Jan Arvid Götesson, flerårig medarbetare på lindelof.nu, som är bosatt i Australien, men har rötter i Sverige och har varit i Sverige nu en tid. Han passade på att träffa Knut Lindelöf för ett samtal om värdet av att diskutera på ett civiliserat sätt och om svagheterna med sajten lindelof.nu.
Jan Arvid G och Knut L!
Nu har jag avlyssnat ert civiliserade samtal. Det klingar lite falskt när J A G påstår att han är i minoritet på lindelof.nu när dina åsikter kan framföras i dom flesta medier. En annan sak är hyllandet av samtalet som förs på lindelof.nu.
Jag upplever att det som är praktik ute i verkliga livet är att människor svarar på tilltal och inleder ett samtal. Det görs inte på lindelof.nu. Det finns andra minoriteter också. Jag tror på mobilisering underifrån genom folkbildning och i sin förlängning Folkrörelser.
Tror det var för 10 år sedan jag konstaterade att mycket av motståndet består i att konsumera t ex våra stora medier och sedan inta en motsatt uppfattning. Inlärda reflexer som inte rubbar hegemonin.
1972 startade Folket i Bild p g a tidskriftssituationen i Sverige. Det var en motståndshandling värd namnet. Mina hjältar som verkade på senare hälften av 1800-talet, alltså dom som inte nöjde sig med att kommentera det dåvarande samhället. Man bildade Arbetarrörelsen, Nykterhetsrörelsen, Frikyrkorörelsen m fl.
Numera ser jag inga tendenser att bilda breda folkliga motrörelser. Tror man som jag på bred bildning som grund för att bygga ett tryck underifrån då är man i minoritet. Makthavare har lärt sig läxan. All klokhet skall komma uppifrån och allt dåligt underifrån.
Att dom flesta har endast lindelof.nu att uttrycka sin mening tvivlar jag på. Har man skickat insändare till pressen eller RING P1?
Samhällsekonomi diskuteras alltför sällan här på lindelof.nu. Har man som jag 14.000 i pension så har man en hel del vardagliga problem att ta tag i.
Ni tog upp Kina och den information jag har idag är att i en snar framtid så måste Kina lösa några elementära problem. Vattenbrist, baslivsmedel för 1,5 miljarder. Det löses idag med projekt i Afrika. Om Afrika inte vill samarbeta med Kina då är en rimlig verkan att man beter sig imperialistiskt eller utökar samarbetet med BRICS-länderna.
Skillnaden mellan lindelof.nu och etablerade medier, är att man här, oftast, kan diskutera det mesta utan att bli censurerad.
För mig som läsare är det tillika intressant att ta del av andras ocensurerade åsikter.
Etablerade medier tillåter nästan aldrig diskussion. Där den tillåts, är den starkt censurerad.
Ja, det var en civiliserad diskussion mellan Knut L och Jan Arvid G. Dock, enligt min mening grävde ingen av Er tillräckligt djupt i sådant som att den nuvarande hegemonen USA blir allt bräckligare politiskt inrikes samtidigt som den håller ca 800 militära baser utanför sina gränser. Viket påminner om Imperium Romanas gradvisa sönderfall under 400-talet. Eller att många av de stater och dåvarande kolonier som skrev under Bandungdeklarationen 1955 nu har nått förmåga att på allvar sätta axeln (låt vara på olika sätt och med delvis olika orsaker) mot hegemonen, och sakta knuffa den tillbaka. Vad som kan komma efter hegemonens grdvisa sönderfall är svårt att veta, Atomvinter, fascism eller en säkerligen stapplande ny, men mer anständig världsordning? För så här kan vi inte ha det särskilt mycket längre. Annars förverkligas på allvar texten i Bob Dylans helt aktuella ”Hard Rain” från 1963. Men, tack till Er båda för ett trevande försök att ”vända och vrida på sakerna för att få dem ligga bättre till” (Lars Ahlin, Tåbb med manifestet). Försöker man inte blir ej mycket gjort…
Hans M G!
Att ”gräva djupt” när jag är med i en inspelning är av tidsskäl omöjligt, eftersom jag är som Povel Ramels figur ”Kommissarie Larsen med den stora mustaschen”: ”Han tänker mycket när han tänker, men han tänker för sakta”..
Ett Intressant möte att lyssna till mellan två livserfarna och samhällsengagerade individer, som kanske inte riktigt nådde minsta gemensamma nämnare, utan samtalet om skilda ämnen fortsätter, förmodligen att engagera dom båda framöver i god anda.
