Varför lyckades Oktoberrevolutionen 1917?

RyskaRevolutionen-hel

Som “vänstersnajdare” på 70-talet var man ju noga inläst på ryska oktoberrevolutionen. Men en sak begrep jag aldrig: hur kunde denna relativt lilla grupp av bolsjeviker ta makten i det ofantligt stora område som sedan blev Sovjetunionen?

Att några hundra bolsjeviker kunde storma Vinterpalatset i Petrograd och störta den sittande regeringen var ju inte svårt att greppa. Men resten? Det gällde ju inte bara att administrera detta stora rike utan också i några år militärt slå tillbaka olika in- och utrikes försök att störta den revolutionära regimen. Även om bolsjevikerna hade haft mobiler och Internet hade det varit svårt. Så hur kunde dom?

En bok som jag nyligen snubblade över och inköpte, verkade ge svaret. Det är den brittiske historikern Robert Service Ryska revolutionen (Historiska Media, med förord av Kristian Gerner). Services slutsatser verkade så övertygande och tilltalade mig så mycket att jag, innan vågade tro på dem, forskade lite i vem han är.

Orädd historiker
När man går in på nätet finner man att den mesta uppmärksamheten kring Robert Service är centrerade kring hans biografi över Leon Trotsky från 2009. I den driver Service bland annat tesen att västvärlden idoliserat Trotsky och ger argument för att hade Trotsky blivit ledare för Sovjetunionen i stället för Stalin så hade det inte blivit något bättre. Detta råkar nu sammanfalla med min egen, lite ytligt, grundade uppfattning (bland annat efter erfarenheter av svenska “trotskister”).

Så Service kan ha rätt eller fel, men det är tydligen en kille som inte är rädd för att sticka ut hakan. En historiker i min smak.

Nå, vad säger han nu om ryska revolutionen?

Lenins och partiets roll
Service påpekar att hur mycket vänster- och högerskribenter än varit oense om orsakerna till oktoberrevolutionen så har de varit “rörande överens” om Lenins roll. Utan honom hade det inte blivit någon revolution: “Kampen för ett revolutionärt Ryssland fördes mellan en politisk elit och de andra radikalerna: mellan bolsjevikpartiet och de andra socialisterna … Lenin dominerade partiet och partiet dominerade massorna. Så brukar det heta i alla böcker.

Service vill inte lyfta ut Lenin och bolsjevikpartiet, utan snarare ge dem rimligare proportioner. Massorna var, enligt Service, inga viljelösa offer för den politiska eliten. Bolsjevikpartiet tillhandahöll bara de politiska paroller som närmast anslöt sig till arbetarnas, soldaternas, matrosernas och böndernas krav. “Det leninistiska maktövertagandet var alltså en enkel uppgift – massorna hade redan svarat för förarbetet.”

Historia “underifrån”
Service grundar sig här på historisk forskning de senaste tre decennierna, vad han kallar “historia underifrån” och “social historia”. Det lär ha börjat på 70-talet och är i den bredare historien mest förknippad med namnet Emmanuel Le Roy Ladurie och hans bok om den medeltida franska byn Montaillou (1975).

Enligt Service (född 1947) var det vid den här tiden unga historiker som började fråga sig om det också i modern historia var tillräckligt att inrikta sig på statsledningens politik när man skulle skaffa sig en bild av vad som hände på lägre nivåer och ute i samhället.

På det här stadiet vill jag själv dra ett strå till stacken. Mina första böcker om Österrike mellan Hitler och Mussolini och Vi är förrådda – Tjeckoslovakiejs undergång 1938 utgavs 1978 (Ordfront) men kom till 1976-78, alltså just den tiden Service hänvisar till. Trots att jag då inte hade någon aaaaaning om vad “unga historiker” i universiteten tänkte på, så innehöll dessa två böcker massor av bilder, fakta och stämningar från “de breda lagren”.

