Jan Myrdal i dåligt sällskap – eller ett nytt världsläge?

Montage [KL]

Margareta Zetterström angriper Jan MyrdalClartébloggen den 22 december. Hennes upprördhet kommer sig av att Jan Myrdal hållit ett tal inför ett i hennes ögon förkastligt sällskap – på en konferens i Moldavien. (Detta Myrdaltal anmäldes här på bloggen den 21 december.)

MZ menar också att om man, som många tydligen gjorde på konferensen, “…påstår att begreppen höger och vänster inte längre är relevanta, då frånhänder man sig i själva verket det verktyg för förståelse av verkligheten som heter klassperspektiv.” Och att: “Det tycks Jan Myrdal, sina stora historiska kunskaper till trots, alldeles ha glömt bort.”

Men är det verkligen så? Nej, inte enligt min uppfattning. Vi har i åratal inom FiB/K – där Margareta Zetterström varit aktiv – diskuterat och bekämpat olika former av “falsk vänster” och framhållit vikten av att ena sig med alla som står rätt i förhållande till den politiska grundinriktningen. Vi har aldrig pekat ut någon som antagonist, så länge denne inte direkt motarbetat föreningens politik (enhetsfrontstanken). I det här fallet var det endast fråga om en politiskt brokig församling som diskuterade runt temat “Finansiell kapitalism och alternativ till denna i det 21:a århundradet”, vilket inte alls låter ointressant i mina vänsteröron.

Jag är dessutom övertygad om att MZ är fullt på det klara med att många som kallar sig vänster hamnat galet i stora politiska frågor genom åren, från svensk skolpolitik, kulturpolitik, försvarspolitik och utrikespolitik till… ja, det utvecklades t o m en krigsaktivistisk “bombvänster” (för humanitära interventioner) under både Balkankrigen på 90-talet och i överfallet på Libyen 2011. Märkligt kan man tycka, men erfarenheten lär oss att de bästa “vänster”-föresatser kan ibland landa i sina absoluta motsatser.

Idag måste det vara uppenbart för alla – som följt med i denna utveckling – att etablerade politiker inom USA och EU helt tappat kontrollen över vad som gagnar de egna folken och att därför även den etablerade politikens vänstersida allvarligt komprometterats i sina folks ögon och skapat det vi kallar politikerförakt.

Alltså, även “vänsterföreträdare” har varit med och krattat manegen för sådana som “Lega Nord, franska Front National och bulgariska Ataka […] den ryske reaktionären Alexander Dugin och den franske Putinvännen Yvan Blot”, vilka tidningen Nya Tider inte oväntat karaktäriserar som “några av samtidens stora ‘antiglobalistiska filosofer och tänkare'”. Även framgångar för våra egna Sverigedemokrater och diverse antietablissemangs-bloggar och -tidningar hör förstås dit.

Ur mitt vänsterperspektiv har alltså en falsk vänster övergivit klassperspektivet och lämnat fältet fritt åt en ymnig flora populister; missnöjda människor, politiker, kulturnationalister, folkhemsnostalgiker, främlingsfientliga, rasister, islamofober, antisemiter, fascister, nynazister… – som i sin tur dragit med sig stora skaror ur arbetarklassen i en mycket omfattande, men löst sammanhållen, rörelse emot politikeretablissemang och globalisering – och till råga på allt hamnat i knät på USA-imperialismen. Sådant är mitt klassperspektiv.

Hackandet på Jan Myrdal “från vänster” ser jag också som ett uttryck för den beröringsskräck med alla som inte faller på knä inför “västerländska demokratiska ideal” (den som drabbade Sverigedemokraterna under flera år – trots att de erövrat ett stort antal riksdagsplatser). Dessa “västerländska demokratiska ideal” har dragits i smutsen – så till den milda grad – genom att stå i eldskrift över allt från raserad välfärd, hela EU-projektet (med sin fria rörlighet av kapital och arbetskraft och globalisering), bomber, invasioner och krig (med påföljande flyktingströmmar). Det är idag helt poänglöst att moralisera över människor och rörelser (inklusive Sverigedemokrater, Front National m fl) som av olika skäl är kritiska till svenska, europeiska eller US-amerikanska överheter. Det är faktiskt fullt rimligt att reagera som många av dessa gör.

