Varför arbetar-litteraturens “återkomst”?

Från min bokhylla (Foto: Leif Strandberg)

Det här är en bok med förtjänster och svagheter. Den börjar väldigt bra. Landström ställer sig själv och läsaren på Harry Martinsons fantastiska Kabelskepp (1931) – den som ”fiskade upp atlantkabeln mellan Barbadoes och Tortuga”. Vi läser och njuter. Men sedan blir Landström missmodig och börjar funderar över vad som ”är grejen” (RL) med arbetarlitteratur. Han blir inte riktigt klok på vad som ”är grejen” men när han går till sin kammare och åter läser Ivar Lo-Johansson eller Moa Martinson bryts hans modfälldhet för han känner då ”vad som är grejen” med arbetarlitteratur. Efter ett sådant intressant experiment hade han kunnat slutföra sin bok, med ett konstaterande: Förklara inte så mycket – läs och känn efter.

Arbetarlitteraturens återkomst av
Rasmus Landström, Verbal förlag 2020

Men han vill förklara. Och särskilt vill han försöka förstå hur de klassiska arbetarförfattarna, förutom de tre redan uppräknade, Martin Koch, Karl Östman, Maria Sandels, Gustav Hedenvind-Eriksson och alla de andra, hänger ihop med alla som kom fram hundra år senare; Kjell Johansson, Åsa Linderborg, Susanne Alakoski, Henrik Bromander, Torgny Karstedt, Hassen Khemiri, Marjaneh Bakhtiari och alla andra. Han vill förstå hur det först fanns bra arbetarförfattare, sedan försvann de och sedan återkom de. Sådana funderingar är bokens utgångspunkt. Jag kommer i denna artikel att kritiskt granska om detta var en bra utgångspunkt. Men innan vi kommer dit måste jag uppmärksamma ett viktigt formproblem med boken.

Det vimlar av författare – men inget register
På varje sida vimlar det av författare, men boken saknar ett personregister och denna brist blir till slut plågsam. Hur förlaget kan släppa igenom en sådan här bok (med ambition att vara en översikt/ en kunskapskälla rörande arbetarlitteratur förr och nu) utan register, fotnoter och litteraförteckning är en gåta, helt galet förstås. För boken är ju bra, den visar (”visar” i Wittgensteins mening) att det alltid finns författare som skriver om arbete och arbetare av den mycket enkla anledningen att alla samhällen vilar på just arbete. Och där det finns arbete finns det klasser och då är det som Sture Källberg skrev 1987: ”När det uppstod en överklass /…/ uppstod samtidigt behovet av att förringa folkmassornas insats.” Utsikter, s 169 (ej citerad i Landström).

Och det är i kamp mot detta förringande som de förringade kommer till tals, ”kommer till talet”, för att tala med Eva Adolfsson.

Skogen och alla träd
Landström vill alltså skapa en ”översikt”, men varken han eller läsaren får någon överblick eftersom skogen försvinner bland alla träd. Jag tror faktiskt att författaren själv skulle fått en bättre utsikt om hans bok hade haft ett register; ett raster, en tittruta. Jag tror att han ganska snart skulle ha sett att bokens förtjänst är att den visar fram ett myller av författare som skriver bra om arbetsfolket. Jag tror att författaren då också skulle se att hans utgångspunkt, hypotes, ”återkomsten”, är tveksam. Det finns ingen ”återkomst” det finns bara en sömlös väv av förr och nu.

Varför ”återkomst”?
Det verkar vara något heligt detta med ”återkomsten”; att först dyker det upp arbetarförfattare, sen försvinner de och nu har Landström upptäckt att de återkommit. Hela hans bok motsäger i själva verket den egna hypotesen. Hela tiden skriver folk och Landström visar faktiskt på det.

Men varför släpper han inte taget om ”återkomsten”? Han har ju själv, redan i inledningen, visat på en metod som fungerar, åtminstone för egen del. Sätt dig med böckerna, så känner du ”grejen”. Allt fanns, allt finns.