Folkets påverkan “uppåt”
Egentligen var det en tillfällighet att det blev så, ty det berodde mycket på att en av mina främsta källor vad den brittiske journalisten Eric Gedyes Fallna bastioner som innehöll levande ögonvittnesbeskrivningar av hur vanligt folk reagerade i Wien och Prag de ödesdigra dygnen. Men utan dessa skildringar, som jag kompletterade ur samtida tidningsreferat och memoarböcker, hade det inte blivit några böcker på Ordfront.

Men det som först framstått som en “extra krydda” till traditionella beskrivningar av Hitlers, Schussniggs, Beneš, Chamberlains och andras göranden och låtanden, visade sig snart rymma sin egen dynamik. Vad som saknats i 99% av tidigare skildringar av “Anschluss” och “Münchenöverenskommelsen” var just hur folkliga rörelser påverkade politikerna, påverkade “uppåt”. Detta gällde i synnerhet de dramatiska dagarna 20-28 september 1938 då en hel del av de tyska och brittiska storpolitiska manövrerna blir obegripliga om man endast ser dem genom konferenserna mellan Hitler och Chamberlain.

Finska gerillabönder
Jag tror att jag i olika presentationer vid den här tiden (FiB/K m fl) framhöll det “nya” i mitt grepp, omedveten om trenderna i utländska historikerkretsar. Den ryska truppstationeringen (12 000 man) i mellersta Sverige 1743-44 kan inte skildras utan en kartläggning, så gott det går att göra, av den folkliga stämningarna. Den ger en bra bakgrund till de beslut som togs på “högre ort”. Detta gäller än mer i boken om 1808 Gerillakriget i Finland där den folkliga motståndskampen, nästan totalt nertystad, höll på att vända krigets och historiens utgång. I Kuppen i Prag lyckades jag bara delvis fånga de folkliga tjeckiska stämningarna, men mycket mer än vad som brukas när den händelsen behandlas.

Slutsatser
Det är ju roligt att så här på sin ålders höst få veta att man för 30 år sedan arbetade i en progressiv akademisk tradition. Men viktigare är den slutsats jag drog redan då: den konventionella historieskrivningen, bland annat om storpolitiska händelser, skildrar “massorna som viljelösa offer” (Service). Österrikarna och tjeckerna satt 1938 inte bara framför radioapparaterna nervöst väntande på vad “di Store” skulle besluta; de var ute på gatorna och demonstrerade. De finska (och finlandssvenska) bönderna i 1808 års Finland väntade inte alltid på att prästerskapet skulle meddela de senaste ukaserna från Åbo, de var ute och kämpade i skogarna för att värna den lilla frihet de hade.

Service bok om Ryska revolutionen ger genom detta “folkliga” angreppssätt helt nya dimensioner till en omstridd historisk händelse där man inte trodde att något nytt någonsin skulle komma fram.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  23 kommentarer for “Varför lyckades Oktoberrevolutionen 1917?

  1. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska
    2016-01-03 kl. 20:56

    Med förord av Kristian Gerner? Denne man har aldrig skrivit något positivt om varken Ryssland-Sovjetunionen eller Revolutionen 1917 – har han något
    positivt att komma med?

    Har han blivit omvänd på gamla-dar?

  2. 2016-01-03 kl. 22:30

    Fast jag har oftast frågat mig om revolutionen lyckades utifrån helt andra utgångspunkter (marxistiska om man så vill). Att det lyckades bolsjevikerna att gripa makten är ju uppenbart, och att det lyckades på grund av det förtryck och det missnöje som fanns i undertryckta grupper är ju uppenbart och stärks antagligen av skildringarna i boken. Det som däremot inte adresseras (antar jag) är att precis som i Kina de s k revolutionerna sker i ett historiskt skede då respektive land inte domineras av en arbetarklass utan snarare av lantarbetare, knappast har uppnått ett stadium som är i närheten av det Marx beskrev som “ett församhälleigande av produktionen”. I stället försöker alltså både Lenin och sedermera Mao att genomföra en socialistisk revolution i agrara samhällen. Dömt att misslyckas skulle man väl kunna säga hur vällovliga ansatserna än var. Dessutom gör de det i länder med mycket auktoritära strukturer, vilka de i stor utsträckning övertar, det som skulle blivit ett demokratiskt framsteg – prolertariatets diktatur (folkflertalets deltagande i det politiska livet) – blir istället bara diktatur eftersom folkflertalet består av outbildade lantarbetare.