Till sist, jag är helt överens med MZ om att “Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp” och att så alltså varit fallet långt innan Marx och Engels formulerade detta i Kommunistiska manifestet. Men eftersom “vänstern” i allmänhet idag ofta glömmer bort just klasskampsperspektivet, måste alla goda krafter samverka med alla alla som åtminstone formulerar problemen på ett rimligt sätt och som därmed kanske tillsammans kan bidra till att bromsa krig, nöd och folkfördrivningar.

Så, sluta hacka på Jan Myrdal för vem han samverkar och diskuterar med och se istället till huvudfrågorna; krigen och imperialismen.

  31 kommentarer for “Jan Myrdal i dåligt sällskap – eller ett nytt världsläge?

  1. Anders Persson
    2017-12-29 kl. 9:42

    För ett par år sedan blev jag av en kommentator kritiserad för inte anlägga ett “klassperspektiv” på något jag skrivit. Det kan hända att kritiken var berättigad, det är inte huvudsaken nu, utan vad jag då uppfattade som läsarens definition av “klassperspektiv”, nämligen “folket mot överheten” eller “arbetarklass mot borgarklass/kapitalister”.

    Något liknande muttrades under min serie om “1917” d v s att jag gav vikt vid “interna motsättningar inom bougeoisien”. Undermeningen var att sådana är underordnade huvudmotsättningen “det arbetande folket – överheten”.

    Jag kan inte se att detta är rätt, vare sig politiskt eller historiskt. Hela enhetsfrontstaktiken bygger ju på att den aktuella huvudmotsättningen skär tvärs genom den grundläggande huvudmotsättningen.

    I Ryssland 1917 är ju huvudmotsättningen först mellan feodaladeln och borgerskapet (feb), sedan mellan det stor- och lill-imperialistiska borgerskapet (april), sedan mellan det auktoritära och icke-auktoritära borgerskapet (sep).

  2. Mats Larsson
    2017-12-29 kl. 10:02

    Knut L!
    Varför beskriver du Margareta Z som “upprörd”? Jag finner hennes gästblogg på Clartés hemsida saklig. Är det en manlig härskarteknik att inleda ett inlägg med att en kvinna är upprörd? Man skaffar sig ett omedelbart övertag i diskussionen.

    I en kommentar till MZ:s inlägg inleder Anders Romelsjö med att skriva “Detta är typexempel på ett tämligen demagogiskt inlägg utan närmare analys”.

    Jag vet inte vilken inledning jag tycker sämst om, din eller Romelsjös.

    Jan Myrdal hävdar på FiB/K:s hemsida att Clarté i ond avsikt skulle spridit att arrangörerna och/eller Nya Tider skulle betalat Myrdals resa till Moldavien. Jag kan verkligen inte utläsa detta i MZ:s gästblogg. Hon skriver “Och en av de inbjudna talarna var alltså Jan Myrdal”, vilket inte innebär mer än att arrangörerna allokerat talartid till Jan Myrdal. Punkt.

  3. Knut Lindelöf
    2017-12-29 kl. 10:44

    Bäste Mats L!
    Min tolkning – att MZ upprörts av sällskapet i Moldavien – skulle vara manlig härskarteknik, det är bara för dumt… Din reaktion är däremot exempel på kvinnlig härskarteknik. Jag har upplevt det förr. Och “saklighet” kan vara återhållen upprördhet. Var JM fått sina uppgifter ifrån på FiBs hemsida har jag ingen aning om. Vad får dig att tro att det skulle vara en tolkning av vad MZ skrivit.

    Men låt oss diskutera det JM säger i sitt tal eller det jag försöker uttrycka istället. Det är faktiskt viktiga frågor…

  4. Mats Larsson
    2017-12-29 kl. 12:03

    Knut L!
    Jag har mig veterligen aldrig upplevt kvinnlig härskarteknik, så jag kände inte igen den.

    Myrdal refererar explicit till Clarté och den enda artikel jag hittar på Clartés hemsida om Myrdals resa är den som MZ skrivit. Därav min slutsats.

    Av Myrdals tal har jag inga invändningar mot vad han säger om Natos krig i Afghanistan eller hans analys av den första Bernadotte. Det tredje exemplet är mest en anekdot.

    Man kan notera att Myrdal håller talet i ett land vars territorium delvis ockuperas av Ryssland. Det gränsar till ett land vars territorium också delvis ockuperas av Ryssland. Det lilla Myrdal skrivit om Ukraina har Ola Jordán tolkat som att “Utifrån JM:s argumentation måste Ukraina som statsbildning – i värsta fall – offras” (aldrig bemött av JM).

