karhusockupationen
Kommunister?

Aha, tänker ni: här har vi ännu ett av de där ”avsvärjelsedokumenten” från en gammal ”68:a” som vill göra avbön för att rätta in sig i ledet. Men vänta lite …

Låt mig ta det personligt. Det var under ett besök i USA våren 1964 som jag blev medveten om Vietnam och USAs begynnande inblandning. Den medvetenheten förstärktes sedan under den begynnande debatten samma höst och sedan kom 1965 ”och allt det där”.

Eftersom jag varit gammal nog att minnas FLN:s befrielsekamp i Algeriet var en parallell till FNL enkel att dra – och den drog jag. Men jag förblev liberal och satte mitt hopp till de förnuftiga politiker och opinionsbildare jag visste fanns i USA.

Den växande skaran av ”vietnamaktivister” fann jag, kanske orättvist, religiöst överidealistiska och den växande skaran av ”vänsteraktivister” ganska dogmatiska och testuggande. Men jag var för Vietnams frihetskamp tillräckligt mycket för att på min arbetsplats, där somliga satte en ära i att aldrig ha handlat på Konsum, vara tillräckligt kontroversiell för att bli kallad ”socialist” eller något mycket värre.

Först vintern 1971-72 satte jag på mig FNL-märket och började delta i demonstrationer och annan ”vänsteraktivitet”. Då hade det gått så långt i USA:s krigföring att alla mina reservationer framstod som bagateller. Här är inte platsen att gå in på detaljer i mina (nog så intressanta) politiska aktiviteter, men sammanfattningsvis så sålde jag olika tidningar utanför olika Systembolag, gick i olika demonstrationer, deltog i olika möten och sprang i en massa trappor.

Vi som gjorde allt detta gällde då, och gäller ännu (om vi inte gjort grundlig och total avbön), för att vara eller ha varit ”kommunister”. Men var ”vi”? Jo, vi läste, skrev och talade om socialism, kommunism, marxism (med eller utan – leninism), men så här i efterhand undrar jag om större delen av oss inte var annat än ”borgare” och ”småborgare”, klassmässigt och mentalt.

Men vad hade det varit för fel på det? Bara ett?

Det är sant att den tidens borgerliga och småborgerliga politiska ledare, Sven Hedén, Gunnar Hedlund och Yngve Holmberg, inte appellerade till oss. Men att använda orden ”borgare” och ”småborgare” föraktfullt, som vi då gjorde, var att delvis gå den tidens borgerliga höger till mötes, den höger som medvetet ville sudda bort eller tona ner borgarklassens revolutionära ursprung.

Jan Myrdal har skrivit mycket om detta. Det jag speciellt minns var en skriftställning någon gång kring 1976 om Adolf Hedin. Nej, inte Sven, utan Adolf Hedin (1834-1905). Strax efteråt råkade jag av en tillfällighet hitta hans samlade verk, Adolf Hedin: tal och skrifter utgivna i Stockholm 1904 av Valfrid Spångberg. Se vidare Wikipedia om Adolf Hedin.

Adolf Hedin 1901, Bild: Stockholms stadsmuséum
Adolf Hedin 1901, Bild: Stockholms stadsmuséum

Det var en tjock volym och den infriade alla förväntningar som Myrdals text ställt i utsikt. Hedin verkar ha varit sin tids Jan Myrdal, Jan Josefsson och Jan Guillou i en och samma person. Ändå var han inte ”kommunist”, ”socialist” eller ens ”sosse” utan folkpartist – men en stridbar sådan. Och sådana fanns också på ”vår” tid, t ex. Per Gahrton (fp) och Rune Lanestrand (c).

Alltså, om man för 40-50 år sedan ville utmana den etablerade makten hade det inte varit nödvändigt att bli och kalla sig ”socialist” eller ”kommunist”. Hade vi varit medvetna om borgar- och småborgarklassens revolutionära förflutna hade vi förmodligen i deras namn kunnat ställa till lika mycket ”trassel” och blivit lika kontroversiella, som när vi agerade under de kommunistiska fanorna och symbolerna.

Medborgarrättskämparna och krigsmotståndarna i USA var sällan ”socialister” eller ”kommunister” men blev ändå skjutna och spionerade på (om detta nu fungerar som ett kriterium på att man utmanar samhället). Nog var ”den kommunistiske medlöparen” Olof Palme inte detta, utan en svensk borgerlig radikal, inspirerad av den amerikanska ostkustliberalismen. Just den amerikanska ostkustliberalismen och dess motsvarighet i Kalifornien spelade ju – till en början – en större roll för uppkomsten av den svenska 60-talsradikalismen än influenser från de kommunistiska länderna.

Alltså, var ”vi” egentligen någonsin ”kommunister”? Var vi inte snarare ”radikala borgare” – i ordets positiva mening och tolkning?

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Föregående artikelEn ropandes röst i öknen
Nästa artikelBörja med att välja bort SD

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.