  3. Anders Persson
    2016-01-03 kl. 22:34

    Kristian Gerner är inte bara en framstående slavist, utan hyser uppriktiga känslor av respekt och kärlek för de östeuropeiska folken. De som betvivlar detta kan läsa hans mycket engagerade artiklar om utvecklingen i det forna Sovjetunionen i årsböckerna ANNO:

    1992: “[De nya ryska ledarna] var beredda att låta det ryska folket betala priset i form av sociala kostnader … unga, utbildade storstadsbor, fick chans att skapa personlig förmögenhet genom att i marknadsekonomins namn sälja statens tillgångar … [ingen] vägleddes av någon ideologi eller ens brydde sig om folkets lidanden … Priserna på livsmedel ökade tjugofalt … befolkningen tvingades ta till sina sista slantar för att klara livets nödtorft. Många drevs ut på gatornas basar för att sälja sina ägodelar för matpengar … Gulaschbaronernas exklusiva konsumtionsmönster bidrar inte till att göra marknadsekonomin, kapitalismen, attraktiv för en befolkning, vars flertal fått det materiellt sämre och blivit socialt otryggare under den eftersovjetiska tiden.”

    1993: [I början av året avskaffade den nya ryska regimen] priskontrollen på många varor, genom vad dess utländska rådgivare vällustigt kallade chockterapi … den ekonomiska politiken saknade förankring i ryska värderingar och normer … Chockterapin blev ett stort misslyckande. Det växte inte fram någon medelklass av entreprenörer, bara ett skikt av spekulanter som sålde stöldgods men inte investerade i produktion … De mörka krafterna i Ryssland gavs fritt spelrum … Politikerna i Väst inbillade sig, att Ryssland var i färd med att bli en demokratisk rättsstat med marknadsekonomi … De blev offer för en synvilla av samma slag som den som drabbade socialister i väst som hyllade Stalins Sovjetunion.”

    Och så vidare. De erfarenheter det ryska folket gjorde under dessa svåra år förklarar mycket av stämningarna idag.

  4. 2016-01-03 kl. 23:12

    Lars T Lih är en annan historiker som gett en annan bild än den gängse. Han menar att bolsjevikerna var mycket mer lika de tyska socialdemokraterna än de senare vill låtsas om. SPD:s teoretiker Karl Kautsky var den store auktoriteten även för Lenin – ända till förräderiet vid utbrottet av första världskriget.

    Lenin utvecklade t ex aldrig någon egen partiteori, utan höll sig i princip till den tyska modellen, med modifikationer nödvändiga på grund av illegaliteten i tsarismens Ryssland.

    Här är en artikel av Lih.

    Jag tror det var Lih som i en annan artikel citerade en journalist som beskrev tillståndet i Ryssland en tid efter februarirevolutionen men före “kuppen” i oktober. Journalisten klagade över att de ociviliserade soldaterna och arbetarna i sovjeterna gjorde som de ville, och att de alltså i praktiken hade makten!

    Lenins insats var enligt den här bilden att formalisera ett rådande tillstånd av folkmakt – den egentliga revolutionen hade redan skett i februari. “Dubbelväldet” bestod inte i att makten delades mellan den provisoriska regeringen och sovjeterna. Utan i att folkmassorna frivilligt och i onödan tillät borgerskapet att fortsätta regera.

