Lördagsmorgonen den 1 mars 1986 vaknade jag upp i ett B&B hus i England. Min familj och jag hade anlänt kvällen innan med färjan från Göteborg till Harwich. När vi kom ner till frukosten kom värden fram med Daily Mail. En liten notis på första sidan meddelade att Sveriges statsminister Olof Palme mördats.
– Nu har britterna fått det om bakfoten igen, tänkte jag. Det måste vara någon Palmeri eller något liknande i Latinamerika.
Men det var det alltså inte. Skrev i min dagbok: ”Känner förstämning över det sätt han röjdes ur vägen, parad med lättnad över att ’Fursten’ är borta. Marja [min hustru] oroad av att våldet nått Norden. Sverige blir ej detsamma efter detta.”
Vi återvände till Sverige först på hösten så bristerna i min svenskhet, att jag aldrig upplevde de Holmérska galenskaperna, bestod och jag har aldrig djupt engagerat mig i Palmemordet. Nya utlandsjobb höll mig dessutom borta från Fosterlandet under hela 90-talet.
Det kom ett brev
Men under dessa år gick mina tankar ibland tillbaka till en pensionerad örlogskapten i flottans reserv, som fattat tycke för min bok om den ryska inkvarteringen 1741-43 ”Den farliga hjälpen” (Ordfront, 1981).
Åren 1983-85 skrev han till mig då och då med kloka synpunkter på den svenska historien, framförallt om 16- och 1700-talet. Han hade också fuskat i författarbranschen och skrivit om Wästgöta ryttare i 30-åriga kriget och Karl XII:s drabanter.
Strax före mordet på Olof Palme fick jag ett alarmerande brev. Vid denna tid fördes det förhandlingar om sjögränserna i Östersjön, i synnerhet ”Vita zonen”. Han skrev:
Broder!
Hur skall vi stoppa Palme och hans pojkar att skänka bort ett stycke Sverige ost Gotland? Det är bedrövligt att detta gäng är på väg att beröva våra barn och kommande generationer ett stycke Sverige och låta ryssen ytterligare flytta fram sin gräns västvart – det borde väl räcka med 1809 års.
Min örlogskapten skulle skriva till partiledarna och fråga dem om de ”stilltigande” skulle finns sig i en sådan ”skänk av dess mjukryggade herrar”, d v s ”Palme och hans pojkar”. Han avslutade med: ”Vi måste göra något!!”
Marinofficerarnas revolt
Jag undrade då, i mars 1986, och senare, om han haft något annat i tankarna än att skriva brev till partiledarna. Runt årsskiftet 1985-1986 var stämningen i landet uppjagad och Palmehatet flödade över alla bräddar. I oktober 1985 gick kommendörkaptenen Hans von Hofsten ut i Dagens Eko och anklagade Olof Palme för att ljuga om u-båtarna och den 10 november intervjuas i Svenska Dagbladet tolv marinofficerare där de sluter upp bakom von Hofstens kritik: ”Regeringen tar inte ubåtshotet och kränkningarna på allvar”.
Skulle jag redan då, i januari-februari gått till polisen och anmält att svenska sjöofficerare talar om att ”göra någonting” för att ”stoppa Palme”? Kanske inte. Skulle jag ha luftat saken med mina vänner? Kanske. Men indikationerna på att Palme skulle mördas var små och i synnerhet att min sjökapten skulle vara inblandad.
Jag tänker på detta när jag läser om den sovjetiske diplomaten och möjlige KGB-agenten Vladimir Nezjinski som avlyssnades och misstänktes ha känt till mordet i förväg. Om jag hade varit en tillräckligt viktig person för att ådra mig SÄPOs uppmärksamhet hade mina samtal till goda vänner kunnat tolkas som att också AP ”kände till mordet i förväg”.
Sent vaknat intresse
Tsunamin av böcker, artiklar, TV-dokumentärer o s v om mordet på Olof Palme har alltid lämnat mig oberörd – fram till nu. Gunnar Walls bok från 2010, nu i Månpocket Mordgåtan Olof Palme – makten lögnerna och tystnaden, liksom hans tidigare (1997) Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet redovisar inte bara en massa intressanta fakta, de är också intelligent skrivna? både kriminologiskt och politiskt.
I böckerna väcktes mitt intresse av en detalj, en välkänd och obestridd detalj, som inbjöd till djupare tolkningar: Varför mördades inte också Lisbeth Palme?