Vad som kommer efter USA:s och Europas totala dominans under sin korta – i historisk mening – koloniala hegemoni att styra utvecklingen på jorden, står skrivet i stjärnorna.
I det svaret ligger också den, i demokratisk mening mycket svårkontrollerade AI-tekniken. Till detta finns förmodligen en ännu allvarligare fara, av människan själv orsakad, nämligen klimathotet.
Två oerhört allvarliga och svårbemästrade frågor som har olika ansikten. Det första är en fråga om den enskildes inflytande som delaktig i samhällsutvecklingen, sammanflätad med avindustrialiseringen. Den andra – klimatet – som är en ödesfråga för vår civilisation, att hantera ur ett mänskligt rättviseperspektiv och där i detta tillkommer också ett allvarligt krigshot att beakta.
Men som dom båda under samtalet framhöll är ordets möjligheter den bästa vägledningen i ett humant perspektiv för framtiden, när skilda intressen skall samverka.
Detta i en värld med kulturella olikheter, som kommer allt närmre oss alla och då angeläget att dessa utgår från ömsesidig hänsyn till varandras olikheter av skilda slag. Att överbrygga sådana kulturella skillnader med en påtvingad uppfostringsmetod eller genom vapens förödelse, enligt traditionellt västerländskt mönster, blir en hopplös uppgift om strävan är att utveckla världsordningens positiva möjligheter.
I detta sammantaget finns den alltid närvarande existentiella frågan om livets värde och mening där en trosuppfattning regelmässigt ingår, nedärvd sedan ett otal generationer tillbaka. Ett ämne som alltid är närvarande i alla kulturer när det gäller moralfrågor och förhållningssätt med en målsättning av samverkande med goda resultat.
Och då kan ett intressant och respektfullt samtalsutbyte mellan två enskilda individer – som exempel – vara ett viktigt utgångsläge för att förstå varandras bevekelsegrunder.
För övrigt är vi alla, som på denna jorden vandra, mycket lika varandra. Som jämförelse, Jesu bergspredikan eller Buddismens vishetslära ligger båda tätt intill människans tankar och funderingar kring livets värde och eventuella mening. Svårare än så borde det egentligen inte vara.
Samtalet ovan är blott en del av ett längre samtal, med vilket jag prövade värdens tålamod och älskvärdhet i Uppsala. Stora delar av samtalet skedde före och efter inspelningen.
Jag besökte Uppsala med denna fråga i huvudet: ”Det är nästan omöjligt att få svar i ett skriftligt meningsutbyte med Knut L, när jag har något påvisbart faktum att framhålla, alltså något som inte handlar om skilda uppfattningar och grundsyn. Är det också nästan omöjligt att diskutera fakta med Knut L, när man befinner sig i samma rum som honom?”
Svaret visade sig vara JA. Men samtalet fortsätter av två skäl: dels ordet ”nästan”, dels att det är en medborgerlig plikt att bidraga till yttrandefrihetens viktigaste materiella förverkligande: publikationer och medieprodukter med läse- och lyssnarkretsar.
Förvisso är det förtjänstfullt att personer med olika uppfattningar lugnt och sansat kan resonera med varandra. Men man kom egentligen inte in på vad som är mest väsentligt för sajten lindelof.nu och det som formulerades i sista frågan i rubriken:
”Vad är våra svagheter?”
Därför tar jag den frågan som utgångspunkt till min kommentar.
När man har synpunkter på, kritiserar, en organisation och/eller publikation/sajter som har en begränsad politisk plattform finns det två förhållningssätt.
1. Hur relevant är den begränsade politiska plattformen i ett bredare perspektiv?
2. Är den begränsade plattformen tydlig till sin utformning och hur tillämpas den?
Såvitt jag förstår är den politiska plattformen för lindelof.nu identisk med FiB/K:s och den lyder:
– Försvar för yttrande- och tryckfriheten
– För en folkets kultur
– Antiimperialism
Enligt min mening ligger denna plattform väl inom ramen för ett bredare politiskt synsätt och då med sina fördelar och begränsningar, som jag inte närmare tänker ta upp i detta sammanhang. Istället kommer fokus att ligga på den tredje parollen i den begränsade plattformen:
– Antiimperialism
Det är i frågan om ANTIIMPERIALISM som lindelof.nu har misslyckats. När redaktören och flertalet av skribenterna på lindelof.nu inte förmår att ställa upp bakom kravet ”Ryssland ut från Ukraina” och se att Ryska Federationen bedriver en imperialistisk politik mot Ukraina försvinner förtroendet för lindelof.nu. Detta förlorade förtroende medför att intresset för sajten lindelof.nu minskar hos en bredare publik. Därmed reduceras lindelof.nu till en intet förpliktande diskussionsklubb för en begränsad del av en övervintrad del av 68-vänstern.
