Var ”stay-behind” – en svensk motstånds-rörelse?

1949 gav Tage Erlander i uppdrag till ett antal personer att planlägga en svensk motståndsrörelse. (Foto: Wikipedia)

Sverige har nu fått sin egen stay-behind-studie genom statsvetaren Johan Wennström, forskare vid Försvarshögskolan. Till skillnad de olika stay-behind-grupper som var verksamma i Europa efter andra världskriget var Sveriges ”folkhemsk”, d v s under svensk kontroll.

I flera decennier har det talats om en svensk hemlig motståndsrörelse som skulle vara verksam vid en eventuell sovjetisk ockupation, men väldigt lite har varit känt. Det har skrivits om denna rörelse i media. Bland annat har journalisten Thomas Kanger gjort ett TV-reportage där han kallade motståndsrörelsen för stay-behind.

I Italien avslöjades 1999 att Nato hade ett hemligt stay-behinde-nätverk – utom demokratisk kontroll – som kopplades till inrikespolitiska konflikter, terrorism och påverkansoperationer. Det var få fråga om Natos hemlig armé i Europa, som kallades Operation Gladio.

Den schweziske historikern Daniele Ganser bekräftar i sin bok Natos hemliga arméer (2016) att det i Västeuropa fanns subversiva, högerextrema väpnade grupper under amerikansk och brittisk kontroll som också utförde ett flertal terrorattentat i Västeuropa, som sedan skylldes på olika vänstergrupper. Syftet ska ha varit att skapa oro och en känsla av hot för att på så sätt stärka greppet om befolkningen, som skulle sluta upp bakom sina regeringar. I Gansers bok finns också ett kapitel om stay-behinde i Sverige.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för FN:s internrevision, hade 2013 en artikel i DN med rubriken ”Hemlig motståndsrörelse kopplas till Palmemordet”. Ahlemius hänvisade till Daniele Ganser och Mats Deland, historiker vid universitet i Basel och Uppsala universitet, som i en artikel i Journal for Intelligence, Propaganda and Security Studies ställde den ”onämnbara frågan”: ”Var Stay-behind-armén involverad i mordet på Olof Palme?”

I flera europeiska länder tillsattes utredningar för att klarlägga hur det stod till i deras länder, men Sverige avvisade sådana förslag. Men nu har vi alltså fått den första akademiska undersökningen av svenska stay-behind med Wennströms bok Sveriges sak var vår. Den hemliga svenska motståndsrörelsen.

Wennsströms slutsats är att initiativ till en svensk motståndsrörelse togs 1947 men inte förrän 1949 gav Tage Erlander i uppdrag till ett antal personer att planlägga det hela. Chef blev försäkringsbolaget Thules direktör Alvar Lindencrona. Av förståeliga skäl förblev motståndsrörelsen och dess ledning hemlig.

Wennström har intervjuat ett stort antal personer som var inblandade. Ett viktigt vittne är Thede Palm. Denne var chef för T-kontoret (den svenska militära underrättelsetjänsten) och satt med i ledningen för motståndrörelsen. Palms detaljerade dagböcker är viktiga i Wennströms berättelse om rörelsens verksamhet.

Daniele Ganser hävdar i sin bok Natos hemliga arméer att det var CIA som tog initiativ till organisationen och att den var helt utanför svensk kontroll. Han hänvisar till den tidigare CIA-chefen William Colbys memoarer där man kan läsa att det var Colby som tog initiativ till svenska stay-behind. Daniele Ganser hänvisar också till att Thede Palm skulle ha skrivit detta i sin bok om T-kontorets historia, men jag kan inte finna belägg för det i Palms bok. Tvärtom understryker Palm att motståndsrörelsen skulle stå under svenskt befäl, trots att CIA och MI6 propsade på att den skulle inordnas under CIA. Det hade fattats ett principbeslut i den svenska motståndsrörelsen att vara ”en ren svensk organisation utan annat än förbindelselinjer upptagna västvart”.

Wennström skriver att den svenska motståndsrörelsen verkligen var svensk och att initiativet till den togs redan under andra världskriget. Han avvisar också Gansers påstående att motståndsrörelsen hade sin bakgrund bland grupper som deltog i anfallet mot Sovjetunionen 1941, där flera sympatiserade med Nazityskland. Wennström skriver t ex om en av rörelsens framträdande personer, Anders Grafström, att denne ledde ett jägarförband där ett hundratal var nazister. Dessa slogs gemensamt med Nazityskland i angreppet på Sovjetunionen 1941. Frågan är om detta kan tas till som bevis för att dessa också var med och bildade den svenska motståndsrörelsen.

Den svenska motståndsrörelsen leddes av bland andra representanter för svensk fackföreningsrörelse, bonderörelsen och privata arbetsgivare. Det här var ett sätt att skapa en bred legitimitet för rörelsen i händelse av ockupation. Det säger t ex Göran Tunhammar, tidigare VD för Svenska Arbetsgivareförbundet och förre rikspolischefen Björn Eriksson som Wennström intervjuat. För att understryka att rörelsen var svensk gavs organisationen namnet Operation Metro och inte Stay-behind, men rörelsen verkade på samma sätt som stay-behind.

I organisationen verkade vidare betrodda människor runt om i landet. Det finns inga säkra uppgifter om hur många de var, men förmodligen inte fler än ett tusental. Uppgiften var att på olika sätt förbereda Sverige för att kunna bedriva ett organiserat motstånd. Wennström har intervjuat ännu levande medlemmar, som berättat vad de sysslade med. Det kunde vara att förvara blanka pass som vid behov kunde ställas ut i falska namn. Det kunde vara att gömma sprängdeg, iordningställa fältbrevlådor, förbereda flyktvägar ut ur Sverige, förvara ammunition etc. Det kunde också handla om att identifiera möjliga medhjälpare i händelse av krig.

Enligt Wennström lades organisationen ner 1992, då anslaget till organisationen drogs in av Carl Bild och Anders Björk, som var statsminister respektive försvarsminister. De kallade rörelsen för socialdemokratisk ”motståndsromantik”.

Avslutningsvis vill jag återvända till frågan om vem som kontrollerade ”den svenska motståndsrörelsen”. För mig är det fortfarande oklart. Möjligen kan Thede Palm och de andra i ledningen fram till 1970-talet ha hävdat motståndsrörelsens svenskhet, men att de sedan fick ge sig. I Thede Palms bok Några studier till T-kontorets historia skriver Palm kryptiskt att han själv blev avskedad av ”chefen för all senare planering”, vem nu detta kan ha varit. Han skriver detta i samband med att han kommit fram till att ”vi inte borde ställa oss under amerikanskt befäl”. Det här ger intryck av att Palms envishet ledde till att han ”avskedades från T-kontoret”. Blev han åsidosatt för han hävdade organisationens oberoende av CIA, eller som Wennström skriver, för att utrikesunderrättelsetjänsten skulle slås samman med inrikes-underrättelsetjänsten B-kontoret som leddes av Birger Elmér?

Det är svårt att tro att Johan Wennström har skrivit allt vad som finns att säga om den svenska stay-behind-rörelsen. Regeringen måste se till att forskare får tillgång till relevanta arkiv för att fortsätta forskningen om detta, som gäckat allmänheten de senaste decennierna.