Jan Myrdal i dåligt sällskap – eller ett nytt världsläge?

Montage [KL]

Margareta Zetterström angriper Jan MyrdalClartébloggen den 22 december. Hennes upprördhet kommer sig av att Jan Myrdal hållit ett tal inför ett i hennes ögon förkastligt sällskap – på en konferens i Moldavien. (Detta Myrdaltal anmäldes här på bloggen den 21 december.)

MZ menar också att om man, som många tydligen gjorde på konferensen, “…påstår att begreppen höger och vänster inte längre är relevanta, då frånhänder man sig i själva verket det verktyg för förståelse av verkligheten som heter klassperspektiv.” Och att: “Det tycks Jan Myrdal, sina stora historiska kunskaper till trots, alldeles ha glömt bort.”

Men är det verkligen så? Nej, inte enligt min uppfattning. Vi har i åratal inom FiB/K – där Margareta Zetterström varit aktiv – diskuterat och bekämpat olika former av “falsk vänster” och framhållit vikten av att ena sig med alla som står rätt i förhållande till den politiska grundinriktningen. Vi har aldrig pekat ut någon som antagonist, så länge denne inte direkt motarbetat föreningens politik (enhetsfrontstanken). I det här fallet var det endast fråga om en politiskt brokig församling som diskuterade runt temat “Finansiell kapitalism och alternativ till denna i det 21:a århundradet”, vilket inte alls låter ointressant i mina vänsteröron.

Jag är dessutom övertygad om att MZ är fullt på det klara med att många som kallar sig vänster hamnat galet i stora politiska frågor genom åren, från svensk skolpolitik, kulturpolitik, försvarspolitik och utrikespolitik till… ja, det utvecklades t o m en krigsaktivistisk “bombvänster” (för humanitära interventioner) under både Balkankrigen på 90-talet och i överfallet på Libyen 2011. Märkligt kan man tycka, men erfarenheten lär oss att de bästa “vänster”-föresatser kan ibland landa i sina absoluta motsatser.

Idag måste det vara uppenbart för alla – som följt med i denna utveckling – att etablerade politiker inom USA och EU helt tappat kontrollen över vad som gagnar de egna folken och att därför även den etablerade politikens vänstersida allvarligt komprometterats i sina folks ögon och skapat det vi kallar politikerförakt.

Alltså, även “vänsterföreträdare” har varit med och krattat manegen för sådana som “Lega Nord, franska Front National och bulgariska Ataka […] den ryske reaktionären Alexander Dugin och den franske Putinvännen Yvan Blot”, vilka tidningen Nya Tider inte oväntat karaktäriserar som “några av samtidens stora ‘antiglobalistiska filosofer och tänkare'”. Även framgångar för våra egna Sverigedemokrater och diverse antietablissemangs-bloggar och -tidningar hör förstås dit.

Ur mitt vänsterperspektiv har alltså en falsk vänster övergivit klassperspektivet och lämnat fältet fritt åt en ymnig flora populister; missnöjda människor, politiker, kulturnationalister, folkhemsnostalgiker, främlingsfientliga, rasister, islamofober, antisemiter, fascister, nynazister… – som i sin tur dragit med sig stora skaror ur arbetarklassen i en mycket omfattande, men löst sammanhållen, rörelse emot politikeretablissemang och globalisering – och till råga på allt hamnat i knät på USA-imperialismen. Sådant är mitt klassperspektiv.

Hackandet på Jan Myrdal “från vänster” ser jag också som ett uttryck för den beröringsskräck med alla som inte faller på knä inför “västerländska demokratiska ideal” (den som drabbade Sverigedemokraterna under flera år – trots att de erövrat ett stort antal riksdagsplatser). Dessa “västerländska demokratiska ideal” har dragits i smutsen – så till den milda grad – genom att stå i eldskrift över allt från raserad välfärd, hela EU-projektet (med sin fria rörlighet av kapital och arbetskraft och globalisering), bomber, invasioner och krig (med påföljande flyktingströmmar). Det är idag helt poänglöst att moralisera över människor och rörelser (inklusive Sverigedemokrater, Front National m fl) som av olika skäl är kritiska till svenska, europeiska eller US-amerikanska överheter. Det är faktiskt fullt rimligt att reagera som många av dessa gör.