Denna felsyn gällande antiimperialism, mer precist synen på imperialism, grundar sig i att man tror sig kunna se en huvudmotsättning i världsmåttstock och därmed en huvudfiende i världsmåttstock. Den huvudfiende är USA. Allt som försvagar huvudfienden är av godo. Eftersom Ryska Federations angrepp på Ukraina försvagar USA är detta angrepp av godo. När man anlägger detta synsätt ser man inte att det är nya STORMAKTER som växer fram och att en av dem, Ryska Federation, är beredd att med vapenmakt främja sina intressen utanför det egna landets gränser.
Det förekommer även ett vurmande för Stalin och ett rättfärdigande av Sovjetunionens politik på lindelof.nu och det bidrar inte heller till att stärka sajtens anseende.
Med hänvisning till ovanstående brister och den därmed avtagande trovärdigheten minskar betydelsen av lindelof.nu då det gäller försvaret av Sveriges oberoende och suveränitet och då avser jag motståndet mot Nato, DCA och inlemmandet av Sverige i USA:s intressesfär.
Varför då offra tid på att skriva kommentar på lindelof.nu då den saknar betydelse i ett bredare sammanhang? När man sätter sina tankar på pränt tvingas man till att vara eftertänksam och noggrann. Dessutom när jag – kanske naivt – den fromma förhoppningen att min kommentarer skall leda till eftertanke.
Å ena sidan Jan Arvid G och Arne N och å andra sidan redaktören. Låt mig grunna lite på det (med redaktören i tredje person).
Arne N är bergfast i sin uppfattning att skiljelinjen är politisk (redaktören är politiskt vilsegången), alltså redaktören vägrar inse att Ryssland är imperialistiskt. Jan Arvid G är mera svävande i det politiska, men menar att redaktören är (nästan) omöjlig att diskutera med, för att denne vägrar ta till sig uppenbara fakta.
Men, hur är det med ”det politiska” och med vad som är ”sanning” (d v s uppenbara fakta)? Är dessa företeelser trots allt inte mer eller mindre flytande? Är det kanske därför som redaktören ibland kan uppfattas som en hal ål eller som tvålen i badkaret? Han förhåller sig numera ganska fri från alla sorters trosriktningar (religiösa och politiska), även i förhållande till vad som i officiella sammanhang framhålls som ”vetenskapliga sanningar”. Så har han blivit med åren.
Både Arne N och Jan Arvid G är övertygade om att de förstår varför lindelof.nu inte når fler läsare – fast av lite olika skäl. Redaktören är dock inte övertygad om att de har rätt om detta. Han tror huvudorsaken är mycket mer komplicerad faktiskt. Han tror att läsekretsen inskränker sig till endast 1.200 unika besökare och 10.658 artikelläsningar denna vecka på grund av att lindelof.nu är kraftigt marginaliserad av det svenska etablissemanget, där denna lilla webbplats betraktas som icke existerande, eller i bästa fall som något katten släpat in på äkta mattan. Motståndet är kompakt genom denna marginaliseringen, men även av techjättarnas algoritmer. Folk är rädda idag och vågar inte tro öppet på någonting, man knyter näven i fickan.
Arne N och Jan Arvid G är på så sätt föredömliga genom att uthärda trots avvikande uppfattningar i stora och viktiga frågor från redaktören.
Knut L!
Du skriver: ”Arne N är bergfast i sin uppfattning att skiljelinjen är politisk (redaktören är politiskt vilsegången), alltså redaktören vägrar inse att Ryssland är imperialistiskt.”
Till att börja med var det länge sedan jag var ”bergfast” övertygad om någonting. För cirka 30 år sedan sade jag att jag var 100 procent övertygad om hur en programkod fungerade. Det tog inte mer än 5 minuter förrän det visade sig att jag hade fel. Med andra ord. Man ändrar uppfattning över tid och det gäller, borde gälla, även politik.
Antingen skriver jag otydlig eller så läser du inte ordentligt vad jag skriver för jag har aldrig på lindelof.nu hävdat:
”att Ryssland är imperialistiskt”.
Jag använder inte termer som imperialistiskt eller imperialism eller uttrycket imperialistisk stat. Jag använder uttrycket IMPERIALISTISK POLITIK. Jag skriver: ”Ryska Federationen bedriver en IMPERIALISTISK POLITIK mot Ukraina”. (mina versaler)
IMPERIALISTISK POLITIK är konkreta handlingar som går att validera medan termer som imperialistiskt eller imperialism eller uttrycket imperialistisk stat kan ges vilket innehåll som helst eller som för det mesta användas som ett politiskt skällsord utan innehåll.
