedgång 1911 på Särö [Foto: P Lundwall]

Klarhet, solnedgång 1911 på Särö [Foto: P Lundwall]

Nu har Clarté genom Mikael Nyberg, ansvarig utgivare för tidskriften Clarté, och Clartéförbundet på styrelsens uppdrag genom professor Magnus Nilsson officiellt tagit ställning och uttalat sig om motsättningarna i synen på var den publicistiska huvudmotståndaren till den svenska arbetarklassen och dess allierade inom det svenska folket står att finna:

Mikael Nyberg; “Jan Myrdal hoppar ner bland de bruna” och styrelsen genom professor Magnus Nilsson; “Att dela säng med monster”. Jag är inte imponerad över resonemangen, de är mest verbiage, ordsvall. Men tar dem på politiskt och intellektuellt allvar.

Först något formellt. Mikael Nyberg inleder med en diskussion om Lars Adelskogh som jag inte känner. Det är polemiskt taskspeleri. Han avslutar med ett resonemang om att jag skrivit “vårt folk” och därmed bortsett från “antagonismen mellan klasserna”. Där hade jag gjort ett fel genom att tro att man också i Clarté kommer ihåg när Gunnar Sträng i skattedebatten uttryckte sig klassmässigt: “Egnahemsägarna, dom är vårt folk.”

Clartés styrelse genom Magnus Nilsson vänder ut och in på en central erfarenhet från den danska motståndsrörelsen. Att det då fanns konservativa som avskydde kommunister är sant men inte intressant. Intressant är i stället att det var Christmas Möller från det Konservative Folkeparti som samman med bl a Mogens Fog skapade “Frit Danmark”. Alltså övervann konservatismen för att samman med kommunister skapa en i verklig mening patriotisk kämpande rörelse mot ockupanterna.

Styrelsen hänvisar till EXPO:s upplysningar om Nya Tiders ägare. Men det räcker inte som argument att om Expo hänvisa till Soros eller om Åsa Linderborg att hon är anställd av Schibstedt som till stor del ägs av Wall Street.

Att Clartéförbundets styrelse meddelar att jag inte längre är medlem med orden “Det är vi glada för” efter att nyss gett mig en livstidsprenumeration förvånar mig inte, då den 1975 födde professor Magnus Nilsson nyss på Facebook avfärdade vad jag skrivit om erfarenheter av och strider inom Clarté sedan mitt första Clartémöte för sjuttiotre år sedan som “anekdoter”. Det om det.

Det finns tre frågor.
1) I Sverige har nu en rörelse som SD inom den svenska arbetarklassens klassorganisation LO kommit ha det största, eller efter Socialdemokraterna näst största, antalet sympatisörer. På detta har “vänstersvaret” varit allsköns tal om homofobi och rasism och liknande bland arbetarklassen och folket. Rätt frågeställning vore att diskutera vilka materiella faktorer detta beror på. Gör man det då finner man att motsvarande sympatier för SD gäller för småbourgeoisie och andra utsatta, speciellt i den alltmer utarmade landsbygdsdelen av det kluvna Sverige. Och bidra till att forma klasskrav därefter. Detta behöver man inte läst Marx för att förstå. Men det hjälper.

I detta är Sverige inte unikt. Det gäller för de flesta länder i senkapitalismen (i “tredje världen” blir frågeställningen en delvis annan). I alla växer vad som kallas “högerpopulismen”. Typiskt är att få inom vad som själv kallar sig “vänstersidan” brytt sig om populismens verkliga historia. “The Populist Party” var en progressiv rörelse av arbetarklass och småborgerskap. Intressant är att de lite sneda “vänster”-angreppen på mig började växa till larm när jag skrev om hur Marine Le Pen genom att bryta med faderns pétainism och torterarbakgrund började överta vad som varit republikaners och laicisters slagord – och väljare.

Att inte begripa detta är att inte se elefanten i rummet.

2) För närvarande söker den härskande klassen av snöda skäl inlemma Sverige som stat i Nato. Jag har skrivit om detta och påpekat likheterna med situationen 1952 då de svenska militärernas agerande i Förenta staternas och Storbritanniens tjänst höll på att föra Sverige i krig. Först efter två nedskjutna svenska plan insåg den svenska statsledningen att Moskva började se Sveriges handlande som ett casus belli. Att Sverige nu genom sitt statliga beteende åter närmar sig en sådan brytpunkt är tydligt.

Om detta har jag skrivit mycket. Ty det är viktigt att inse att realhotet mot Sverige växlar under tiderna. Redan under mina aktivt medvetna sjuttiofem år har den oss fredshotande makten befunnit sig än i söder och än i öster och än i väster. I denna situation är det i den svenska arbetarklassens och dess allierade i det svenska folket intresse att Sverige som stat driver den “Bernadottepolitik” vilken under ständigt pågående väsentliga skiftningar i den i staten härskande klassen dock i tvåhundra år skyddat landets fred.