    Att bolsjevikerna vann inbördeskriget är väl inte så konstigt: bönderna hade “fått” sin jord och ville inte att tsarens generaler skulle lämna tillbaka den till feodalherrarna …

  5. Peo Österholm
    2016-01-03 kl. 23:25

    Förstår inte heller hur Kristian Gerner kommer in i bilden. Han har ju inte en bokstav till övers för oktoberrevolutionen. Kan Anders förklara?

  6. Ola Persson
    2016-01-03 kl. 23:28

    Ja, jag har undrat över samma fråga – hur gick det till i detta jätteland?. Får skaffa boken, men kanske du kunde referera lite mer i en ytterligare krönika.

  7. Agneta Norberg
    2016-01-04 kl. 14:40

    Ja, jag säjer likadant. Har den gamle russofoben Kristian Gerner omvänts?

  8. Anders Persson
    2016-01-04 kl. 19:23

    En annan sak som förvånat mig genom åren är att de flesta revolutioner som lett till “kommunistiska” eller “marxistiska” samhällen alls icke kommit sig av klassmotsättningar utan av förlorade krig.

    Tag den ryska revolutionen 1905, februari- och novemberrevolutionerna 1917: inte kom de sig av att klassmotsättningarna passerat någon kritisk “kokpunkt”. I alla tre fallen var den utlösande faktorn förlorade krig, mot Japan 1905, mot Tyskland 1917.

    Man kan lite tillspetsat säga att Kerenskij och socialistrevolutionärerna hade rätt i allt de gjorde 1917 (de hade åtminstone folkflertalet bakom sig långt in i 1918) men de ville fortsätta kriget. Lika tillspetsat kan man säga att Lenin och bolsjevikerna hade fel i allt de avsåg att göra och stöddes bara av en mindre del av folket, men de ville avsluta kriget.

    Men i den avgörande frågan, krigets fortsättande, hade Kerenskij och socialrevvolutionärerna fel, Lenin och bolsjevikerna rätt. Men detta var knappast någon “marxistisk” fråga.

    Betecknande är också att innan Lenin hoppade av tåget vid Finlandsstationen i april 1917 satt Stalin, Kamenev, Molotov och andra ledande bolsjeviker i St Petersburg och hade ingen aaaaaaning om vad de skulle göra, handlingsförlamade av marxistisk dogmatik. De fick också en vederbörlig utskällning av Lenin när han kom.

    Lenin verkar ha resonerat: “marxistiskt eller inte, här har vi en chans att få politiskt inflytande, till och med att få makten”.

    Liksom katolska kyrkan i alla tider agerat pragmatiskt och i efterhand lagt ner arbete på att visa att besluten legat i linje med Biblens ord, handlade Lenin maktpolitiskt och överlät åt sina efterkommande att motivera det i “marxistiska” termer.

  9. Mats Larsson
    2016-01-05 kl. 5:52

    Det kan tilläggas att Robert Service utöver biografin över Trotskij skrivit en i mina ögon utmärkt biografi över Lenin och en inte fullt lika bra biografi över Stalin (som dock är ett betydligt mer krävande ämne).

    Vid fredförhandlingarna 1918 i Brest (i nuvarande Vitryssland) med tyskarna var Lenin beredd på att gå med på mycket mot att bolsjevikerna kunde behålla makten. Områden som Peter den store och senare tsarer tillfört det ryska imperiet gick förlorade.

    Den ryska storfilmen “Amiral” (från 2008) ger en bra bild av hur man numera, under Putin-eran, ser på 1917 och inbördeskriget. Huvudpersonen är amiral Alexandr Koltjak, den kanske viktigaste ledaren för den vita sidan i inbördeskriget. Han arkebuserades av bolsjevikerna i Irkutsk 1920. Hans namn kunde givetvis inte nämnas under sovjettiden, men i “Amiral” ges han huvudrollen i en mycket påkostad och skickligt gjord film, som torde gå att hitta i Sverige på DVD.

