Värdlandsavtal 1743!

den-farliga-hjalpen-klipp

I en kommentar nyligen gjorde jag, återigen, läsarna här på bloggen påminda om min bok Den farliga hjälpen – den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44 (Ordfront, 1981).

Den-farliga-hjalpen-1743

1981 utkom Anders Perssons bok om den ryska inkvarteringen i Sverige 1743-44. Bilden och illustrationerna inne i boken är gjorda av Björn Berg.

Som bekant (?) handlar den om en verklig händelse, hur den svenska rådsadeln efter det misslyckades anfallskriget mot Ryssland 1741-43 och, det nästan lyckade, folkliga “Dalaupproret” lät begära hjälp från sin forne fiende med 12 000 soldater som stationerades i östra Mellansverige (Norrköping, Norrtälje, Söderköping, Nyköping och Linköping). De skulle hållas i beredskap om nya bondeoroligheter bröt ut. Överheten litade nämligen inte ens på sina egna trupper.

De ryska trupperna anlände till Stockholm den 30 november 1743. Det var på 25-årsdagen av Karl XII:s död och det pågick festligheter i staden. Hovpoeten Olof von Dahlin fick in en strof om de främmande trupperna i sitt ode:

Vår CARL försvann, vår Sol, vår Heder
Idag för fem och tjugo år.
Sen har allt vänt upp och ner…
Och Stockholm har nu i sin famn
Det folk, som skalv för blott Hans Namn…

Och prästerskapet stämde in, som t.ex. prosten Jakob Serenius i Nyköping. I en beryktad predikan ett par veckor innan uppmanade han sin menighet att “öppna sina hjärtan”:

Låt oss göra så väl emot dessa ryssar som vi kunna och bevisa att här är mer mänsklighet och kristendom i våra fattiga hyddor än det varit vishet i våra rådslag eller mandom i våra läger.

Om de motsättningar som utvecklades mellan denna främmande soldatesk och civilbefolkningen handlar till stora delar min bok.

Under forskningsarbetet på olika arkiv var det två professorer, en av dem Alf Åberg, som föreslog att jag skulle vinkla in boken på “svenskars attityd till invandrare på 1700-talet”. Jag skulle nämligen kunna få statsbidrag i så fall!

Jag fann det lika orealistiskt som att analysera danskars inställning till ”invandrare” eller ens ”tyska turister” utifrån erfarenheterna 1940-45. Jag skulle aldrig drömma om att jämföra våra invandrare med främmande soldatesk!

Men de två professorernas jämförelse har däremot lett mig till att ibland se de romska tiggarna i samma ljus som de ryska trupperna 1743, främlingar som vår överhet har prackat på oss.

I den mån den svenska historieskrivningen ens brytt sig om att nämna denna 1743 års skandal, som ställer den sk. “Frihetstiden” i ett nytt ljus, har det motiverats med att Danmark hotat med krig. Om det är sant kan diskuteras, likaså varför vi just 1743 skulle behöva utomstående hjälp emot “dansken” och – icke – minst, varför då lägga dessa 12 000 ryska soldaterna uppe kring Stockholm.

Men låt oss för en stund acceptera den officiella historieskrivningen. Det gör den ryska 12 000 man starka truppförläggningen faktiskt till det enda tillfälle i svensk historia då regeringen i Stockholm inbjudit främmande militär till vårt land!

Jag kan i andanom se hur universitetsprofessorerna vaknar till. Skulle man inte kunna ta händelsen 1743 som det första exemplet på en tillämpning av principen om “värdlandsavtal”. Vad hade kunnat gå lättare med de 12 000 främmande militärerna i vårt land om 2016 års värdlandsavtal varit gällande redan 1743?

Kanske kan sådan forskning generera statsbidrag?

  3 kommentarer for “Värdlandsavtal 1743!

  1. Anders Persson skriver:

    Uppslaget till denna bok, och efterföljaren 1808 – gerillakriget i Finland, fick jag under hösten 1980 då jag jobbade i Helsingfors. Finländska historiker var, med avseende på Sverige, inte lika bundna, som svenska historiker, och kände sig inte hämmade att berätta om diverse svenska politiska skandaler.

    När jag sedan vid hemkomsten började forska i de svenska arkiven, hade jag väntat bara spridda dokument, men mängden var nästan överväldigande, bland annat översättningar till svenska av de ryska rapporterna till St Petersburg. Jag skrev sedan boken sommaren 1981 med ambitionen att göra ett solitt vetenskapligt arbete (noga dokumentation, många autentiska citat, fotnötter mm).

    Men det påverkade på inget sätt de historiker som valde, ibland genom någon av sina studenter, att i sina recensioner såga min bok. Någon tyckte att jag kunde slå följe med Lasse Widding (det här var före Herman Lindqvists tid, så det var LW som då fungerade som “lågvattenmärke”).

    Slutsatsen jag drog var just detta, att skriva mer för vanligt folk än för historiker, och fem år senare blev “1808” en relativ bestseller med fem upplagor, varav två på finska, plus en dokumentär i SVT och Yle.

    En bundsförvant hösten 1981, när boken kom ut, var Pelle Anderson, kallad “Lill-Pelle”, f d redigerare på tidningen Gnistan, men då reporter på DN:s söndagsbilaga (senare känd som mannen bakom METRO).

    Pelle lyckades med konststycket, inte bara att få in ett stort reportage om boken, utan också få omslaget på DN Söndags löpsedel! Sedan var ryssarna bussiga och strandsatte en ubåt i Karlskrona skärgård i samma veva.

  2. Hans Andersson skriver:

    Intressant! Men vad menar du med att de två professorernas försök att få dig att byta perspektiv ibland får dig att se de romska tiggarna i samma ljus som de ryska trupperna 1743, främlingar som vår överhet har prackat på oss?

    Romernas närvaro i vårt samhälle har sin grund i den fria rörligheten inom EU. Vare sig vi vill eller inte. Beslutet med rysk trupp 1743 var enbart svenska överhetens beslut i ett viss intresse.

    Rysk trupp då och fattiga människor i gathörnen idag kan väl inte jämställas som du gör.

    Att skriva mer för folket än för historiker är däremot en bra inställning som det numera finns en grundläggande tradition av.

  3. Anders Persson skriver:

    Hans A!
    Du skrev: ”Romernas närvaro i vårt samhälle har sin grund i den fria rörligheten inom EU. Vare sig vi vill eller inte”.

    Romernas närvaro har jag självfallet inget emot och har heller inte ifrågasatt – lika lite som t.ex. skottars eller baskers närvaro. Vad jag däremot har mycket emot är asocialt beteende vare sig det är tyskar, holländare, danskar eller andra nationaliteter.

    Men som sagt: det var de två professorerna, och inte jag, som jämförde de inbjudna ryska soldaterna med vanliga invandrare. Och dessa ryssar var till 99% inga adelsmän utan fattiga, outbildade och hunsade bondpojkar, som man då faktiskt kunde känna medömkan med, som man idag kan känna medömkan med de romska tiggarna.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.