Varför på nytt läsa Stefan Zweig. Svaret är att den beskrivning han gör av Europa sekelskiftet 1800–1900 fram till andra världskrigets utbrott i Världen av i går – en europés minnen känns väldigt bekant med hur det är idag.
Det går knappt en dag numera utan att politiker och allehanda förståsigpåare i media talar om att vi måste förbereda oss på krig mot Ryssland. Samtalen mellan Ryssland och USA om kriget i Ukraina jämförs med den brittiske premiärministern Neville Chamberlain och Adolf Hitler 1938. Statsministern Mette Fredriksen i Danmark informerar att Ryssland efter att Ukraina blivit besegrat ”gör sig klar för att angripa på andra ställen”, men var kan hon inte upplysa om. Vi vet hur det slutade, ett nytt världskrig.
Skall vi tro våra politiker och medier? Är vi på väg att på nytt dras i ett förödande krig i Europa? Många slår på krigstrumman. Vi kan vara i krig med Ryssland inom några år. De nyligen antagna försvarsanslagen är överspelade och nya miljarder måste satsas. Mette Fredriksen, statsminister i landet med det store smil, tar
täten och ropar ”köp, köp, köp!”.
De europeiska beslutsfattarna har hamnat i existentiell chock inför hotet att bli övergivna av USA. De kallar till det ena mötet efter det andra. De kämpar för att behålla USA kvar i Europa. Risken är att någon av dem provocerar fram en konflikt med Ryssland för att på detta sätt tvinga USA att sluta upp bakom dem i deras krig mot Ryssland.
Stefan Zweig beskriver hur mordet på den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand i Serbien till en början inte hetsade upp någon i Österrike. Tvärtom, han var inte speciellt populär. Hovets största problem var hur och var de skulle begrava honom. Det tog några veckor innan det började dyka upp notiser i tidningar som tydde på att händelsen skulle utnyttjas för en politisk aktion mot Serbien. Resten vet vi.
Det var ett krig som ingen önskade, inte folket, inte regeringen. Kriget som oavsiktligt glidit ur händerna på oskickliga diplomater ”när de lekte och bluffade med det” skriver Zweig. När den första skräcken lagt sig övergick den till en plötslig entusiasm. ”Folk trängdes på gatorna, plötsligt fladdrade fanor och smattrade musik, de unga rekryterna marscherade i triumf genom staden, och deras ansikten var ljusa och glada, eftersom alla jublade mot dem, jublade mot dessa små vardagliga människor som annars ingen lade märke till eller firade.”
Snabbt spred sig hatet mellan länderna i Europa. Det var ingen hejd på hur ondskefull fienden var, skriver Zweig. Han berättar om en episod på en liten förortsbiograf i Frankrike 1914 innan kriget brutit ut. Biografen var full med enkelt folk, arbetare, soldater, torggummor. Man visade nyheter från hela världen på duken. När den österrikiske kejsaren visade sig på duken ”började publiken omedelbart vissla och stampa med fötterna i golvet.” för att ”visa sitt förakt som om de blivit personligen förolämpade. … De blev som galna för en sekund”.
Zweig skriver om hur förskräckt han blev. ”För jag kände vilken förgiftande verkan den mångåriga hatpropagandan måste ha haft” på medborgarna. Att en flyktig bild på den vita duken kunde framkalla ett sådant utbrott.
Vi ser samma hat idag i media mot allt ryskt. Genom oändligt med inslag bannlyses all rysk kultur som propaganda. Inte ens de döda går fria. Denna antiryska hållningen känns främmande. Vi som var med i protesterna mot USA:s krig i Vietnam förkastade inte amerikansk kultur, tvärtom. Varför skulle vi dra alla amerikaner över en kam?
Stefan Zweig beskriver att nästa alla poeter inför första världskriget drog ut i försvar för fosterlandet. Man skulle aldrig mer söka kulturell gemenskap med en fransman eller engelsman. Zweig beskriver att ibland ”var det som att höra en hord av besatta. Det var samma män som vi för en vecka eller månad sedan hade beundrat för deras förnuft … Det mest uppskakande med detta vansinne var att de flesta av dessa människor var ärliga.”
