Det gäller som vanligt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. För det första måste vi försvara de samtalsfora varest det är möjligt att diskutera åsikter och tolkningar av skeendet som icke får något utrymme i överhetens massmedier. Det är rätt att fråga vad som hände i Göteborg när Gui Minhai verkade där, och att diskutera huruvida Sveriges ledning på ett för riket farligt sätt för en Kinafientlig politik.
Men! Som läsare av vad som skrivits på denna kant sedan jag 1979 började läsa Folket i Bild/Kulturfront (i ett välförsett skolbibliotek drivet av en bildnings- och demokratitjänande skolbibliotekarie) vill jag framföra följande allmänna åsikt: viljan att skriva mot den gängse bilden av skeendet förleder alltför ofta skribenter att låta sin övergripande uppfattning om skeendet styra deras syn på, och tolkning av, vad de har framför ögonen. I artikelserierna och kommentarerna i här på lindelof.nu och på FiB/K (fib.se) om Gui Minhai har vi sett att skribenters (vällovligt) motsträviga grundinställning till överhetens och det officiella Sveriges världsbild styrt uppfattningen av det som vi kan se och känna till.
Ett exempel från längesedan är Ahmed Rami. Han skall ha rätt att yttra sig, det är en sak (och en avgörande viktig sak), men stora delar av FiB/K ville inte se att det som han höll på med bara var skräp och judehat. Vi som påpekade detta sågs som störande; ”skåningarna” sade Jan Myrdal.
Varför uppstår sådana här ”vänsteraffärer”? Jag tror att grupper av skribenter bildas som i en viss fråga förenas av viljan att skriva mot den offentliga bilden, ofta på grundval av material som ser intressant ut, men ej används av gängse media. I detta fall var det bland annat uppgifter om Gui Minhai som skulle betyda att det offentliga Sverige, kanske mot bättre vetande, hyllar en ovärdig pristagare till förfång för vår småstats förhållande till den uppstigande världsmakten. En sådan grupp kan utveckla grupptänkande. Orsaken till att jag engagerade mig i detta var en omedelbar känsla: ”Dessa skribenter tar i alldeles för mycket vad gäller Gui Minhais uselhet och brottslighet, av obegriplig anledning. Här har något konstigt hänt”. Jag menar nu att anledningen var denna vänsterbakvändhet att utgå från ens övergripande insikt och misstyda fakta så att de passar i bilden.
I den diskussion som följt har flera personer fortsatt att göra samma misstag som Knut nu vidgått att han gjort: att betrakta Gui Minhai och hans predikament med utgångspunkt i ens egen vänsterinsikt om stormaktsmotsättningarna, utan att noggrant taga reda på vad svenske medborgaren Gui Minhai faktiskt har gjort och vad som hänt honom.
Vart nu? Jag föreslår att lindelof.nu och FiB/K inte låter sig drabbas av beröringsskräck, utan nollställer räkneverket och börjar ta reda på vad som är sant i allt detta. Här finns mycket att reda ut!
Mycket bra inlägg. Klart, tydligt, och utan upprörda känslor. Men följande?
”Jag föreslår att lindelof.nu och FiB/K inte låter sig drabbas av beröringsskräck, utan nollställer räkneverket och börjar ta reda på vad som är sant i allt detta. Här finns mycket att reda ut!”
Är verkligen skriverierna om Gui Minha värda att gås igenom än en gång? Jag fruktar att det bara blir ett trassligt nystan. Dessutom finns det så otroligt många viktiga frågor att ta itu med på det nya året, ett år som av alla tecken att döma kommer att snurra ännu fortare än 2019, så krafterna måste ransoneras en del, och våra huvuden får inte överhettas.
Jag instämmer i huvuddragen i Jan Arvids artikel och har också tidigare framfört samma åsikter privat till de berörda. Jag känner Jan Arvid G. som en mycket samvetsgrann undersökare och håller med om att vi nu ska försöka ta reda på vad som är sant. Det har varit min ambition från början. Men ”The devil lies in the detail” och våra huvuden riskerar kanske att bli överhettade när vi tränger in i alla detaljer. På en kommentar har jag ställt frågor som kan klargöra hans medborgarskap. Det är ingen tvekan om att han är svensk medborgare, men har han sagt upp sitt kinesiska medborgarskap på rätt sätt, enligt kinesisk lag?
Jag vill absolut inte lägga mig i debatten. Vad jag anser i Gui Minhaifårgan har jag sagt på http://www.8dagar.com. Men bara en detalj i historieskrivningen. När har Folket i Bild/Kulturfront försvarat Ahmed Rami mot anklagelser för antisemitism? Det är ju nys.
Jag har inget minne av att Jan Myrdal skulle ha avfärdat sådana anklagelser med att de kom från ”skåningar”.
En affär som diskuterades mycket flitigt på lindelof.nu under 2018 var Skripal-fallet.
Anders Persson (2018-07-05):
”Vidare, varför har ingen dött, ja varför har de fyra offren inte kolat vippen genast sedan de kommit i kontakt med detta oerhört dödliga gift?”
En relevant fråga, som ingående studerats av en mycket kompetent dansk kemist, Lars Carlsen. Han har inte bara läst Mirzyanov bok, utan också besökt laboratoriet där Mirzayanov arbetade.
Han har genomfört egna, omfattande simuleringsstudier.
Carlsens tekniska artikel är ingenting man svänger ihop på en kafferast, heller ingenting som en ung kemist mitt i karriären har tid att ägna sig åt. Carlens artikel ger högst plausibla svar på frågan ovan; Novitjok är inte alls så giftigt som VX, och hudpenetrationen mycket lägre än för VX.
Se också här.
