Den majade stången kom förmodligen till svenska trakter från tyska områden på medeltiden. Import således.
Vid ett par tillfällen har jag försökt väcka diskussion om hur vi i tal och skrift kan beskriva ”svensk kultur” eller ”en folkets kultur” (som vi i FiB/K har varit för sedan 1972), fast med mycket lite framgång. Oj oj, vad ger jag mig in på? Den här texten kan växa till något jag absolut inte har koll på så här i det inledande stycket.
Vi trodde att vi förstod oss på det här på 70-talet. Vi sa att folket faktiskt föredrar Strindberg och Ivar Lo framför skvaller och utvikningsflickor (eller hur vi nu ordagrant uttryckte det). Vi sa att vi inte erkände uppdelningen i finkultur och en simplare kultur för folket. Kultur är ”människornas tänkande” och vi travesterade Strindberg som sa att de härskandes kultur styr tankelagarna. Mot denna maktens tankestyrning fanns (och finns?) ”en folkets kultur” som motkraft. Ungefär så såg vi det då om jag minns rätt.
Det är nu ganska länge sedan och mycket vatten har runnit … sedan dess. Bland annat har Sverigedmokraterna börjat intressera sig för ”folkets kultur” och begreppet ”svensk kultur” förknippas instinktivt med stöveltrampande främlingsfientlighet. Vårt sätt att resonera då var ganska abstrakt. Därför hamnade man lätt i uppräkningar av konkreta kulturuttryck som platsar (eller inte) i en ”svensk kultur” eller i ”en folkets kultur”, alltså en slags utsortering för att illustrera resonemanget. Är Mozart folkets kultur? Är ABBA folkets kultur? Är Wagner folkets kultur? Är Melodifestivalen folkets kultur? Är den svenska folkmusiken kanske det enda självklara inom en folkets kultur? Beatles förresten var en så översvallande och allomslutande allkonstvåg att vi knappast förstod att det omskapade en stor del av vår syn på världen – kultur alltså, i sin mest inflytelserika skepnad (men ändå inte för alla).
Kulturella eller litterära kanon-listor blir fort meningslösa och fyller inte någon vettig funktion. Varje kulturyttring kommer att i olika tider ses i olika belysning och omvärderas utifrån nya förhållanden och erfarenheter. Så, det är och förblir svårt att ge annat än högst spridda exempel på vad som är en ”svensk kultur” eller ”en folkets kultur” här, nu liksom då.
Ändå är det min övertygelse att det finns både en ”svensk kultur” och ”en folkets kultur”.
Håkan Lindgren gav sig på frågan i en debattartikel i SvD 2014-10-27. Han noterade att i ett Youtube-klipp
som spreds inför valet blev Sverigedemokraten Levi Klausen, kommunalpolitiker i Filipstad, svarslös efter att av en reporter ha tillfrågats vad han menade med svensk kultur (2:24 min in i klippet).
Även Mona Sahlin har reagerat likartat när hon som integrationsminister intervjuades i turkiska ungdomsförbundets tidskrift Euroturk. Och Håkan Lindgren frågar:
”Vad betyder det att två personer som närmar sig frågan om svensk kultur från motsatt politiskt håll svarar så lika? Vill man förstå ett samhälle borde sådana ´felaktiga´ likheter få känselspröten att vibrera. Hur ser den utveckling ut som har lett fram till deras icke-svar? Hade en irländare eller en italienare blivit lika tyst om han ombetts ge några exempel på sitt lands kultur?”
Håkan Lindgren funderar vidare och ger sin förklaring:
”I tystnaden i det där klippet framträder en central tomhet som vi för det mesta inte låtsas om. Vi bor i ett land som nyligen har gjort sig av med en stor del av sin historia och sina traditioner. Vi har lärt oss att inte sakna dem. Vi har blivit tillsagda – och accepterat – att det vi förlorade var värdelöst jämfört med moderniseringens alla rationella fördelar. Sverige har inte varit den perfekta, harmoniska välfärdsstaten: det har varit ett land med infrusna, olösta konflikter, som vi haft råd att skjuta på framtiden på grund av en långvarig högkonjunktur. Ett land med en befolkning som har varit lika osäker på sin plats som om den själv invandrat hit någon gång på 1960-talet. Hur länge kan man fortsätta leva på det sättet?”
Den där förklaringen är värd att fundera över. Kanske är det lite speciellt i Sverige hur vi ser på vår nationella kultur och ”identitet”. Kanske har 200 år av fred tunnat ut vår fosterlandskänsla i 1800-talstappning. Kanske har välståndsepoken efter andra världskriget givit oss större svängrum för tankar om solidaritet med tredje världen, internationalisering, globalisering, nedrustning av försvaret, avskaffande av värnplikten, EU-inträde … och därmed reducerat behovet av att beskriva vår nationella identitet.
Men, det faktum att vi (många av oss) bor och lever i just detta land sedan vi var barn, ofta med våra förfädrar, mor- och farföräldrar från samma land, formar rötter av kulturell art, precis på samma vis som norrmän, danskar, finnar, italienare, irländare, afroamerikaner, araber, kurder. …
Så långt är jag med. Men, är det egentligen så konstigt att svenskar blir lite mållösa inför den där frågan? Är det så självklart att människor med andra nationaliteter frimodigt och stolt kan berätta om sin kultur? Jag är tveksam. Kanske är det en myt?