Det var poeterna, författarna, journalisterna som skulle producera detta hat. De tjänade militären med att slå på krigstrumman. De gjorde det med gott eller dåligt samvete, ärligt eller slentrianmässigt. De arbetade lydigt åt krigspropagandan och därmed krigets massillusion och masshat istället för att bekämpa den, skriver Zweig.
Han beskriver hur det blev omöjligt att föra ett förnuftigt samtal med någon om krigets vansinne. ”Även de fredligaste och mest godmodiga människorna var som berusade av blodsångorna.” Vänner som han alltid betraktat som utpräglade individualister, ja närmast som anarkister, förvandlades till fanatiska patrioter. När Zweig protesterade mot oförnuftet blev han beskylld för att inte vara österrikare. Det vore bättre han flyttade till Frankrike eller Belgien. Han borde rapporteras till myndigheterna då ”defaitister” var de värsta landsförrädarna.
Med andra ord, inget nytt under solen. Det vi tar del av idag har hänt tidigare. Samma hysteri och samma oförnuft sätter sin prägel på dagens offentlighet.
Stefan Zweig skrev Världen av i går åren före sin död i exil, dit han var tvingades fly, dels på grund sin judiska härkomst, dels på grund av sina böcker, som brunnit på i nazisternas bokbål.
Detta är verklighetsfrämmande! Jan F skriver om ”de europeiska beslutsfattarna”: ”Risken är att någon av dem provocerar fram en konflikt med Ryssland för att på detta sätt tvinga USA att sluta upp bakom dem i deras krig mot Ryssland.” Det är struntprat. Den risken finns inte. Jan F hittar på för att nutiden skall passa in i hans jämförelse med Europa på Stefan Zweigs tid.
En vanlig klagolåt från majoriteten i lindelof.nu (jo, Sven Andersson, ni är ett kollektiv med enhetliga åsikter) är, att det är fel, att säga om Vladimir Putin, att han vill annektera tsarryska och sovjetiska förlorade territorier. Varför vore det bättre att, som Jan F, hitta på en avsikt hos europeiska ledare att utlösa ett krig i Europa med deltagande av Ryssland och Förenta staterna?
Inrotad folklig och politisk fientlighet mot Ryssland och ryssar utmärker inte Europa och européer. Både folk och ledare ville ha goda relationer med Ryssland och ryssar. I nuvarande krigstid finns en avoghet mot Ryssland. Den kommer att minska om det blir fred.
Jan Arvid G (JAG) skriver:
”Detta är verklighetsfrämmande! Jan F skriver om ’de europeiska beslutsfattarna’: ’Risken är att någon av dem provocerar fram en konflikt med Ryssland för att på detta sätt tvinga USA att sluta upp bakom dem i deras krig mot Ryssland.’ Det är struntprat. Den risken finns inte. Jan F hittar på för att nutiden skall passa in i hans jämförelse med Europa på Stefan Zweigs tid.”
JAG tar en enorm risk genom att skriva detta. Men jag känner igen det, risken för ett tredje världskrig med kärnvapen tycker JAG är struntprat och därför verklighetsfrämmande.
Hur kan man i dessa tider framhärda med sådana åsikter? Jo, för risken att behöva stå till svars för att man hade fel är mycket liten. Jag skulle kunna svara: ”You are gambeling with WW3”, men det är redan sagt.
Jan Arvid G!
Jag önskar att jag kunde ta det som händer med samma klackspark som du. Men tyvärr det är svårt att ha något förtroende för hysteriska politiker som uppträder som huvudlösa kycklingar. I sin desperation att hålla kvar USA till varje pris vet vi inte vad de kan ta sig till.
Jag vet inte var du befinner dig. Men den som tar del av debatter, ledarsidor, politikers uttalande och grovt vinklat nyhetsmaterial måste vara blind och tondöv för de attityder som florerar i media. Jag håller med dig om att folk i allmänhet inte håller på som det politiska och mediala etablissemanget. Däremot gör medias sätt att skriva om Ryssland, Putin och om kriget att det är omöjligt att föra ett sansat och seriöst samtal om kriget och bakgrunden till det.
