Min framlidna syster fyllde fyra samma år som andra världskriget bröt ut. Jag hörde henne aldrig tala om kriget, hur hon upplevde det som litet barn. Min likaså framlidne far, född 1903, gick vakt i Hemvärnets uniform. Minns inte detaljerna runt det. Vad som mer exakt vaktades. 

Men minns att jag som barn – långt efter krigsslutet – med fasa fantiserade om flygplan med hakkors målade på vingarna som hotfullt strök över mitt fredliga Sandviken. 

Genom att falla undan för Naziyskland, med sverigevännen Hermann Göring (”der Dicke” som han kallades i hemlandet) i en ledande position, förskonades vi från invasion. Vi har från och till fått våra gliringar om vår obefläckade ”neutralitet” av våra norska grannar. Med all rätt. 

Jag förstår mer än väl deras starka fosterlandskärlek. De bjöd ju ockupanterna aktivt motstånd. Stod upp, alla norska kvinnor och män sammanbindande, modigt för sin nation. Beredda att stupa för den. (Filmen Den 12:e mannen, 2017, tar oss till Norge och de modiga.)

Länge hade jag för mig att danskarna, detta småborgerlighetens ärkefolk som älskar att hygge sig, bara böjde sig under tyskarna, servilt tillhandahöll smör och fløde. Men det är inte riktigt sant. 

Längst ned i Sønderjylland tog man faktiskt till vapen 9 april 1940, det tappra men mot den tyska övermakten underlägsna motståndet krossades. (Skildrat i filmen Invasionen av Danmark, 2015.)

Sedan dröjde det innan motståndsrörelsen kom igång med sabotage av fabriker och järnvägar. (Se gärna filmen Hvidstengruppen från 2012. Även Flamman och citronen, 2008. Båda verklighetsbaserade.)

De danskar som var mer än samarbetsvilliga, tyskarna behjälpliga på olika sätt, utgör ett känsligt kapitel. Inte populärt beröra. I en av sina böcker, jag tror det var Kartritarna (1992) fick P O Enquists avslöjanden helgonglorian att trilla av kommunisten Aksel Larsen

På TV:n bilder varje dag från Ukraina med ryska drönare och människor som flyr hals över huvud ner i skyddsrum och tunnelbanestationer. Sönderbombade hus. Döda på marken. Svårt att se.

Att skicka mer vapen, för att tillfredsställa Biden, stoppar inte människors lidande. Förhandla, för guds skull! 

Och så alla dessa enögda, propagandan förmedlande, tyckare som paraderar i TV-rutan. Varför bjuds inte den kunnige Stefan Lindgren in som nyanserande röst? (Mannen bakom sajterna 8 dagar och Nyhetsbanken.)

Betraktas han, avfärdande, som Putinvän? Någon man inte behöver lyssna till? Han repar och stör den påbjudna versionen av vad som sker på andra sidan havet. Ännu mer varför. Bakgrunden till Rysslands invasion. 

Och det vill man, till skillnad från mig och några andra som värjer oss mot propagandan, inte höra.  

Han (krigshetsaren och Nato-vännen Patrik Oksanen går i taket blott man nämner hans namn) och Knut Lindelöf (som driver denna sajt), en annan tänkande nyanserare i offentligheten, drunknar i samtyckets retoriska terror. 

Och proxykriget, som det kallats, fortsätter in på det nya året. Med nytt lidande och nya döda. Jag anar inget slut på det. 

Föregående artikelTrafikstatistik mm för lindelof.nu 2022
Nästa artikelSasja Filipenkos roman Röda korset
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

10 KOMMENTARER

  1. Så antinazistiska var inte våra nordiska grannländer, möjligen med undantag för Norge. Det dog visst fler danskar i strider för Tyskland än mot Tyskland. Finland stod helt och fast på Hitlers sida och hoppades i det längsta på att kunna erövra delar av Ryssland och skapa ett Storfinland. Om Sverige då gått in i kriget, så hade det förmodligen varit på Tysklands sida. Finlands sak var ju vår, då som nu.