Vi håller oss idag ett ett mycket sofistikerat kulturbegrepp. Kultur är språk, miljö, artefakter, tankemönster, mat, levnadsförhållanden, arbetsförhållanden, historiska rötter, konstnärligt skapande i snäv och vid mening … identitet. Kulturen finns på alla plan. De djupast liggande mönstren som sexualitet, könsroller, trosföreställningar och sådant kallar historikerna ibland för mentaliteter. De ändras mycket marginellt genom seklerna. Högst upp i den kulturella hierarkin flyter flyktigt aktuella åsikter om näraliggande ting. Däremellan bubblar det av föreställningar av mer fast och mer lösligt slag. Det är alltså minst sagt sammansatt och snårigt. Vem ger en snabb och tydlig verbal bild av det här på en rak och enkel fråga? Vad man än får ur sig blir det till fåniga förenklingar.
Vad skulle jag svara? Jo efter att ha tänkt en stund kanske något i denna stil: Det jag tror kännetecknar en nationell kultur (den svenska kulturen t ex) är en djup känsla av tillhörighet, en slags hemkänsla. Man förstår vad som händer runt omkring sig, man förstår vad människor säger, man behärskar språket, kan läsa det skrivna, känner igen livsmiljön och man kan ta del av det sociala livet utan stora problem. Jag skulle alltså inte svara midsommar, brännvin, julotta, köttbullar och Strindberg, även fast det för många torde vara sant.
Håkan Lindgren tror däremot att vår svårighet att svara på frågan är en produkt av ”påbjuden modernitet och traditionslöshet”, och han tycker vi håller oss med en dubbelmoral.
”Svensken uppmanas vara modern, traditionslös och tolerant i mötet med den andre, som förväntas konservera sina traditioner. Sverige genomgick en radikal modernisering under 1900-talet; efter att vi gjort vårt bästa för att städa ut allt som var föråldrat och oförnuftigt har vinden svängt. Nu ska man inte vara modern längre, nu ska man ha en kultur. Kultur och identitet har blivit det värdefullaste som finns. När världen raskt blir orättvisare och osäkrare är sådant det enda som känns som om det håller att stödja sig på. (I alla fall på kort sikt – för vad kommer efter identiteternas epok?). Svensson, som tyckte att han var bäst i klassen på att vara modern, upptäcker att han hamnat underst i identitetshierarkin.”
Är det alltså därför som vi så ivrigt uppmuntrar att alla invandrare ska bevara sina olika kulturer, och att det inte är så viktigt att slå vakt om vår egen? Och, varför är inte det viktigt? Jo, kanske för att vår kultur i vårt sammanhang är så självklar och därmed outtalat en slags ohotad ”härskarkultur”. Döljer detta till och med en sorts kolonialattityd. I denna KULTUR har just begreppet identitet blivit mycket viktigt och man tycker att det är mycket viktigt att invandrarna (dom) ska få bevara och utöva sina egna kulturer, så att dom ska känner sig åtminstone lite hemma – fast dom inte är det och fast dom kanske mest av allt vill lära sig om Sverige och svenska språket. Och visst känns det en smula nedlåtande? Så kan man nog bara tänka i en härskarkultur.
Håkan Lindgren inledde i somras i SvD en debattserie om ”identiet”. 2014-06-13 skrev han:
”Att identitetspolitik är en pistol som kan vändas åt båda håll har den högerpopulistiska identitära rörelsen förstått. Mångkultur? Javisst, säger identitärerna, om det innebär att varje grupp isoleras i varsitt getto önskar vi inget hellre, eftersom det skulle innebära ett samhälle organiserat efter rasistiska principer.
För tydlighets skull: det som Sverigedemokraterna ägnar sig åt är identitetspolitik. Deras bonnversion av identitetspolitiken borde göra inskränktheten i den sortens tänkande uppenbar för alla, men när de bedriver identitetspolitik är det tydligen ingen som känner igen den.”
Ett samhälle som byggs på grundval av identiteter istället för medborgarrätt leder till orimligheter och mynnar ofelbart i demokratins motsats.
”Av ödmjukhet, generositet, beredskapen att erkänna sina fel och viljan att lära sig nya saker går det inte att bygga någon stark identitet. Därmed har vår föreställning om identitet avslöjat sig själv: den kommer alltid att favorisera samma slags beteende som gör att en grupp mobbare kan dominera på en skolgård. Ingen av de egenskaper jag uppskattar när jag lär känna en människa låter sig förpackas och säljas som identitet.”
Varför talar man då så ogärna om svensk kultur i mer konkreta termer, på liknande sätt som man gärna tala om arabers, kurders, palestiniers, samers, idianers … ? Min förklaring är att vi då skulle känna hur nedlåtande och musealt antropologisk denna kultursyn i realiteten är, att den självklara ”svenska” kulturen, den som till sist omsluter allt här är härskarkulturen.