Till sist, jag är helt överens med MZ om att “Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp” och att så alltså varit fallet långt innan Marx och Engels formulerade detta i Kommunistiska manifestet. Men eftersom “vänstern” i allmänhet idag ofta glömmer bort just klasskampsperspektivet, måste alla goda krafter samverka med alla alla som åtminstone formulerar problemen på ett rimligt sätt och som därmed kanske tillsammans kan bidra till att bromsa krig, nöd och folkfördrivningar.

Så, sluta hacka på Jan Myrdal för vem han samverkar och diskuterar med och se istället till huvudfrågorna; krigen och imperialismen.

... är läst 995 gånger!

  31 kommentarer for “Jan Myrdal i dåligt sällskap – eller ett nytt världsläge?

  1. Anders Persson skriver:

    För ett par år sedan blev jag av en kommentator kritiserad för inte anlägga ett “klassperspektiv” på något jag skrivit. Det kan hända att kritiken var berättigad, det är inte huvudsaken nu, utan vad jag då uppfattade som läsarens definition av “klassperspektiv”, nämligen “folket mot överheten” eller “arbetarklass mot borgarklass/kapitalister”.

    Något liknande muttrades under min serie om “1917” d v s att jag gav vikt vid “interna motsättningar inom bougeoisien”. Undermeningen var att sådana är underordnade huvudmotsättningen “det arbetande folket – överheten”.

    Jag kan inte se att detta är rätt, vare sig politiskt eller historiskt. Hela enhetsfrontstaktiken bygger ju på att den aktuella huvudmotsättningen skär tvärs genom den grundläggande huvudmotsättningen.

    I Ryssland 1917 är ju huvudmotsättningen först mellan feodaladeln och borgerskapet (feb), sedan mellan det stor- och lill-imperialistiska borgerskapet (april), sedan mellan det auktoritära och icke-auktoritära borgerskapet (sep).

  2. Mats Larsson skriver:

    Knut L!
    Varför beskriver du Margareta Z som “upprörd”? Jag finner hennes gästblogg på Clartés hemsida saklig. Är det en manlig härskarteknik att inleda ett inlägg med att en kvinna är upprörd? Man skaffar sig ett omedelbart övertag i diskussionen.

    I en kommentar till MZ:s inlägg inleder Anders Romelsjö med att skriva “Detta är typexempel på ett tämligen demagogiskt inlägg utan närmare analys”.

    Jag vet inte vilken inledning jag tycker sämst om, din eller Romelsjös.

    Jan Myrdal hävdar på FiB/K:s hemsida att Clarté i ond avsikt skulle spridit att arrangörerna och/eller Nya Tider skulle betalat Myrdals resa till Moldavien. Jag kan verkligen inte utläsa detta i MZ:s gästblogg. Hon skriver “Och en av de inbjudna talarna var alltså Jan Myrdal”, vilket inte innebär mer än att arrangörerna allokerat talartid till Jan Myrdal. Punkt.

  3. Knut Lindelöf skriver:

    Bäste Mats L!
    Min tolkning – att MZ upprörts av sällskapet i Moldavien – skulle vara manlig härskarteknik, det är bara för dumt… Din reaktion är däremot exempel på kvinnlig härskarteknik. Jag har upplevt det förr. Och “saklighet” kan vara återhållen upprördhet. Var JM fått sina uppgifter ifrån på FiBs hemsida har jag ingen aning om. Vad får dig att tro att det skulle vara en tolkning av vad MZ skrivit.

    Men låt oss diskutera det JM säger i sitt tal eller det jag försöker uttrycka istället. Det är faktiskt viktiga frågor…

  4. Mats Larsson skriver:

    Knut L!
    Jag har mig veterligen aldrig upplevt kvinnlig härskarteknik, så jag kände inte igen den.

    Myrdal refererar explicit till Clarté och den enda artikel jag hittar på Clartés hemsida om Myrdals resa är den som MZ skrivit. Därav min slutsats.

    Av Myrdals tal har jag inga invändningar mot vad han säger om Natos krig i Afghanistan eller hans analys av den första Bernadotte. Det tredje exemplet är mest en anekdot.

    Man kan notera att Myrdal håller talet i ett land vars territorium delvis ockuperas av Ryssland. Det gränsar till ett land vars territorium också delvis ockuperas av Ryssland. Det lilla Myrdal skrivit om Ukraina har Ola Jordán tolkat som att “Utifrån JM:s argumentation måste Ukraina som statsbildning – i värsta fall – offras” (aldrig bemött av JM).