Hack i skivan
Det är som att författaren av någon anledning vill skapa ett hack i skivan. Och detta hack skulle tydligen ha inträffat i mitten och slutet av 1980-talet. För att bevisa att det var så går Landström till den antologi som jag just citerade ur, den som heter ”Utsikter” (Tidens förlag, 1987, sammanställd av Jan Fogelbäck). I den ger ett tjugotal författare bilder av sitt skrivande i den genre som kallas arbetarlitteratur. Det är en bra och bred samling – dock med en tidstypisk övervikt av män. Men enligt Landström uttrycks vankelmod, irritation och gnällighet. Det är inte min bild av den boken. Men för Landström blir den ett griftetal över den tid som flytt. 1980-talet blir ett bekymmer för arbetarlitteraturen, menar Landström. Att det skedde ett skov i Sverige i slutet av 1980-talet är förvisso sant; närmandet till EU, kommunaliseringen av skolan, utförsäljning av statliga företag, socialdemokratins vägval in i marknadsliberal riktning m m. Att slutet av 1980 även innebar att problemformuleringsinitiativet och den kulturella hegemonin gick borgerlighetens väg är också riktigt. Men alla som skrev före det där hände fanns ju kvar även efter att det hade hänt. Alla de som skolats i den vänster (till vänster om SAP) som Landström benämner ”ökänd” och revolutionsturistisk försvann verkligen inte. Snarare tvärtom. De blommade ut – många blev riktigt stora författare. Och de flesta av dem kan stoltsera med att de gjort sina första lärospån på Gnistans eller annan röd redaktion. Tidningar och tidskrifter som Folket i Bild/Kulturfront och Förr och Nu var vid liv och spände bågen kanske ännu hårdare för att orientera sig i ett nytt Sverige. En del förlag dog, andra föddes. De texter som växte fram hittade också nya vägar och Landström visar faktiskt på dem. De återkommer inte! De finns där hela tiden. Göran Palms stora projekt, bara för att ta ett exempel, Liv i Sverige startades 1982 (nämns inte av Landström).

Rent flum?
Och då kommer jag tillbaka med min fråga: Varför envisas författaren med att hävda att saker dog för att sedan ”återkomma”? För att hävda sin hypotes konstaterar jag att författaren tvingas retuschera bort väsentliga delar av vad som hände mellan 1970 och 1990. Mycket av vänstern (till vänster om SAP) framstår som ”rent flum”, skriver författaren på sidan 210, och hänvisar till filmen ”Tillsammans”. Men det duger inte! Det var inte flum! Det mesta var faktiskt gediget fotarbete vid skrivmaskiner och stencilapparater, i studiecirklar och gatuagitation, i försäljning av tidningar och böcker, i skrivande av texter, i uppsättande av teaterpjäser och musikevenemang, i debatter och i kamp för bättre villkor på arbetsplatser och i världen. Det var inte flum – det var kulturarbete på riktigt.

Sådant nämns inte i Landströms bok; inte ett ord om Folket i Bild/Kulturfront (det var faktiskt Folket i Bild/Kulturfront som gav Ivar Lo-Johansson ny luft under vingarna under 1980-talet, och den ”gnällige” Fogelbäck var en av förkämparna för det), inte ett ord om Fria Proteatern, inte ett ord om Förr och Nu, inte ett ord om Oktoberförlaget, inte ett ord om de alternativa skivbolagen, eller om Nationalteatern och inte ett ord om det kommunistiska förlaget Arbetarkultur och den produktive Gunnar Adolfsson. Landström ger däremot rättmätig röst åt dottern, Eva Adolfsson, och hennes centrala bok Hör, jag talar! Bara den relationen, mellan far och dotter, visar väl på den sömlösa utveckling – att det inte är frågan om någon ”återkomst”.

Varför denna totala tystnad om allt som var kraftfulla drivbänkar för folkligt skrivande under ett par viktiga decennier i slutet av 1900-talet?

Författaren ger själv ett svar på den frågan. ”Jag började skriva kritik på heltid för ungefär tio år sedan. Ganska snabbt hamnade jag i vänsterpressen…” sidan 15.

Författarens sammanhang
Vad menar han då med ”vänsterpressen”. Jo, det är tidningar, tidskrifter och förlag som ägs och styrs av SAP, SSU och LO. Maktens boningar alltså. Knappast någon upprorisk ”vänster”.

Jag tycker mig ana att maktens röster, dessa politiska eliter, finner ett värde i att mörka den vänster som fanns till vänster om dem, den som hade tummen i ögat inte bara på imperialismen och kapitalismen utan även på regeringen/socialdemokratin?
Jag anklagar inte att en 24-åring som ”hamnade i vänsterpressen” (= i maktens boning) inte har kännedom om allt som hände innan han var född (1985) och när han var ett barn. Men jag tycker det var synd att han hamnade i ett sammanhang som ägnar sig åt att tvätta historien ren från ”de ökända”. Det fanns då, och det finns nu andra sammanhang som har en större tolerans mot det som avviker. Inte minst denna blogg (lindelof.nu) är ett sådant sammanhang.

Alltså:
Bokens första och största förtjänst är att författaren visar upp den mångfald av författare med underifrånperspektiv som tagit plats på den litterära scenen de senaste 30 åren. Den andra förtjänsten är att Landström belyser de stora kvaliteter som präglade de tidiga arbetarskildrarna.

För mig är dock boken bekymmersam eftersom den retuscherar bort eller förlöjligar en mycket viktig folkrörelse under 1900-talet. Som norrlänning blir jag också förtvivlad över författarens slarviga omdöme över Sara Lidmans magnifika epos om bygget av ”jernbanan” i norr: ”Boken är mycket märklig /…/ dessutom är den skriven på västerbottniska.”