    I övrigt håller jag med de stora dragen i det Anders P skriver och ställer mig helt oförstående till inställningen till Kristian Gerner, som en del kommentarer uttrycker.

  10. Ulla-Britt Niklasson, Göteborgska
    2016-01-05 kl. 7:51

    Kommunismen-socialismen eller Konservatismen-fascismen, det är den stora stridsfrågan.

    Fascismen har alltid stöd av de konservativa – det gamla skall bestå. Här kommenterar någon bönder och arbetare som outbildade! Varför var dom outbildade, för att de som alltid har makten inte ville släppa den ifrån sig! Tala istället om outbildade regenter och gamla kungahus – hur utbildade är dessa människor? Hur mycket intelligentia går inte till spillo genom detta fascistiska tänkande att inte ge människor utbildning?

    Varför talas det inte om kolonialismen? Vad är detta annat än fascism?

    Vilka människor stöder kolonialismen? – Fascister!

    Flyktingströmmarna idag är ingen naturkatastrof – de är skapade av konservatismen – högern som inte överlever utan sina besittningar. Outbildade gamla gubbar och en och annan kärring, som järnladyn – Annie Löfs (C) förebild! Ha ha, och sådana människor kallas välutbildade!

    Kolonialism och religion är världens största förtryckare av människor – det kan ingen förneka!

    Socialism i alla dess former är renheten själv. Tyvärr stoppas den i sin vagga. Jesus var den förste socialisten, han ville dela lika, därför mördades han!

    Hur mycket blod skall spillas innan outbildade bönder (som dom kallas här) tar makten – för makten ligger alltid hos de stora massorna, folket! Fascismen skall alltid bekämpas!

    Cameron i England kallar invandrarna för parasiter! Vem är parasit om inte just Engelsmännen – hur skulle dom klara sig utan sina kolonier? I århundraden har de genom kolonialism mördat och förtryckt folk över hela världen och sedan har dom mage att säga att de förtryckta är parasiter? Och folken kallas outbildade bönder! Varför finns inga skolor sjukhus i dessa av fascismen styrda länder?

    Hur släpps fascisterna in i länderna? Finns det inte som i västvärlden passkontroller? Vem har sett till att det fungerar fritt för fascister att komma in i landet! Dags för Sverige att utvisa alla fascister som kommer hit och ta emot alla de som behöver en fristad och bygga upp länder de lämnat för att sedan återvända när ett socialistiskt styre är på plats. Är det någon som inte tycker det är bra för mänskligheten? Carl Bildt möjligen. Var finns han idag? Kastar han fortfarande ner nallebjörnar över socialistiska länder?

    Vi lever i dårarnas Paradis!

  11. Anders Persson
    2016-01-05 kl. 11:06

    Vidareläsningar har fått mig att lite betvivla att Services och andra yngre rysslandsforskare var de första som “upptäckte” att ryska folket inte var några viljelösa “offer” för (eller “förmånstagare” av) de politiska händelserna. Jolo, Jan-Olof Olsson ger samma bild i sina 60-tals böcker om “Leningrad-St Petersburg” och “20:e århundradet 2 1911-20”.

    Jolo var en mycket kunnig historiker utan att tillhöra den akademiska världen, liberal, men inte anti-kommunist och som bekant näsa för god journalistisk. Dessa egenskaper satte honom i stånd att se samma sak i revolutionens Ryssland 1917 som akademikerna upptäckte först på 1970-talet och senare.

  12. Bo Persson
    2016-01-05 kl. 15:38

    Anders P!
    Jag håller med dig om kopplingen mellan “kommunistiska” revolutioner och krig. Men handlar det inte mer om vunna krig än om förlorade?

    Den största av dem alla, alltså den kinesiska, är t ex just kopplad till ett vunnet krig och det är också den vietnamesiska. Och när vi kallar de här revolutionerna kommunistiska så är det väl bara i den meningen att det var leninistiska partier som var den drivande kraften i dem. Och leninism i den meningen är ju inte alls oförenlig med kapitalism. Och det är ju leninisterna i dagens Kina ett bra exempel på.