3) Därför är det ständigt nödvändigt noga se hur debatten drivs i media. För närvarande har Wolodarskis Dagens Nyheter blivit den oss mest hotande. Den är som Kreugers Aftonblad var 1941. Eller som Herbert Tingstens och Leif Kihlbergs Dagens Nyheter 1952. Men de svenska mellanskiktsintellektuella vilka dominerar det som kallar sig svensk “vänstertendens” inser inte detta. Men visst skulle jag kunna medvetet utnyttja även Dagens Nyheter om mina texter slipper förbi deras grindvakter. Ord som når läsare verkar.

Att jag nu på begäran skrev i Nya Tider har som envar kan iaktta på sina håll utlöst utbrott som från en slamvulkan. Men lägg upp och gå igenom den stora Dagens Nyheter och den mindre Nya Tider. Båda är mig politiskt främmande. Men när det gäller vem som tjänar som språkrör för Förenta staternas krigsförberedelser i landet så är det Dagens Nyheter och inte Nya Tider.

  8 kommentarer for “Var står fienden?

  1. Jan Mellring
    2016-10-28 kl. 18:28

    Jämför med Frank Baude som beundras? och refereras i Nordfront… och kommentarerna.

  2. Anders Persson
    2016-10-28 kl. 20:11

    Jag brukar inte regelbundet läsa Dala Demokraten, men en vän skickade mig en länk till ett debattinlägg idag “Förbjud alla rasistiska organisationer” och en uppföljare, både författade av lokala vänsterpartister. När jag läste att “demokratin omfamnar bara den som omfamnar demokratin. Det är ingenting märkvärdigt. Antidemokrater har själva aktivt valt att göra sig till en fiende till demokratin och kan då inte förvänta sig fördelar från detsamma” ringde en liten klocka och jag började leta i mitt arkiv. Och med det jag hittade kommer jag att överträffa Jan M i konsten att använda långväga citat.

    Ty på förstasidan i estniska Järva Teataja (Järva Underrättelser) den 12 juli 1940 kan man läsa att inför ett kommande val, där bara det kommuniststödda folkfrontspartiet fick delta, hade ändå en grupp icke-kommunister i Virumaa kommun sökt att gå ut med egen lista. De hade blivit förbjudna eftersom Rahvavaenlased ei saa kandideerida (Folkets fiender får inte kandidera).

    Dessa medlemmar i “folkfientliga organisationer” hade inte bara uttryckt sig svävande i sitt valmanifest, detta för att “vilseleda väljarna”, de hade dessutom krävt yttrande-, press- och församlingsfrihet för alla medborgare – alltså även för “statens och folkets fiender”. Detta stred direkt emot vallagen, enligt vilken valen icke fick utnyttjas för ändamål som strider mot den estniska statens och det estniska folkets intressen.

    Vänsterpartiet har många goda sidor, men också dåliga, vilka kan spåras tillbaka till deras gemensamma ursprung med det sovjetiska kommunistparti som bestämde i Estland sommaren 1940. “Guilt by association”? Slag under bältet? Kanske, men det är ju så vi brännmärker andra orgnisationer.

    PS: Järva är inte bara en del av Solna utan också en kommun i centrala Estland.

  3. Hannu Komulainen
    2016-10-28 kl. 22:08

    “Men när det gäller vem som tjänar som språkrör för Förenta staternas krigsförberedelser i landet så är det Dagens Nyheter och inte Nya Tider.”

    Sant. Men Nya Tider och Sverigedemokraterna är farliga för att de genom att hetsa mot invandrare, muslimer och asylsökande splittrar arbetarklassen. Dom spelar ju samma roll som fascister och nazister spelade på 30-talet. Det verkar Myrdal inte se.

  4. Hans Andersson
    2016-10-29 kl. 16:31

    Jan Myrdal har under hela sin gärning tvingats att leta efter möjligheter till publicering, på grund av det han skriver. Redan i tonåren var hans texter uppe på regeringsnivå och man försökte tala förnuft med den unge mannen.

    Under 90 talet, under Mats Svegfors ledning på SvD gavs ganska fritt utrymme att publicera texter som han inte fick publicerade i övriga massmedia.

    Ett tag fann han ett forum på Aftonbladet då LO var mer aktiva och insåg att makten om tänkandet – det så kallade formuleringsprivilegiet – var ytterst viktig när det gällde maktförhållanden i Sverige.

    Idag sitter grindvakten Åsa Lindeborg och stoppar all publicering av vikt för Myrdal och det är förståeligt, om inte blir hon av med jobbet.