Det mest grundläggande i min förra kommentar är hur du ser på huvudmotsättningen i världen och den därav följande huvudfienden, vars försvagning måste stödjas/försvaras i alla lägen. Enligt min uppfattning är detta en feltolkning av Mao Zedongs essä Om motsättningar. Det är fel att tala om en huvudfiende i världsmåttstock. Detta ägnar du inte ett ord.
Arne N!
Jag funderar lite på din kritik av Lindelöf, som inte kan vänta sig ngn framgång för man ”inte förmår att ställa upp bakom kravet ’Ryssland ut från Ukraina’ och se att Ryska Federationen bedriver en imperialistisk politik mot Ukraina”
Jag skulle sägs tvärtom, på lindelof.nu granskas de officiella sanningarna om Rysslands invasion på ett kritiskt sätt som inbegriper historisk bakgrund, tidigare avtal, Natos utvidgning o s v på ett sätt som sätter invasionen i ett persektiv. Artikler på lindelof.nu hade verkligen varit meningslöst om det hade upprepat alla s k ”sanningar” som upprepas dagligen i all världens media. Dagens media bedriver krigsjournalistik d v s man skriver inte sanningen utan vad som tjänar varje lands krigsförberedelser. Och att ifrågasätta den officiella ”sanningen” kräver dessutom ett visst mod nu när det är lag på att vi inte får avslöja saker som skadar våra allierades intressen och anklagelserna om att vara Putinagenter haglar. Det är ett viktigt bidrag till yttrandefriheten. Det motsvarar vad skrifter som Trots Allt sysslade med före WWII, även den gången utan en masspublik. Det är ändå ett viktigt bidrag.
Avslutar med ett stycke från Britt Marie Mattssons Neutralitetens tid
”Pressnämndens uppdrag var övervakande och nämnden skulle granska hur tidningarna agerade under kriget. Här kommer ett av de kontroversiella inslagen in. Med Pressnämnden rörde det sig inte bara om att regeringen vakade och begränsade, i nämnden fanns flera av chefredaktörerna för stora svenska dagstidningar som på detta sätt var med om att sätta upp gränser inte bara för de egna publikationerna utan för pressen i stort. Här fanns bland andra Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dehlgren, Svenska Dagbladets Ivar Andersson, Arbetets Allan Vougt och Göteborgs-Postens Harry Hjörne. Chefredaktörernas dubbla roller som publicister på de egna tidningarna och som övervakare tillsammans med statsmakten – som tidningarna med hjälp av tryckfrihetsförordningen skulle stå fria från – var komplicerad.
Men chefredaktörerna tycks inte ha varit särskilt svårövertalade när de ombads att ta plats i Pressnämnden. Snarare var det ett sätt för dem att visa att de var ansvarsfulla publicister i en tid då det stod och vägde om också Sverige skulle ockuperas av Tyskland på samma sätt som grannländerna Danmark och Norge. Beslutet för chefredaktörerna gjordes också enklare av att Sverige regerades av samlingsregeringen.”
Arne N!
Du och jag har liknande uppfattningar om felen med lindelof.nu, men jag vill peka på en skillnad i din och min kritik. På lindelof.nu finns en majoritet, ”redaktören och flertalet av skribenterna”, som du skrev. Du pekar på deras oförmåga att fördöma ”imperialistisk politik” från alla stormakter. Majoriteten och vi kan inte komma till samma uppfattning om ”imperialistisk politik”. Majoritetens stöd för det nya östblockets imperialistiska politik bidrager till att hindra lindelof.nu:s tillväxt, det stämmer. Problemet är inte att majoriteten tycker så, utan att nya läsares förstahandsintryck är, att lindelof.nu bara har funktionen att stödja Ryssland.
Men sansade invändningar kan resas mot din kritik, vilket Sven A gjorde: ”på lindelof.nu granskas de officiella sanningarna”. God redigering skulle kunna hantera faktumet, att majoriteten inte fördömer imperialistisk politik från Ryska federationen och Folkrepubliken Kina.
Skillnaden mellan dig och mig är, att jag i stället betonar majoritetens ovilja till faktabaserad diskussion om delfrågor, som är mindre övergripande frågor än frågan om ”imperialistisk politik”. Låt mig taga exemplet Nord Stream. Sanningen om Nord Stream är en delfråga med faktabaserade framtida säkra svar. Ett oväntat svar på denna delfråga skulle inte ändra någons världsbild.