    Om Maj Wechselman skrev Myrdal i Dussinet fullt (1982): “Hon är en rysk röst i Sverige” (sid. 337). Myrdal är nu inte långt ifrån MW.

  5. Knut Lindelöf
    2017-12-29 kl. 12:27

    Ja, det finns motsägelser i JMs författarskap. Men det är inte det jag vill diskutera nu, det är det nya världsläget. Hur ska folkens och nationernas självbestämmanderätt räddas ifrån den globaliserade kapitalismen (imperialismen)? Vilka politiska krafter kan bli av betydelse för detta?

  6. Sven Andersson
    2017-12-29 kl. 13:48

    Det är ganska märkligt att varje gång Jan Myrdal tänkt till och fått till en ny huvudmotsättning så glöms klasskampen bort. Ibland är det USA, ibland Sovjet, sen USA igen som är huvudfienden och varje gång hamnar JM i samma säng med det mest reaktionära historien kan visa upp. För eventuella NATO-motståndare är det kanske bra att läsa om när JM ville vi skulle stödja NATO.

  7. Björn Backengård
    2017-12-29 kl. 14:45

    Vad som menas med vänster är det ingen som begriper längre. Här är ett synsätt som kan användas (även) i dagsläget:

    a) Utgå från folkets behov.
    b) Presentera en väg att gå.
    c) För att lyckas behöver man förstå sig på motsättningarna i samhället.

    Varifrån detta kommer? Ja från någon, en kines tror jag, under 1900-talets första hälft. Längre, eller mer invecklad än så, behöver en förklaring inte vara.

    Tillägg till a): Det är lättare att inse behoven om man inte har ett ovanifrån-perspektiv.
    Tillägg till b): Sedan får vi se vilka som ställer upp.

  8. Janne Bjernfeldt
    2017-12-29 kl. 14:45

    Det finns inget märkligt i Myrdals ställningstaganden. Världen förändras hela tiden. Alltså måste man ibland ändra åsikt för att behålla sin ståndpunkt.

    Det ytterst märkliga är istället att just vänstern (den svenska) inte kan hantera en sådan självklarhet. Men så går det när man sitter fast i teorier och orienterar sig efter en karta som inte stämmer med verkligheten.

  9. Knut Lindelöf
    2017-12-29 kl. 16:04

    Sven A!
    Den långa intervjun i norska Röde Fane, som du rekommenderar, är ett utmärkt exempel på JM:s resonerande, mångsidiga och perspektivrika tänkande. Men jag kan förstå att “marxiststencilisterna” (som JM så träffande kallade de värsta testuggarna vid den tiden) blir lite omskakade.

    Intressant är att se att varken intervjuaren eller JM såg det pågående inre sönderfallet i Sovjet, som 10 år senare ledde till järnridåns fall, Tysklands enande, Sovjets upplösning, WP:s upplösning mm. Men det var det ingen som såg 1979.

    Kanske vi har något att lära av detta med tanke på att det nu är USA:s tur att kliva ner från sin supermaktposition? Kommer Kina ta över som aggressiv världspolis?

  10. Anders Persson
    2017-12-29 kl. 16:23

    Sven Andersson ska ha ett stort tack för att han givit spridning åt detta viktiga nummer av AKP(ml):s teoretiska tidskrift och dess intervju med Jan Myrdal. Jo, så gick diskussionen vid den tiden och jag är stolt över att ha varit en del av den. Lägg märke till att Pål Steigan också är med. Kanske han intervjuade JM?

    Som jag nämnt här tidigare brukade jag vid den tiden freda mig mot påståenden att jag var “toppstyrd” från Peking, Havanna, Tirana mfl. med att svara: “Näää, om jag är ‘toppstyrd’ så är det från Oslo!”

  11. Jan Danielsson
    2017-12-29 kl. 16:35

    Knut L!
    Artikeln i Röde Fane visar tvärtom hur okunnig Jan Myrdal, Stefan Lindgren och flera av oss var. Det fanns flera sovjetkännare som såg Sovjets svagheter. Men flera av oss kring SKP tolkade Maos teori om tre världar på ett helt sjukt sätt. Hur kunde vi till exempel påstå att kuppen i Chile 1973 var ett slag mot supermakten Sovjet. Det är vi inom den av Myrdal bespottade vänstern som bär upp det motstånd mot Nato som finns idag, har aldrig sett en SD:are eller fascist i den rörelsen. I riksdagsdebatten om Nato och värdlandsavtalet var det Stig Henriksson från Vänsterpartiet som tog striden. Att liera sig med fascisterna i Nya tider eller högerpopulisterna i SD är helt bottenlöst!

