Bild: Alessio Romenzi/UNICEF
Jag skriver inte gärna om kriget i Syrien beroende på att jag inte följer skeendet tillräckligt noga. Hinner inte läsa utländsk press, vilket man måste om man ska få någon vettig bild av situationen. Svensk press bevakar nämligen frågan ur ett inhemskt grönköpingsperspektiv; mest al-Assadkritisk vinner. Johan Hakeius beskriver saken träffande i en krönika i Dagens Industri 2013-02-26.
Frågan om Syrien i Sverige tycks endast vara att en despotisk envåldshärskare – visserligen med stort folkligt stöd, sociala, marknadsekonomiska, sekulära och palestinavänliga ambitioner – påstår att han försvarar sitt folk, medan han skjuter skarpt på sina landsmän, som bara önskar frihet och demokrati. Där slutar resonemanget. Mer tycks man inte behöva fråga sig i svenska medier.
Trots att jag alltså inte följer skeendet via utländska kanaler tycker jag mig ändå kunna se ett mönster (Sanningen är ju det första offret i alla krig). Det finns ju så många frågor som en normalbegåvad svensk mediekonsument aldrig får ordentligt belyst via Rapport, Aktuellt, SvD, Dagens Nyheter och andra. Här några grundfrågor:
- Hur krokar Palestinafrågan in i Syrienkriget?
- Vilket förhållande har Syrien haft till USA och Israel sedan 1948?
- Hur betraktar USA Syrien ur ett strategiskt perspektiv?
- Vad spelar oljan för roll?
Några följdfrågor:
- Hur kommer det sig att USA tillåter att Saudiarabien och Qatar bekostar stora insatser av välbeväpnade så kallade jihadkrigare i Syrien?
- Hur kan det komma sig att USA bekämpar al Qaida i ett land, men stödjer liknande grupper i ett annat?
- Är det i själva verket USA:s krig som här förs via ombud?
- Är det kanske också så att al-Assad-regimen och Syriens Bath-parti stått i vägen för USA:s intressen i Mellanösterna så länge att det nu måste vara nog?
- Är det kanske till och med så att USA/Israel via Syriens upplösning lättare kan komma åt Iran och därigenom försvaga palestinierna?
- Varför erkänner inte någon i svensk press att syrisk polis och militär trots allt har rätt att försvara sitt land och sitt folk mot infiltrerande upprorsmän?
Jag nöjer mig med dessa. Nej förresten, en till måste ändå ställas:
- Hur kan det komma sig att USA m fl. stöder en brokig upprorsrörelse (i strid med FN och folkrätt) som inte kan vinna, utan bara kan förlänga lidandet och dödandet och skapa mer flyktingar genom sina planlösa härjningar?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Johan Hakelius, svenska medier, Syrien
Du slår huvudet på spiken. Tänk om någon kunde börja ifrågasätta! Men kan Pirate Bay få samtliga medier att tro på att de flyttat till Nordkorea utan att göra en enda faktakoll av vad som var ett påhitt, då ska man nog inte hoppas på att de ska klara av att ta reda på fakta om Syrien.
Lyssnar du inte på radio Knut? Alla dina frågor har behandlats i P1-programmen Konflikt, Gomorron världen och Studio 1, de senaste veckorna. Minns särskilt ett reportage om en pappa vars söner stred på varsin sida i konflikten och ett annat om hur Palestinafrågan (genom Hamas och Hizbollah) hänger ihop med Syrienkriget. Sedan är ju konflikten svårare än svårt att förhålla sig till. En mänsklig tragedi av gigantiska mått är det under alla omständigheter.
Christer!
Jag har hört brottstycken i radio, bl a i Konflikt, som är bra. Det är förstås en överdrift att säga att det inte finns något bra och efterforskande om Syrien i svenska medier. Men håller man sig informerad via TV-nyheter en gång om dagen och hör några vanliga nyhetssändningar på radion blir man desinformerad. Det formar den allmänna bilden – tyvärr inte programmet Konflikt.
Sanningen är första offret i krig! Helt rätt Knut! Tänk om alla med samvete förstod detta först, före sin egen personlig vinning. Vet man att sanningen är offer så får man söka efter den. Man får den inte gratis fr ensidiga medier. Forskare ska alltid vara kritiska och vända och vrida på info o fakta tills man kommer närmare verkligheten.
Själv beklagar att svenska journalister inte sökt sanningen på rätt sätt. De skriver i de stora nyhetskanalerna hur de olagligt följer rebellerna in i landet, som han den tyska journalisten. Varför inte knacka dörren när du vill komma in till ett hem, om du har goda avsikter? Jag funderar på hon hyenan som tillhör Amnesty och låtsas att hon skriver från Syrien medan hon umgås med terroristerna i gränsområden till Syrien. Skandal för mänskligheten, kriget mot Syrien. 🙁
Idag 8 mars skriver Aftonbladets ledarsida att världen vänder ryggen åt Syrien. Vad lever den människan som tycker så i för glaskupa? Flera stormakter med USA i spetsen skickar ju vapen m.m till dom s.k ”rebellerna”. Dom vänder inte ryggen till i alla fall.
Man bör nog läsa dom stora tidningarna, TV och radio för att se hur den offentliga lögnen fungerar och komplettera med t.ex Syriensolidaritet och Stefan Lindgrens bloggar 8 Dagar och Nyhetsbanken för att jämföra och ta ställning.
Tommy, jag har inte läst ledaren ifråga, men har jag fel om jag tror att Aftonbladet menar att det nu är dags för NATO att gripa in? Som de gjorde i Libyen för två år sedan. T.ex.
Det är ju så krigspropagandisterna brukar formulera sig. ”Vi får inte vända världen ryggen.”
Det skulle glädja mig om jag har fel. Men har jag det?
Här är en bra artikel i frågan.
Om USA prioriterat regimbyte i Syrien skulle de ha lagt i en högväxel för länge sedan. De vet att Assad är pålitlig såtillvida att han är mer intresserad av att kontrollera sitt folk än någonting annat.
Tack Kristoffer! Den hade jag missat. En artikel som går lite på djupet och visar på de enorma svårigheter Syrien står inför. En majoritet av folket hukar tydligen fortfarande i någon slags lojalitet mot regimen. Skräcken för vad som ska hända om regimen faller verkar ännu vara regimens bäste vän.
Kristoffer!
Kan det inte bara vara ett uttryck för att jätten är skakad. Efter två förlorade krig (Irak och Afghanistan) och ett (Libyen) som blivit en fristad för al-Qaida och associerade Salafist- och Jihadist-grupper. så ser man nu i Syrien tiden an. Allt är öppet. Inga vägar stängda. ”Assad ska bort” men ännu inte med amerikanska vapen. Åtminstone inte officiellt.
Äntligen en liberal värd namnet.
Han kunde ha spolat de inledande harangerna om Assad eftersom slutsatsen i debattartikeln är att det är honom och hans regim vi måste stödja. Intressant också att han inte nämner Ryssland, inte ens ger det en obligatorisk känga.