I den icke inspelade delen av diskussionen mellan Knut L och mig sade jag så här till Knut L: ”Om vi läser vad världens disputerade, akademiska expertis säger om smällarna på Nord Stream, säger de (så vitt jag har sett) att analyser tyder på att sprängladdningarna kan ha varit bärbara (tiotals kilogram, inte hundratals), och att energin från gasens utrusande ur ledningarna är en huvudorsak till smällarnas magnitud, och att seismiska data passar gasutrusningsmodellen, men inte bevisar att stora sprängmedelsmängder användes. Vetenskapens analyser är förenliga med Andromedahypotesen, att ukrainare sprängde Nord Stream.” (Den senaste uppgiften om energin från gasens utrusande har jag inte skrivit om på lindelof.nu tidigare, så jag länkar här.)
Ovanstående påstående grundas på den information som jag har funnit. Om någon påvisar andra relevanta studier, som kommit till andra slutsatser, modifierar jag min uppfattning. Just nu säger jag inte att någon slutledning om ansvarsfrågan är möjlig. Jag säger bara tre saker: 1) Hersh-Tunander-hypotesen om Förenta staternas inblandning har hög ursprungssannolikhet. 2) Seymour Hershs och Ola Tunanders brister (deras konspirationsteoretiska tänkande i olika frågor, deras osaklighet och virrighet) förminskar sannolikheten för hypotesen. 3) Många uppgifter och analyser ger icke försumbar sannolikhet åt den ursprungligen skenbarligen osannolika Andromeda-hypotesen, så att båda hypoteserna måste övervägas.
När Knut L åhör dessa tre återhållsamma punkter, slår hans hjärna om till Jehovas vittnen-mode. Detta är bara ett exempel på det allvarligaste felet hos redaktören och majoriteten av skribenterna: när fakta och logiska resonemang motsäger deras uppfattning, slår de över i osaklig och osammanhängande ovederhäftighet.
Problemet att nya läsare kan stötas bort av att skribenter inte skriver under på ”Ryssland ut ur Ukraina” skulle kunna hanteras genom att lindelof.nu tydligt och upprepat förklarade, att lindelof.nu vill låta minoritetsröster “granska de officiella sanningarna”. Knut L skulle nog kunna sträcka sig till att informera läsarna om syftet med publikationen, eftersom sådan information inte skulle motsäga hans världsbild.
Men problemet att majoriteten skriver en mängd saker, som är osakliga och tokiga i olika delfrågor, kan däremot inte hanteras redaktionellt med nuvarande redaktör; redaktören tycker inte att det är så allvarligt, att han och hans åsiktsfränder skriver osakligt om detaljer, dels för att han och majoriteten tror på många obevisade och osannolika saker, och dels för att lindelof.nu (enligt Knut L) i alla fall publicerar SANNINGEN om den stora huvudfrågan, som är det nära förestående slutet på väststaternas kolonialism och imperialism – ”USA-världen”.
Sven A!
Du skriver: ”Jag skulle säga tvärtom, på lindelof.nu granskas de officiella sanningarna om Rysslands invasion på ett kritiskt sätt som inbegriper historisk bakgrund”.
En del av de bärande balkarna i ”de officiella sanningarna”, som egentligen borde kallas den offentliga lögnen, är att Ryska Federationen militärt hotar övriga Europa och därför bidrar svenskt medlemskap i Nato och DCA till att Sveriges säkerhet stärks.
Förvissa har dessa delar av ”de officiella sanningarna om Rysslands invasion” granskats på ett kritiskt sätt. Detta är inte problemet. Problemet är att det sker en glidning från att förstå bakgrunden till den ryska invasion till att ha en förståelse för invasionen. På olika sätt hamnar man i en legitimering och ett försvar av den ryska invasionen. Detta minskar trovärdigheten när man påpekar att väsentliga delar av de ”de officiella sanningarna” är felaktiga. Det finns även delar av ”de officiella sanningarna” som är sanna och det gäller att Ryska Federation bröt mot folkrätten då Krim annekterades 2014, det ryska stödet till separatisterna i östra Ukraina och invasionen av Ukraina 2022. För en del av de som vill legitimera det ryska angreppet på Ukraina är folkrätten en nagel i ögat och därför förklaras att folkrätten saknar betydelse. Förminskningen av folkrättens betydelse sänker trovärdigheten av relevant kritik.
Det kanske största problemet är det saknas förmågan, viljan, att förstå att 1991 års svaga och söndertrasade Ryska Federation nu har omvandlats till stormakten Ryska Federationen med både vilja och förmåga att militärt angripa en grannstat och därmed på allvar ta upp kampen om inflygande med stormakten USA.