    JM väljer då att publicera sig i Nya Tider och då tar det hus i helvete. Fördömanden från alla håll och kanter. Det var nog lika bra det, så sakförhållanden bli mer synliga.

    Har under längre tid regelbundet läst Nya Tider. När det gäller utrikeshändelser är det befriande med det enkla rapporterande förhållningsättet, baserat på fakta och utan dimridåer. Rak och ärlig beskrivning om USA:s roll i världspolitiken och dess kopplingar till al-Qaida och vapenleveranser och mycket annat.

    När det gäller andra inslag i nyhetsrapporteringen finns det framför allt kring flykting och invandrarfrågor gediget med dimridåer och vilseledande information. Det klassiska är det mantra som går ut på att alla överfallsvåldtakter görs av män som kommer från kulturer där kvinnor har en underordnad roll i förhållande till männen. Informationen är falsk, medvetet eller omedvetet eller en kombination. Hur som helst mycket enkelt att motbevisa, fram med statistiken och ta en öppen diskussion, bemöt i sak oavsett vilken metod man väljer.

    Det bästa med Myrdals agerande är att det visar nog ändå för många att Nya Tider inte på något sätt är den onda kraften i det svenska samhället idag, utan alla stora medier som DN, SvD och övriga, som vilseleder i sitt uppdrag att leverera den amerikanska världsbilden över hela globen.

    Visst det finns små luckor här och där, men då det publiceras avvikande uppfattningar sker detta så gott som alltid med direkta kommentarer i anslutning för att säkerställa vilken bild som egentligen är den “korrekta”.

  5. Ola Inghe
    2016-10-31 kl. 21:24

    Hans A!
    Vi får väl se hur mycket ansträngning du, Jan Myrdal, med flera anhängare av samma världsbild verkligen kommer att lägga ner för att i sak bemöta Nya Tiders falska information i flykting- och invandrarfrågor. Jag har hört det där snacket om att “ta debatten” från er kant förr, men inte sett mycket av det i praktiken.

  6. Bo Persson
    2016-11-19 kl. 19:18

    Idén till raderna som följer nedan, och som jag tänkt skall bli en insändare i Piteå-Tidningen, fick jag när jag kopplade ihop Carl Bildts artikel i Washington Post häromdagen med Jan Myrdals “Var står fienden?” några veckor tidigare.

    Jag hoppas att Bildt har rätt

    Bara några dagar efter att Trump blivit vald till president skrev Carl Bildt i Washington Post att han trodde att Trump precis som han lovat kommer att göra upp med den ambition som väglett den amerikanska utrikespolitiken det senas kvartsseklet.

    Alltså ambitionen att göra om alla världens stater till amerikanska kopior, som i den muslimska världen inte bara skapat ett terroristiskt kaos utan också flyktingvågor av aldrig tidigare skådad omfattning. Och här i Europa direkt eller indirekt gett oss politiker så olika som Putin i Ryssland och Le Pen i Frankrike. Och det utan att glömma vår egen Jimmie Åkesson.

    Så jag hoppas verkligen att Bildt har rätt och att Trump gör upp med den amerikanska hybris, som idag präglar USA:s utrikespolitik.

  7. Mats Loman
    2016-11-20 kl. 17:22

    Amerikansk hybris, Bo P? Jag vet inte det, jag. Jag tror att det USAs ledning håller på med är imperiepolitik. Det har man gjort i nästan hundra år nu. Man håller fortfarande på. Hybris tycker jag inte att man kan kalla det vi är vittnen till nu; däremot imperiepolitik präglad av inblandning utifrån, av häpnadsväckande chanstagningar och äventyrlighet och ibland av vad som bara verkar vara omdömeslöshet, inkompetens och okunnighet. Jag skulle kallade det förfall hellre än hybris.

    Imperiet är inte “någon monolit”, det får man inte glömma. Jag hör till dem som tror att det finns goda skäl att anta att USA styrs av en “skuggstat”, en “skuggregim”; inte (bara) av de damer och herrar som visas i teve. Men det betyder ju inte att det inte finns klicker i skuggstaten och strider mellan de klickarna. Valkampen nu senast skulle kanske kunna ses som en sådan klickstrid. Och det har till exempel rapporterats att Pentagons legosoldater i Syrien har varit i öppen väpnad strid med CIAs legosoldater. Och jag vet att i Libanon, Syrien, Iran och på andra håll är man fullt på det klara med att USA är något i hög grad fraktionerat, ja splittrat och rörigt i sin politik.

  8. Bo Persson
    2016-11-21 kl. 10:03

    Mats Loman!
    Jag ser inte någon motsättning här. Bara två olika infallsvinklar/perspektiv. Ett med ett uttalat syfte. Det revolutionära neokonservativa. Och ett utan.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.