Därför erkänner man inte heller kulturkrockar. De som påtalar sådant framstår bara som fördomsfulla och intoleranta. Nalin Pekgul talar om detta i en podcast från Expressen. Lyssna på den! Hon menar att det finns två Sverige idag, ett för de välartade och framgångsrika och ett för förorternas människor. Helt olika regler gäller. I förorterna kan små flickor tvingas bära slöja av patriarkala och förtryckande islamister som alltså tillåts härja fritt, unga pojkar kan piskas in i islamistiskt tänkande och lockas att bli jihadkrigare på främmande slagfält, utan att någon myndighet ingriper, det kan ske i skydd av den kulturella identiteten; mångkulturen! Tänk tanken att något liknande skulle hända i de områden där bostadsrätts- och villapriserna bara stiger, nej otänkbart!
Eftersom man känner sin kultur – ja man simmar ju i den såsom fisken i vattnet – så identifierar man också rent instinktivt det främmande. Men inte nödvändigtvis som ett hot. Tycker man att man har koll på läget och på sina levnadsförhållande (liv och försörjning) kan det främmande ses som både intressant och berikande – så länge det kan hållas på armlängds avstånd. Om ens levnadsförhållanden däremot känns hotade, så är det högst begripligt att man griper tag i och försvarar det som representerar hemkänslan, samhörigheten och tryggheten – mot det påträngande främmande. Därför blir främlingsfientligheten gärna klassrelaterad.
Nalin Pekgul anser precis som Håkan Lindgren att högern och vänstern numera har bytt plats i dessa frågor. Åtminstone har vänstern (med hela etablissemanget som svans) lämnat sitt självklara försvar av medborgarrätt oavsett etnicitet, religion, genus, sexuell läggning … och allt mer glidit in i försvar av gruppers (etniska, religiösa, sexuella minoriteter) särskild rätt till sina ”identiteter” och att leva i och utöva sina särkulturer för sig. Alltså klassisk medborgarrätt har sjunkit under synranden. Steget till sharialagar för muslimer till exempel ligger inte så fjärran i tangentens riktning.
Alltså, kulturfrågan blir snårig när den politiseras. Vi är betydligt mer vilsna härvidlag nu än 1972. Fortfarande tror jag att folket egentligen föredrar Strindberg och Ivar Lo framför skvaller och pornografi och att uppdelningen i finkultur och en simplare kultur för ”folket” är krämarnas och kommersialismens nedbrytande grundhållning. Det handlar alltså fortfarande i högsta grad om vem som styr tankelagarna och att dagens kulturklimat styrs hårt av en (västerländsk-europeisk) härskarkultur. Hur en kulturrörelse mot denna överhetskultur och mot ondskan ska mobiliseras förblir en knäckfråga.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: en folkets kultur, Håkan Lindgren, identitespolitik, identitet, kulturkanon, medborgarrätt, Mona Sahlin, Nalin Pekgul, svensk kultur, västerländsk kultur
Det grundläggande i kulturen måste vara förhållandet mellan människor, och bland annat hur mycket man tror att man kan lita på varandra. Svenskar, finnar och kineser har hög tillit även till människor man inte känner, detta enligt data som World Values Survey plockat fram under en del år. Har skrivit om det några gånger, senast här.
Det mönster man får fram är en skandinavisk, och i synnerhet svensk, ’avantgarde-kultur’, med individualism och sekularism som viktiga särdrag om man jämför med världen i övrigt. Kan vara värt att ha sådana data i bakhuvudet när man diskuterar med fjantar som påstår att det inte finns någon kultur här.
Du har absolut rätt. Föreställningen om essentiella ”identiteter” som måste värnas är något av det mest destruktiva som drabbat oss den senaste generationen. Den splittrar upp folk i ett allas krig mot alla, där givetvis den sittande överklassen kan härska på söndringen.
Däremot är frågan om ”folkets kultur” lika flummig som den alltid har varit. Man kan se det som Pierre Bourdieu gjorde, att olika socioekonomiska skikt använder kulturella uttryck för att markera sig gentemot varandra, se diagrammet.
Eller man kan se det som det tidiga 1900-talets svenska folkrörelseaktivister gjorde, d v s man kan plocka kulturella uttryck från många olika håll och använda det i ett hegemonibyggarprojekt. Det är två helt skilda utgångspunkter som FiB-diskursen helt missar.
Talade med syrran om ljuset på familjegraven. Hon hade satt dit ett elljus, som på håll ser ut som ett stearinljus. ”Annars måste man ju gå och tända det hela tiden!” Fanns det inte någon symbolik i den fladdrande lågan, som hotade att slockna hela tiden och tillslut gjorde det, undrar jag lite kulturkonservativt. Men plastblommor får man inte sätta på Sveriges gravar. Fast kanske ett LED-ljus monterat i en plastblomma och styrd av en energisparande mörkersensor? Med svensk design och dito kvalitet givetvis. Någon entreprenör därute?
Räcker det inte med att vi vet att det är i högsta grad destruktivt att politisera kulturella skillnader? Och att det är väldigt lätt. Måste vi också lägga ned en massa arbete på att försöka beskriva vad som är svenskt eller kinesiskt eller tyskt eller vilken etnicitet det nu handlar om? Och det utan att komma fram till något särskilt intelligent. Kulturer finns ju bara där. Ungefär som armar eller ben.