Som jag förstår hade Ukraina bombat Ukraina under 8 års tid innan Ryssland bestämde sig för att ingripa till skydd för människor som tvingats leva i källare bestulna på pensioner, el och mat och under hot om att deras språk skulle förbjudas. Skulle det vara fel att tala om denna verklighet i konflikten? Jag tackar lindelof.nu att vi medborgare får ta del av information som inte passar in i det dagliga nyhetsflödet. Ska man verkligen lita på uppgifter i media om vem som bombar vad och var i Dagens Ukraina? Jag gör det inte. Man måste också fråga sig vad Ukraina, efter segern, ska göra med människorna som bor på Krim och områden i öster?
USA:s hjälpsamhet i fallet Irak resulterade bland annat i en nyskriven Irakisk författning. Portalparagrafen inleds med ”Vi, Mesopotamiens folk” och i artikel 115 uttalas: ”Regional lag har företräde vid konflikt mellan andra befogenheter som delas mellan den federala regeringar och regionala regeringar” I artikel 121-2 anges: ”I händelse av motsägelse mellan regional och nationell lagstiftning avseende en fråga vid sidan av den federala regeringens exklusiva befogenheter, ska den regionala myndigheten ha rätt att ändra tillämpningen av den nationella lagstiftningen inom denna region.” I artikel 126-4 heter det: ”Författningens artiklar kan inte ändras om en sådan ändring innebär att en regions befogenheter utanför de federala myndigheternas exklusiva befogenheter avskaffas, såvida ej ändringens godkänts av den berörda regionens lagstiftande myndighet och av flertalet av dess medborgare i en allmän folkomröstning.”.
Varför kan inte USA hjälpa Ukraina att uppdatera sin befintliga författning till en ny som tar större hänsyn till regionernas önskemål?
Arne N skriver tydligt vad många har observerat: Ryssland är inte längre svagt och söndertrasat; har de facto kastat tärningen och med militära medel tagit upp ”kampen om inflytande med stormakten USA”. Invasionen av Ukraina är ett brott mot folkrätten, så vad gör vi? Ropar Ryssland ut ur Ukraina! Javisst, och sedan? Bistår med all makt och alla medel vi kan avvara för att säkra kravets uppfyllelse? Säkra en seger för USA och dess allierade, ännu ett kliv österut för Nato och kanske lite närmare uppbrytningen av den ryska federationen, alternativt längre från den nuvarande övermaktens fall?
Kriget i Ukraina är oönskat av de flesta, men naturligtvis av olika skäl. Väst ställde sina förhoppningar till kuppen 2014 och hade inte befolkningen i de östra regionerna satt sig till motvärn hade det möjligen gått vägen. Kanske går det ändå rätt väg för USA et consortes? Är det också bra för dig och mig?
Som ni förstår är min kunskap ringa och följaktligen är mina frågor många. Jag är därför glad att de marginella och otillåtna uppfattningarna har en plats på lindelof.nu.
Arne N!
Det är sant att det ibland sker en glidning från att förstå till att försvara. Jag märker själv hur jag p g a Ukrainakriget omvärderat USA:s agerande när det gäller t ex Kuba-krisen. Stater söker säkerhet i en osäker omgivning och har man styrkan att förhindra att det riktas kärnvapen mot sitt land på 14 mils avstånd så gör man det.
Nu hävdar ju en del att suveräniteten gör att man får göra vad man vill på sitt territorium. Det hävdade vi länge i Sverige, det var vår sak om vi ville placera ett kärnkraftverk några kilometer från Köpenhamns centrum. Danskarna höll inte med.
Jag tror att jag brottats med den frågan sedan 5-årsåldern då snorungarna på gården stod och viftade med näven 5 mm från min näsa och sa: ”luften är fri”. Är den det? Helt och hållet?
Sen har vi frågan om hot igen. Om världens mäktigaste krigsallians omringar ens territorium och förklarar ditt land som fienden nummer ett, riktar sina missiler mot dig som kan nå dina befolkningcentra på c:a 8 minuter och utplåna din befolkning och om du har anledning att misstänka att samma allians stöder terrorism på ditt eget territorium… Har du anledning att känna dig hotad då? Eller när samma krigsallians ledare hävdar att ditt lands politiska ledning måste avsättas eller att ditt land borde styckas upp i småländer, kan det betraktas som ett hot?
Vissa små svaga länder måste tyvärr acceptera det hotet men om man har styrkan att sätta ner foten?
