Libyska rebeller på en gata i Tripoli, torsdagen den 25 augusti 2011. Foto: FRANCOIS MORI/AP


Strax efter att Libyen slagits i spillror av västmakterna 2011 träffade jag en avlägsen ung släkting, som just fått ett spännande jobb via någon biståndsorganisation. De var en liten grupp svenskar som skulle resa till Libyen och hjälpa dem med demokratiutveckling. Hon var eld och lågor och trodde blint på att demokratiska svenskar hade mycket att bidra med för att sätta Libyen på fötter och lyfta dem till demokrati ur kaoset efter kriget. Jag har aldrig senare hört något mer om detta.

Omkring 100 miljoner kronor av svenskt utlandsbistånd för demokratiutveckling förmedlas via partierna till anknutna biståndsorganisationer efter ansökningar hos Sida. Så har det varit under många år. Socialdemokraterna har dominerat den här biståndsnischen, men alla övriga riksdagspartier har också sidoorganisationer som bedriver bistånd enligt sina intressen med svenska skattepengar.

Diskussionen har förstås tidigare gällt om det ska kunna räknas som demokratiutveckling att Vänsterpartiet skickar pengar via VIF till systerpartier i utvecklingsländer som t ex DPLF i Palestina. Det här är förstås bara toppen på isberget av alla mycket porösa biståndsprojekt med svenska skattepengar som förmedlas via svenska partier. Borrar man lite i dessa organisationer finner man att de antingen är stiftelser eller ideella föreningar med egna kanslier och anställda. Även partiernas internationella sekreterare och liknande tjänster betalas delvis av dessa Sida-anslag.

Det är med detta som med mediestödet, all verksamhet ska främja ”demokrati och mänskliga rättigheter” (alltså värdegrundsbaserat). Faller man utanför denna ram får man inga pengar.

Björn Söders SD-anknutna biståndsorganisation Hepatica har två år i rad nekats pengar från Sida för sin verksamhet. Detta ansåg SD förstås som orättvist, klagade hos regeringen (som man i praktiken bestämmer över) och förväntade sig ett nytt system där alla partier behandlas likvärdigt. Det har nu levererats av regeringen. Sida-pengarna ska fortsättningsvis fördelas efter antal mandat i riksdagen – inte som förut utifrån enskilda ansökningar – vilket medför att SD kapar åt sig drygt 20 miljoner till sin organisation för ”demokratiutveckling” i fattiga länder. Hur denna ”demokratiutveckling” ser ut har nog många svårt att föreställa sig. Enligt en mycket mager hemsida verkar man vara inriktad på att syriska flyktingar ska få hjälp i närområdet. Men det var nog formulerat innan man lyckats bädda för det kommande guldregnet. Jag gissar att någon IT-konsult snart kommer att tjäna ordentligt på en ny flashig hemsida.

Bistånd till utvecklingsländer har alltid varit mer eller mindre tveeggat och därmed ofta högst tveksam verksamhet. Främst har det i Sverige varit en inrikespolitisk moralfråga; 1-procentsmålet får inte överges! (i klar linje med ”värdegrunden”). Det mesta utvecklingsbistånd som flyter ut till mottagarländer är på pappret behjärtansvärt, men i praktiken svårt korrumperande. Frågan är idag varför inte allt demokratibistånd (100 miljoner) skickas till Ukraina, det är ju där ”demokratin” till det yttersta sägs försvaras mot demokratins allra störste fiende – Putin. Främsta orsaken är att då förlorar partierna en del av sin egen försörjning.

Statens roll som moralväktare håller på att överflygla all politik. Regler för moral och etik har aldrig gått att formulera entydigt. Den som tycker rätt ska varda givet. Den som tycker fel ska inget ha. Den ska istället skämmas.

Jag skulle vilja formulera problemet så här: Funnes det en gemensam värdegrund behövde vi ingen demokrati. Alltså, det är för att vi tycker och tänker olika som vi uppfann och kämpade oss till yttrandefrihet, demokrati och fria val. Men vi gjorde det inom våra egna kulturkretsar (nationer/stater), som visserligen inspirerade och inspirerades av varandra, men gränserna respekterades. Detta är en idag bortglömd förutsättning för att demokratin ska fungera. Därför är demokratibistånd i främmande länder i princip en motsägelse, en ny mild form av nykolonialism och därmed i längden kontraproduktivt.

Min avlägsna och entusiastiska unga släkting kom säkert helskinnad hem och har förmodligen ett helt annat jobb idag, eller så har hon avancerat vidare i biståndsapparaten.

Föregående artikelBörje Salming – en typisk svensk
Nästa artikelÄnglar, finns dom?
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

1 KOMMENTAR

  1. Din unga släkting for iväg för att utföra goda gärningar. Få saker gör oss väl mer entusiastiska än chansen att få göra något gott. Det kostar för det mesta väldigt lite. Har ni någonsin stött på någon som vägrat berätta hur ni ska ta er till stadens torg, slott, korvkiosk…? Kanske utför man t o m en god gärning genom att fråga om vägen, eftersom man ger den tillfrågade chansen att vara nyttig. Problemet med Knuts släkting var nog att ingen libyer frågat henne om ”vägen”. Som att komma ut på Vasagatan från T-centralen och bli haffad av en flicka som säger att man absolut måste se frimärksmuseet, hon vet vägen dit. Man tycker det vore taskigt att göra henne besviken och hänger med. Man vill ju vara en god och resonabel människa. Nu önskar jag övriga läsare en god jul, trots att ni inte bett om det!

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.