Men med detta sagt så menar jag att Landströms bok (med register, fotnoter och en litteraturförteckning) kan fungera som en introduktion till viktiga författargärningar i vårt land. Boken ger mig i alla fall lust att skriva Folket i Bild/Kulturfronts historia med fokus på hur parollen om en folkets kultur hanterades under 1980-talet.

  5 kommentarer for “Varför arbetar-litteraturens “återkomst”?

  1. Dennis Zackrisson skriver:

    Du kan utvidga din studie, Leif! Skriv om hur den hanterades från början till det nu instundande slutet, där vi inte orkar presentera ett enda skönlitterärt bidrag på ett helt utgivningsår. FiB/K har tappat kontakten med all (såväl ny som gammal) litteratur och det förefaller inte vara av något intresse för dagens förening att ta upp denna viktiga och avgörande fråga på nytt. Att reda ut skillnaden mellan “folkets kultur” och “arbetarkultur” är, och har alltid varit, en angelägen uppgift, men den frågan får anstå eftersom hela frågan om kulturen verkar borttänkt i dagens verklighet.

    Men vad ska vi egentligen begära när inflytelserika personer i den lilla gruppen “Föreningen Arbetarskrivare” på allvar föreslår bojkott av FiB/K. Och där samsas gamla f d styrelseledamöter i FiB/K och yngre rabiata Myrdalätare och gör sitt bästa för att ta död på oss. Som om det skulle behövas när vi sköter detta så bra alldeles på egen hand!

  2. Kjell Martinsson skriver:

    Men om man tittar in på Föreningen Arbetarskrivare, vilket jag gjorde igår, fanns knappast Folket i Bild/Kulturfront nämnt alls.

    Är det så – möjligen – att Dennis Zackrisson haft en mardröm?

  3. Per-Olov Käll skriver:

    Låt oss inte skjuta på pianisten, ty hen gör så gott hen förmår och en ann’ är så god som en ann’! FiB/K kom verkligen – med IB-affären – som ett yrväder en aprilafton och hade verkligen (tro mig) ett Höganäskrus i en svångrem runt axeln. Men denna journalistiska fullträff satte samtidigt i praktiken stopp för tidningens möjlighet att lyfta fram en ny generation arbetarförfattare. FiB/K kom, i och för sig felaktigt, att uppfattas som en kommunistisk tidning och det kulturella innehållet som en slags ursäkt för att ägna sig åt det man var bäst på: politisk journalistik och antiimperialism.

    Jag vet inte hur det är med Stefan Löfven, men länge drog socialdemokraterna en tydlig skiljelinje mellan “borgerligheten” och “arbetarrörelsen”, (ibland kallad den demokratiska socialismen). Skiljelinjen gick mellan olika syn på och upplevelser av samhället. Skiljelinjen var ingalunda ett politiskt påhitt och upplevdes inte heller så av väljarna. Men inte heller borgerlig är ett skällsord och det är inte ett moraliskt fel att omfatta en borgerlig ideologi. (Även om Marx kanske skulle ansett det.) Vi tenderar alla att se på världen från vår egen utgångspunkt. Och våra möjligheter att övertyga våra motståndare om att de har fel är ytterst begränsade. (Som vi numera vet var Marx en orimlig optimist också på den punkten.)

    Långt ifrån all kultur som produceras i vårt samhälle är borgerlig, men den som framhålls som ”tongivande” är det otvivelaktigt. Ett paradexempel är Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander. Den är skickligt utförd och ganska underhållande. Men ingen av oss har upplevt en jul på det sätt som den skildras i den filmen, och jag skulle bli uppriktigt förvånad om man berättade för mig att det går till på det sättet på Östermalm eller i Djursholm. Fanny och Alexander är en romantisk-nostalgisk dröm om en lycklig borgerlighet. Om man vill kan man ställa den mot Luis Buñuels romantisk-surrealistiska mästerverk Borgarklassens diskreta charm, vars tendens är antiborgerlig.

  4. Dennis Zackrisson skriver:

    Kjell M!
    I fallet med “Föreningen Arbetarskrivare” kan man nog säga att “det var som en mardröm” men det otäcka var att den var alldeles sann. Diskussionen där efter att FiB/Ks föreningsledning aktivt motarbetat vår grundläggande paroll om yttrandefriheten avslöjade mycket om påtryckningar mot tidning och redaktion, i vissa fall grundlades påtryckningarna inifrån själva redaktionen.

    Ni fick själva där i Göteborg uppleva hur föreningsledningen desavouerade, och därmed temporärt lyckades stoppa avdelningens verksamhet och underkänna Er rättmätiga representation på efterföljande årsstämma!

    Jag har faktiskt ordentlig dokumentation om hur valserna gick på Arbetarskrivares FB-sida så jag vet väldigt väl vad jag talar om.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.