Det är lätt, ordet känns malplacerat, att bli en persona non grata i Sverige. Man måste ”bara” skilja ut sig från alla som löper åt samma håll.
En samtyckandets ylande flock. Det svartvita kalla krigets femtiotalspolitiker och agendasättande ideologiproducenter till murvlar, de flitiga nyttjarna av sociala medier.
Trump och hans vicepresident Vance’s mediebevakade behandling i Ovala rummet häromdagen av presidenten från Ukraina har framkallat en hjärnblödande upprördhet.
Den där Trump, vilken clown! Till och med ”rövhål” som skällsord har förekommit. De ilskna kan inte lägga band på och hejda sig, utan låter som den förkastliga.
Nu måste en ny ledare för den ”fria världen” utses! Samstämmigheten är stor. Vad som menas med denna fria värld är mig både obekant och främmande.
Och var finns denna ledare? Skulle det vara isdrottningen, EU-byråkratins högsta höns von der Leyen? Den nya förbundskanslern i Tyskland som likt en vindflöjel från en dag till nästa ändrar ståndpunkt i migrationsfrågan? Jag varken önskar eller ser någon ledare. Snarare betackar jag mig.
Och jag ser heller ingen avgränsad europeisk identitet som somliga pratar om och anser skall vårdas. Europa, med ländernas historiskt betingade diversifiering, är ett lapptäcke.
Jag håller med om att Trumps bryska, oförskämda uppträdande strider mot hur man diplomatiskt bör bete sig enligt konstens alla regler. Det internationella samtalet smutsas ned. Det är den mannen bäst i klassen på.
Men varför reste sig inte Zelenskyj helt sonika upp och gick? Varför satt han där som en slokörad liten skolpojke och lät sig förnedras på värsta vis av de båda mäktiga herrarna? De sista resterna av auktoritet som bortblåsta. Anade han, vagt, att detta tillknycklande kunde gagna honom?
Jag tror inte att den förnedringsrit som Trump och Vance ägnade sig åt var något spontant. En stundens ingivelse. Det var planerat. De vill ha bort Zelenskyj. Och kanske är det bara en tidsfråga.
Förlåt, men jag har svårt att bli så upprörd som alla andra som glömmer allt vad reflektion och tänkande heter. Det jag mest oroar mig för nu, när jag lyssnar på de blågula politikerna som sitter på skattemedel, är att det skall vräkas kompensatoriska pengar över Zelenskyj. Pengar som kunde användas inhemskt.
Man tycker synd om Zelenskyj. Patronizing heter det inom genusdiskursen. Kanske en typiskt svensk hållning.
Bara att fortsätta underhålla dödandet i ett fullkomligt onödigt krig.
Se där, nu gjorde jag mig till persona non grata i Konformistan!
Om man kollar hela segmentet – som svensk media ofta har redigerat bort – ser man ju att det är Zelenskyj själv som drar igång argumentationen när han lite småsurt sätt börjar ifrågasätta JD Vance´s uttalande att USA vill se diplomati mellan Ryssland, Ukraina och USA. Uppenbart triggade detta igång Zelensky, vilket kan ses här.
Zelenskyjs möte med Trump skulle ju inte heller handla om något annat än ”mineral deal” men Zelenskyj försökte få in mötet att bli något anti-Ryssland/anti-Putin möte. Zelensky brukar säkert få allt han pekar på när han är i rummet med EU:s ledare, men uppenbarligen är det inget Trump kommer ställa upp på och jag förstår honom 100 procent.
USA vill inte längre som främsta sponsor driva kriget vidare. Kanske har det blivit för dyrt i förhållande till vad de tror sig kunna uppnå; kanske har de redan nått tillräckligt långt? Europeisk konkurrenskraft har ju knappast stärkts av krigsbördan samt avskiljandet från ryska råvaror och rysk energi. Ska Europa nu därtill fullt ut bekosta kriget innebär det fortsatt rysk-europeisk utmattning och ökade exportinkomster för USA:s vapenindustri. Det verkar väl vara en hygglig ”deal” för Trump och USA?
För det Europa som ägnat stor energi åt att att underordna sig supermakten i väster är det naturligtvis förnedrande att nu stå med byxorna nerdragna. Självklart vill de nu visa beslutsamhet och dådkraft, men kraften lär inte räcka till, och det hela riskerar att sluta längst ner i utförsbacken innan eftertanken och förståndet hinner ikapp de nu hojtande stridspittarna (dåligt öknamn på Kallas och Baerbock, jag vet, men fantasin räckte inte längre än så).
Trump har förstått att USA:s roll som hegemon i världen är över. För att göra Amerika stort igen grupperar han om, skär ned onödiga kostnader hemma och borta för att stärka och bevara sin del av världsmakten som nu består av tre maktcentra. Han vet vilken som är hans huvudfiende. Han vill få slut på det onödiga kriget som Biden drivit, och som ytterst beror på krigsalliansen Natos expansion. Det är slut med den ”regelbaserade världsordningen” och världen förändras nu i snabb takt. Han ser vad Putin gör och tar intryck. Återindustrialisera USA. Gilla läget. Alla förstår att Ukraina inte kan vinna kriget mot Ryssland utom EU:s Ropeiska halvledare, som är bestörta och hallucinerar. Zelenskyj som försökt axla den huvudroll han fått av oligarkiet brast i sista akten i det drama där han satts att spela. Han var för kort i rocken och hade inte tillräckligt studerat sin motspelare, så man fick avbryta pjäsen. Det var ju inte enmansteater den här gången. Och han hade inte, visade det sig, huvudrollen… och det är ju varken komedi eller en romantisk pjäs han är satt att spela i.
Man måste ju vara bra korkad om man som Zelenskyj åker till Vita Huset för att tigga mer pengar (i utbyte mot mineraler) och inför Trump och hela världspressen kritiserar Trump och alla amerikanska presidenter mellan 2014 och 2022 för att ha svikit Ukraina.
I övrigt är det lite gulligt att se att alla från Nooshi till Jimmie är så rörande eniga. Men mindre gulligt är min känsla av att bakom påstådd total nationell enighet gömmer sig fascism. På det sättet är jag både liberal och marxist, motsättningar mellan olika klassintressen eller ideologier är det normala.