  12. Knut Lindelöf
    2017-12-29 kl. 17:31

    Jan D!
    Jo, det fanns nog Sovjetkännare som såg de interna svagheterna, men att allt skulle rämna så fort var det ingen som förutsåg.

    Att man i t ex Gnistan skrev att Chilekuppen var “ett slag mot supermakten Sovjet” känner jag inte igen. Möjligen kan jag gå med på att man i efterhand tonade ner Chilekuppen bland maoisterna, kanske ett överslag, som säkert också grundade sig i andra motsättningar; de som kände varandra bäst (olika bokstavsgrupper) hatade varandra också mest. De varken förmådde eller ville enas, man sökte motsättningar med ljus och lykta.

    Men, det finns ingen anledning att klä oss i säck och aska. Vi gjorde så gott vi kunde och hade också rätt många gånger.

  13. Anders Persson
    2017-12-29 kl. 18:36

    Utan att vara medlem i SKP deltog jag aktivt i den “maoistiska” debatten om utrikespolitiken 1974-82. Jag hörde aldrig, aldrig någon som nedvärderade de chilenska socialisternas försök att på reformistisk väg skapa ett socialistiskt samhälle. De som gjorde det var kfml(r) och Andres Küng i hans skandalösa bok “Så socialism och skörda fascism”. Även ett “revisionistiskt” och “sovjetvänligt” Chile hade varit ett land i 3:e världen och passade in i “Tre Världar”-modellen. Detta gällde också Pinochets Chile.

    När kuppen var ett faktum (OBS! ingen amerikansk ockupation) förändrades det politiska läget. Chile var ännu ett av flera politiskt osympatiska länder i 3:e världen men som objektivt hade många intressen gemensamma med de “sympatiska” länderna.

    Sedan vill jag nog påminna Jan Guillou och andra sentida kritiker att kritiken mot Sovjetunionen var inte bara militär, utan också politisk. Jag skattar mig lyckligt t ex att ha kunnat närma mig marxismen utan sovjetryska glasögon.

  14. Mats Larsson
    2017-12-29 kl. 19:18

    “Jag tror inte att [Sovjet]unionen är i fara. Men det är inte otroligt att den kan komma i fara” (JM, Turkmenistan, 1966, sid. 69]. Mig veterligt den förste i skrift att ifrågasätta Sovjetunionens stabilitet.

    Men det är inte de myrdalska tidsberoende åsikterna saken gäller. De flesta på denna blogg, som jag uppfattar det (med undantag för Mats P), anser att Rysslands aggression i ukrainska Donbass antingen är icke existerande, existerande men försvarlig, eller ingår i något slags stort geopolitiskt spel där Ukraina, om jag förstår Myrdal rätt, måste vara beredd att offra sin självständighet för att rädda världsfreden. Jag har eller har haft flera unga ukrainska medarbetare som har vänner som stridit mot ryska soldater i Donbass.

    Jag frågar mig hur man i detta sammelsurium ska kunna hitta en förnuftig strategi. Mina kunniga och intelligenta ryska samarbetspartners skulle omedelbart avbryta allt samarbete med mig om jag torgförde vissa stolleåsikter om Donbass, MH17, osv.

  15. Björn Backengård
    2017-12-29 kl. 19:30

    Jan Danielsson!
    Det förekom galenskaper. På 80-talet förde inflytelserika personer inom så kallad vänster ut Natos syn på Sovjet, och detta var under ubåtarnas tid. Det troliga är att agenter – inom eller strax utanför den egna kretsen – hade lyckats lura dem.

    Så en annan sak, om Nato och SD, där man bör vara rättvis.

    SD gjorde ett underligt intryck i riksdagen inför värdlandsavtalet då de i olika omröstningar röstade både JA och NEJ. Men se följande inlägg av Björn Söder, två minuter.

    Mellanrum är understreck. (Om det blir problem så att visningen börjar redan vid starten av dessa fem timmar debatt, så använd att inlägget börjar vid tiden 2:55:00.)

    Så när det gäller Nato bör vi inte slänga ut SD. Det finns Nato-vänner där, men även andra, och partilinjen är mot Nato.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.