Palmemordet: (I) “Vi måste göra något!”

Anders Persson bodde i England de åren som Palmemordet dominerade svensk inrikespolitik. Han följde därför den svenska debatten sporadiskt och har därför ett något annorlunda perspektiv än vi som levde mitt i det. Han återvänder nu 30 år senare till händelserna med utgångspunkt i Gunnar Walls böcker och kommer att i tre artiklar ge sina reflektioner om Palmemordet och dess efterspel.

palmemordet-tunnelgatan

Tunnelgatan och mordplatsen

Lördagsmorgonen den 1 mars 1986 vaknade jag upp i ett B&B hus i England. Min familj och jag hade anlänt kvällen innan med färjan från Göteborg till Harwich. När vi kom ner till frukosten kom värden fram med Daily Mail. En liten notis på första sidan meddelade att Sveriges statsminister Olof Palme mördats.

– Nu har britterna fått det om bakfoten igen, tänkte jag. Det måste vara någon Palmeri eller något liknande i Latinamerika.

Men det var det alltså inte. Skrev i min dagbok: “Känner förstämning över det sätt han röjdes ur vägen, parad med lättnad över att ‘Fursten’ är borta. Marja [min hustru] oroad av att våldet nått Norden. Sverige blir ej detsamma efter detta.”

Vi återvände till Sverige först på hösten så bristerna i min svenskhet, att jag aldrig upplevde de Holmérska galenskaperna, bestod och jag har aldrig djupt engagerat mig i Palmemordet. Nya utlandsjobb höll mig dessutom borta från Fosterlandet under hela 90-talet.

Det kom ett brev
Men under dessa år gick mina tankar ibland tillbaka till en pensionerad örlogskapten i flottans reserv, som fattat tycke för min bok om den ryska inkvarteringen 1741-43 “Den farliga hjälpen” (Ordfront, 1981).

Åren 1983-85 skrev han till mig då och då med kloka synpunkter på den svenska historien, framförallt om 16- och 1700-talet. Han hade också fuskat i författarbranschen och skrivit om Wästgöta ryttare i 30-åriga kriget och Karl XII:s drabanter.

Strax före mordet på Olof Palme fick jag ett alarmerande brev. Vid denna tid fördes det förhandlingar om sjögränserna i Östersjön, i synnerhet “Vita zonen”. Han skrev:

Broder!
Hur skall vi stoppa Palme och hans pojkar att skänka bort ett stycke Sverige ost Gotland? Det är bedrövligt att detta gäng är på väg att beröva våra barn och kommande generationer ett stycke Sverige och låta ryssen ytterligare flytta fram sin gräns västvart – det borde väl räcka med 1809 års.

Min örlogskapten skulle skriva till partiledarna och fråga dem om de “stilltigande” skulle finns sig i en sådan “skänk av dess mjukryggade herrar”, d v s “Palme och hans pojkar”. Han avslutade med: “Vi måste göra något!!”

Marinofficerarnas revolt
Jag undrade då, i mars 1986, och senare, om han haft något annat i tankarna än att skriva brev till partiledarna. Runt årsskiftet 1985-1986 var stämningen i landet uppjagad och Palmehatet flödade över alla bräddar. I oktober 1985 gick kommendörkaptenen Hans von Hofsten ut i Dagens Eko och anklagade Olof Palme för att ljuga om u-båtarna och den 10 november intervjuas i Svenska Dagbladet tolv marinofficerare där de sluter upp bakom von Hofstens kritik: ”Regeringen tar inte ubåtshotet och kränkningarna på allvar”.

Skulle jag redan då, i januari-februari gått till polisen och anmält att svenska sjöofficerare talar om att “göra någonting” för att “stoppa Palme”? Kanske inte. Skulle jag ha luftat saken med mina vänner? Kanske.  Men indikationerna på att Palme skulle mördas var små och i synnerhet att min sjökapten skulle vara inblandad.

