Efter andra världskriget utvecklades Sverige till en av världens mest framgångsrika industrinationer. Men sedan mitten av 1980-talet har en stor del av landets unika position som industrination gått förlorad. I boken Varför försvinner våra kronjuveler? Dikeskörningar i svensk industri (2114) av Lars Bern diskuteras detta. Bern har en bakgrund inom svensk industri. Han har varit VD, arbetat nära flera av landets namnkunniga företagsledare som Gyllenhammar och Barnevik, han har haft uppdrag som ordförande och styrelseledamot i en lång rad företag. Mitt intryck är att han skriver utan skygglappar, men utifrån sitt perspektiv som en företagsledare som värnar svenska industriintressen och ser företagandet i ett nationellt perspektiv och inte enbart utifrån aktieägarnas.
Mitt intresse för boken väcktes av sommarens medialarm om bristen på östrogenplåster mot klimakteriebesvär. Plåstren är en av de vanligaste behandlingarna för kvinnor i klimakteriet. Plåstren var slut och beräknades inte bli tillgängliga förrän i höst. Kvinnor vittnade om att det var ett rent helvete. Samtidigt var det någon som nämnde att det inte behövt vara så då det tidigare tillverkades östrogenplåster i Sverige!
Inledningsvis gör Lars Bern en intressant historisk genomgång av det som var styrkan i svensk industrihistoria. Han pekar på det unika samarbetet mellan de svenska statliga verks teknikupphandlingar och samarbetet mellan industrins ägare och pragmatiska politiker för uppbyggnaden av svensk industri.
Föga förvånande klagar han över hur skattesystemet med tiden kom att hämma och försvåra företagsverksamhet i Sverige. Han ondgör sig också över den allmänt försämrade kunskapsnivån i Sverige som försvårat för företagen att rekrytera kompetenta civilingenjörer. Sverige hade ett utbildningsväsen i världsklass, som levererade bland de bästa civilingenjörerna och naturvetarna i världen. Bern skriver att universiteten är en krisbransch i utförsbacke. Detta beror på det allmänna skolväsendets kollaps och tillströmningen av allt sämre förberedda studenter.
Jag är inte kapabel att bedöma hans kritik av skattesystemet. Kan bara reflektera över hans kritik att det förmodligen är omöjligt att förena företagens skatteintressen med samhällets behov av skatteintäkter för att utjämna sociala orättvisor.
En stor behållning med boken är hans beskrivning av varför Sverige förlorat flera av sina kronjuveler. Med ett stort antal exempel visar han att det i många fall berott på bristande kompetens och storhetsvansinne hos de direktörer som var satta att leda företagen. De kunde mycket väl ta över välskötta företag för att sedan köra dom i diket genom ogenomtänkta uppköp och fusioner, eller helt enkelt för att de inte hade den kompetens som krävdes för att utveckla företaget. På detta sätt försvann ASEA, Stora Kopparberg, Astra med flera företag till utländska ägare.
Han strör beröm över Marcus Wallenberg som företagsledare men är inte lika nådig med efterträdaren sonen Peter. Han hade inte förmågan och orken att sätta sig in i alla frågor utan det blev fritt fram för personer i kretsen omkring honom att driva egna agendor för makt och pengar. Inte heller är Lars Bern nådig med flera av de namnkunniga direktörer som vi sett framträda i media som företagsledare för ett stort antal av de företag som gått förlorade för Sverige.
En intressant del i boken är att Lars Bern visar att det är lätt för utländska företag att köpa upp viktiga svenska företag. Detta beror på att man enbart sett till aktieägarnas intressen vid utländska anbud på dessa företag. Därmed har Sverige som nation stått som förlorare. Han skriver att det inte är rimligt att bara en
intressent får bestämma när ägandet skiftar i stora viktiga företag. Styrelsen borde vara tvungen att lyssna på anställda, affärspartners, underleverantörer. Och inte minst på kommuner som ofta gjort egna stora investeringar som underlättat för företaget att utvecklas på olika sätt. Bern skriver att ”om man tänker efter inser man att det är orimligt, att det bara är aktieägarnas intressen som skall styra”. Han pekar på att i både Tyskland och USA vägs ett bredare perspektiv in när utländska intressen vill göra företagsförvärv i
respektive land.
Om Lars Berns synsätt fått råda i Sverige kan man tänka att vi kanske hade haft svenska läkemedelsföretag som tillverkat östrogenplåster.
Finns en massa inkörsportar till det här problemet. En är att industrin mot senare delen av 1900-talet övergick från att vara ingenjörs- till ekonomstyrd. Ingenjörerna fixade fram grejor, producerade hårdvara, ekonomerna siffror på Excelark. Vad som hände på verkstan var inte så intressant längre – den kunde man sälja, och i stället ägna sig åt ”kärnverksamheten”, vad nu den var. Så kallat ”aktieägarvärde” kanske? Eller jättebonusar till direktörerna?
De små ländernas ekonomier, som Sverige med sin tidvis framgångsrika industri, ligger illa till när globalisering och finansiering kommer i ledningen. Det blir inte en äkta globalisering (det finns väl inga globaliserade företag?) utan snarare jättar i ett fåtal stormakter, stater, som kan glufsa i sig de mindre ländernas godbitar. Imperialism alltså.
Svårt att uttala sig om vilken position Sverige borde ha. Helt klart var vår situation som ett av de få länderna som var intakta efter världskriget ohållbar. Grannarna kom ikapp och gick ibland förbi oss p g a att deras nyuppbyggda industri var modernare. Rehn-Meidner modellen fick forma vår politik och byggde bl a på lågproduktiva företag och industrier skulle tvingas att av den solidariska lönepolitiken, öka lönsamheten genom exempelvis strukturell anpassning, automatisering, robotisering. Lyckades inte företagen öka lönsamheten skulle de tvingas ut ur den svenska marknaden och försättas i konkurs vilket i sin tur frigjorde arbetskraft som i sin tur mobiliserades i högproduktiva företag. Allt detta bygger i grunden på ett kunskapssamhälle men inte vilken kunskap som helst, utan kunskap som ökar produktiviteten. Med sämre skolresultat och alltför många som studerat design av hemsidor är den ”rätta” kunskapsnivån hotad.
Men man kan inte vara säker på att just östrogenplåster är det som Sverige är bäst på att producera enligt Ricardos teori om komparativa fördelar. Men något måste vi nog vara bra på och helst något som skapar arbete och skatteintäkter till landet. Vi har varit relativt duktiga på produkter som Spotify mm men antalet arbetstillfällen och skatteintäkter dessa skapar gör ingen glad. Speciellt inte när ägaren skriver sig utomlands.
Jan F!
Här kommer ännu ett tråkigt besked mest för invånarna i Motala. Och även omskriven av Jules Verne.
117 SVT Text torsdag 12 sep 2024
INRIKES PUBLICERAD 12 SEPTEMBER
Anrikt verkstadsföretag i konkurs
Det anrika verkstadsföretaget Motala
Verkstad, som funnits i över 200 år,
har gått i konkurs, enligt Motala och
Vadstena Tidning. Cirka 150 anställda
berörs av tingsrättens beslut.
Konkursen beror på att koncernen inte
klarat av att betala en skatteskuld
som uppkom under pandemin.
Motala Verkstad grundades 1822 av
Baltzar von Platen i samband med att
Göta kanal grävdes. Man har tillverkat
bland annat ångmaskiner, fartyg och
broar, som Västerbron i Stockholm, och
är omnämnd i Jules Vernes ”En världs-
omsegling under havet” från 1870.
Inrikes 101 Utrikes 104 Innehåll 700