Varningsklockor!
iB-juristen Ingemar Folke skriver i en kommentar 17 november till min första artikel om fallet Gui Minhai:
”Det är fegt och skamligt att som sker på denna hemsida smutskasta den för fyra år sedan kidnappade och i Kina sedan dess frihetsberövade Gui Minhai. Tror verkligen någon…”
”Fegt och skamligt”… Upprördheten uppfattar jag som ett uttryck för att se FiB/K:s paroll om yttrandefriheten isolerat. Men FiB/K är också antiimperialististisk och här finns även en sådan aspekt. Parollerna hör ihop och vi kan inte tillämpa den ena på ett sådant sätt att de andra skyms eller helt åsidosätts. Jag ser det som att vi främst försvarar vår egen yttrande- och tryckfrihet i vår egen kulturkrets, eller nation/stat om man så vill. Lagstiftningen har ju gränser som överensstämmer med staternas.
Jag är ingen djupt grävande faktajägare och tror inte att endast korrekta fakta är det som ger ett entydigt svar på Gui Minhai-frågan. Med en någorlunda fast förankring i 50 års politisk med tillhörande kulturell bildningserfarenhet lyssnar jag av tonerna i de dominerande panflöjter som genljuder i den rådande politiska vinden. Just nu blåser det minst styv kuling från väst i vårt land. Jag förvånas av att så få verkar märka det. Kalla det gärna en klimatförändring som också bör motverkas.
Varningsklockor
USA:s största konkurrent idag om världsherravälde är som bekant Kina. I bjärt kontrast till USA konkurrerar Kina med fredliga medel och i linje med folkrätten. Kina kan faktiskt i dagsläget betraktas som en motvikt mot USA:s aggressioner runt om i världen. Detta trots alla fel och brister som staten (världsdelen) Kina också kan förknippas med, men som måste få hanteras av Kinas folk.
Så när Amanda Lind deklamerar sina ödesmättade ord vid utdelningen av Tucholskypriset… “Priset ges till hans [Gui Minhais] outtröttlig arbete för det fria ordet och till stöd för hans frigivning och rätt att återuppta sin publicistiska verksamhet”, då ringer varningsklockorna för fullt – för den som vill höra.
Med tanke på de motsägelsefulla beskrivningar om Gui Minhai som jag uppsnappat vore det minst sagt angeläget att nyansera bilden och skruva ner retoriken rejält. Om Svenska PEN gjort ett dåligt val, så måste detta kunna diskuteras, inte minst med tanke på Tucholskys minne.
Det förefaller helt uppenbart att västvindarna har blåst hårt inom Svenska PEN i år. Därför tillåter jag mig att förhålla mig skeptisk och föra en diskussion. Den som tror att man helt kan bortse från dessa starka vindar är med förlov sagt naiv.
Varför inte Julian Assange?
Man undrar också vilka kandidater som kom med i Svenska PEN:s nomineringsprocess? Svenska Akademiens val av Peter Handke mötte stark kritik över hela världen för att pristagaren gjort självständiga politiska ställningstaganden emot den rådande politiska vindriktning. Det skapar på sikt trovärdighet enligt min mening, men diskrediterar Akademien enligt medvindsklustrets mening.
Tucholskypriset bör rimligen gå till en författare som verkat emot en i samtiden stor krigshetsare, i likhet med hur Tucholsky verkade. Alltså, inte emot en makt vilken som helst, som råkar ha ett annan politiskt system än vårt. Sådana finns det gott om. Detta särskilt med tanke på det nya kalla krig som nu kontinuerligt eskalerar. Julian Assange hade varit den självklare mottagaren, en som i sanning fått utstå den mest förfärliga behandling av USA och deras lydiga medhjälpare. Men av skäl som vi alla kan gissa blev det inte han.
Svenska regeringens agerande
Ännu en viktig aspekt är det faktum att svenska regeringen genom kulturminister Amanda Lind faktiskt engagerat sig och entydigt markerat emot Kina. I nuvarande världspolitiska läge vore det enligt min och andras mening klokare att inte blanda sig i storkonflikten mellan USA och Kina och hålla på neutraliteten.
Ännu ett märkligt förhållande – förefaller det mig – är att, om man verkligen vill få den svenske medborgaren Gui Minhai utlämnad från Kina borde man kanske undvika offentlig konfrontation. Så har man resonerat i andra tidigare fall, inte minst när Johan och Martin satt fängslade i Etiopien. Eller var det så att debaclet på Sheraton var ett tecken på att man då plötsligt hade bytt linje i fallet Gui Minhai. Och i så fall, varför gjorde man det, och i vems intresse? Viktiga frågor kvarstår.