Om vi svenskar inte skall ha någon kultur borde man väl kunna kräva att utlänningar som vill slå sig ner här också gör sig av med kulturella egenheter? På det sättet skulle man ju kunna bli av med ’mångkulturella’ gettobildningar och annat elände, och i stället ha en icke-kulturell mänsklig gemenskap … eller?
Kultur – jfr latinets cultúra, odla. Så jag nöjer mej med utropet: Odlare i alla länder – förenen eder!
Det grundläggande är, som Björn skriver, relationer mellan människor, dvs tillit och sättet att lösa konflikter. Dramaten eller buskis är krus på ytan och oviktigt i långa loppet (på 70-talet var ABBA pest – nu är de nästan finkultur). Svenskens kökultur brukar dras upp (och hånas likt midsommarexemplet) men i det exemplet ligger djupare en respekt för varandra och ett rättvisetänk. Välfärdssamhällets trygghetsnät har överlevt genom att felutnyttjandet varit lågt, dvs den kollektiva solidariteten hög – ett samhällskitt. Skattefusk är för de flesta svenskar fult. Å andra sidan – korruption bryter sönder tillit. Synen på skatt som något som går rakt ner i politikernas fickor leder till ett svagt samhällskitt där man måste se till sig själv och att dupera bara smart. Enligt Transperensy International är Sverige ett av de minst korrupta länderna. Från den ”kulturen” kan sedan mycket av det vi kan kalla svensk kultur härledas.
På vissa FB-sidor diskuterar man den svenska kulturen. Man ber varandra att definiera vari den består. Svaren blir ganska torftiga, eftersom kräftskivor, midsommarstänger, Evert Taube och Astrid Lindgren är ganska torftiga företeelser i grund och botten. Jag håller med dem som hävdar att vår kultur är ett svårdefinierbart sätt att förhålla sig till varandra. Ett sätt att tänka som man får i sig med modersmjölken liksom. Ganska banalt egentligen. Men det finns säkert någon akademisk professor som har skrivit en bok om vad den svenska kulturen är för något. Fast jag har inte läst den.
Och jag tror att det där med tilliten håller på att naggas i kanten. Ett exempel på detta är att för två veckor sedan låste hyresvärden husporten i huset där jag bor dygnet runt. Tidigare var den öppen under dagen. Nu är det bara vi hyresgäster som äger tillträde till trapphuset. En skitsak kanske, men kanske ändå inte.
Bo Z!
Det där med modersmjölken är en bra bild. Införlivandet i en kultur är så långt ifrån en medveten historia man kan komma. Det är inget jag gör. Och det intressanta är just vad jag ”gör”. Inte vad jag ”är”. Adam Cwejman diskuterar detta i sin bok ”Välviljans rasism” (2012).
Det tjänar inget till att påstå att kulturskillnader är oviktiga. Det är via kultur man positionerar sig, finner sina likar och sina ”fiender”. Den som förstår detta, och kan utnyttja det, har framtiden för sig.
Det finns två sätt.
Det ena är det som utnyttjas av Fremskrittspartiet i Norge. Partiets kärna är den kapitalstarka övre medelklassen – men den har kunnat bygga en allians med arbetare på uteslutande kulturell grundval. Man upplever sig båda ytterst främmande för den sortens utbildningsstarka men kapitalfattiga övre medelklass som t.ex. Jens Stoltenberg var en så lysande representant för. Denna kulturella gemenskap, till höger på Pierre Bourdieus schema (se länk i inlägg 2 ovan), överglänser den verkliga intressemotsättningen.
Det andra sättet var det som utnyttjades av det tidiga 1900-talets svenska (och för den delen norska) folkrörelseaktivister. Man kom själva från grupperingar nedtill på Bourdieus schema, men på grund av att alla tog detta för givet kunde de också tillägna sig kulturella uttryck som hörde till överklassen. Syftet med detta var att utmana. Man ville, och kunde, visa att man var lika bra som överklassen på att styra samhället.
Det är tragiskt att inga vettiga människor nuförtiden begriper det här.
Vill inte undanhålla er Facebookdebatten efter en länk där. Tills idag 23:20 hade följande influtit:
Hans Häggqvist: Så länge staten styr kulturen med våra skattemedel är det inte lönt att prata om ”svensk” kultur…..den skall möjligen delas in i statlig propaganda / komersiellt krumbuktande / samt övrigt konstigt.
Igår kl. 15:34
Lennart Göransson: Det är inte rimligt tro att ’kultur’ kan styras av stat och kommuner. Däremot ska fritt skapande uppmuntras. Folkrörelserna har mistat mycket av stödet till folkbildning de senare åren. Även löntagare hat rätt till att uttrycka sig.
Igår kl. 16:40
Hans Häggqvist : Oja … framförallt löntagare … men det är inte bra om deras uttryck subventioneras av staten.
Igår kl. 17:22
Christer Strandberg: All kultur som utövas i Sverige är svensk kultur. Alltifrån kebab och hedersmord till pizza och jazz.
Igår kl. 17:50
Jasper Cato: Här kommer en gammal goding om vår kultur. Fröding var en het poet Som Cornelius sjöng.
Den gamla goda tiden
Stjärnorna tindrade tysta för hundrade
år tillbaka, och skogen sov.
Forsen dånade, hjulen dundrade,
gnistorna sprakade,
marken skakade,
hammaren dunkade tung och dov.
