Varför detta intresse för Stalin?

Stalin intresserar i både öst och väst. Stephan Kotkins senaste tegelstensbok mot bakgrund av ryska reportage och tidningsartiklar. Den lilla bysten går att köpa i små tunnelbaneaffärer i Moskva och St Petersburg.

Gorbatjov var under sin tid vid styret i Kreml 1985–91 väldigt uppskattad i väst och man sörjde när han 1992 tvingades från makten. Ännu i dag talar man om honom som mannen som hade kunnat göra något bra av Sovjetunionen.

På den tiden det begav sig var jag lite brydd över just Gorbatjov. Att han var populär i Väst gick inte att ta miste på. Men ju längre österut man tittade desto mindre populär framstod han. Bland exil-balter som jag av olika anledningar hade lite kontakter med och vars skrifter, på svenska, jag då och då läste, fann jag en stor skepsis.

Av rapporterna inifrån den ryska delen av Sovjetunionen var man ännu mer kritisk. Folk tyckte han pratade för mycket och gjorde för lite.

Jag såg det som ett svårförklarligt problem att den sovjetiske ledare som hyllades så i väst var så impopulär på hemmaplan. Det kunde inte hålla i längden – och det gjorde det inte heller.

Stalin ännu populär bland ryssarna
Samma problem, fast omvänt har vi med Josef Stalin (1878-1953). Denne ledare av Sovjetunionen som blivit kölhalad, söndermosad och nedsablad av den västerländska opinionen ända sedan 1930-talet (dessförinnan var han knappast känd) har varit och, vilket är ännu mer paradoxalt, är fortfarande enormt populär i Ryssland.

Man kunde förvänta sig att en ledare som direkt eller indirekt påstås bära ansvaret för tiotals, eller hundratals miljoner medborgares död, skulle vara för evigt dömd till förbannelse av sitt eget folk. Men tvärtom, han är idag, och har sedan länge varit, den mest populäre ledaren ryssarna kan föreställa sig – med Putin på andra plats (inte heller han speciellt poppis i Väst). Brezjnev kom på 15:e plats och Gorbatjov på 20:e.

Om detta kan man spekulera mycket – och det finns det inte plats för här.

Stalin populär omslagspojke
Bland de många tidskrifterna i Ryssland finns det många med historisk inriktning. En av dem ISTORIK (Historikern) hade i förfjol, när jag kunde undersöka saken, omslagsbilder som till 1/3 (tio av 33) var relaterade till revolutionsåret 1917 och sovjettiden. Fyra av dessa omslag visade Stalin, mot bara två av Lenin.

Lika många, d v s tio, hänförde sig till artiklar om tsartiden och fem om Rysslands forntid, under “ruserna”.

Omslagsidorna i mitt lilla ryska sudokuhäfte, inköpt våren 2018

På omslagssidorna av mitt häfte med Sudokuproblem fanns en salig blandning av reklam: en för ett annat historiskt magasin, Magisk Historia, om “Farliga hemligheter bakom spegeln” och en typisk medelklassannons i magasinet Sommarens Korsord ¹, men mest av allt en jättebild av Stalin i reklamen för magasinet Sekret Historia (Hemlig Historia).

Ryssarnas beundran av Stalin beror inte på indoktrinering, att allt som skrivs är positivt. Så vitt jag förstått är det fritt fram att skriva kritiskt om honom. Underrubriken i artikel i Hemlig Historia lyder “Den viktigaste tyrannen i Rysslands historia?”

Stalin säljer i Väst
Men ryssarna är inte ensamma om att vara fascinerade av stalingestalten. Lika förvånande är den ström av böcker som publiceras i Väst om “den kanske viktigaste tyrannen i Rysslands historia”. Den senaste är Stephen Kotkins biografi i tre band! Första bandet är på 950 sidor varav över 200 upptas av fotnötter!

Dessförinnan har vi Simon Sebag Montefiores biografi från 2004, på svenska 2017 Stalin – Den röde tsaren och hans hov. Den är “bara” på drygt 700 sidor varav endast 30 är fotnötter. Boken omfattar dessutom Stalins hela liv.

Men vilka läser dessa böcker? De kräver bakgrundskunskaper i rysk, sovjetisk och kommunistisk historia, vilket inte är allom givet. De kräver dessutom stort tålamod och uppmärksamhet för att ta in och smälta alla fakta. Ofta ser man inte den stalinistiska skogen för alla pittoreska träd.