    Om Maj Wechselman skrev Myrdal i Dussinet fullt (1982): “Hon är en rysk röst i Sverige” (sid. 337). Myrdal är nu inte långt ifrån MW.

  5. Knut Lindelöf skriver:

    Ja, det finns motsägelser i JMs författarskap. Men det är inte det jag vill diskutera nu, det är det nya världsläget. Hur ska folkens och nationernas självbestämmanderätt räddas ifrån den globaliserade kapitalismen (imperialismen)? Vilka politiska krafter kan bli av betydelse för detta?

  6. Sven Andersson skriver:

    Det är ganska märkligt att varje gång Jan Myrdal tänkt till och fått till en ny huvudmotsättning så glöms klasskampen bort. Ibland är det USA, ibland Sovjet, sen USA igen som är huvudfienden och varje gång hamnar JM i samma säng med det mest reaktionära historien kan visa upp. För eventuella NATO-motståndare är det kanske bra att läsa om när JM ville vi skulle stödja NATO.

  7. Björn Backengård skriver:

    Vad som menas med vänster är det ingen som begriper längre. Här är ett synsätt som kan användas (även) i dagsläget:

    a) Utgå från folkets behov.
    b) Presentera en väg att gå.
    c) För att lyckas behöver man förstå sig på motsättningarna i samhället.

    Varifrån detta kommer? Ja från någon, en kines tror jag, under 1900-talets första hälft. Längre, eller mer invecklad än så, behöver en förklaring inte vara.

    Tillägg till a): Det är lättare att inse behoven om man inte har ett ovanifrån-perspektiv.
    Tillägg till b): Sedan får vi se vilka som ställer upp.

  8. Janne Bjernfeldt skriver:

    Det finns inget märkligt i Myrdals ställningstaganden. Världen förändras hela tiden. Alltså måste man ibland ändra åsikt för att behålla sin ståndpunkt.

    Det ytterst märkliga är istället att just vänstern (den svenska) inte kan hantera en sådan självklarhet. Men så går det när man sitter fast i teorier och orienterar sig efter en karta som inte stämmer med verkligheten.

  9. Knut Lindelöf skriver:

    Sven A!
    Den långa intervjun i norska Röde Fane, som du rekommenderar, är ett utmärkt exempel på JM:s resonerande, mångsidiga och perspektivrika tänkande. Men jag kan förstå att “marxiststencilisterna” (som JM så träffande kallade de värsta testuggarna vid den tiden) blir lite omskakade.

    Intressant är att se att varken intervjuaren eller JM såg det pågående inre sönderfallet i Sovjet, som 10 år senare ledde till järnridåns fall, Tysklands enande, Sovjets upplösning, WP:s upplösning mm. Men det var det ingen som såg 1979.

    Kanske vi har något att lära av detta med tanke på att det nu är USA:s tur att kliva ner från sin supermaktposition? Kommer Kina ta över som aggressiv världspolis?

  10. Anders Persson skriver:

    Sven Andersson ska ha ett stort tack för att han givit spridning åt detta viktiga nummer av AKP(ml):s teoretiska tidskrift och dess intervju med Jan Myrdal. Jo, så gick diskussionen vid den tiden och jag är stolt över att ha varit en del av den. Lägg märke till att Pål Steigan också är med. Kanske han intervjuade JM?

    Som jag nämnt här tidigare brukade jag vid den tiden freda mig mot påståenden att jag var “toppstyrd” från Peking, Havanna, Tirana mfl. med att svara: “Näää, om jag är ‘toppstyrd’ så är det från Oslo!”

  11. Jan Danielsson skriver:

    Knut L!
    Artikeln i Röde Fane visar tvärtom hur okunnig Jan Myrdal, Stefan Lindgren och flera av oss var. Det fanns flera sovjetkännare som såg Sovjets svagheter. Men flera av oss kring SKP tolkade Maos teori om tre världar på ett helt sjukt sätt. Hur kunde vi till exempel påstå att kuppen i Chile 1973 var ett slag mot supermakten Sovjet. Det är vi inom den av Myrdal bespottade vänstern som bär upp det motstånd mot Nato som finns idag, har aldrig sett en SD:are eller fascist i den rörelsen. I riksdagsdebatten om Nato och värdlandsavtalet var det Stig Henriksson från Vänsterpartiet som tog striden. Att liera sig med fascisterna i Nya tider eller högerpopulisterna i SD är helt bottenlöst!