Bälgen blåste och blästern ljungade,
kvävande hetta ur ässjorna slog,
svettiga sotiga smederna slungade
släggan mot stängerna,
nöpo med tängerna,
formade järnet till harv och till plog.
”De giva oss slagg för malm
och spark för vårt släp och slit
de tröska oss ut som halm
och läska oss sen med sprit.
Min käring har svälten knäckt,
min dotter är brukets skarn,
förvaltaren själv är släkt
med stackarens första barn.
Han eldar oss helvetet hett
med rapp och med knytnävsslag,
han får allt ett vitglött spett
I nacken en vacker dag!”
Forsen dånade, hammaren stampade,
överdundrande knotets röst,
ingen hörde ett knyst från de trampade,
skinnade, plundrade
ännu i hundrade
år av förtvivlan och brännvinströst.
Igår kl. 18:46
Pia Bergström: Många intressanta tankar i den texten, liksom i Håkan Lindgrens som du diskuterar med. Jag kom ihåg att SKP i Vallentuna bar svenska fanor förutom de röda på 1 maj, och att de motionerade om en hembygdsbok när de kom in i kommunfullmäktige. Men jag kommer ihåg nån SKP-skrift jag hade lite roligt där folkmusik hölls högt men rock och pop fördömdes. USA-imperialismens gift. Det fanns ju en viss puritanskt skötsam maostisk folkkulturstil hos SKP. Medan r-arna var mer dionysiska. Man kan ju jämföra Fria Proteatern med Nationalteatern.
Igår kl. 19:05
Kjell Martinsson: Och jag som just idag, Pia Bergström, lärt mej skilja mellan en svansk flagga och en fana … Eller rättare sagt försökt. Det är rätt komplicerat!
Igår kl. 19:55
Hannu Komulainen: Vilka filmer visas på TV och i biograferna? Vilken musik spelas i radion? Vilka böcker översätts? Varifrån kommer nyheterna?
Den ”svenska” kulturen är till 90 % amerikansk idag.
(Och Pia, visst är svensk folkmusik något att skratta åt, när det finns äkta amerikansk rock och pop, givetvis sjungen på amerikanska…)
Men lösningen är inte ”svensk” lantlig1800-talskultur, utan fram med även fransk, finsk, norsk, italiensk, rysk, kinesisk, arabisk o.s.v. kultur. Så vi slipper den här kvävande amerikanska kulturockupationen vi utsätts för.
Igår kl. 20:04
Pia Bergström: Oj, en SKP-are! Och du läser in nåt där som inte står: jag skrattar inte åt svensk folkmusik, har aldrig gjort. Gillar och gillade sånt, både folkvisor och folkmusik från alla andra länder, om den är genuin. Bluegrass till exempel. Det finns ju en vit amerikansk folkmusik och det finns svart, och alla sorts sentida befruktande blandningar. Att nobba blues och rythm&blues, jazz och rock och soul, tung och mycket ”folklig” musik, för att den skulle vara ett uttryck för USA-imperialismen – det var det jag tyckte var skrattretande. Själv gillar jag nog svart musik mest, och skulle inte kunna vara utan den.
Igår kl. 20:37
Janne Bjernfeldt: Hannu! 90% är nog en lite låg siffra, om man ser till de medier som har störst resurser och därmed genomslagskraft. Som någon sa: ”Sverige är världens mest amerikaniserade land. USA kommer bara tvåa”. Så vad som än är svensk kultur, är det lätt att konstatera vad som INTE är det. För egen del tyckte jag att SKP hade helt rätt i sin pamflett, från slutet av 70-talet. Men de hade inga konkreta förslag på hur man skulle hitta ut ur det amerikanska greppet. Men nu – tack vare internet och bl a hjältarna på Pirate Bay – finns alla möjligheter att krångla sig loss. För egen del har jag haft stor behållning av modern kultur från Island och Finland. Deras folksjäl är nära släkt med våran och deras moderna kultur har starka band till generationerna bakåt. Så den lilla omvägen kan jag rekommendera.
Igår kl. 20:41
Sixten Alexander Andréasson: Svensk kultur är väl inte vad som spelas på P4 och andra kanaler och allt som visas på TV-kanalerna.
Igår kl. 21:20
Lennart Göransson: Hans Häggkvist, man kan skilja på det praktiska innrhållet i en kulturyttring och dess form och förutsättningar. Innehållet kan man bestämma själv dom t ex i det bergravda Kultur i arbetslivet.
23 tim
Lars Johansson: Det är väl artikeln i SvD som är bakgrunden ”Hur svensk kultur reducerades till gnäll”, inte talet av Olle Montanus i Röda Rummet , 24:e kapitlet, för 145 år sedan?
23 tim
Folke Schimanski: Finns det en renodlad sådan? Eller har vi en Berlinmur kring oss?
22 tim
Christine Azar: Ja, varför. Även många av oss invandrare i Sverige har funderat över det. Vi ser och hör mer om andra länders kulturer än svensk.
