Jag återvände nyligen från en tio dagar lång turné i Europa i syfte att lansera den tyska översättningen av Generalens Son; en israels resa genom Palestina. Jag höll föreläsningar inför en tysktalande publik och gav till och med intervjuer i konventionella medier. I turnén ingick också två föreläsningar i Italien, en i Milano och en i den lilla staden Biella, som naturligtvis inte var relaterade till den tyska upplagan.
Alla föreläsningarna var välbesökta och folk hade ingenting emot att sitta och lyssna, trots det extremt varma vädret som har plågat Europa denna sommar, eller den långa översättningsprocessen. Publiken satt i timmar och lyssnade och stannade kvar också under efterföljande långa diskussioner och frågestunder.
Det här var det senaste av många föreläsningsturnéer som jag haft i Europa och det finns en mening som upprepas i varje europeiskt land som jag besöker:
Här i (fyll i önskat land) är den sionistiska lobbyn mycket stark och politikerna är alla i säng med den israeliska regeringen, och de konventionella medierna kommer inte att rapportera om Palestina.
Detta kontrasterar starkt till den rådande opinionen, det vill säga att det i Europa finns en stark palestinsk solidaritetsrörelse. Människor i allmänhet sympatiserar för rättvisa i Palestina och BDS-rörelsen har rönt stora framgångar i Europa. Och ändå är det sant att europeiska regeringar och konventionella medier och EU som helhet fullt ut stöder Israel och samarbetar med Israel på alla nivåer, vilket innebär att det finns ett enormt gap mellan politikerna och deras väljare i denna fråga.
Ett exempel på EU:s officiella och kanske sanna inställning till Israel och frågan om de ”olagliga bosättningarna” är följande: Under våren 2016 hölls en konferens i Jerusalem under titeln ”Hur man bekämpar BDS”. Jag var i Jerusalem vid den tiden och bestämde mig för att delta. Den israeliska nyhetskanalen 10 beskriver mig trots allt som ledare för BDS-rörelsen och ”Israels Hasbara-mardröm”, två påståenden som inte är i enlighet med någon sanning.
Evenemanget var mycket välbesökt och bland de många paneldebatterna fanns en som inkluderade Europeiska Unionens ambassadör i Tel Aviv, hans excellens, Lars Faaborg-Andersen. Ambassadören tillfrågades om EU:s lagstiftning som kräver att produkter som producerats på Västbanken, i de israeliska bosättningarna, ska märkas att de inte är producerade i Israel utan på Västbanken. ”Vi välkomnar produkter från bosättningarna”, svarade
ambassadören, ”märkningen är bara för att vara exakta”.
Det har gjorts flera försök av de europeiska staterna och av EU att pacificera det propalestinska stödet och överraskande nog verkar det ha fungerat. Ett sådant försök är erkännandet av en palestinsk stat som flera europeiska regeringar och parlament har gjort. Detta erkännande mottas med glädje av många anhängare till Palestina, som ger anledning att tro att rättvisa skipas. Men erkännandet av en stat som inte existerar främjar inte rättvisan för palestinier eller förändrar verkligheten i Palestina.
Erkännandet av en fiktiv palestinsk stat förändrar inte det faktum att palestinier är, sedan sju decennier tillbaka ockuperade, de utsätts för folkmord, etnisk rensning och tvingas leva under en apartheidregim. Faktum är att hela landet Palestina har raderats bort från kartan och området som en dag skulle erkännas vara en palestinsk stat, det vill säga Västbanken, är nu Judeen och Samaria och har – liksom alla andra delar av Palestina – bebyggts av judar och, med undantag av cirka tre miljoner palestinier som bor där, har området fullt ut integrerats i staten Israel.
Så vad har detta erkännande gjort? Inget annat än att blidka och lugna, och tillåta den sionistiska regimen att fortsätta med sin utrotnings- och fördrivningspolitik.
Istället för att erkänna och deklarera att Palestina är ockuperat och ska befrias från det regim som haft som uppdrag att förstöra det och dess folk, så har européerna erkänt en stat som inte har några definierade gränser, ingen huvudstad, inget medborgarskap och absolut ingen suveränitet. Men som tidigare kolonisatörer är de europeiska staterna vana vid att införa marionettregimer, som inte har någon myndighet eller verklig legitimitet, erkänner en så kallad stat som de sedan gör som de vill med. Detta är vad de nu tillåter Israel – ett kolonialt projekt – att göra.
En andra åtgärd avsedd att blidka, är den lag som förbjuder märkning av produkter tillverkade i judiska bosättningar på Västbanken som ”Made in Israel”. Denna lag, existerar även i USA ända sedan Clinton-adminstrationen. Lagen upprepades av Obama-administrationen 2016 och JPost rapporterade, ”Upprepningen signalerar Obama-administrationens fortsatta motstånd mot att likställa bosättningsprodukter med varor som tillverkats inom Israels 1967 års gränser”, men amerikanska regeringstjänstemän hävdade att detta bara var för att ge vägledning och på intet sätt är en bojkott ”eller något sådant”.