  12. Knut Lindelöf skriver:

    Jan D!
    Jo, det fanns nog Sovjetkännare som såg de interna svagheterna, men att allt skulle rämna så fort var det ingen som förutsåg.

    Att man i t ex Gnistan skrev att Chilekuppen var “ett slag mot supermakten Sovjet” känner jag inte igen. Möjligen kan jag gå med på att man i efterhand tonade ner Chilekuppen bland maoisterna, kanske ett överslag, som säkert också grundade sig i andra motsättningar; de som kände varandra bäst (olika bokstavsgrupper) hatade varandra också mest. De varken förmådde eller ville enas, man sökte motsättningar med ljus och lykta.

    Men, det finns ingen anledning att klä oss i säck och aska. Vi gjorde så gott vi kunde och hade också rätt många gånger.

  13. Anders Persson skriver:

    Utan att vara medlem i SKP deltog jag aktivt i den “maoistiska” debatten om utrikespolitiken 1974-82. Jag hörde aldrig, aldrig någon som nedvärderade de chilenska socialisternas försök att på reformistisk väg skapa ett socialistiskt samhälle. De som gjorde det var kfml(r) och Andres Küng i hans skandalösa bok “Så socialism och skörda fascism”. Även ett “revisionistiskt” och “sovjetvänligt” Chile hade varit ett land i 3:e världen och passade in i “Tre Världar”-modellen. Detta gällde också Pinochets Chile.

    När kuppen var ett faktum (OBS! ingen amerikansk ockupation) förändrades det politiska läget. Chile var ännu ett av flera politiskt osympatiska länder i 3:e världen men som objektivt hade många intressen gemensamma med de “sympatiska” länderna.

    Sedan vill jag nog påminna Jan Guillou och andra sentida kritiker att kritiken mot Sovjetunionen var inte bara militär, utan också politisk. Jag skattar mig lyckligt t ex att ha kunnat närma mig marxismen utan sovjetryska glasögon.

  14. Mats Larsson skriver:

    “Jag tror inte att [Sovjet]unionen är i fara. Men det är inte otroligt att den kan komma i fara” (JM, Turkmenistan, 1966, sid. 69]. Mig veterligt den förste i skrift att ifrågasätta Sovjetunionens stabilitet.

    Men det är inte de myrdalska tidsberoende åsikterna saken gäller. De flesta på denna blogg, som jag uppfattar det (med undantag för Mats P), anser att Rysslands aggression i ukrainska Donbass antingen är icke existerande, existerande men försvarlig, eller ingår i något slags stort geopolitiskt spel där Ukraina, om jag förstår Myrdal rätt, måste vara beredd att offra sin självständighet för att rädda världsfreden. Jag har eller har haft flera unga ukrainska medarbetare som har vänner som stridit mot ryska soldater i Donbass.

    Jag frågar mig hur man i detta sammelsurium ska kunna hitta en förnuftig strategi. Mina kunniga och intelligenta ryska samarbetspartners skulle omedelbart avbryta allt samarbete med mig om jag torgförde vissa stolleåsikter om Donbass, MH17, osv.

  15. Björn Backengård skriver:

    Jan Danielsson!
    Det förekom galenskaper. På 80-talet förde inflytelserika personer inom så kallad vänster ut Natos syn på Sovjet, och detta var under ubåtarnas tid. Det troliga är att agenter – inom eller strax utanför den egna kretsen – hade lyckats lura dem.

    Så en annan sak, om Nato och SD, där man bör vara rättvis.

    SD gjorde ett underligt intryck i riksdagen inför värdlandsavtalet då de i olika omröstningar röstade både JA och NEJ. Men se följande inlägg av Björn Söder, två minuter.

    Mellanrum är understreck. (Om det blir problem så att visningen börjar redan vid starten av dessa fem timmar debatt, så använd att inlägget börjar vid tiden 2:55:00.)

    Så när det gäller Nato bör vi inte slänga ut SD. Det finns Nato-vänner där, men även andra, och partilinjen är mot Nato.

  16. Henrik Persson skriver:

    Både och. Jan Myrdal är i dåligt sällskap. Och världsläget har ändrat sig en hel del.

    Margareta Zetterström var ju tydligen en av dem som grundade FIB/K dessutom. Det hindrar ju inte att hon kan ha rätt i att Jan Myrdals uppseendeväckande okritiska charmoffensiv gentemot yttersta högern är väl värd att ifrågasätta.