9 tim
Pia Bergström: Nej, det finns ingen renodlad ”svensk kultur”. Man kan ju inte ens definiera ordet, begreppet kultur, det är för mångdimensionellt. Språk, dialekter levnadsvanor, traditioner, kulturskapelser, talesätt, fiskesätt, dagissånger, hednanamnen, vemodet och … Visa mer
8 tim
Folke Schimanski: Vi har också exporterat svenskhet som Ikeas världspopulära köttbullar och ordet Skansen, som används i bl a Polen.
Ack ja, det är tydligt att Bourdieu är närmast okänd, trots allt snack om Bourdieu på kultursidorna. ”Kultur” är allt man använder för att positionera sig, och markera in- och utgrupper med. Alla har en kultur, där man markerar sig på olika sätt gentemot folk som markerar sig på annat sätt och för att känna hemhörighet i en grupp där man markerar sig på samma sätt.
Jag dricker öl, du dricker rödvin, då är du en sån där. Jag lyssnar på rock, du lyssnar på jazz, då är du en sån där. Etc etc. Man kan beklaga att det är på det viset men det går inte att komma ifrån med förnekanden. Möjligen kan det motverkas på något smart vis – t.ex. genom att agera som George Orwells ”elasticbrows” – dvs kombinera kulturella uttryck på ett sådant vis att folk blir konfysa.
Vilket väl var ungefär vad det tidiga 1900-talets folkrörelseaktivister lyckades med.
”Folket kan inte segra till fiendens musik” var en paroll cirka 1975? Kan man bara rent av säga att den är fel, eller finns något däri?
Angående tillit som grund för kultur, här är en observation som meddelades av min salig moder (1912-2002): Fram till andra världskriget behövde man inte låsa dörren när man gick hemifrån. Intressant nog hörde jag samma observation berättas från England från en dam i samma åldersklass. Tydligen hände något vid den tiden, möjligen att ’guldåren’ i Europa efter kriget gjorde det intressantare att stjäla. Och därmed sjönk tilliten till omgivningen lite, man fick börja låsa om sig. Så Sverigedemokrater gör det lite väl lätt för sig om de skyller en massa kriminellt elände och bedrägeri på invandrare och flyktingar. Det finns skumma svenskar också. Men är det vettigt att förstärka dem med liknande figurer utifrån (som i övrigt knappast kan sägas tillföra något positivt till svensk kultur, om man nu inte gillar gängskjutningar, bomber och liknande).
Ja, men vad är specifikt svensk kultur? Ölet osv är internationellt? Öldrickare i alla länder förenen eder, eller?
Erik!
Språket, i första hand. Det markerar vem du är, skapar skillnader och likheter. Detta så till den grad att språkforskarna antar att dialekter, och alltså även dialekter som blivit så olika med tiden att de utvecklats till olika språk, medvetet skapas av folk som talar dem för att skilja sig från sina grannar. Ungefär som ungdomsgäng medvetet skapar slang för att skilja sig från både vuxenvärlden och andra ungdomsgäng.
Ju mer klasskillnaderna ökar desto mer kommer de förmodligen också att etnifieras, typ USA. Och desto mer kommer de också att ta sig uttryck i kulturella skillnader som upprätthålls både av de däruppe och de därnere. Båda måste ju hålla ihop mot de andra, och då är kulturskillnader behändiga att ta till – om man inte har större ambitioner än att uthärda.
Om man har ambitionen att segra måste man dock vara mer mångsidig och göra som folkrörelseaktivisterna i början av 1900-talet. Blanda.
Något ligger det förstås i din paroll, Björn. Men tänk på amerikanska frihetskriget t.ex. eller den irländska frihetskampen. Samma språk men olika kulturer. Så inte behöver vi vara särskilt oroliga för att vi idag har samma ”amerikanska” popmusik över hela världen. Låt oss istället sluta att tala om olika kulturer precis som vi skall sluta tala om olika hudfärger. Också välviljans rasism är rasism.
”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Som en känd svensk sa.
Språket påverkar hur man tänker, men det man har i ryggmärgen är det beteende som är accepterat av ens medmänniskor, och på vilka sätt det är ok att utmana dessa. Jag har märkt hur många olika roller man har i olika grupper, alla har sin plats i huvudet.
Men jag håller med. Fråga någon om vad svensk kultur är så blir det tyst eller trevande. Lite svenskt det med.
En korrigering till vad jag skrev tidigare: Det var en broschyr som gavs ut av Oktoberförlaget 1977 som hade titeln ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik”. Kanske värd en omläsning? De segrar som Bo P hänvisar till kan ju faktiskt ses som segrar som lurades bort från folket. Häromdagen nämnde för övrigt en radiopratare på P2 (det var väl Kristjan Saag) att turnerande jazzartister från USA på femtiotalet finansierades inte bara av USA:s UD utan också av CIA. Att ’modern konst’ också ingick i CIA:s repertoar har varit känt sedan tidigare, så det gäller att se upp vilken ’kultur’ de höga herrarna kommer dragande med (även om den ofta presenteras som någon upprorisk skit med ’street cred’).
Medan jag har ordet: Det är vad jag ser ingen som har kommenterat att Sverige är världens mest sekulariserade och individualistiska land och med hög tillit … och vad som händer med den kulturen (ja, kulturen!) när det kommer mängder av människor som har helt andra uppfattningar. Religiösa, klanstyrda, misstänksamma etc. Blir Sverige bättre av det, eller borde vi inte åtminstone kräva att de anpassar sig till sekularisering, individualism och tillit? Lägg gärna till en kommentar om varför vänster & liberaler & feminister & hbtq-aktivister verkar vara så angelägna att få hit folk som direkt hatar vänster etc etc!