Jag tänker på detta när jag läser om den sovjetiske diplomaten och möjlige KGB-agenten Vladimir Nezjinski som avlyssnades och misstänktes ha känt till mordet i förväg. Om jag hade varit en tillräckligt viktig person för att ådra mig SÄPOs uppmärksamhet hade mina samtal till goda vänner kunnat tolkas som att också AP “kände till mordet i förväg”.

Sent vaknat intresse
Tsunamin av böcker, artiklar, TV-dokumentärer o s v om mordet på Olof Palme har alltid lämnat mig oberörd – fram till nu. Gunnar Walls bok från 2010, nu i Månpocket Mordgåtan Olof Palme – makten lögnerna och tystnaden, liksom hans tidigare (1997) Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet redovisar inte bara en massa intressanta fakta, de är också intelligent skrivna? både kriminologiskt och politiskt.

I böckerna väcktes mitt intresse av en detalj, en välkänd och obestridd detalj, som inbjöd till djupare tolkningar: Varför mördades inte också Lisbeth Palme?

Fortsättning följer …

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  6 kommentarer for “Palmemordet: (I) “Vi måste göra något!”

  1. Anders Persson
    2016-02-26 kl. 12:13

    När jag först såg Knuts vinjettbild trodde jag att det var ännu ett annat av hans finurliga montage. Men så fick jag klart för mig att vårvintern 1986 skymdes trapporna av byggbaracker. Och, mer signifikant, en av nedgångarna till Hötorgets tunnelbanestation låg just bredvid.

    Men varför har inte det figurerat i debatten? Eller har det?

    Antag att paret Palme verkligen tänkt sig att promenera hem, men efter en stund funnit timmen alltför sen och vädret alltför kallt. På den punkt där de sneddar över Sveavägen ser man klart T-banetecknet på den motsatta östra, sidan, men inte den på samma sida, eftersom den skyms av planterade träd och skyltar. Kanske är paret Palme inte så hemma i trakten att de vet, eller kommer ihåg, att det finns en nedgång på den sidan dom från början är på, västra sidan av Sveavägen?

    Allt jag hört om varför de sneddade över Sveavägen har varit att de möjligen hade stämt möte med någon utanför Dekorimabutiken. Eller har jag missat något?

  2. Leif Strandberg
    2016-02-26 kl. 16:23

    Jodå, byggbarackerna har varit med i debatten! Vad har inte varit med? När skotten föll där ute på Sveavägen, vid Dekorima-hörnet hukade förstås en del människor i närheten. En av dessa var mannen med blå täckjacka (som eventuellt var den som Lisbet såg och menade var mördaren). En annan gömde sig mellan de nämnda byggbarackerna. Den mannen såg mördaren springa förbi barackerna och honom själv där han låg och kurade. Den mannen bodde granne med Christer Pettersson i Rotebro, kände honom väl till utseende och gester vilket alla gjorde som någon gång mött honom. Men mannen som gömde sig bland barackerna har aldrig sagt eller bekräftat att den springande mannen var CP.

    I övrigt kan din tanke om varför paret Palme gör den där märkliga sneddningen över Sveavägen vara en möjlighet. Östermalmsfolket (och de från Gamla stan) kanske inte är så hemmastadda i T-banesystemet. Men det här går ju att reda ut – det är bara att fråga LP eller sönerna.

  3. Hans Andersson
    2016-02-27 kl. 1:03

    Lisbeth Palme överlevde därför att mördaren gjorde ett misstag. Skott avlossades mot henne på kort avstånd och svepte så nära hennes kropp att kläder och även hud sveddes.

    Samatidigt föll hon framåt nedåt mot sin make och mördaren uppfattade nog detta som att han avrättat även Lisbeth Palme.

    Det är övertygande klarlagt att även hon skulle mördas samtidigt som maken. Helt logiskt då mördaren ville eliminera risken att vittnet skulle kunna peka ut honom.

    Detta obestridliga faktum är klarlagt av såväl utredningen och inte minst senast återigen av GW Persson i veckans avsnitt av “Veckans brott”!

    Därmed faller hela din frågeställning, då den saknar substans.