  13. Anders Persson
    2016-01-05 kl. 18:29

    Bo P!
    Vad kineserna kallar sitt parti tar jag med knudsende ro.

    Vad jag ville säga var att i revolutioner spelar nationella krafter ofta starkare roll än de marxistiskt klassmässiga. Tre typer:

    1) Exemplet Ryssland 1905 och 1917. Utan nenderlagen mot Japan och Tyskland hade det inte blivit några revolutioner.

    2) Den kinesiska revolutionen hämtade sin styrka ur det framgångsrika nationella befrielsekriget emot Japan. Utan japanska angrepp 1931 och 1937 ingen kinesisk revolution.

    3) Kuba 1959 och Frankrike 1789: först en klassisk revolution av “dem där nere” mot “dem där uppe”. Men den verkliga intensiteten (Kuba slog in på en kommunistisk väg, Frankrike på en internt repressive politik) kom först när yttre makter (USA resp Habsburg) skulle “ställa till rätta” och sökte ingripa militärt. Den beryktade “terrorn” i Frankrike 1792 kom efter att överklassen vädjat om utländsk intervention.

  14. Bo Persson
    2016-01-05 kl. 21:18

    Anders P!
    Framgick det inte av mitt tidigare inlägg att jag helt håller med dig om att den traditionella historieskrivningen kring såväl den ryska som den kinesiska revolutionen missar att leninisterna i båda fallen var de bästa patrioterna.

    Men samtidigt menar jag att man missar något om man inte ser att den leninistiska partistaten är en helt annan än än vår västerländska partistat. I den förstnämnda står partiet över staten medan det i den andra är staten som står över partierna.
    Och är det t ex inte därför som dagens Kina aldrig dras in i den årligen återkommande diskussionen i samband med att Myrdals Leninpris delas ut.

    Såväl de som är för priset som de som är mot det har svårt att acceptera det faktum att dagens kinesiska leninister är lika smarta kapitalister som de nyliberala amerikanska. Om inte ännu smartare.

  15. Knut Lindelöf
    2016-01-06 kl. 20:53

    Diskussion som förts om detta på facebook:

    Ingemar Härd: Frågan ställs som om bolsjevikerna opererade i ett vacum och så var det naturligtvis inte; det fanns ett svältande, krigstrött förtryckt folk som stod bakom revolutionärerna — den härskande klassen kunde inte längre fortsätta leva som den var van vid, och de förtryckta massorna vägrade göra det …

    Mats Lundström: Varför förlorade man det första fria valet till Duman? Och varför upplöste man Duman när man förlorade valet? Var fanns “massornas stöd” då?

    Clemens Lilliesköld: Vilket val syftar du på Mats Lundström? Den av tsaren upplösta duman bildade iofs en borgerlig regering men något nyval till duman blev väl aldrig? Menar du kanske arbetar- och soldadeputerades kongress? “Oktoberrevolutionen har av vissa, huvudsakligen antikommunistiska, källor kommit att presenteras som en statskupp. Det hänvisas ofta till att bolsjevikerna fick minoritet i valet till sovjeterna inför sammanträdet av arbetar- och soldatdeputerades första kongress (delegaterna omfattade 283 socialistrevolutionärer, 248 mensjeviker, 105 bolsjeviker och 73 partilösa). Dock ägde denna kongress rum i juni 1917, innan den tsartrogne generalen Kornilovs misslyckade kuppförsök i augusti.

