LKS 20141010 Sweden's Minister of Defence Peter Hultqvist (in picture) met with his Finnish counterpart Carl Haglund on his one day official visit to Helsinki, Finland on Friday October 10th, 2014. LEHTIKUVA Vesa Moilanen
Peter Hultqvist (S)vensk försvarsminister

Försvarsdebatten blir nu allt mer svårbegriplig. Folk och Försvar har sin årliga konferens i Sälen just nu och försvarsutspelen står som spön i backen.

I dagens Studio Ett behandlades bland annat Sveriges förhållande till Nato, USA, Danmark, Finland, Polen och de baltiska länderna. Det märkliga är att detta nu inte ses som en och samma sak, nämligen ett samarbete och sammansmältande med Nato. Plötsligt börjar man tala om bilaterala svenska militära samarbeten med enskilda Natoländer, som är våra grannar och att detta alltså skulle vara något särskilt. Dessutom svarar försvarsminister Peter Hultqvist klart och tydligt JA på frågan om det han själv kallar ”stärkandet av den transatlantiska länken” ska uppfattas som ett ökat militärt samarbete direkt med USA.

Samtidigt betonar Hultqvist att Sverige ska stärka alliansfriheten och inte söka medlemskap i Nato för att det skulle öka spänningarna i vårt närområde.

Det här håller inte ihop, det hör var och en som har minsta förmåga att tänka politiskt logiskt. Man vill äta kakan, men ändå ha den kvar, vilket få brukar lyckats med.

Hultqvist är socialdemokrat, alltså med i ett parti där bara 20% är för ett Nato-medlemskap, därför vore det politiskt självmord att verka för ett sådant. Det har Löfvén, Wallström och Hultqvist förstått.

Vad gör man då? Jo, man går in för att bli Natos absolut bästa förkämpe – ja bättre än de flesta medlemmar faktiskt – genom att synka alla tänkbara militära system och samarbeten med Nato, fast via de baltiska länderna, Polen, Finland, Danmark, direkt med USA och med ett värdlandsavtal.

Jag börjar tro att just värdlandsavtalet, som ska klubbas i riksdagen i april, är den definitiva spiken i kistan för Sveriges alliansfrihet. Detta avtal vill S-toppen ha, medan MP-toppen försöker hålla emot. Därför kallar nu Hultqvist  möjligheten att placera kärnvapen på svensk mark som desinformation. Kampen hårdnar onekligen.

Med detta ”avtal om värdlandsstöd” med Nato och alla bilaterala samarbetsavtal kan den svenska Natolobbyn ansluta sig till opinionen som säger nej till svenskt Nato-medlemskap och bevarad alliansfrihet. Det är närmast farsartat faktiskt, men framför allt hotfullt.

Man räknar idag med krig och talar aldrig om fredsskapande åtgärder. ÖB Micael Bydén har i Sälen spelat rollen och rysshetsare, vilket passar som hand i handske för dem som vill knuffa fram USAs positioner gentemot Ryssland. Det är ju det det hela i grunden handlar om. Alltså att USA till slut ska befästa sin överhöghet också över Ryssland och Mellanöstern. Att Ryssland skulle starta ett krig är uteslutet, men provokationer kan naturligtvis eventuellt framkalla positionsförflyttningar, som kan bli krigsutlösare. Det är så det går till. Minns skotten i Sarajevo.

USA är på pappret så enormt militärt överlägset Ryssland att man naturligtvis vill få det här kriget avklarat innan Ryssland hinner rusta sig till en svårare motståndare (helst förstås utan för mycket förödelse). Att kärnvapen finns med i kalkylerna är en självklarhet. Det kan inte ens Hultqvist eller Allan Widman (L) förneka. Att påstå att Sverige med ett värdlandsavtal, vid en militär konfrontation mellan USA och Ryssland, skulle neka USA att placera kärnvapen på svensk mark vill jag kalla desinformation.

 

Föregående artikelNatomotståndet växer nu
Nästa artikel”Stig Helmer” i Berlin
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

3 KOMMENTARER

  1. Det är märkligt hur våra politiker smyger i buskarna med sin agenda och hur flata Public Service-medierna är med detta. Hur kan det komma sig att man inte visar några reportage om USA:s krigföring sedan WW2 och varför den inte sätts i sitt rätta sammanhang.

  2. Ja, du har nog rätt. När Putin nu satt stopp för en rysk färgrevolution och EU-Europa fortsätter att låta sig dirigeras av USA så kommer Europa att allt djupare dras ner i ett – ur geopolitisk synvinkel – allt otidsenligare väst-öst-tänkande och Sverige allt mindre att bli något däremellan och det oberoende av om vi formellt går med i Nato eller inte.

  3. Knut!
    Vid närmare eftertanke är läget ännu värre än du säger. Vi kan vara oeniga om vi skall ge upp alliansfriheten och vi kan vara oeniga om vad det aktuella värdlandsavtalet och andra liknande avtal innebär för alliansfriheten. Men vi kan ändå vara överens om att ambitionen i sammanhanget inte längre skall vara att hålla Sverige utanför krig i Europa, att vi inte längre skall var ”neutrala”. Utan att ambitionen tvärtom skall vara att vi skall vara med i sådana krig, att vi skall vara ”solidariska”.

    Och är det inte just så det är hos oss sedan den så kallade solidaritetsförklaringen våren 2009 antogs av riksdagen.

    Diskussionen mellan t ex regeringen och oppositionen om vi skall ha kvar alliansfriheten eller om vi skall gå med i Nato blir mot denna bakgrund bara ett spel för galleriet. För dem är det självklart att neutralitetsdoktrinen inte längre gäller, utan att det nu är solidaritetsdoktrinen som gör det.

    Men till svenska folket har de inte sagt ett ord om detta. Och ännu mindre har de gått till val på det. Så är det i politiken i dagens Sverige. Utan den minsta diskussion kan man spola en politisk ambition som varit vår i 200 år.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.