Annars är jag överens om att det är förkastligt att glida över från att förstå till att försvara, men det är min personliga åsikt. Det innebär inte att jag har något emot att ta del av andra åsikter, speciellt inte som de är omöjliga att framföra i övriga samhället. Det får mig att pröva mina egna argument i ett samhällsklimat som annars bara tillåter enkla en gång för alla fastslagna teser som t ex: Ryssland ut ur Ukraina, Putin är den nya Hitler, Putin ljuger, fredsförhandlingar tjänar bara Putin, låt vapnen tala o s v, o s v.
Skall man göra sig populär så skall man givetvis ständigt upprepa ovanstående fraser och inlämma sig i den allmänna krigshysterin. Så har folken i olika länder agerat tidigare med katastrofalt resultat, ofta har kanske 10 procent av befolkningen fått betala med sina liv. Om det nu finns ett forum där det är tillåtet att pröva sina idéer när det gäller t ex folkrättens gränser borde vi inte välkomna det? Jag misstänker att även en och annan makthavare i smyg tittar in på lindelof.nu för att vädra ut den unkna luft som uppstår i ett samhälle där ingen debatt tillåts.
Arne N!
Du skriver ”Problemet är att det sker en glidning från att förstå bakgrunden till den ryska invasion till att ha en förståelse för invasionen. På olika sätt hamnar man i en legitimering och ett försvar av den ryska invasionen.”
Var hittar du den glidningen? Jag hittar den inte på den här sidan iallafall. Jag hittar däremot en tydlig tendens hos dig att strunta i alla fakta som utlöste invasionen och istället försöka slå i oss att Ryssland invaderade av imperialistiska bevekelsegrunder.
Mängden fakta som visar att Ryssland invaderade som ett svar på den hotbild som ständigt ökade med Natos militära expansion österut är överväldigande och snacket om Rysk imperialism faller således platt till marken. Det är inte att legitimera invasionen, utan ett enkelt konstaterande av fakta.
Sedan skriver du ”För en del av de som vill legitimera det ryska angreppet på Ukraina är folkrätten en nagel i ögat och därför förklaras att folkrätten saknar betydelse.”
Var hittar du dom? Jag hittar inte dom heller på den här sidan. Även dom, vilket väl är snudd på alla, som begriper orsakssammanhangen bakom invasionen verkar klara över att den var ett brott mot folkrätten. Ingen har heller vad jag har sett betraktat folkrätten som ”en nagel i ögat”.
Att folkrätten inte respekteras av någon av sidorna i Ukrainakonflikten är däremot uppenbart och att kräva att enbart den ena sidan skall respektera den, samtidigt som man belönar den andra, trots ännu fler flagranta brott mot folkrätten, blir extremt oseriöst.
Du hittar helt fräckt på en grupp människor som inte finns här bara för att ha något att kritisera. Det brukar kallas en halmgubbe på modernt språk och är normalt ett tecken på frånvaro av sakliga argument.
Jag har levt i illusionen att mina kommentarer skulle kunna bidra till att lindlof.nu skulle kunna utvecklas till något mer än en meningslös diskussinsklubb. Denna illusion har nu rämnat. Finner det nu meningslöst att bemöta felaktiga påståenden och att delta i fruktlösa diskussioner. Kan använda min tid bättre.
Arne N!
Visst är vi en slags diskussionsklubb, men inte meningslös i betydelsen värdelös/förkastlig. Att lindelof.nu skulle vara embryot till en ny folkrörelse som kan vända den politiska vindriktningen, det har jag inga illusioner om. Men kanske en liten rännil av förnuft i en oförnuftig tid.
Knut L!
lindelof.nu är inte en ”rännil av förnuft i en oförnuftig tid”. lindelof.nu är en mötesplats; en publikation, varest skribenter icke blir refuserade, för att deras åsikter är ovanliga och brännmärkta i offentligheten.
Det förnuftiga med lindelof.nu ligger i funktionen, men också i vissa högkvalitativa insatser med god faktaframställning och analys, till exempel Sven Anderssons texter i oktober. Generaliseringen, att lindelof.nu i stort sett visar upp ett skyltfönster av förnuft för informationssökande medborgare, stämmer inte.
Jan Arvid G!
Tycker du att jag ha påstått att lindelof.nu ”visar upp ett skyltfönster av förnuft för informationssökande medborgare”? Det har jag inte, utan endast att denna sajt är en ”rännil av förnuft i en oförnuftig tid”. Du som är så noga med stringensen? Det som skiljer oss åt mest av allt är vårt sätt att uttrycka oss. Du talar för det mesta om ”rätt” eller ”fel”; ”…stämmer inte” är typiskt. Jag är aldrig riktigt säker, utan lämnar ofta små öppningar för att det kanske kan vara på ett helt annat sätt. Denna skillnad gäller även mellan Arne N och mig. Vi får nog leva med denna dissonans oss emellan.