Viktiga frågor kvarstår (om den svenska och den kinesiska utrikespolitiken) det är alldeles riktigt, Knut!
Till dessa hör dock inte några påstått ”motsägelsefulla beskrivningar” om Gui Minhai. Vad jag sett förekommer enbart beljuganden med Torbjörn Wiklands förtal om att Gui skulle bestulit kinesiska studenter i Göteborg för över 20 år sedan som kronan på verket (framfört på FiB/Ks hemsida). Samt frågor om källor från oss med en nyktrare syn på vad som lämpar sig att framföra i vår tidnings digitala spalter.
Även om Julian Assange knappast bör beskrivas som en ”författare” håller jag med om att han hade varit en betydligt bättre mottagare av PEN-priset. Det innebär dock inte att jag hyllar den kinesiska imperialismen, vilket verkar vara huvudlinjen i den av Wikland och Lindelöf lanserade linjen i frågan. Det pågår en kamp om herraväldet i dagens värld och det anstår oss fibbare att utreda och klarlägga frågan mera än att trosvisst falla på knä för den uppåtgående solen!
Mycket bra kommentar. Men naturligtvis bör ambassadörens koleriska utfall kritiseras. Han lägger sig i interna svenska angelägenheter. Dessbättre brukar man från kinesiskt håll, till skillnad från hur vi i Väst beter oss, inte göra det. Ambassadören är en klant helt enkelt.
Kommentar: Du skriver ”Peter Handke mötte stark kritik över hela världen för att pristagaren gjort självständiga politiska ställningstaganden emot den rådande politiska vindriktning.” Hur jag än spanar in där jag brukar spana, hittar jag ingen ”stark kritik över hela världen”, bara i vindar som blåser från väst.
Jag kan tillägga att min främsta drivkraft inte har varit att ge Kina en hjälpande hand, Folkrepubliken klarar sig nog bra utan mig. Nej, jag har känt mig förolämpad av svenska MSM som tror att landets undersåtar kan bringas tro på vilken enkel hopkokad soppa som helst.
Svenska MSM tror att svenskar bara anlitar och tror på svenska MSM. Det som gör att man känner sig intellektuellt friare redan genom att se på CNN, BBC World och Sky är att dessa utgår från att tittarna har alternativa informationskällor – och rättar sina presentationer efter det.
Det gör att man, som jag, klarar sig bra utan Sputnik News, Russia Today och andra ”farliga” kanaler. Det räcker med att noga följa västerländska, icke-svenska MSM – och kunna läsa mellan raderna.
Dennis Zachrisson!
Ange exakt var Kina skulle bedriva någon imperialism!
Tack för berömmet, Bertil! Du har dock missat min tidigare kritik av ambassadören, där jag i något inlägg beskriver honom som ”utvisningsberättigad”. Detta därför att han lägger sig i svensk politik och beskyller en svensk medborgare som ”criminal” utan att med ett enda ord tala om vilka nya anklagelser/åtal det rör sig om. Samtliga tidigare bevisade brott har Gui Minhai dömts och avtjänat sitt straff för.
Från lika säkra källor som Wikland, trots åtskilliga uppmaningar, vägrar uppge finns nu belagt att det sedan snart 50 år, FiB/K:s start oavsett vad pappersupplagan ljuger om, rått förbud att kritisera Folkrepubliken Kina i tidningen och föreningen. Detta torde i stor utsträckning förklara det inledande anslaget i den här diskussionen.
Märkligt resonemang som tycks utgå ifrån att stater har rättigheter. Utgångspunkten för mänskliga rättigheter är givetvis individen. Då saknar territorialgränser och ideologi betydelse.
Sven-Erik H!
Sverige beskrevs någon gång på 1970-talet som en liten, men hungrig, imperialistisk stat. Ungefär på det sättet skulle man väl även kunna beskriva Kina, bortsett från att Kina faktiskt är något större (förmodligen även hungrigare) än Sverige!
Och även om imperialismen av bokstavstrogna brukar beskrivas som kapitalismens högsta stadium har Kina snabbt marscherat dit efter att Mao avtackades och Deng Xiaoping fick ansvaret att leda landets politiska (och ekonomiska) utveckling. Alltså pågår nu en världsomspännande kamp om herraväldet mellan tidigare fixstjärnan USA (som fortsatt har titeln som världspolis) och det nya Kina (som redan passerat USA i ekonomiskt produktionsvärde).