Varför inte intervjua Gui Minhai och i intervjun be om ursäkt, samt förklara, samt istället ge honom lätta och svåra frågor att besvara, samtidigt som han ges möjlighet att nå ut med sitt eget budskap?
Vore inte det en balanserad och välvillig upprättelse? Ni som har skrivit är ju redan väl inlästa på Gui Minhai för att kunna göra en bra intervju.
Om ni vill kan intervjun enkelt komprimeras på olika lämpliga ogv-format på ex. 320p 240p och 144p, kanske även en komprimerad ljudfil (ogg) och läggas på ex. archive.org
Stefan L!
Mitt minne av händelserna för 30 år sedan är att det var svårt att övertyga medlemmar i FiB/K om att Ahmed Rami inte hade något användbart och försvarbart att säga om Palestina. Jag har inte med mig hans Vad är Israel som jag köpte då, men mitt minne av läsningen är att varje tryckt sida var undermålig och hatisk. Många i FiB/K sade saker som gick utöver försvaret för rätten att skriva undermåligt och hatiskt. Vet inte hur mycket av det som som bevarats i arkiverade papper och i tryck.
Givetvis framfördes inte att vår FiB-grupp var just skånsk som ett argument; vad som menades var att vi var en minoritet. Nå, det var kanske ett olyckligt exempel, eftersom en diskussion för 30 år sedan inte lämnat många avtryck ålinjes på världsvida väven som man kan googla fram.
Rami-affären minns jag mycket väl. Jag satt då i FiBs styrelse och fallet Rami var en av de bättre politiska diskussionerna jag deltagit i. Personer kunde lägga personliga motsättningar åt sidan och resonera med vett och sans.
Det började med att en person, Dennis Zackrisson, skrev en berömmande recension av boken. Han fick dock senare mothugg av ett flertal skribenter i tidningen, bl a Jan Guillou. Någon slags uppslutning kring Rami existerade inte alls.
Sant var att vi försvarade Ramis yttrandefrihet. Det visade sig i det här fallet vara mer än motiverat. Det var inte bara Rami som angreps. Personer som låtit sig intervjuas i hans program – som t ex den gamle pacifisten Åke Sandin – trakasserades. Liksom religionsvetaren Jan Bergman som vittnade för försvaret.
Det här är ju inte i någon rimlig mening en ”vänsteraffär”. PEN-klubbens val av denna mottagare av Tucholskypriset borde man väl i och för sig invända emot, anser jag. Men man vet ju redan hur PEN-klubben är. Det nya och väsentliga i saken tillkommer ju när kulturministern Lind deltar i PEN-festligheterna. Att Kina skulle reagera starkt emot inblandningen i sina inre angelägenheter visste man på förhand. Sedan hoppar Ann Linde och Stefan Lövén fram och påstår att Kinas ambassadör uttalar hot mot svensk yttrandefrihet för att han säger Kina inte vill ha besök av Lind och katastrofen är fullbordad. Att ledare i staten på detta sätt torpederar det synnerligen goda förhållande till Kina som vi haft sedan Folkrepubliken Kina bildades är sannerligen ingen vänsteraffär.
Erik Göthe!
Nej, det stora skeendet är ingen “vänsteraffär”, oavsett vad man tycker om hur statsledningarna för Sverige och Kina har agerat.
Mitt val av detta ord syftar på en annan sak. I olika diskussioner genom åren har olika konstellationer av vänstermänniskor bildat grupper, som med Knut Ls ord, valt att ”framhärda i en omöjlig ståndpunkt” i vissa delfrågor, på ett sätt som försvårat debatt om de större frågorna.
I detta fall låste en grupp personer fast sig i positioner i vissa sakfrågor som till slut framtvingade avpublicering av vävsidor varest många skribenter ville argumentera för sin åsikt att politiska ledare i Sverige ”torpederar det synnerligen goda förhållande till Kina”.
Försvaret för yttrandefriheten gäller främst de av det officiella Sverige mest avskydda åsikterna och hypoteserna. Alla detaljfrågor om Gui Minhai som avhandlats må undersökas och omskrivas. Men vi måste undvika att fastlåsningar som den nu skedda – vanligast på vänsterkanten – blir till hinders.
Jag håller med Erik Göthe. Har vårt land någonsin varit så ideologiförgiftat som det är idag. Till och med säkerhetspolitiken skall ha en värdegrund. Vi måste göra upp med denna ideologiförgiftning och börja tänka igen.
På tal om avideologisering så finns det idag inte mycket att rekommendera. Ja, det enda jag just nu kommer att tänka på är faktiskt sajten alliansfriheten.se
Slutkommentar. Mats Danielsson, när jag exemplifierar med en viss diskussion som ställt till onödiga problem är det oundvikligt att andra har en annan tolkning, andra minnen och andra kunskaper. Jag kan ha fel om ett visst fall.
Min åsikt är att felen som begåtts i granskningen av personen Gui Minhai inte är ett isolerat fall, utan att fastlåsning i ohållbara detaljutsagor sker för ofta hos skiftande konstellationer av refraktära skribenter.
Jag vill dock kraftfullt betona att det inte vore eftersträvansvärt att närma sig den för dagen godkända mediala konsensus i stort eller smått. Jag syftar enbart på att grundsynen på samhälle och politik stundom tillåts styra bevisvärdering och rimlighetsbedömningar.
Bertil C undrar huruvida det är meningsfullt att undersöka Gui Minhai jämfört med andra viktiga frågor. Saken kan vara av stor betydelse, som ett inslag i en fördärvlig politik av Sveriges ledning, eller ett angrepp på Sveriges suveränitet över sina medborgare, eller båda.