    Uppenbart främlingsfientliga Nya Tider (läs här) verkar ju närmast ha börjat använda Jan Myrdal som en galjonsfigur, liksom därtill Karl-Olov Arnstberg.

    Var det verkligen det som var meningen?

    PS: Läs här om Margareta Zetterström.

  17. Bo Persson skriver:

    Det grundläggande är att MZ begreppsligt inte håller isär inrikespolitik och utrikespolitik.
    I inrikespolitiken har vi den ideologiska kampen, höger och vänster, klasskamp om man så vill. I det mellanstatliga umgänget har vi bara det tillåtna och det icke tillåtna. Om det otillåtna sedan marknadsförs i ideologiska termer, så lurar det kanske en och annan troskyldig stackare. Men det ändrar inte något i sak.

    Anmärkningsvärd är också MZ:s förkärlek för guilt by association. Typ: Om Nya Tider är överens med Jan Myrdal om att den så kallade Bernadottedoktrinen måste återupprättas, så är det något skumt med denna doktrin.

    Det låter kanske inte så allvarligt, men jag menar nog att om vi inte lyckas bemästra denna nya form av McCarthyism så blir det nog svårt att återupprätta Bernadottedoktrinen.

  18. Hans Andersson skriver:

    Jag delar Myrdals uppfattning om risken för ett rejält krig i Europa mellan USA och Ryssland. Ukraina och de baltiska staterna samt Polen får rollerna som legoknektar och USA kommer att delta med de relativt begränsade trupper som de för tillfället har i Europa. Antalet amerikanska soldater ligger precis på marginalen för acceptans hos den amerikanska folket för hur många liv befolkningen i landet kan acceptera att förlora. Därför förs kriget huvudsakligen av nämnda legosoldater med uppbackning av USA, som i Syrien. Nu med Natotrupper istället för militanta kurdiska eller jihaddistiska styrkor.

    Risken finns dessutom att amerikanarna öppnar en front och angriper från nordligaste delen av Norge med amerikanska styrkor som backar upp norska-NATO styrkor.

    Kan vi lita på att svensk militär inte blir en del av ett europeiskt storkrig? Tyvärr passar nog uppgiften utmärkt för den brittiska JET-styrkan.

    Ett förskräckligt scenario, men med troligt svenskt deltagande. Vad göra?

  19. Bo Persson skriver:

    Hans A!
    “Vad göra?” frågar du och själv svarade jag på den frågan i den kommentar på den här tråden, som föregick din kommentar.

    Svaret är alltså att vi måste återupprätta Bernadottedoktrinen. Det räcker inte med att vi inte är med i Nato, för det “utanförskapet” hindrade oss t ex inte från att vara med i det Nato-ledda ISAF-kriget i Afghanistan 2001-2015 och det hindrade oss t ex inte heller från att vara med i det Nato-ledda bombkriget mot Libyen 2011.

    Vad som behövs är ett återupprättande vår traditionella neutralitetsdoktrin. Alltså ambitionen att hålla oss utanför stormaktspolitiken. Det vill säga just Bernadottedoktrinen.

    Men det räcker inte heller med att t ex Jan Myrdal och Stefan Lindgren och Anders Björnsson är för ett sådant återupprättande. Det måste till en bred folkrörelse. Och jag vet att Anders Björnsson och de andra på alliansfriheten.se håller på och funderar på ett initiativ i det sammanhanget. Men än har de inte kommit till skott.

  20. Hans Andersson skriver:

    Bo P!
    Självklart stödjer jag ett återupprättande av Bernadottes perspektiv som ledstjärna i att organisera motståndet mot dess nu gällande motsats, anpassningen och följsamheten i förhållande till den amerikanska världsomspännande politiken.

    Hur är det med medvetenheten om neutralitet i fredstider och alliansfriheten i krigstider. I vårt LAND?

    Nu råder krigstider och den sittande regeringen med Löfven och utrikesminister Hultqvist har redan dragit in oss i ett snart kommande krig på amerikansk sida. Margot Wallström tiger och har ännu inte ratificerat FN-beslutet om förbud mot kärnvapen. James Mattias och amerikanska ambassadören i Stockholm medels öppet hot medförde att den svenska regeringen la sig platt.
    Men okej, dags att mobilisera och formalisera. Anders R ytterst lämplig person att dra igång de första stegen mot bildandet av en organisation eller annat upplägg. Men är han beredd att ta tag i det?

