CLAES ANDERSSON HADE onekligen mycket på sitt cv. Författare, läkare, politiker, jazzmusiker, fotbollsspelare. I sanning en finlandssvensk renässansmänniska. Några veckor efter hans bortgång i juli 2019 utkom hans sista bok Busholmen Nästa. Han var oavbrutet verksam till målsnöret. Vi som besöker Helsingfors nya stadsbibliotek ”Ode” kan ägna en tanke åt Claes Andersson. Det var han som i egenskap av kulturminister under depressionen i början av 1990-talet tog initiativet till ett nytt bibliotek som sedan blev verklighet och invigdes i samband med Finlands 100-årsfirande.
Claes Andersson arbetade som läkare inom den psykiatriska vården under flera decennier. Det var under den period som de stora institutionerna, mentalsjukhusen, ifrågasattes och slutligen avvecklades till förmån för humanare vårdalternativ. Claes Andersson konstaterar med en psykiaters perspektiv att de slutna avdelningarna på de stora mentalsjukhusen skadade patienterna mera än
den primära psykiska sjukdomen. Han var redan på 1960-talet engagerad i den så kallade Novemberrörelsen som verkade för en humanare fångvård samt förbättringar för mentalpatienter och bostadslösa alkoholister.
Novemberrörelsen startades efter en höst då många alkoholister och uteliggare hade avlidit. Claes Andersson arbetade som läkare på intensivvårdsavdelningen på ett Helsingfors sjukhus. Bland patienterna fanns författaren och dåtida superkändisen Pentti Saarikoski. Han hade blivit inlagd på en neurologisk avdelning i mycket dåligt skick efter intensivt alkoholmissbruk. Claes Andersson upplevde patienten Saarikoski som avmagrad men annars vid gott humör. Han verkade trivas i rollen som psykiatrisk patient.
I ”behandlande” samtal föreslog läkaren Claes Andersson att patienten Pentti Saarikoski skulle ta till sig att alkohol för honom var ett dödligt gift och ett beroende som skulle leda till en mycket tidig död. Som ett alternativ till alkohol föreslogs patienten prova små mängder marijuana istället. Saarikoski lovad lyssna på goda råd men glömde dem snabbt så fort han blev utskriven.
I ett större inhemskt perspektiv var geniet Saarikoski del av den märkliga alkoholkultur som rådde i Finland på 1950- och 60-talen. Alkoholen var omgiven av ambivalenta budskap. Ett starkt fördömande med idealet om total avhållsamhet å ena sidan. Förhärligande av berusningen och det ”sorglösa bohemlivet” å andra sidan. I konstnärskretsar fanns ett tillåtande till att alkoholen var oumbärlig för skapandet. Författare, bildkonstnärer och journalister bildade kotterier där många var
eller blev alkoholiserade.
Saarikoski och hans entourage blev snart legendariska på grund av skandaler och sitt bohemiska sätt att leva. Det var inte många gånger Claes Andersson såg honom nykter. Ändå skrev han periodvis lysande dikter.
Över tid gick emellertid även Finland mot en mer acceptabel europeisk alkoholkultur. När Claes Andersson besöker inhemska författarkonferenser vid millennieskiftet slås han av att finska författare inte längre utmärker sig genom att vara fulla utan för att ta aktiv del i diskussionerna.
Beträffande Pentti Saarikoski (1937–1983) var han dock av den gamla skolan av finska författare. Han kunde inte skriva eller leva utan alkohol. Han och Verner Aspenström var förebilder som författare för den unge Claes Andersson.
Hur analyserar då yrkesmannen (psykiatern) Claes Andersson alkoholisten Saarikoski? Han kom som 30-åring till sjukhuset med attacker av delirium tremens, skador på nervsystemet, begynnande cirros. Saarikoski kommenterade det egna drickandet med total uppriktighet och insikt. Claes Andersson bedömer honom som en i grunden blyg och socialt osäker person. Han var dock verbal och hade ett kraftfullt behov att vara socialt accepterad, inte bara allmänt känd utan även världskänd.
