Var “vi” någonsin kommunister?

karhusockupationen

Kommunister?

Aha, tänker ni: här har vi ännu ett av de där ”avsvärjelsedokumenten” från en gammal ”68:a” som vill göra avbön för att rätta in sig i ledet. Men vänta lite …

Låt mig ta det personligt. Det var under ett besök i USA våren 1964 som jag blev medveten om Vietnam och USAs begynnande inblandning. Den medvetenheten förstärktes sedan under den begynnande debatten samma höst och sedan kom 1965 ”och allt det där”.

Eftersom jag varit gammal nog att minnas FLN:s befrielsekamp i Algeriet var en parallell till FNL enkel att dra – och den drog jag. Men jag förblev liberal och satte mitt hopp till de förnuftiga politiker och opinionsbildare jag visste fanns i USA.

Den växande skaran av ”vietnamaktivister” fann jag, kanske orättvist, religiöst överidealistiska och den växande skaran av ”vänsteraktivister” ganska dogmatiska och testuggande. Men jag var för Vietnams frihetskamp tillräckligt mycket för att på min arbetsplats, där somliga satte en ära i att aldrig ha handlat på Konsum, vara tillräckligt kontroversiell för att bli kallad ”socialist” eller något mycket värre.

Först vintern 1971-72 satte jag på mig FNL-märket och började delta i demonstrationer och annan ”vänsteraktivitet”. Då hade det gått så långt i USA:s krigföring att alla mina reservationer framstod som bagateller. Här är inte platsen att gå in på detaljer i mina (nog så intressanta) politiska aktiviteter, men sammanfattningsvis så sålde jag olika tidningar utanför olika Systembolag, gick i olika demonstrationer, deltog i olika möten och sprang i en massa trappor.

Vi som gjorde allt detta gällde då, och gäller ännu (om vi inte gjort grundlig och total avbön), för att vara eller ha varit ”kommunister”. Men var ”vi”? Jo, vi läste, skrev och talade om socialism, kommunism, marxism (med eller utan – leninism), men så här i efterhand undrar jag om större delen av oss inte var annat än ”borgare” och ”småborgare”, klassmässigt och mentalt.

Men vad hade det varit för fel på det? Bara ett?

Det är sant att den tidens borgerliga och småborgerliga politiska ledare, Sven Hedén, Gunnar Hedlund och Yngve Holmberg, inte appellerade till oss. Men att använda orden ”borgare” och ”småborgare” föraktfullt, som vi då gjorde, var att delvis gå den tidens borgerliga höger till mötes, den höger som medvetet ville sudda bort eller tona ner borgarklassens revolutionära ursprung.

Jan Myrdal har skrivit mycket om detta. Det jag speciellt minns var en skriftställning någon gång kring 1976 om Adolf Hedin. Nej, inte Sven, utan Adolf Hedin (1834-1905). Strax efteråt råkade jag av en tillfällighet hitta hans samlade verk, Adolf Hedin: tal och skrifter utgivna i Stockholm 1904 av Valfrid Spångberg. Se vidare Wikipedia om Adolf Hedin.

Adolf Hedin 1901, Bild: Stockholms stadsmuséum

Adolf Hedin 1901, Bild: Stockholms stadsmuséum

Det var en tjock volym och den infriade alla förväntningar som Myrdals text ställt i utsikt. Hedin verkar ha varit sin tids Jan Myrdal, Jan Josefsson och Jan Guillou i en och samma person. Ändå var han inte ”kommunist”, ”socialist” eller ens ”sosse” utan folkpartist – men en stridbar sådan. Och sådana fanns också på ”vår” tid, t ex. Per Gahrton (fp) och Rune Lanestrand (c).

Alltså, om man för 40-50 år sedan ville utmana den etablerade makten hade det inte varit nödvändigt att bli och kalla sig ”socialist” eller ”kommunist”. Hade vi varit medvetna om borgar- och småborgarklassens revolutionära förflutna hade vi förmodligen i deras namn kunnat ställa till lika mycket ”trassel” och blivit lika kontroversiella, som när vi agerade under de kommunistiska fanorna och symbolerna.

Medborgarrättskämparna och krigsmotståndarna i USA var sällan ”socialister” eller ”kommunister” men blev ändå skjutna och spionerade på (om detta nu fungerar som ett kriterium på att man utmanar samhället). Nog var ”den kommunistiske medlöparen” Olof Palme inte detta, utan en svensk borgerlig radikal, inspirerad av den amerikanska ostkustliberalismen. Just den amerikanska ostkustliberalismen och dess motsvarighet i Kalifornien spelade ju – till en början – en större roll för uppkomsten av den svenska 60-talsradikalismen än influenser från de kommunistiska länderna.