Varför dessa tegelstenar om Stalin?
Jag kan tänka mig tre skäl varför digra luntor om Stalin har en marknad i Väst:

  1. Människor som inte vet något om Ryssland, kommunismen eller politik, kan ändå gotta sig i alla grymma detaljer och känna att nu har man återupptäckt “djävulen”, den som kyrkan låtit rinna mellan fingrarna.
  2. De som har en aning om politik och ekonomi kan nu ännu en gång få bekräftat att alla försök till socialism, kommunism eller jämlikhetspolitik oundvikligen leder till slavarbetarläger, massmord och elände.
  3. Eftersom nu ryssarna av någon underlig anledning känner stolthet över Stalin ingår det i den västerländska propagandan att svartmåla honom så mycket som överhuvudtaget är möjligt för att ytterligare beröva ryssarna deras självkänsla.

Jag är i besittning av sex böcker om Stalin. De är alla skrivna av icke-ryssar och icke-kommunister. Den äldsta är från 1931, den yngsta, Kotkins del 1, från 2015. Två är som sagt på 950 och drygt 700 sidor, två på 500 och 600 sidor, två på 150 och 200 sidor.

När jag får tid någon gång ska jag göra en jämförande studie, främst för att finna ut om min känsla är riktig, att de extra hundratals eller tusentals sidorna inte ger så mycket mer. Författarna till mastodontverken förmår inte öka förståelsen av sitt ämne, eftersom de på grund av allt faktainsamlande inte haft tid att begrunda vad de håller på med.

Not.
1. Den uppmärksamme iakttagaren kan se att “korsord” på ryska också kan heta “KPOCCBOP[D]OB”, dvs “Crossword”.

  19 kommentarer for “Varför detta intresse för Stalin?

  1. 2019-01-21 kl. 13:35

    Intressant att två kulturpersonligheter finns så högt på listan, till och med en poet!

    Fyra kan definieras som kraftfulla moderniserare, ett par av dem ungefär i klassen “riksbyggmästare”. Undrar om inte Stalin själv hade bytt ut Peter I mot Ivan III på en liknande lista.

    Och så en knegare (visserligen med ett lite ovanligt jobb, men i alla fall!).

    Beror möjligen det förnyade intresset för Stalin på västerlandets åtgärder mot Ryssland som ett land som ständigt måste straffas, och som alltid måste undervisas om sin underlägsenhet och oförmåga att vinna världskrig och annat? Under Stalins tid sparkade man inte hur som helst på Sovjet.

  2. Arne Nilsson
    2019-01-21 kl. 17:18

    Borgerlighet behöver Stalin och Sovjetunionen för att visa att socialism är inget att ha; att socialism leder till taggtråd, nackskott och ofrihet. Men detta förutsätter att Stalin och Sovjetunionen har något med socialism att göra.

  3. Sven-Eric Holmström
    2019-01-21 kl. 18:34

    Jag tror att alla dina tre punkter är rätt. Punkt 3 vill jag säga är dömt att misslyckas.

    Jag tror också att din analys om omfånget på böckerna är korrekt. Böcker på 500+ sidor tror jag inte många orkar läsa från början till slut, hur intressant ämnet än är.

  4. Ronnie Lundgren
    2019-01-21 kl. 22:53

    Arne Nilsson. Din analys, i första meningen av ditt inlägg, förutsätter att Stalin och Sovjetunionen har något med taggtråd, nackskott och ofrihet att göra.

    Den borgerliga propagandan skapar ogenerat skräckhistorier att skrämmas med oberoende av fakta och historiska sanningar. (Jmf ex-vis historierna om tortyrlägren med hundratusentals fångar i de Nordkoreanska bergen, som vi regelmässigt matats med.)

  5. Anders Persson
    2019-01-22 kl. 4:58

    Stefan Lindgren redovisar på sin 8 dagar nya “revisionistiska” impulser.

  6. Arne Nilsson
    2019-01-22 kl. 12:43

    Ronnie L!
    Då ens världsbild hotas eller ifrågasätts finns flera medvetna och/eller omedvetna tekniker att hantera den uppkomna situationen. I det här fallet är det två tekniker som används.

    Till att börja med tillämpas den mest vanliga tekniken; förnekandet. Det är bara borgerlig propaganda att rikta kritik mot Stalin och Sovjetunionen.

    En annan vänlig teknik är att skifta fokus; vi hamnar i bergen i Nordkorea.

    Både förnekarna av missförhållanden i Sovjetunionen och borgerliga kritiker behöver Stalin och Sovjetunionen men av olika orsaker. De förra för att visa på ett arbetarna paradis på jorden. De senare för att visa på ett helvete på jorden och med detta som utgångspunkt “bevisa” att socialism är förkastligt.

    En socialistiskt kritik av Sovjetunionen tar sin utgångspunkt i att Sovjetunionen aldrig har varit socialistiskt.

  7. Arne Nilsson
    2019-01-22 kl. 16:42

    När man diskuterar antalet döda i samband med den Stora Utrensningen i Sovjetunionen i mitten och slutet på 1930-talet måste man å enda sidan skilja på antalet avrättande och den andra sidan som dog i transporten till lägren och de som dog i lägren. Många västliga historiker har haft en tendens att överdriva dödstalen. Detta har med förtjusning noterats av de som vill förminska betydelsen av dödstalen och till och med legitimera att de som dog förtjänande det.