    Mycket tyder nu på att historien upprepar sig, att Finland än en gång går i krig mot Ryssland, denna gång under USA:s befäl. Petsamo vore väl oerhört värdefullt att återfå, nu när Nordostpassagen öppnas för sjötrafik i och med klimatförändringarna och Viborg med omnejd ses som finska områden.

  2. Jag minns 60-talet då det visades journalfilmer från andra världskriget på TV. I Wien och Paris möttes de tyska soldaterna av jublande borgare med blomsterkransar. Länge trodde jag att dessa filmer var redigerad nazistisk propaganda och undrade varför de visades. Så småningom lärde jag mig att det var sanningsenliga dokumentärer. Många borgare föredrog nazistiska ockupanter framför socialistiska landsmän. Vad den nazianstrukna svenska officerskåren skulle gjort om tyskarna gått in i Sverige kan vi bara spekulera om. Efter kriget, däremot, hade ju alla deltagit i motståndsrörelsen, ”la resistance”.

    Så till något annat. I dagarna borde vi ha uppmärksammat 50-årsminnet av julbombningarna över Hanoi. Mellan 18:e och 29:e december 1972 släppte USA 40.000 ton bomber, ungefär två Hiroshima-bomber, över Hanoi och Haiphong. Några tusen civila dödades. Men en massa B-52:or sköts ner, 16 enligt USA, 34 enligt Nordvietnam utan att USA uppnått någonting. Man kan förstås jämföra med julbombningarna över Ukraina. Men krigföringen har ”utvecklats” på ett halvsekel. Liksom hela världen.

  3. Lasse Ekstrand skriver att vi höll oss utanför kriget genom att falla undan för Hitler och Göring. Likaså att Norge gjorde tappert motstånd. Men Norge blev ockuperat och då måste man göra motstånd. Sveriges regering drev en i stort sett klok och riktig politik för att hålla Sverige utanför kriget. Däremot gjorde man inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten som var felaktiga vilket bl a Vilhelm Moberg bekämpade.

    Men de som idag tycker att Sverige var fegt och borde gått med i kriget har helt fel. Om Sverige gått med hade det i den situationen blivit på Hitlers sida, genom att delta på Finlands sida. Klokt nog valde regeringen, inklusive kung Gustav V, redan under vinterkriget stå utanför, även om man stödde med vapen och frivilliga. Detta la grunden för att Sverige sen inte gick med på Finlands sida i Operation Barbarossa. Dagens politiker borde lära av den tiden och stå utanför Nato.

  4. Jovisst fanns det svenska eftergifter och explicit stöd till Hitlers krigsmaskin (malmtågen, Engelbrecht-divisionen, permittent-transittågen mm).

    Men inte bara. På Kungliga Djurgården restes 1983 en minnessten med inskriptionen: Norges tack. Tacksamheten handlade bland annat om den mycket omfattande militärutbildning som Sverige ordnade för norska flyktingar (de s k polistrupperna). Det var legendaren Harry Söderman som ledde utbildningen. (Och Astrid Lindgren var hans sekreterare)
    Det fanns även ansatser till en Dansk brigad.

    P O Enquist skriver utförligt om Aksel Larsen i pjäsen Magisk cirkel.

    Vad beträffar Stefan Lindgren håller jag med till 100 procent.

  5. Om den ”kunnige Stefan Lindgren” skulle dyka upp i någon av utgåvorna som svenska public service står för, skulle jag genast tänka ”Va! Har Stefan bytt sida?” Det officiella Sverige är idag en notorisk stöttare av alla former av lögner om Ryssland. Bert Sundström och Bengt Norborg är knökfulla av okunskap och illvilja om Ryssland och vad som är ryskt; i vid bemärkelse. På TV dominerar de helt vad svenska folket får i sig från Ryssland och Ukraina idag.