Alltså, var ”vi” egentligen någonsin ”kommunister”? Var vi inte snarare ”radikala borgare” – i ordets positiva mening och tolkning?

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

  5 kommentarer for “Var “vi” någonsin kommunister?

  1. 2014-09-11 kl. 20:06

    Som sprungen ur genuin arbetarklass kände jag mig aldrig hemma i de radikala kretsarna under studietiden i Uppsala. Jag kände ingen gemenskap med borgarklassens barn som i mina ögon mest verkade drivas av sitt behov av att frigöra sig från Pappa Bankdirektören.

    Jag minns en gång när en studiekamrat från ett burget hem följde med hem till mina föräldrar. Han var mäkta förvånad (och imponerad) över att hemmet var mer “kulturellt” än hans eget småborgerliga och ganska torftiga hem. Han tvingades revidera sin inskränkta bild av “proletariatet”. Vet inte vad han hade föreställt sig, men han hade definitivt det von-oben-perspektiv som jag ofta upplevde, både i Laboremus och i FNL-rörelsen.

  2. Tommy Sjöberg
    2014-09-12 kl. 0:09

    Nej ni var bara “låtsaskommunister” för att angripa grunden till all mervärdes ursprung arbetet, ville ni inte befatta er med. Så är det väl fortfarande. Det var mest en kamp för etablering i samhällets
    överbyggnad, som man nu kan beskåda med facit i hand.

    Detta kände jag väldigt starkt då utan att kunna formulera det på ovanstående sätt.

  3. Bo Persson, Piteå
    2014-09-12 kl. 19:23

    Anders P!
    Oavsett om du har rätt eller fel i din analys vore kanske den tradition du talar om något att knyta an till i dag, då stamtänkandet breder ut sig både här och där.

  4. 2014-09-12 kl. 22:15

    Anders Persson och Tommy Sjöberg har förstås rätt i att många av dessa “kommunister” var präglade av sin uppväxt som borgare. Men inte heller teoretiskt förstod de sig på kommunismen, även om de kunde komma rätt nära. Men överklassare har ju ofta gott självförtroende och tror att begriper mer än de gör.

    Ett komiskt exempel är Jan Guillou! Han har ju själv berättat hur han på ett möte kvällen innan han och Peter Bratt greps för spioneri för sina IB-reportage, på ett möte förklarade för en varnande r-are, att “vi lever i en demokrati”, och att det inte finns en chans att “borgarstaten” skulle sätta dem i kurran.

    Uppenbarligen var det r-aren i detta fall som förstått kommunismens teori om staten, medan Guillou trots sitt medlemskap i SKP inte hade en susning om statens klasskaraktär.

    Det konstiga är att “borgaren” Guillou trots den hårdhänta praktiska lektion han fick i kommunistisk teori, ÄNDÅ inte begrep. Han har ju också stolt berättat att han blev utesluten ur SKP “på frågan om proletariatets diktatur”, det som för kommunisten Marx var just det nya med hans revolutionära teori.

    Det verkar som att det är oundvikligt för den som är uppfödd i borgarklassen att för evigt vara lite bakom flötet 🙂 Men visst finns det några undantag, Marx, Lenin och Mao t.ex.

  5. Anders Persson
    2014-09-14 kl. 10:37

    Tre kommentarer från författaren:

    1. Mitt inlägg handlade inte bara om att ”kommunisterna” ofta var överklassiga utan också att de hade kunnat förverkliga en hel del av sina goda ideal också som ”radikala borgare” om de hade vetat att sådana funnits.

    2. Om jag inte minns fel kom idén till att ockupera Kårhuset 1968 från en liberal studentpolitiker. Rätta mig om jag har fel.

    3. Just nu sänder TV4-Film repriser på Moodysons 2000 film ”Tillsammans”. Se den och läs Hans Isakssons insiktsfulla recension från FiB/K 2000.

    ”Moodysons film är en sympatisk och i många avseenden ärlig och träffsäker skildring av hur det kunde gå till i småborgerliga nyvänsterkretsar på sjuttiotalet. Den har bl a den förtjänsten, att den även för den måttligt lyhörde betraktaren belyser varför rörelsen rann ut i sanden och varför redan ett år senare den borgerliga upprullning av det kollektivistiska välfärdssamhället inleddes som nu är ett fullbordat faktum.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.