    Angående dödstalen skriver Stefan Lindgren följande på sin blogg 8 dagar:
    “En annan exilryss, som verkligen var demografisk expert, Sergej Maksudov, uppskattade befolkningsförlusterna 1935-1938 till högst 1,5 miljoner, en skattning som senare visade sig stämma när Viktor Zemskov 1989 publicerade tidigare hemligstämplad statistik.”

    Befolkningsförlusterna är en vacker omskrivning för avrättade och dödade i lägren. Denna dödssiffra på 1, 5 miljoner stämmer väl överens med vad som skrivs i Wikipedia:
    “Enligt offentliggjorda sovjetiska arkiv anhöll NKVD 1.548.366 offer av vilka 681.692 blev skjutna. Historikern Michael Ellman anser att det totala antalet dödsfall orsakade av utrensningen borde ligga i intervallet 950 000 till 1,2 miljoner om man räknar med alla dödsfall.”

    Av detta kan man dra slutsatsen att antalet döda i den Stora Utrensningen ligger i intervallet 1 till 1,5 miljoner döda.
    ___________
    KÄLLOR
    (SU) https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_utrensningen
    (SL) https://www.8dagar.com/2019/01/boken-som-lurade-varlden.html
    (W) https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_utrensningen#Omfattning

  8. Sven-Eric Holmström
    2019-01-22 kl. 18:57

    Det här är något som fastställdes för ett kvarts sekel sedan. Fakta är följande.

    Antalet avrättade åren 1921–1953 uppgår till 799.455 individer. Av dessa avrättades 681.692 stycken åren 1937–1938. Dessa två år 1937 och 1938 står således för 85,3% av alla avrättningar under den här epoken. Det är nu klarlagt att NKVD-chefen Jezhov agerade bakom ryggen på ledningen i maskopi med lokala partiledare med syftet att så hat mot regimen med syftet att själv ta makten. De här åren går under benämningen “jezhovshinan”. Antalet döda i Gulag för åren 1934–1953, av olika anledningar, uppgår till 1.053.829. Märkligt att vissa fantasisiffror fortfarande flyter upp till ytan.

  9. Arne Nilsson
    2019-01-22 kl. 21:46

    Sven-Eric H!
    Du skriver: “Det är nu klarlagt att NKVD-chefen Jezhov agerade bakom ryggen på ledningen i maskopi med lokala partiledare med syftet att så hat mot regimen med syftet att själv ta makten.”

    Det är nog inte många tror att Jezhov är den stora boven i dramat. Vem tror på att han kunde agera självständigt och bakom ryggen på högsta parti- och statsledning. Det är snarare tvärt om. Jezhov agerade i enlighet med de direktiv han fick från högre ort.

  10. Sven-Eric Holmström
    2019-01-22 kl. 23:30

    Arne N!
    Vad “många tror” är fullständigt oväsentligt. Det som det handlar om är BEVIS som allt annat. De bevis som framkommit främst under 2000-talet är entydiga. Mycket återstår dock att reda ut.

    Att han [Jezhov] kunde handla bakom ryggen på ledningen visar bara att han hade medbrottslingar på högt uppsatta poster.

  11. Arne Nilsson
    2019-01-23 kl. 16:03

    Sven-Eric H!
    Du får ursäkta. Men jag tror inte det finns några belägg för att Jezhov “kunde handla bakom ryggen på ledningen”. Det förutsätter att den högsta ledningen inte hade pejl på läget, att Stalin och hans medarbetare satt i Kreml och rullande tummarna och inte hade koll på vad som hände i landet. Tro det den som vill, jag tror det inte.

    Men även om det vore sant att högsta statsledningen inte hade koll på läget, så hade de ändå ett ansvar för den terror Jezhov och hans gelikar kunde utföra just på grund av att de utgjorde högsta ledningen. Att ha dålig koll är att missköta sina uppgifter.

  12. Sven-Eric Holmström
    2019-01-23 kl. 17:43

    Återigen, det är inte frågan om att “tro”. Det finns flera exempel på att sovjetmyndigheterna hade rätt dålig koll på vad som hände i landet. Jag minns inte de exakta detaljerna men ett exempel är en person som var efterlyst av myndigheterna i en delrepublik och som flyttade till en annan, varpå myndigheterna tappade spåret på honom.

    Det sistnämnda kan jag till viss del hålla med om. Det tog lite väl lång tid att avslöja Jezhov, men det visar bara vilken makt han hade. Redan på hösten 1937 fanns vissa misstankar om att allt inte stod rätt till. Hård kritik började riktas mot NKVD. Ett jubileum till NKVD:s ära ägde rum i december 1937 på Bolsjoj-teatern. Stalin bojkottade tillställningen.