Alkoholen blev för Saarikoski både ”himmel och helvete”. Han kunde inte fungera socialt utan alkoholen som gjorde honom allsmäktig, allvetande. Han blev en kreativ Münchhausen som kunde utföra de mest otroliga bedrifterna när han hade rätt mängd alkohol i blodet. Han angav också som skäl för drickandet att han inte tyckte om sex om han inte var berusad. Motsatsen var ett privatliv i kaos.
Under lugnare perioder när han vistades på landsbygden, till exempel i Valamo kloster, drack han mindre, men ändå ganska mycket, några flaskor vin och en halv flaska starksprit. Sedan gick det att arbeta med översättningar från bland annat grekiskan.
Saarikoski beskriver ofta en känsla av att alltid vara på fel ställe, att inte vara lugn även vid tider då allt verkade vara okej. I detta liknar han många alkoholister, som inte klarar tanken på att saker löser sig, att livet är något så när okej. Alkoholisten känner ofta att lycka och harmoni inte är något för honom. Det stämmer inte med hans personlighet. Det måste krossas. När allt slits sönder igen, relationer förtärs, ekonomin körs i botten, vänskapsband bryts, familjerelationer i kaos känner alkoholisten paradoxalt nog att han är i sitt sanna element. I någon form av ”harmoni” med den person som han känner sig djupt inne.
I sina dagböcker reflekterar Saarikoski ständigt över sitt alkoholberoende.
”Låg självkänsla orsakas inte av att dricka, det är en av anledningarna till att jag dricker, och jag minns verkligen hur skamfull jag var och rädd för människor när jag var som pojke …Alkoholen ökar min självkänsla så mycket att jag på kvällen är odödlig och en gud…Jag är Jesus, vännen för berusade och horor, och en kommunist…Jag måste vara antingen ensam eller full…Jag har aldrig kunnat glädjas med andra människor, att vara entusiastisk med andra. Jag leder gruppen eller lämnar den…Det jag skriver när jag är nykter verkar så pompöst och dumt. Då är jag som ett snyggt kammat underbarn i glasögon. Mina föräldrars dröm! När jag är nykter är jag ingenting om jag inte är ensam…Kanske är jag en sådan person som inte känner mig bekväm när allt är bra.”
Psykiatern Claes Andersson sammanfattar.
”Oavsett om de främsta orsakerna till alkoholberoende är, villkorat av ärftlighet, sociala och kulturella omgivningar, tidiga mänskliga relationer, en rädsla och tomhetsskapande självcentralitet och extrem narcissism, har alkohol i sig en destruktiv effekt inte bara på fysisk hälsa utan också på hela personligheten. Det som verkar vara speciellt med Saarikoski är att han till sist, trots långt framskriden alkoholism och alla tecken på fysisk alkoholskada, skrev en så dynamisk och spännande litterär prosa… Hans Tiarniaserier (som han skrev på Tjörn under äktenskapet med Mia Berner, förf. anm.) som dök upp bara några år före hans död, visar att han trots sin sjukdom fortfarande hade förmågan att skriva dikter som är bland de bästa som har skrivits på finska språket.”
Claes Andersson skriver att han vid ett tillfälle mötte Saarikoski på en pub i Helsingfors. Denne överlämnade en bok (Poesi och dikter från Hipponax) med en dedikation. (”Vi ses i helvetet”). Om han var en profet eller inte återstår att se nu när också Claes Andersson är borta. Denne hoppades dock på en återförening på ”poeternas glada jaktmarker”.
Vinjettbild: Claes Andersson
2019 dog Claes Andersson. Nina Lekander kallade honom renännssansmänniska i efterhyllning. Författare, läkare, pianist mm. Vad mera kan man begära.