Björn!
Om vi använder ordet ”segra” som du nu gör, är det då något i den politiska historien som någonsin segrat eller något som någonsin kommer att göra det? Vad skulle det i så fall vara /kunna bli?
Vad vi skall kräva av invandrare, kan det vara något annat än det vi kräver av alla andra? Alltså att de följer svensk lag.
Har just kommit tillbaka från en vecka i England. Där blir man som svensk medveten om både den engelska*) och svenska kulturen. Om engelsk kultur kan man läsa i en mängd böcker t.ex. bla i boken English Things av Alex Quick men också av sociologen Kate Fox i succéboken Watching English Hidden Rules Behaviour
En artikel om boken finns här.
Det som skiljer dessa engelska böcker och artiklar från svenska motsvarigheter är HUMORN. De engelska skribenterna skriver om sig själva och sin kultur med ironisk distans. Om vi har mycket gemensamt med den engelska kulturen (t.ex. ködisciplinen) så delar vi dock med tyskarna Allvaret, dvs man får inte skämta om allvarliga saker. Så den svenska kulturen kännetecknas alltså bland annat av en brist på vardagshumor.
*) Lägg märke till att jag skrev ”engelsk” så skottarna räknar jag inte dit. Dom är lite mer allvarliga.
Man slås av hur mycket som i de svenska och engelska kulturerna är gemensamt, men också som skiljer. I England är som bekant klasstillhörigheten väldigt viktig att fastställa medan vi i Sverige brukar som första fråga ställa: – Vad gör du/han/hon? Ty om du/han/hon saknar högre utbildning, heter Johansson, kommer från en familj av industriarbetare men är chef för Volvo så ÄR du/han/hon ”något”.
I England kan du vara mångmiljardär i pund och chef för matkedjan Sainsburys, men akta dig för att visa upp ditt nya bord du köpt för £10000 – det bara visar att du är en uppkomling. Nej det som gäller är att visa upp ett gammalt slitet träbord som Lord Nelson har suttit vid och som du ärvt av din fina, men utfattiga adliga släkt.
En av de främsta engelska meteorologerna, professor och mycket annat, råkar (fick jag veta av en händelse) komma från en fattig arbetarklassfamilj i norra England. Han blev väldigt generad när jag antydde att jag visste. Jag lovade att inget säga. Dock, kommer han till Sverige (eller något av de andra nordiska länderna) skulle han vinna poäng genom att framhålla just detta. Kanske också USA …
Under min vecka i England förekom Stefan Lövén i brittisk TV i samband med toppmötet i Helsingfors med David Cameron:
– Isn’t that your Prime Minister? undrade en engelsk kollega. He speeks good English. I thought you said he was working class …
I England talar väl den engelska arbetarklassen dålig engelska? – Inget jag har hittat på själv, har hört det från två oberoende källor: dels en bildad pakistanier som hade synpunkter på hur illa engelsmän talar engelska (”especially the working class”), samt en i London boende svensk som tyckte att engelska arbetares tal var mer som grymtningar.
Nej, engelska arbetare talar inte dålig engelska, men en annorlunda engelska än s k Standard Oxford eller BBC-engelskan. Men det gör också skottar, även välutbildade sådana. Skåningar och gotlänningar talar inte rikssvenska, men inte ”dålig” svenska. Inte heller göteborgare eller älvdalingar.
Korrekt Oxford och BBC-engelska är att säga ”better than him” trots att det anses vara dålig svenska att säga ”bättre än honom”. Eftersom engelskan delvis härstammar från de nordiska språken har alltså öborna sedan 1066 tagit sig vissa friheter. På sistone lär det ha sagts från svensk språkvårdarhåll att ”bättre än honom” inte längre är ”fel”.
På tal om engelska dialekter så sades det i England under Sven Göran Erikssons tid som fotbollsmanager att det var första gången på sådär 20 år som alla i England förstod vad en sådan sade. Detta gällde i synnerhet Kevin Keegan som talade obegriplig newcastledialekt.
Om jag förstått moderna språkexperter (Olle Josefsson får rätta om han läser detta) finns det inga ”dåliga språkvanor”, bara problem med att göra sig förstådd. Svårigheten för fransmän och italienare att förstå varandra är att bägge folken talar ”dålig latin” – fast ”dålig” på olika sätt.
Om ambitionen är att vi skall vara kulturblinda i samma mening som vi skall vara färgblinda visar kanske den här diskussionen hur svårt det är att leva upp till denna ambition. Var det det du tänkte på, Knut, när du drog igång den med orden: ”Oj, oj vad ger jag mig in på? Den här texten kan växa till något jag absolut inte har koll på så här i det inledande stycket.”
Bo P!
Kanske det. Men först och främst gällde det min egen text, hade ingen klar riktning eller klart mål för det jag började skriva, bara en diffus aning om att något om detta måste jag försöka formulera. Lite klokare kanske vi har blivit också. Vad tror du?
Knut!