    Kuppförsöket vände opinionen i Ryssland märkbart. I slutet av oktober sammanträdde återigen arbetar-, soldat- och bondesovjeternas nationella kongress, och dess politiska sammansättning var nu en annan än fyra månader tidigare; av 650 delegater kontrollerade högermensjevikerna och socialistrevolutionärerna tillsammans mindre än 100. Bolsjevikerna hade, å sin sida, absolut majoritet med omkring 390 delegater, till vilka vänstermensjevikerna och vänstersocialistrevolutionärerna anslöt sig. De resterande delegaterna lämnade kongressen och gick över till den kontrarevolutionära sidan.” (Wikipedia)

    Ulf Östman: Man kan inte jämföra valen till sovjeterna med de allmänna valen. Mats syftar säkert på valet 25 nov 1917 där bolsjevikerna fick 25% och SR 40%. Men vänstern i SR och de betydligt mindre mensjevikerna stödde bolsjevikerna, så nog hade bolsjevikerna massornas stöd.

    Mats Lundström: Som Ulla Östman påpekar var det val till den konstituerande församlingen (även kallad Duman) i november 1917 som bolsjevikerna förlorade. Även om de fick stöd av socialistrevolutionärer och mensjeviker fanns det – ur demokratisk synvinkel – inget skäl att upplösa den konstituerande församlingen. Bolsjevikerna hade själva krävt det val som man förlorade. Bolsjevikerna införde ett styre som knappas kan kallas demokratiskt. Detta har i synnerhet kritiserats av Rosa Luxemburg i sin skrift Oktoberrevolutionen från 1918 (även kallad Marxism eller Leninism?) där hon bl.a skriver följande “”Varje demokratisk institution har visserligen sina brister, vilket den väl delar med alla mänskliga institutioner. Det är bara det att det botemedel Trotskij och Lenin funnit – demokratins avskaffande över huvud – är ännu sämre än det onda det avser att bota: det täpper nämligen till den levande källa ur vilken ensamt alla medfödda brister i de sociala institutionerna kan korrigeras: de bredaste folkmassornas aktiva ohämmade, energiska politiska liv.” (se https://www.marxists.org/svenska/luxemburg/1918/rysk_rev.htm). Även om man kan hävda att bolsjevikerna kan sägas ha haft “massornas stöd”, varför avskaffade man de demokratiska institutioner som kunde bekräfta detta stöd framgent? Det enkla svaret är väl att man inte ville riskera förlora makten – även om “massorna” så ville.. “Massornas stöd” kan möjligen vara en bidragande orsak till oktoberrevolutionens framgång, men inte till bolsjevikernas fortsatta maktinnehav. En omfattande terror och repression är viktigare förklaringar till det. Det brutala kväsandet av Kronstadtmatrosernas uppror (m.m) bar syn för sägen. Stalinismen var (med Trotskijs benägna hjälp) i vardande …
    (Den ryska revolutionen Originalets titel: “Die russische Revolution”Publicerat: Ffg 1922 av Paul Levi. Översättning: Ture Nerman Digitalisering: Marxistiskt Forum Korrektur: Jonas Holmgren marxists.org | Av Rosa Luxemburg

    Clemens Lilliesköld: Upplösandet av duman kanske inte var så märklig med tanke på att de som inte stödde bolsjevikerna gick till det väpnade upproret mot det nya styret. Att man inte skapade något nytt demokratiskt organ,tex baserat på sovjeterna 1923 när inbördeskriget i huvudsak var över (inkl de utländska interventionerna) tror jag var ett misstag. Men som världsbanken konstaterade i sin årsrapport 1996 “Resultaten av det planekonomiska systemet var beaktnings värda. Det innefattade en ökad levnadsstandard, industrialisering, införandet av elementär skolutbildning, hälsovård, bostadsbyggande, jobb till hela befolkningen – alla dessa framsteg i motsats till den stora depressionen på 1930 talet. Inkomsterna var relativt lika fördelade i befolkningen och en omfattande, om än ineffektiv, välfärdsstat som garanterade varje människa tillgång till en grundläggande levnadsstandard.” Just den elementära skolbildningen kan man ju argumentera för som en nödvändig förutsättning för en reell demokrati (som inte bara bygger på av byhövdingar köpta röster t ex).

Kommentera