Jag vet inte om världen skulle bli bättre med Kina som mäktigaste stat. Men att klyva hår om exakt VAR Kina ”bedriver imperialism” när allting i världen blivit globalt är, enligt min mening, en föga meningsfull sysselsättning. I närmiljön givetvis, i Afrika, Latinamerika och på många andra ställen.
Bra sorts avvägningar här. Utan tvekan är det så att Julian Assange borde haft Tucholskypriset.
Och samma ryggradslösa trend har öst kritik över den självständige Peter Handke som är väl värd nobelpriset.
Låt mig först säga att Gunnar Thorell i sin korta kommentar fångar det väsentliga i denna diskussion. Gui Minhai är ett stickspår, en avledningsmanöver och ett skändande av Kurt Tucholskys minne.
Därefter till Dennis Zackrisson, du upprepar det illvilliga påståendet ”att det sedan snart 50 år, FiB/K:s start oavsett vad pappersupplagan ljuger om, rått förbud att kritisera Folkrepubliken Kina i tidningen och föreningen”. Se mitt svar till Kalle Gustavssons i kommentarerna efter Knuts förra artikel! Om också du bidrar till FiB/K:s stödfond, ska jag bidra med motsvarande belopp.
Någon rätt användning av ordet ”imperialism” finns ju inte men sedan 1960-talet har vi haft rörelser som sett sig som anti-imperialistiska och gått fram med paroller som USA ut ur Vietnam, Sovjet ut ur Afghanistan, USA ut ur Afghanistan och Sverige ut ur Afghanistan. Någon rörelse som kallar sig antiimperialistisk och gått fram med parollen Kina ut ur…. känner jag inte till.
Christer Lundgren synes mig ha missuppfattat vad det handlar om. Det finns exakt lika trovärdigt faktaunderlag till påståendet om FiB/Ks förbud av Kina-kritik som till Wiklands öppet uttalade lögn om Gui Minhais påstådda bedrägeri mot kinesiska studenter i Göteborg.
Hänvisningen till din kommentar i ett helt annat forum är patetisk. Ingenstans i dina påstådda ”källor” där ”kritiserar du bristen på yttrandefrihet i Kina”, vilket var exakt vad Kalle Gustavsson saknat i FiB/K i snart 50 år. Och sen försöka göra det här till en uppvisning av offervillighet för att du ska kunna fortsätta sprida propaganda för den kinesiska staten och partiledningen. Vad finns för glädje i det?
Nej den verkliga utmaningen vore om FiB/Ks redaktionskommitté bjöd in Kalle och mig för en öppen diskussion i pappersupplagans spalter kring yttrandefrihet i Kina. Det skulle säkert gynna yttrandefriheten i själva FiB/K! Och öka stödet för vår tidning och vår grundläggande paroll utan vilken de andra kan försvinna.
Dennis Z!
”… utan vilken de andra kan försvinna”. Just detta tror jag är en kärnpunkt. Jag har tidigare gärna kallat mig ”yttrandefrihetsfundamentalist”, men inser nu att det finns gränser även för det. Vår kamp för yttrandefrihet utgår från våra traditioner och vår historia i vårt land – inte i Kina eller Ryssland för den delen. Det här är en viktig diskussion som här kanske kan ta sin början. Jag håller alltså inte med dig om att vårt försvar för yttrandefriheten reducerar vår antiimperialistiska paroll och gör den irrelevant i detta fall. Sverige, USA och EU bör inte predika demokrati (yttrandefrihet) för Kina. Det skorrar alltför falskt i folkens i öron den del av världen som lider under bomber och förtryck av just dessa ”demokratipredikanter”. Det är att skända demokratibegreppet! Demokratisk imperialism funkar inte, lika dåligt som fredsbomber. Alltså, vi måste kunna besinna oss och kunna respektera att andra nationer och folk har annan syn på dessa ting. Jag slutar där för tillfället.
Knut L!
Utan att vara ”yttrandefrihetsfundamentalist” är det lätt att inse hur fundamental yttrandefriheten är. Hur ska det annars vara möjligt att överhuvudtaget driva opinion i antiimperialistiska frågor? Hur går det annars att framföra kritiska skådespel eller gisslande kabaréer och revyer? Här finns många historiska exempel på hur det kan gå om makthavarna får bestämma spelreglerna för vad vi får ta del av.