    Skall man få en genomtänkt, spännande och upplysande stund som handlar om Ryssland inför år 2023, ja då skall man lyssna på senare delen av Alexander Mercouris dagsrapport från den 1:a januari. Han går där igenom Vladimir Putins nyårstal och sätter in det i ett historiskt perspektiv. En givande lektion.

    Jag måste också fråga dig Lasse E, om det är på allvar du ställer frågan ”Varför bjuds inte den kunnige Stefan Lindgren in som nyanserande röst?” Nog måste du veta att Sverige inte är en självständig stat med grundmurade demokratiska rättigheter? Att Sverige är en stat som noga slår vakt om de anglo-amerikanska uppfattningarna? Stefan Lindgren skulle inte ens få in en artikel i Proletären. Den tidningen är lika avog mot allt som på minsta vis kan förknippas med ’Putin’ som Patrik Oksanen. Läs i nummer 51-52 vad Anders Carlsson skrivit.

  6. Vad beträffar uppbackning till en blå/brun ideolog är den svansen, minst sagt inte av obetydlig längd även med betraktelse utifrån dagens måttstock.

    Nog borde detta stämma till en grundlig eftertanke när vi dessutom ser hur insteget av deras företrädare i våra beslutande församlingar ökat dramatiskt.

    Detta sker med starkt stöd av etablerade borgliga partier där Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) var dom som i kommunala beslutsorgan släppte in denna ideologi i värmen. Betänk också att SD (20 procent) är det största parti i nuvarande regeringsunderlag.

    Med tanke på orostider i form av ett pågående till synes ”stormaktskrig” ser framtiden dyster ut med tanke på tecken som också visar ett ökat vapentryck från båda krigförande parter.
    Samtidigt befinner sig världsekonomin under ett ytterst skakigt tillstånd som innebär att antalet människor i vardagen ser en krympande ekonomi, vilket medför inte sällan ökad fattigdom med dess förödande konsekvenser.

    Ett tillstånd där politiska ideologier – inte obekant, söker enkla lösningar på stora svårlösliga samhällsproblem. Till detta lånar jag några rader från en insände i dagens (2/1) Helsingborgs Dagblad som följer;

    ”Politiken i Helsingborg, som en spegling av den i riket, satsar på trygghet och övervakningskameror. Men var skapas grundtryggheten om inte i skolan och förskolan?”

  7. Bertil C!
    För att svara på din fråga om jag var allvarligt syftande. Jag menade inte att vara ironisk, även om det kanske kunde uppfattas så. Snarare känner jag uppgivenhet. Och ängslan inför vad som riskerar hända med Nato och Biden dragandes i trådarna: en ännu värre upptrappning av kriget. Vad gäller ”medlöperi” eller inte skriver jag om det i min kommande bok ”Infall”. Utifrån Géraldine Schwarz bok ”Medlöparna: En berättelse om Europas glömska”. Som av en tillfällighet upptäckte hon att farfadern varit aktiv i folkmordet. Han förnekade sin inblandning.

    Frågan om medlöperiets fenomenologi har alltid upptagit mig. Lätt att bli moraliserande och fördömande, jag försöker undvika detta, när jag inte kan säga hur jag skulle ha agerat under tysk ockupation. I Danmark vet jag att detta ämne, hur gemene man förhöll sig under besættelsen, är och förblir ett känsligt sådant.

  8. Mina föräldrar och deras generation i Finland av vanligt folk hyste en beundran för Sverige som kunde hålla sig utanför 2:a världskrigets fasor. Samtidigt var de förbannade på den finska politiska ledningen som inte kunde förhandla fram en uppgörelse med Sovjetunionen, under 1938–39 då de ville förstärka försvaret av Leningrad m fl områden inför det kommande anfallet från Tyskland.

  9. Tack för Filmtipset Leif Str!

    Här kommer en norsk variant.

    Del 1 av 6

    Finnmark mellom øst og vest
    En femtedel av Norges landareal ble i 1944-1945 omgjort til et ubeboelig ingenmannsland og over 50.000 mennesker ble med tvang ført bort fra sine hjem og ble flyktninger i eget land.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.