Denna löjliga efterfrågan på märkning tvingar alla involverade att lägga enorma resurser på att definiera vad som är ”riktigt israeliskt” eller det ”lagliga Israel” i motsats till det utvidgade eller ”större” Israel som omfattar Västbanken och Gazaremsan. Var börjar de ockuperade områdena och vilka av de olagliga bosättningarna ska märkas? Är bosättningarna i anslutning till östra Jerusalem lagliga eller olagliga? Vad sägs om produkter som odlas på andra områden men får sitt vatten från Västbanken, som har en enorm vattenreservoar från vilken Israel får mycket av sitt vatten? Men i verkligheten finns det ingen västbank och det finns inget ”riktigt Israel”. Hur vi än väljer att se på det så är hela Israel ockuperade Palestina, och hela Palestina är ockuperat. Det finns inte längre någon gräns som definierar ett enda område inom Palestina som inte är en del av staten Israel. Så antingen är allt lagligt och acceptabelt eller så är allt olagligt och oacceptabelt.
Om vi tar ett ögonblick och diskuterar USA, som i en bisarr händelsekedja – som vi bör tacka Donald Trumps okunnighet och hans nära rådgivares höklika inställning till Israel för – har förändrat konversationen om Israel och gjort att statens apartheidskaraktär kommit i förgrunden. I sin okunnighet föreslog Trump att vilken som helst lösning går bra för honom, en stat, två stater – vad som helst. Hans rådgivare, svärsonen Jared Kushner och hans ambassadör i Israel, David Friedman, som har finansierat och stöttat bosättningar och till och med den ökända Israeliska armén (IDF), har tillåtit konversationen att flytta sig långt ifrån en tvåstatslösning.
Detta kan bara betyda en sak: Kommer det att bli en demokrati som kräver lika rättigheter för palestinierna eller en apartheidstat med godkännandestämpel från USA? Kushner och Friedman har förmodligen inga problem med det sistnämnda, men sanningen är nu ute och det finns inget tredje alternativ.
Men det europeiska tillvägagångssättet är mer subtilt. Att märka produkter från judiska bosättningar och låtsas att det finns en sådan plats som Västbanken och att Israel inte får låta judar bosätta sig på den västbanken och låtsas att det finns en palestinsk stat och samtidigt beväpna och finansiera Israel medan de fortsätter att genomföra sin politik med folkmord, etnisk rensning och apartheid. Det är vad vi kan
kalla en win-win-situation, förutom att Israel alltid vinner och palestinierna fortsätter att förlora. USA – för jämförelsens skull – skulle aldrig drömma om att erkänna en palestinsk stat, men uppenbart och utan ursäkter beväpnar och stöder de Israel trots att detta strider mot amerikansk lag.
Den ryggradslösa inställningen till Israel och den bristande respekten för mänskliga rättigheter och mänskligt liv som uttrycks av både USA och EU, skapar en verklighet där, om någon inte står i klar opposition till Israel, faktiskt är medskyldig till Israels brott. Och medan det europeiska tillvägagångssättet skiljer sig lite från USA:s, är resultatet detsamma. I båda fallen arbetar regeringarna nära Israel och ignorerar det palestinska folkets belägenhet. Detta ställer större krav på människor med ett samvete som måste agera och organisera sig, tills det politiska klimatet är sådant där stöd för Israel är lika med politiskt självmord.
Originalartikeln publicerad i American Herald Tribune den 3 juli 2017:
Svensk översättning: Kjersti Rekve
Det är inte bara ”våra” politiker som är i säng med den israeliska regeringen! Nästan all världens politiker är i säng med den israeliska regeringen! Där har de sovit gott i nästan 70 år snart räknat från 1948. Nu när alla måste vara utsövda så är det åter dags att vakna upp! Det är inte mycket som har förändrats när de gör det. Jo faktiskt på några få öar som finns kvar av fast mark försöker ursprungsbefolkningen alltså palestinierna överleva. Snart går det inte att se några skiljelinjer alls. Jag talar om det glömda landet, PALESTINA! Under tiden som passerat har hela världen tittat på bara, varför? Världen som vi lever i bestås ju om flera världsreligioner. Har alla dessa bara stillatigande accepterat att ett helt folks öde med kultur kommer att slås ut om ingenting görs?
Alla dessa presidenter till män och andra makthavare som lovat att åta sig skipa rättvisa i regionen, för att rätta till de felsteg som omvärlden i det förgångna gjort sig skyldiga till. Nu har ni chansen, upp till bevis eller avgå helt enkelt. Skall det behövas ett sekel för något som är så självklart för oss alla andra att ha ett land, ett hem att komma till och kunna leva i frihet samt få känna sig som en levande människa helt enkelt i samförstånd med sina grannar?