Vår syn på omvärlden

En bok om tretton finska resenärers resor runtom i världen. En rikt illustrerad bok om resande med kameran i bagaget från sekelskiftet 1900 till mitten av 1960-talet. Utgiven av Svenska Litteratursällskapet i Finland år 2021.

Fotografering var kring sekelskiftet 1900 en omständlig historia. De båda väninnorna, Valborg Wallenskiöld (1871–1907) och Eugenie Boije av Gennäs (1842–1906), hade just fotografering som sitt stora intresse och år 1890 skriver Valborg i ett brev om Eugenie: ”Hon har rysligt bråk med sina fotografiapparater, som aldrig blir riktigt i ordning, så man kan börja fotografera”.

Fotografering var förr en komplicerad procedur. Först val av bildomfång och skärpeinställning på en mattskiva. Sedan exponeringen av glasplåten.

Men när de båda adelsdamerna från Finland började tillbringa vintrarna i Le Cannet på Rivieran hade de lärt sig att bemästra svårigheterna vilket framgår av de bilder som inleder boken Med kamera och koffert, utgiven av Svenska Litteratursällskapet i Finland år 2021. Boken presenterar bilder från tretton olika samlingar av fotografier ur sällskapets arkiv, tagna vid resor från sekelskiftet 1900 till mitten av 1960-talet. Resorna gjordes av olika skäl till länder runt om i världen men det gemensamma är att samtliga resenärer dokumenterade sina upplevelser med kamerans hjälp.

Björn Pettersson tog många bilder under seglatsen med barken Viking varav flera från arbetet högt uppe i riggen.

Jag fastnar först för matrosen Björn Petterssons bilder från sin resa med den fyrmastade barken Viking på vetetraden till Sydarfrika och Australien år 1946–1947. Den åländske redaren Gustaf Eriksson hade fartygen Viking, Passat och Pamir och det här var sista gången någon av dem gick i kommersiell djupsjöfart. Viking gick med trävirkeslast från Finland, via Sverige, till East London i Sydafrika. Man hämtade upp en kokslast i Durban i Sydafrika för Santos i Brasilien. Härifrån gick resan i barlast till Port London i Australien där man lastade vete för England. Hemresan gick via det beryktade Kap Horn.

Tysk militär paraderar på på marmorbåten i Sommarpalatset i Peking. Gallén fick troligen bilden av en tysk matros han träffat i Tsingtao (i dag Qingdao).

Nästa avsnitt jag fastnade för var konstnären Harald Galléns (1880–1931) resa till Fjärran Östern år 1914. Från Japan begav han sig till den tyska hamnstaden Tsingtao i Kina. Här hajade jag till! Hade också Tyskland lagt beslag på en del Kina? Ja visst var det så. Redan 1897 grundades den tyska kolonin Kiautschou som liksom övriga tyska kolonier övertogs av andra intressenter efter Tysklands nederlag i första världskriget.

De europeiska kolonialmakterna började tidigt visa sitt intresse för erövringar i Kina. Macao blev redan år 1557 en portugisisk koloni och ett handelscentrum. Det skulle dröja ända till år 1999 innan Macao återförenades med Kina då det blev ett speciellt administrativt område inom folkrepubliken.

Det brittiska ostindiska kompaniet fick år 1773 monopol på allt opium som producerades i Bengalen, Bihar och Odessa. Opiumhandeln med Kina växte snabbt och vid slutet av 1700-talet uppgick den till 2.000 kistor om året. Då införde den humanitäre kejsaren, som kände till det fördärv som orsakades av opiumrökningen, år 1799 en förordning som förbjöd införsel av giftet i Kina.

Men det Ostindiska kompaniet förvandlade snabbt odlingen av vallmon i Indien och smuggelförsäljningen av den till Kina till en del av sitt finanssystem och mängden opium som infördes i Kina bara ökade. I smyg infördes varje år 20.000 kistor opium till en kostnad av fyra millioner pund. Kinas kejsare beslöt att för alltid göra slut på denna skändliga verksamhet och i mars 1839 sändes kommissarie Liu-Tse-hsu till Kanton och 2.500.000 pound råopium förstördes.

Storbritanniens svar blev det första opiumkriget som avslutades med Nanking-fördraget. Nanking, Kanton, Foochow, Amoy, Ningpo och Shanghai öppnades för utländsk handel och Hongkong överläts till England. Kina tvingades betala 21 miljoner silverdollar i skadestånd, sex miljoner för det förstörda opiet, en skuld på tre miljoner till brittiska köpmän och tolv miljoner för de brittiska krigskostnaderna.

Detta är bara ett exempel på hur kolonialmakterna agerade i sina kolonier. Samma makter som idag vill ge Kina en lektion i vad som är demokrati i Hongkong, Tibet och Xinjiang. Men ledningen i Kina är klok nog att nonchalera de lektionerna.

Boken Västerlandets imperialism i Kina under 400 år av Rewi Alley/Hans Miller gavs ut av Gidlunds förlag 1973.

För den som vill sätta sig in i hur europeiska makter försökt kapa åt sig olika delar av Kina är boken Västerlandets imperialism i Kina under 400 år en oundgänglig kunskapskälla. Skriven av Rewi Alley och Hans Miller och utgiven av Gidlunds förlag år 1973. Kapitlet om Boxarupproret – vilket avslutades med en förödmjukande fredstraktat år 1901 – visar på inledningen till ett folkligt motstånd mot kolonialmakterna som författaren Victor Purcell formulerar så här i sin bok The boxer upprising:

” … detta massuppror var en varning till utlänningarna att inte försöka sig på en uppdelning av Kina. Detta patriotiska utbrott från småbönderna i norra Kina, åtföljt av utbrott i många andra delar av Kina, signalerade den kinesiska nationalismens födelse. …”

Nu på morgonen den 16 augusti år 2021, dagen efter att Afghanistan befriats från sina utländska förtryckare, läser jag i en TT-rapport i Strengnäs Tidning att vad som nu hänt ”på kort tid utplånat 20 års demokratiarbete i Afghanistan”. Vilket land skulle inte betacka sig för denna form av demokratiarbete.

... är läst 442 gånger!

  2 kommentarer for “Vår syn på omvärlden

  1. Crister Olsson skriver:

    Tack för en intressant artikel och boktips. I slutet citerar du “demokratiarbetet” i Afghanistan och vill bara säga att samma artikel (förmodar jag) var införd i Helsingborgs Dagblad. Man vänder på orden när 20 års ödeläggande krig plötsligt kallas “demokratiarbete”. Det finns snart inga gränser för missbruk av ord.

  2. Leif Strandberg skriver:

    Det orwellska nyspråket utvecklas mer och mer. 20 år av ockupation kallas alltså ”20 år av demokratiarbete”. I denna språkliga destruktion går den vedervärdiga imperialismen armkrok med den likaså vedervärdiga identitets-politiken.

    Kommer språkets ursprungliga konnotationer att överleva?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.