Förslagen från Estland att stoppa ryska fartyg från att kunna segla ut från S:t Petersburg är ju ett sådant exempel som kan trigga igång en konflikt som slutar med en väpnad konflikt.
Men ser du inte att deras krav på att USA skall vara garanten för deras ”fredsstyrkor” riskerar att leda till en väpnad konflikt med Ryssland då Ryssland bestämt har avvisat sådana då de inte litar på deras avsikter?
Det europeiska mantrat att Ukraina måste segra och vi skall förse dem med vapen för att uppnå detta innebär ju också en risk för en kärnvapenkonflikt då Ryssland klart sagt att de ser kriget som existentiellt.
Att dom inte överhuvudtaget bryr sig om denna risk och vägrar försöka lösa konflikten diplomatiskt säger ju allt om deras omdöme.
Det bedrövliga är nu att det är sådana som Trump och Orban vi måste förlita oss på om vi vill slippa ett krig i Europa.
Jan Arvid G!
Du skriver ”En vanlig klagolåt från majoriteten i lindelof.nu (jo, Sven Andersson, ni är ett kollektiv med enhetliga åsikter) är, att det är fel, att säga om Vladimir Putin, att han vill annektera tsarryska och sovjetiska förlorade territorier.”
Min fråga är på vilken grund påstår du att Putin ”vill” saker? Kan tänka mig följande alternativ:
1. Du hämtar påståendet från västlig krigspropaganda
2. Du är psykolog och vet vad Putin vill
3. Du har tillgång till för mig hitills okända dokument
4. Du använder dig av någon slags trendextrapolering där du använder Putins agerande i Rysslands gränsregion för att dra slutsatser om vad Putin vill. Problemet är att dina meningsfränder är oense om hur långt Putin vill nå. En del menar att Putin vill erövra ett område som omfattar a) Tsarryssland b) Sovjetunionen c) hela Europa d) Zelenskyj som menar att inte ens Atlanten skyddar USA från Putin.
För alla som menar att Putin är den nye Hitler så finns det möjligtvis vissa skillnader. Adolf Hitler uttryckte behovet av ”Lebensraum” (livsrum) för det tyska folket redan i sin bok Mein Kampf (1925–1926). Han argumenterade för att Tyskland behövde expandera österut, särskilt in i Sovjetunionen, för att skaffa mark och resurser för att försörja den växande tyska befolkningen. Så i det fallet hade omvärlden något konkret att utgå från.
I fallet Putin finns inga sådana uttalanden så vitt jag vet utan bara gissningar. Problemet med sådana gissningar är om vi grundar hela vår utrikespolitik och försvar på något som är rena gissningar. Jämförelsen med Hitler haltar ju på många sätt. För det första behöver Putin inte mer land och Ryssland är inte överbefolkat, tvärtom. För det andra finns inga naturresurser i Europa som inte Ryssland redan har. För det tredje kan Putin inte med våld erövra Europeisk teknisk eller kulturell nivå, sådana resurser är alltför lättflyktiga.
Vad som är mer troligt (och dessutom går att styrka) är att den ryska ledningen vill ha ett neutral zon i Europa mellan de bägge deklarerade fienderna Ryssland och Nato. Österrike nämns ofta som modell.
Men jag har nu efterlyst ett tag att du visar något som styrker det du påstår dvs att ”han vill annektera tsarryska och sovjetiska förlorade territorier.”
Ett lite ovanligt inlägg (utan att märka ord) av Jan Arvid G, utan några belägg för sin slutsats ”Struntprat”. Men jag är beredd att hålla med Jan Arvid G efter att ha sett ”unionen för hopp” som bildades i London igår för den visar den stora rädslan i London, Paris och Berlin att vad man är rädd för är (håll i er nu) är att det blir någon sorts allians mellan USA och Ryssland och det kommer att hindra en konflikt mellan dom.