    Marken började gunga under fötterna på Jezhov i augusti 1938 då hans ställföreträdare Frinovskij avsattes och ersattes av Beria. I november 1938 gjorde Jezhov ett desperat försök att ta makten genom en kupp på revolutionsdagen. Det omintetgjordes genom att hans handgångna män i tid greps.

    Efter det misslyckade kuppförsöket tvingades Jezhov motvilligt att avgå och ersattes av Beria. Sista gången Jezhov sågs offentligt var den 21 januari 1939 i samband med 15 års-dagen av Lenins död. En vecka senare erhöll Stalin en rapport från Malenkov, Beria och Andrejev. I den rapporten riktas hård kritik mot NKVD och Jezhov. Han anklagades för att ha förföljt helt oskyldiga människor samtidigt som han skyddat verkliga konspiratörer. Kritik riktades också mot statsåklagarämbetet inkl. statsåklagaren Vysjinskij för att inte ha ingripit mot övergreppen. Rapporten var med all sannolikhet anledningen till att Vysjinskij fyra månader senare tvingades lämna posten som statsåklagare.

    Jezhov arresterades den 9 april 1939. Frinovskij hade gripits några dagar innan. Han åtalades sedermera och avrättades den 7 februari 1940. I ett privat samtal med flygplanskonstruktören Jakovlev medgav Stalin att Jezhov skjutits för att han gett sig på oskyldiga människor.

  13. Arne Nilsson
    2019-01-23 kl. 19:42

    Sven-Eric H!
    Du får ursäkta. Din berättelse om Jezhovs göranden och låtanden känns som en berättelse för de närmast troende. Lite väl fantastiskt enligt mitt sett att se. Inga relevanta källor. Vi skall bara tro på dina påståenden att Jezhovs agerade på egen hand och inte på uppdrag högsta stats- och partiledningen.

  14. Anders Åberg
    2019-01-24 kl. 18:46

    Nu verkar bloggen dessvärre helt ha tagits över av Stalindiskussioner. Det lär vara svårt att så här långt efteråt veta exakt vad som egentligen är sant eller ej och propagandan flödar från båda håll. Antagligen finns inget slut på denna diskussion bland oss gamla kommunister, f d kommunister och kommunistantagonister och frågan har definitivt ett historiskt intresse, men jag tycker mig se en risk här.

    Nu pågår hamnarbetarstrejken för fullt och dom Gula västarna jobbar oförtrutet på i Frankrike. Folk som vill veta vad en vänstersajt som denna har att säga om det finner ett kommentarsfält helt fyllt med Stalin.

    För dom flesta yngre människor som funderar på politik är detta antagligen helt obegripligt. Dom skiter nog i Stalin!

    Kanske vore det befogat med ett streck i den debatten.

  15. Ronnie Lundgren
    2019-01-25 kl. 22:20

    Anders Åberg!
    Alla som går in på denna blogg kan förmodas förstå ämnesrubrikerna, och hoppa över de som handlar om Stalin om inget intresse finns. Ditt mästrande av redaktören på denna grund är därför missriktat och du borde istället ha skrivit något i ämnet.

    Här ska jag nu själv mästra redaktören, fast av befogad anledning (!): Anders Persson hade en välskriven och intressant inledningsartikel på vilken naturligt följde en diskussion om Stalin, som var artikelns ämne. Då splittrade redaktören upp diskussionen genom att, redan dagen därpå, skriva ett eget, tämligen ointressant, inlägg under rubriken ”Bör man – och kan man – diskutera Stalin?” Vad skulle svaren på den i rubriken ställda frågorna kunna vara annat än, ”ja och javisst”?

    Redaktörens eget inlägg den 22/1 ger mig intrycket att han tycker sig behöva försvara att han på bloggen tillåter en diskussion om Stalin, där ju även positiva omdömen framförs. Bigott i överkant i så fall, enligt min mening.

    Jag angreps själv, längre upp i denna tråd, med ett svamligt psykologiserande inlägg av Arne Nilsson, och tänkte först besvara det men tappade lusten sedan redaktören öppnat ett nytt fält med Stalindiskussion. För då tänkte jag att diskussionen – och läsarna – flyttar naturligtvis över till det senare inlägget, och att ödsla tid på ett inlägg som ingen läser föreföll meningslöst.

    Till skillnad från Anders Åbergs beskäftiga och destruktiva förslag, att dra ett streck i Stalindebatten, är mitt eget konstruktiva, men måhända beskäftiga, motförslag detta: För ihop alla inlägg i de två Stalindiskussionerna i kronologisk ordning under en av inledningsartiklarna, lämpligen A Perssons, och ”låt hundra blommor blomma”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.