  4. Anders Persson
    2016-02-27 kl. 9:38

    Så när Lisbeth Palme i senare förhör säger att hon såg mördaren ansikte, så var det alltså innan hon blev skjuten?

    Men i det första förhöret nämner hon inte att hon sett mördarens ansikte.

    En och annan betvivlar att hon alls blev skjuten. Hon blev aldrig läkarundersökt på Sabbatsberg. Det hade väl varit motiverat om kulan svett hennes skinn. Salva och lite plåster hade de väl på sjukhuset?

  5. Hans Andersson
    2016-02-27 kl. 19:25

    Påståendet att Lisbeth Palme inte blev beskjuten är grundlöst. Hon vägrade inledningsvis totalt att samarbeta med alla ansvariga såväl polis som åklagarmyndigheten. Detta är faktum.

    När det gäller beskjutningen se gärna förra tisdagens “veckans brott” så får du en adekvat och evidensbaserad redogörelse för händelseförloppet.

    Då hon föll framåt vid skottlossningen då de gick armkrok och Palme träffats av den kula som tog hans liv, såg hon aldrig mördaren som fanns ett par meter bakom paret Palme.

    Hon uppgav tiden efter mordet att hon inte mindes mördaren och förhördes ju heller inte i enlighet med reglementet, utan bemöttes helt i strid med gällande regler.

    Först vid den beryktade konfrontationen där figuranterna bestod av vältränade brandmän och poliser samt av den nedknarkade och nedslitne Christer Pettersson vaknade hon till och pekade ut honom. Hon hade då redan fått information om att den man gripit var känd missbrukare. Det var det som hovrätten sopade golvet med vid överklagandet.

    Mordet kommer att förbli olöst tyvärr. Lisbeth Palmes vittnesmål är värdelöst och kan inte användas mer. Personer som var vittnen från mordplatsen har dessutom trovärdigt enligt hovrätten visat att det inte var CP som sprang från mordplatsen mot Tunnelgatan. En av vittnena bodde nämligen vid tillfället granne med Pettersson och kunde direkt avfärda att det var han som sprang förbi honom då han gömde sig bakom en barack.

    Vi återvänder till beprövad erfarenhet och statistik och historiska exempel gällande mord på statsledare.

    När det gäller den typen av mord så är det så gott som alltid är det så att man hittar mördaren i en statsministers närmast ansvariga för dennes säkerhet. Tydliga exempel är hur familjen Gandhi fick två personer mördade just via någon inom det egna säkerhetssystemet.

    Palme hade nog levt än idag om inte säkerhetspolisen gott med på att personskyddet inte skulle följa med paret Palme på bio. Beslutet togs snabbt och improviserat och i strid med gällande regler.

    Detta i sin tur innebär att den eller de som mördade Palme visste om att personskyddet inte gällde den kvällen och sedan kunde agera utifrån detta. Den personen eller dessa personer har säkerligen samma bakgrund som personskyddet, alltså polis eller säkerhetspolis eller militär underrättelsetjänst. Kännedomen om det snabba och improviserade beslutet att gå på bio och Palmes vägran att ha personskydd är den förutsättning som krävdes för att kunna mörda Palme på det iskalla och professionella sätt som gjordes. För detta krävdes god planeringsförmåga, tillgång till rätt information, någon form av säkerhetsinriktad bakgrund samt god skytteförmåga och ett stort hat mot Palme och hög motivation.

    En fullblodsalkis och amfetaminmissbrukare som CP skulle därmed naturligtvis inte kunnat utföra ett sådant mord. Mördat har han ju, men på ett mer för den typen av missbrukare och personlighet relevant sätt, vrålandes och gapandes sprättade han upp en person med bajonett med anledning av en konflikt gällande knarkskulder.

  6. Anders Persson
    2016-02-28 kl. 8:41

    Hasse!
    Det hedrar dig att du vill luta dig mot “beprövad erfarenhet och statistik” och utifrån historiska exempel gällande mord på statsledare påminna om att man så gott som alltid hittar mördaren i en statsministers närmast ansvariga för dennes säkerhet. Missa därför inte avsnitt III.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.