Skogsvandring 1904, fotograferat med självutlösare.
Kan inte låta bli att irriteras över vargdiskussionens ytlighet. Inte är jag för att djur ska plågas. Inte heller för att djurarter ska utrotas. Men jag kan, trots att jag är storstadsbo sedan barnsben, föreställa mig att människor med tamdjur i glesbygden ser vargen som ett problem och därmed applåderar avskjutning av en del.
Naturen har alltid varit något människan tvingats mäta sig mot. Att forma naturen efter sina behov har man gjort sedan hedenhös. Det som hotar vill man ta kontrollen över, det ligger i människans väsen. Inte nödvändigt genom att förinta och skövla, men genom att omforma och kultivera. Det finns i princip ingen vildmark längre. Till och med våra fjällvidder är odlingsmark. Renarna är inte heller vilda, de är tamdjur på ett sätt som de endast varit i några få generationer. När de en gång på 40-talet blev för många i Norrbotten fraktades de (människor och djur) med tåg ner till Härjedalen för att renarna skulle få bete och samerna skulle överleva på sin näring. I Ryssland är renarna fortfarande oägda, strövar fritt på tundran och behandlas som ”vilda” djur.
Vurmen för naturen är en modernitet. Först med det urbana samhällets framväxt under industrialismen upptäcker man ”naturen”. Det var moderna borgare som uppfann den kan man säga. Min morfar tyckte om att vandra ensam, men helst med vackra kvinnor, ut i skogen. Han fotograferade den. Konstnärer tog med sina staflier och målarskrin och gick ut i skogen. Man klättrade upp på berg och lade sig i mjuka mossan tillsammans. En förutsättning för dessa excursioner var att man kunde komma in i en ombonad stuga och kura i flammornas sken framför den öppna spisen.
Skogen var för morfar i början av 1900-talet visserligen en källa till rekreation och romantiska utsvävningar, men också en outsinlig råvarukälla. Han medverkade till att den höggs och flottades till sågverk och upplag. Träden blev till fabriksbyggnader, bostadsbaracker, vacker snickarglädje samt exporterades till kolgruvorna i England som så kallade pitprops; stöttor i gruvgångarna för att hindra det porösa berget att rasa in över knäkrypande gruvslavar och små ponyhästar. Ska han klandras? Nej, han var en del av välståndsbygget som så småningom, tack vare arbetarnas politiska och fackliga organisering, kom även dem till del. Det var odling det handlade om, odling i mycket stor skala. Med andra ord kultur – i kamp med och mot naturen.
Grisfabrikerna har jag däremot mycket svårt att fördra, svårare än att människorna skyddar sig mot vargarna. Griskannibalismen är ”omänsklig” okultur, medan vargen hotar en del människors odling. Att ta itu med det problemet är alltså kultur, trots att några friska vargar led en stund innan de dog.
_________________________
Artiklar om vargjakten: Aftonbladet 2010-01-04, Aftonbladet 2010-01-04, GP 2010-01-03, SR 2010-01-03, SR 2010-01-06
Bloggportalen Intressant
Andra bloggar om: vargjakt, natur och kultur, grisfabriker, vargdiskussion, odling, industrialismen, romantik
Jag håller med dej i stort. Problem uppkom ju nu i och med att jägarna sköt vargfar och vargmor. Då blir det väl dålig uppfostran för vargsyskonen? Socialtjänstlagen gäller förståss inte för varg. Men hur kommer omhändertagandet nu att gå till.
Men så är det alltid: Den som slår med en pinne i en hundhög …
Knut!
Jag är väldigt fascinerad av din morfars bilder. På det här fotot ser det ju faktiskt ut som om han har vit skjorta med stärkkrage ute i skogen!
Aldrig något annat i sina yngre år, i likhet med alla andra unga relativt välbärgade män i karriären. Utom när han var ute och rodde med roddarklubben då han var klädd i T-shirt, keps och kortbyxor efter engenskt hypermodernt sportigt mode.
Det intressanta är klassperspektivet. Min morfar som var trädgårdsmästare skulle aldrig komma på tanken att gå ut i skogen iklädd finskjorta. Han använde heller aldrig skogen för rekreation och motion eller som ”studieobjekt”, trots att han hade en stor skog alldeles bakom husknuten där han bodde. Han arbetade ju utomhus hela dagen under högsäsong och behövde snarare ligga på sängen, vila ryggen och ta sig en tupplur när han var ledig. Vit skjorta var någonting man tog på sig på stora födelsedagar eller när man skulle gå i kyrkan.
Just det, det var borgarklassen som upptäckte ”naturen”. För de kroppsarbetande var naturen kultur, d v s kunskaper om landskapet (i vid mening).