Till Maria julen 1991
Just den kvällen hade Maria rysligt svårt att somna. Och undra på det så mycket som hänt under dagen. Först en lördagsförmiddag som andra lördagsförmiddagar. Men sedan bar det iväg till Tomas sångavslutning där Marias öron hela tiden var på helspänn. Hon ville verkligen inte gå miste om en endaste ton.
Och när de kom hem var hela huset redan fullt av folk. Ja inte särskilt främmande folk men ändå inte som vanligt. Vid spisen stod Henrik och rörde i den ena grytan efter den andra. Där bredvid stod Marie-Louise och bredde det ena lilla kexet efter det andra som hon lade på en glänsande silverbricka. Och vid köksbordet var Monica och Emilio intensivt sysselsatta med att öppna en vinflaska. Varsamt som om de höll på att förlösa ett litet barn.
Strax stod maten på bordet och allt medan magarnas kurrande sakta dämpades så tilltog sorlet när alla skulle berätta vad som hänt sedan sist. Och mitt i alltsammans hade Maria fullt sjå med att pyssla om sina dockor som alltid hade litet svårt att somna när huset var fullt av liv och rörelse.
Och nu var det Maria som inte kunde somna trots att hon sedan länge hörde Björns lugna andetag från rummet bredvid och Görans dova snarkningar från rummet tvärs över hallen. Han drar timmerstockar, säger Maud, men Maria kan för sitt liv inte förstå vad han skall ha all veden till. Det ligger ju redan jättetravar med de allra finaste sågade och kluvna vedklabbar inne på logen och travar med ändå mycket mer strax utanför.
Maria ligger och räknar får. Ett helt osvikligt sätt att somna när huvudet är alldeles klarvaket fastän kroppen mest av allt vill sova.
– Ett, två, tre, fyra, fem räknar hon.
– Ett, två, tre, fyra … fem …?
Fem säger hon en gång till och huvudet blir bara klarvaknare ändå. Fem säger hon igen lite högre och undrar hur hon kan räkna så fel. Hon som just i dag fått beröm av Maud för att hon är så duktig på att räkna fåren.
Först är det ena gammtackan tänker Maria och tar ett duktigt grepp om tummen. Så är det andra gammtackan tänker hon och flyttar greppet till pekfingret. Och så är det lilltackan och turen har kommit till långfingret. Och sist är det nya baggen och nu har hon ett riktigt stadigt tag om ringfingret. Och där är lillfingret alldeles fritt och ledigt och viftar frågande i luften och något femte får finns bara inte. Nå då så. Då är det bara att börja räkna igen.
– Ett, två, tre, fyra, fem?
– Ett … två … tre … fyra … fem … !
Nej det var då för besynnerligt. Nu är det femte fåret där igen. Var kommer det egentligen ifrån det där främmande fåret. Hon är ju alldeles säker på att det bara finns fyra får där ute i fähuset. Hon skulle kunna fråga Ammi eller Monica eller Göran eller Marie-Louise eller Emilio eller Maud eller Henrik och de skulle alla svara att det finns fyra får i fähuset.
Alldeles före sängdags stod de ju där och tittade på fyra får och sa att maken till trevliga får finns bara inte. Och om det nu är så att maken inte finns, var kommer då det femte fåret ifrån? Maria sluter försiktigt ögonen och så räknar hon igen.
– Ett, två, tre, fyra … fem!
Och bakom ögonlocken tittar hon noga på varje får allteftersom hon räknar. Ena gammtackan, andra gammtackan, lilltackan, nya baggen … och så det där femte fåret som är det svartaste får Maria någonsin sett.
Det står där en liten bit ifrån de andra och Maria har på känn att det inte har snälla ögon. För ögonen tittar på ett vasst och lite otäckt sätt på de andra fåren där de står som fyra rejäla ulltussar med ben smala som braständstickor.
Ja, det är inte bara ögonen som är annorlunda. Det är något särskilt med benen också. De är kraftiga som på grannens hund och står där stadigt och lite bredbent på väl tilltagna trampdynor. Ja, det främmande fåret har tassar breda som vargtassar …
Och plötsligt förstår Maria precis hur det ligger till. Det finns en ulv i fårakläder ute i fähuset. En ulv som står där med stickande ögon och väntar på att baggen och gammtackorna skall somna. Sen tänker han ta lilltackan i nackskinnet och springa till skogs.
Maria sätter sig käpprakt upp i sängen och nu är inte bara huvudet utan hela kroppen klarvaken. Nej det får inte bli så. Den stygga ulven får inte ta lilltackan. Men vem skall kunna hejda den när hela familjen sover så tungt, så tungt. Ammi är hemma hos sig och Marie-Louise och Henrik och Monica och Emilio är redan är långt borta.