Därför är vår paroll om yttrandefriheten fundamental och dessutom imperativ i sitt uttryckliga krav på försvar av denna frihet, vilket skiljer ut den från våra två andra paroller i plattformen. Det innebär inte på något sätt att dessa skulle ”reduceras” som du skriver. Eller att parollerna i någon pervers mening skulle stå i strid med varandra. Det gör de bara för den som i förblindat försvar för det ena eller andra statsintresset kräver tystnad och rättning i leden. Ungefär som polisbevakningen av Karl Gerhards revyer under 2VK, vilket även direkt angrep folkets kultur!
För mig har det varit självklart sedan FiB/K:s bildande, att antiimperialism-parollen inskränker de två andra parollernas användningsområde. Alltså att de bara handlar om Sverige. Men det menar uppenbarligen inte Dennis Zackrisson. Hur skapas klarhet i den fråga?
Dennis Z!
Jämförelsen med Karl Gerhards revyer innebär att du jämställer Kina med Nazityskland. Objection!
Knut L!
Din senaste är en löjlig kommentar. Jag gör inga jämförelser mellan Nazityskland och Kina! Frågan rör makthavare som agerar efter statsintresse. Och även om Sveriges agerande under 2VK med sin ”försiktiga” politik gentemot Tyskland utfördes i bästa svenska statsintresse fick yttrandefriheten då sitta emellan.
Situationen med Kina är närmast den omvända. Det är således du själv som tar upp det här jämställandet, vilket snarare är en oförskämdhet mot Kina!
För övrigt bör vårt agerande som medborgare präglas av oberoende gentemot det ena eller andra statsintresset, d v s ingen underordning vare sig det gäller amerikanskt, svenskt eller kinesiskt, vilket möjligen är en nyhet för en del folk i vår närhet!
Bo Persson!
Jag anar att vi är helt oense på den här punkten. Men jag har för mig att du framfört i någon annan diskussion att du slutat betala medlemsavgiften i FiB/K. Innan vi för resonemanget vidare måste du därför klargöra hur det är på den punkten. Annars har du principiellt rätt att det bör skapas klarhet i den här frågan. Den enda vägen till det är ju en föreningsomfattande diskussion i föreningen FiB/K.
Dennis Z!
Ditt sista stycke om ”imperativ yttrandefrihet…” kl 13:14 är för mig obegripligt. Och jag undrar, kan du inte se de stora principiella skillnaderna på fallet Gui Minhai idag och fallet Karl Gerhard under 2VK, eller fallet Curt Tucholtsky för den delen? Fortsättning lär följa.
Knut L!
Yttrandefrihetsparollen är imperativ i och med att den ställer vår uppgift att agera till försvar för denna (och även tryckfriheten naturligtvis). Antiimperialismen och frågan om folkets kultur anger mera vår principiella hållning. Någon uttryckte detta mycket pregnant som skillnaden mellan ”kontaktsport” och ”akademiskt seminarium”. Det är våra egna kamp- och försvarsinsatser för yttrandefriheten som fäller avgörandet!
Givetvis ser jag dessa stora principiella skillnader och därför har jag heller inte gjort någon jämförelse mellan Kina och Nazityskland. Som du säkert förstår var det något helt annat jag exemplifierade.
Det är naturligtvis också OK att ifrågasätta Gui Minhai som PEN-pristagare. Däremot inte att göra det med lögner, skvaller och diverse tillmälen. Det blir ju inte debatten bättre av, snarare förstör det möjligheten till ett intressant meningsutbyte.
Senast det begav sig, var det fredspristagaren Liu Xiabo. Kina upprördes av att Norge gav detta pris till en kinesisk medborgare som uttalade sitt stöd för USA:s krig i Korea, Vietnam, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien. Som grädde på moset ansåg Liu Xiabo att Kina var i behov av två hundra år av västerländsk kolonialisering.
Svenska PEN har gett ett pris till Gui Minhai för sin förläggarverksamhet i Hong Kong. Kulturministern ger verksamheten sitt stöd i yttrandefrihetens namn. Jag tvekar inte en sekund över att den typen av förlag, med bokproduktion för den kinesiska marknaden, har kopplingar till västerländska säkerhetstjänster. Jag var ofta i Hong Kong under 1980-talet och blev snabbt medveten om dess roll som imperialistisk frontstat mot Folkrepubliken. Kina tycker inte om folk som bedriver sådan verksamhet och de plockade inte hem honom från Thailand för vad som helst.
Om svenska PENs hyckleri, har ju Jan Myrdal förtjänstfullt skrivit i sin senaste bok.