  21. Björn Nilsson skriver:

    Kommentar angående Chile: om kuppen var ett slag mot något förutom Chiles valmanskår så var det mot en numera bortglömd politisk riktning i Europa: Eurokommunismen (som väl närmast var socialdemokrater). Chile skulle ju visa att socialism kunde upprättas genom fredliga val utan att krossa den gamla statsapparaten inklusive krigsmakten, trots vad kinainspirerade marxist-leninister hävdade. Det visade sig att ml-arna hade rätt. Eurokommunisterna (och VPK) hade inga argument kvar än att skälla på Kinas utrikespolitik.

  22. Bo Persson skriver:

    Hans A!
    Du menar alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig? Och det är Anders B du tänker på?

  23. Hans Andersson skriver:

    Ett litet hjärnsläpp. Naturligtvis menar jag det. Anders B och alliansfriheten.se, kan den vara ett avstamp för att driva denna avstamp? Den är ju det redan,egentligen, men vad är nästa steg?

  24. Bo Persson skriver:

    På Clartébloggen där MZ publicerade sitt aktuella inlägg har det också gett upphov till en diskussion. Men MZ är tyst, så jag frågade varför hon inte går i svaromål. Var kanske hela artikeln bara ett beställningsjobb? Men så var det inte, svarade Daniel Cederqvist.

  25. Knut Lindelöf skriver:

    MZ ställer en väsentlig fråga på Clartébloggen i en kommentar.

    “Allvarligare är dock själva frågan om den svenska alliansfriheten. […] Men vad händer då om stödet för svensk alliansfrihet i den allmänna opinionen sammankopplas med diverse odemokratiska, främlingsfientliga, invandringsfientliga, islamofoba och antisemitiska rörelser och personer? Försvagar det eller stärker det opinionen mot svenskt Natomedlemskap?”

    Vore det så att människor i allmänhet blev Nato-positiva av att det i Nato-motståndet döljer sig “odemokratiska” krafter, skulle jag hålla med MZ. Men det funkar inte så – tror jag. Det är förmodligen snarare det omvända som gäller, att eftersom de som mest talar om “västerländsk demokrati” också är de värsta Nato-anhängarna, så förlorar demokratiskt valda politiker i legitimitet och därmed också den verkliga demokratin – folkstyret.

  26. Anders Persson skriver:

    Lenin skrev på sin tid en bok med namnet Radikalismen – kommunismens barnsjukdom. Jag har länge, sedan 1980, känt ett behov av en uppföljare: Moralismen – radikalismens barnsjukdom.

    På sätt och vis skulle det vara ett gott tecken om svenska folket visste så mycket om Moldavien, dess historia, folk och kultur, att det påverkade deras politiska ställningstaganden.

    Ty det är med Moldavien som med andra fjärran länder: ogillas de av bombliberalerna så utmålas de som omoraliska helveten på jorden, om däremot bombliberalerna finner att de behöver dem så tystnar hetsen och det börjar heta att de “utvecklas i demokratisk riktning” även om så hustruprygel är lagligt.

  27. Bo Persson skriver:

    Knut L!
    Det bästa beviset på att MZ har fel är FNL-rörelsen. Om vi där hade gått på MZ:s linje hade denna aldrig blivit den framgångsrika folkrörelse den blev, utan just bara en sekt.

    Minns hur det gick för dem som bröt sig ur FNL-rörelsen och bildade en egen, socialistisk Vietnamrörelse.

    Som alltid gäller det urgamla engelska talesättet “the proof of the pudding is in the eating”. Var MZ aldrig med i FNL-rörelsen?

  28. Bo Persson skriver:

    Margareta Zetterström och clartéisterna lika ideologiförgiftade? Debatten går vidare på Clartébloggen.

  29. Bo Persson skriver:

    Diskussionen på Clartébloggen fortsätter men för mig verkar det nu vara stopp. Raderna som följer har Daniel Cederqvist haft rejält med tid att fundera på, Men än har han inte släppt igenom dem.

    En fråga till Margareta Zetterström
    Som jag uppfattat det är vi överens om att vi dag behöver en politisk förening/organisation vars mål är återupprättandet av Bernadottedoktrinen. Alltså alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

    Men hur blir man då medlem i denna hypotetiska förening.

    Ja, enligt min uppfattning skall det räcka med att man är för detta återupprättande. Men om jag förstått dig rätt så räcker inte detta. Man måste också kvalificera sig ideologiskt.
    Och då är min fråga hur du tänkt dig att denna kvalificering skall gå till.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.