Det är alltid bra när man tvingas att tänka till.
Knut ställer frågan om svensk folkmusik möjligen är det enda som verkligen platsar som folkets kultur. Vi har onekligen en mycket fin och välbevarad folkmusik i Sverige. Den finns inte bara nedtecknad i början av 1900-talet i form av Svenska låtar, tidiga inspelningar på fonografrulle av Yngve Laurell och Matts Arnbergs många inspelningar för radion och senare TVs räkning, utan det mest anmärkningsvärda är att i vissa regioner har musiken överförts i muntlig tradition sedan tidigt 1800-tal.
Björn Ståbi lärde orsalåtarna på gehör av Gössa Anders, som i sin tur hade en far som trallade de gamla orsalåtarna som han hört av äldre släktingar, osv. Orsa spelmän med bröderna Moreaus har samma tradition. Det var deras far som startade Orsa spelmanslag med Gössa Anders som centralpunkt. Benny Andersson, som spelar med Orsa spelmän, har en imponerande känsla för den svenska folkmusiken, så långt man kan komma från Sillstryparns ”lika döda som sillkonserver”.
På 1980-talet hade jag turen att får lära mig orsalåtarna på gehör av Björn Ståbi, som bodde i Stockholm vid den tiden. Några av mina spelkamrater berättade att de på en jobbfest tagit med fiolerna och spelat ett par orsalåtar utan att tala om vad de spelade. Arbetskamraterna fick sedan gissa vad de just hört. Ingen hade en susning, men efter en stunds diskussioner enades man om att de antagligen var en slags arabisk musik!
Har vi inte också en mycket fin tradition i Sverige av dokumentärfilm? Stefan Jarl, Tom Alandh, för att nämna några namn (modstrilogin är väl närmast unik). Min fru som är invandrare älskar svensk dokumentärfilm. Nacka-filmen av Tom Alandh har vi på DVD och visar för fotbollsintresserade utländska besökare, som kan se den med behållning utan att förstå ett ord svenska.
Sådana här kulturdiskussioner har alltid förvirrat mig. Nu förstår jag varför. När vi talar om ”svensk kultur” – och inte hittar så mycket – menar vi egentligen ”unik svensk kultur”.
Men 95% av vår kultur är en del av en i första hand nordisk kultur, i andra hand europeisk/nordamerikansk kultur och till slut internationell kultur. Inom de kvarvarande 5% hittar vi typisk svensk arbetarkultur, folkdanser, surströmming samt Hasse och Tage.
Om ni inte håller med mig, diskutera då för er själva vad som är speciellt med kulturen i Närke.
Ett citat från Pål Steigans blogg: ”Herretenkerne i EU forestiller seg at de kan manipulere folks identitet akkurat som de lyster. De overser at folk trenger en identitet og at de vil søke den. Så når nasjonalstatene fratas makt og blir mindre relevante, så fører det ikke til at folk plutselig føler seg som EU-europeere, men heller som katalanere, baskere, flamlendere, skotter eller venezianere. Og den langvarige økonomiske krisa gjør disse sprekkdannelsene enda sterkere.” Varför inte lägga till ’svenskar’ till den där listan? EU-byråkraterna och deras svenska springpojkar och -flickor kanske också betraktar svenskarna som en fårflock som kan jagas hit och dit utan att den protesterar, om det än är till slakthuset.
Kommentar till Bo P ovan: Det är kultur som diskuteras här, inte lagar, och i den väldiga zon som utgör kulturen (i grunden hur vi människor uppfattar och uppträder mot varandra) så kan grindstolpar flyttas på ett väldigt olyckligt sätt. Vad gör den vanligen svenske tjänstemannen eller politikern när utländska religiösa sekter kräver att övriga samhället skall anpassa sig till deras egenartade krav som kräver att vanliga drag i svensk kultur knuffas åt sidan?
Angående språk och Anders P: Det är skillnad att prata en kufisk dialekt som få förstår, men som ändå är ett utvecklat språk som medger avancerade resonemang och överföring av synpunkter å ena sidan, och å andra sidan ett ’språk’ som till stor del består av utskrikna svordomar och obegripligheter. Det är det senare som kan inträffa när barn från arbetarklassen går igenom torftiga skolor, och sedan växer upp och blir föräldrar och inte har något att föra vidare till sina barn. Det blir ju en sorts kultur av det också, men vill vi ha det så?
Jag tyckte att jag knöt an till ditt inlägg om tillit. Åtminstone var det min avsikt att bredda diskussionen så att kultur inte bara är bondesamhällets folkmusik.
Apropå referatet från Steigans blogg kom jag att tänka på barnboksdebatten för 10-15 år sedan. Det började produceras böcker där allt länderspecifikt rensades bort. Tyska korsvirkeshus och svenska små röda stugor osv försvann till förmån för något utslätat alleuropeiskt.
Idag har Kaliber tagit upp att FST bjudit makthavare inom kultur på julmiddag för 1200 kr. Det är bra att korruption och mutor granskas stenhårt för att upprätthålla vår kultur. I många länder är mutor på den nivån legio smörjmedel bland vanligt folk för att få vård, körkort m m. På makthavarnivå handlar det om helt andra belopp och en syn att den är dum som inte passar på, väl vid köttgrytan.