Knut L!
Jag tolkade dina ord ”rännil av förnuft i en oförnuftig tid” som att du menade att det mesta som publiceras i lindelof.nu är förnuftigt, och att en ny läsare finge det intrycket av några dagars läsande. Jag omskrev min tolkning med de orden, som du citerade.
Du skriver: ”Jag är aldrig riktigt säker”. Men det är du ju. Ofta. Skulle du kunna nämna några viktiga frågor bland dem, som diskuterats mest på lindelof.nu, där du inte är ”riktigt säker”?
På rak arm minns jag bara saker, där du inte är riktigt säker, där din osäkerhet är till fördel för Ryska federationen. Du är osäker på huruvida Ryska federationen mördade många människor i Butja. Du är osäker på, vem som låg bakom morden i Moskva 22 March 2024 på 145 människor. Kanske var det Ukraina?
Jan Arvid G!
Du instämmer nog och har säkert inget emot då jag här framför det obestridliga att en icke obetydlig del av det idag vanliga och självklara en gång var ovanligt och även brännmärkt.
Jan Arvid G!
”Jag är aldrig riktigt säker”, skrev jag. Det stämmer, men ganska säker är jag ofta i de stora frågor vi diskuterar här på lindelof.nu. Att Ola Tunander och Seymour Hersh omdömen inte är att lita på är du säker på. Du menar också att min trovärdighet skadas av att jag inte fördömer Ryssland på samma sätt som jag fördömer USA. Om Ryssland är imperialistiskt eller inte är en rent akademisk fråga, den blandar jag mig helst inte i. Men att USA och vi i Västvärlden står på fel sida i historien för närvarande är jag tämligen säker på. Nu kan man t o m mellan Michael Winiarskis rader i DN läsa att han är osäker på om det ska gå att hindra Ryssland från att vinna kriget. Framtiden är mycket osäker. Nästan vad som helst kan hända oss i Väst. Men sånt gillar du inte att diskutera.
Jan-Peter S och Knut L!
Era kommentarer är obegripliga för mig. Om ni inte har något emot det, ber jag om tillåtelse att inte försöka förstå, vad ni menar.
Jan Arvid G!
Det var så enkelt som så: jag framförde en plattityd och förhoppningen att du inte skulle invända.
Fann det här av en slump:
Mikael Nyberg i Flamman 2006:
”Det avgörande är svagheten i de krafter som underifrån utmanar den standardiserade sanningen. Jag talade för en tid sedan med en journalist från Pakistan, bosatt i Sverige. Den svenska vänstern är duktig på att producera tidningar, sa han. Klen på att organisera massrörelser. Det har inte alltid varit så. 68-vänsterns styrka var inte dess allmänna radikalism, utan dess medvetna strävan att söka sig ut ur de intellektuella reservaten till arbetsplatser och förortstorg. Militansen i marginalen har ingen verkan, men i förbindelse med folkliga rörelser kan också bloggaren få betydelse.”
Klart att bloggaren har betydelse. Du har läsare och även om vi inte är många med ovanliga och brännmärkta åsikter har det betydelse. En fjärils vingslag i Amazonas…
Jag är övertygad om att också allas vår kritikguru Jan Arvid G håller med.
Jan-Peter S!
Nej, lindelof.nu:s betydelse motverkas av redaktörens och de flesta skribenters tolerans för tokigheter och galenskaper, egna och andras. När redaktören och skribenter fyller publikationen med läsaravskräckande material, kan den inte nå ut till en ny publik, ens i det lilla formatet.
Jan Arvid G!
Nu tror jag visst att du förväxlade den här sidan med SVT eller DN.
Jan Arvid G!
De flesta, ja troligen alla människor ägnar sig åt spekulationer och försöker uppställa hypoteser. Såvitt jag förstår arbetar även vetenskapsmän på detta vis. Så gör vi emedan livet sällan gör alla fakta tillgängliga i den stund vi behöver – eller känner oss tvungna att – fatta beslut. Den som väntar på alla svar sitter stilla, och det är förvisso klokt i vissa fall.
Din ambition att, för bloggens fortlevnads skull, mota fel-Olle i grind är hedervärd. Jag önskar att du fortsätter, men föreslår också att du självkritiskt granskar din metod och ditt resultat. Vi kan alla göra bättre.