Då får Maria plötsligt syn på vargskrämman som hänger på väggen vid sidan av sängen. Vargskrämman som Maud sytt till henne med det svartaste svarta tyg och det rödaste röda tyg och som är så rysligt vacker och så rysligt otäck på samma gång att det går kalla kårar av både spänning och välbehag nerför ryggen på Maria varje gång hon tittar på den. Med den skall hon skrämma bort den stygga vargen så han springer till skogs och aldrig mer vågar komma tillbaka igen. Så att han lämnar Mauds rara lilla lilltacka i fred.
Försiktigt ställer Maria sig upp i sängen så att hon kan lyfta ner vargskrämman. Förskräckligt vad stor den är. Men hoprullad går den bra att ha under armen. Nerför trappan smyger hon i kolmörkret och ute i tvättstugan bland stövlarna vet hon att blindlyktan står. Den gamla blindlyktan som Göran hittade när han gjorde i ordning fårkätten i fähuset. Som Maria skrämde Björn så förskräckligt med när han kom hem från skolan härom kvällen och trodde att han var ensam hemma. Oj vad Björn blev förskräckt när ljuset plötsligt flammade upp och Maria ropade buuu … allt vad hon förmådde.
Nu tänder hon den gamla lyktan och stänger luckan så tätt så tätt att inte den minsta gnutta ljus kan smita ut. Så räknar hon för säkerhets skull fåren en gång till.
– Ett, två, tre, fyra … fem!
Jo den otäcka ulven är kvar och Maria öppnar försiktigt dörren ut mot den beckmörka natten och smyger ut genom dörrspringan. Hon tar vägen genom det där hålet i fårstängslet som bara hon känner till och ingen annan någonsin skall få veta något om. Så tar hon sig ljudlöst ned till baksidan av fähuset. Och där står dörren till fårkätten lätt på glänt, fastän den alltid skall vara stängd om natten, och därinnanför finns ulven i fårakläder och smider sina lömska planer. Planer som Maria allt vet hur hon skall stäcka.
Sakta och försiktigt hänger hon upp vargskrämman på den gamla kvarglömda gärdsgårdsstören rätt framför dörröppningen och sedan tar hon själv posto bredvid dörren. Det är alldeles tyst och mörkt inne hos fåren men hon vet att ulven fortfarande är där. För varje gång hon räknar dem kommer hon till fem och varje gång hon kommer till fem går det som en kall rysning nerför ryggraden.
Natten är mörk som en säck, Maria är alldeles ensam i hela världen, nu är vargtimmen inne. Tänk att få ligga i sin varma trygga säng, vakna utsövd på morgonen, springa ut till fähuset och lägga armarna om halsen på lilltackan. Ja hur skulle hon kunna göra det om ulven tog henne och sprang till skogs.
Maria ruskar beslutsamt av sig rädslan och så sätter hon sin plan i verket. Sakta bräker hon som det gulligaste lilla lamm, som ett litet lamm som tappat bort sin mamma och inte alls vet vad hon skall ta sig till. Det trampar oroligt av små klövar inne i fähuset men så hörs ett lystet morrande och dörren stöts upp av en bjässe till varg som just kastat av sig sin förklädnad. Det är inte ett dugg svårt för Maria att brista ut i det illtjut som hon planerat och som väl är knuffar hon samtidigt omkull blindlyktan så att luckan slås upp och vargskrämman lyses upp av ett intensivt sken.
Vargen tänker först retirera in i fähuset men så sätter han iväg över fälten med svansen mellan benen, ylande av skräck. Strax hörs ylandet passera Hammartorp, så hörs det från Eksåg, så tonar det bort i riktning mot Barva. Kanske passerar det sedan både Kjula och Ärla och har vargen inte slutat springa så springer han väl än.
Maria störtar in i fähuset och kastar sig om halsen på lilltackan och både den ena gammtackan och den andra gammtackan och den nya baggen tränger sig intill och buffar kärvänligt så Maria befinner sig som i en grotta av varma fårkroppar.
– Ett, två, tre, fyra räknar Maria gång på gång och nu kommer sömnen äntligen till henne och hon drömmer att hon ligger i sin egen säng med kinden mot sin mjuka goda kudde och snusar förnöjt.
– Men kära barn, säger Maud, Vad du sover länge i dag. Skall du aldrig vakna. Och vargskrämman har du tagit ner och använder till täcke.
Maria öppnar sakta ögonen och tittar på Maud.
– Har du varit och gett fåren mat?
– Javisst kära barn. Och kan du tänka dig att jag glömde stänga dörren i går kväll så den stod på vid gavel.
– Jag vet, säger Maria.
Och sen säger hon inget mer. Drar bara vargskrämman tätt omkring sig och ler hemlighetsfullt.
Vinjettbild: Maria tänker ofta på familjens får. Särskilt lilltackan