Vi vet att Elon Musk vill att USA lämnar Nato. Efter norska oljeföretaget och rederiet Haltbakk Bunkers meddelade på lördagen att det stoppar all försäljning till amerikanska trupper och fartyg som lägger till Norge. Då bör vi lämna Nato skriver han på sitt X och citerar ”Republican Congressman Thomas Massie, who dismissed NATO as ’a Cold War relic that needs to be relegated to a talking kiosk at the Smithsonian.’” (Smithsonian ett av värdens största historiska museum).
Trump argumenterar ju att EU bildades för att “screw” Amerika. Så visst kan det ligga något i vad du skriver Jan Arvid.
Sven A!
Jag ber om ursäkt för att min otydliga skrivning orsakade dig mycket skrivarbete. Jag hade inte tänkt försvara en tes om att Vladimir Putin vill territorier. Jag menade bara, att spekulationer om att ”europeiska ledare” mer eller mindre medvetet skulle arbeta för storkrig, är grundlösa. Jag jämförde med hur grundlösa du och andra tycker att spekulationer om Vladimir Putins planer är.
Jan Arvid G!
Om du säger att du var otydlig innan så är du om möjligt ännu otydligare nu. Men Ok, vi kör på nästa inriktning. Vilka är de ”grundlösa spekulationer om Vladimir Putins planer” som jag och andra har?
Jan Arvid G!
Fann detta uttalande av Macron, refererat av BBC 19 februari 2023. ”I do not think, as some people do, that we must aim for a total defeat of Russia, attacking Russia on its own soil.”
Du skriver ”mer eller mindre medvetet skulle arbeta för storkrig, är grundlösa” men enligt enligt Macron förhåller det sig inte så. Tankarna finns således bland ”europeiska ledare”.
Ytterligare funderingar. Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 har Sverige bidragit med totalt 73,2 miljarder kronor i stöd till Ukraina fram till den 6 februari 2025. Sveriges inkomster i statsbudgeten är 1.374 miljarder. Relativt mot statsbudgeten har vi satsat över 5 procent på ett krig som bara går allt sämre för Ukraina ju mer militärt stöd vi skickar.
Nu skall vi enligt Kristersson skicka ännu mer stöd så att det, enligt logiken hittills, går ännu sämre för Ukraina och för att fler skall dö. Kristersson utesluter inte heller att svenska trupper skickas till Ukraina. Skickar vi alla de aktiva soldater vi förfogar över (och lämnar Sverige utan försvar) så kan vi skrapa ihop 4.600 soldater och officerare. Det motsvarar kanske någon veckas förbrukning.
Våra 17 nya amerikanska baser verkar inte vara så intresserade av att försvara oss mot Ryssland just nu. Om jag fick bestämma hade jag medverkat till en fredsuppgörelse och sparat alla miljarderna till att hjälpa Ukraina med återuppbyggnaden. Jag hade också t ex satsat på en upprustning av t ex järnvägen så att vi slipper 200 förseningar p g a tekniska fel om dagen som också stryper ekonomin. En del ledningsstolpar lär t ex vara över 100 år gamla. En fungerande järnväg är bra för både ekonomin och försvaret.
Svenska soldater skall försvara Sverige och vår budget skall användas till att rusta upp Sveriges infrastruktur, utbildning och vård i första hand. Men ett stort stöd behövs också för återuppbyggnaden i Ukraina, vi har redan erfarenhet av vad det innebär att ha kollapsade länder i vår närhet där maffian styr och vapnen och droghandeln flödar.
Sven A!
Jag menade inte, att ”[du] och andra” har ”grundlösa spekulationer om Vladimir Putins planer”. Jag menade, att du och andra tycker, att publicerade spekulationer om, att Vladimir Putin skulle ha territoriellt expansionistiska planer, är grundlösa. Om det inte framgår av innantilläsning av min kommentar, får jag öva på att skriva. Eller så läste du för snabbt.
Varför begär du en utredning av mig om Vladimir Putins tankar, med belägg och citat? När jag påvisade med citat, att du hade fel om mandatet för Ukrainas president, avslutade du diskussionen osakligt. Eftersom du väljer när du vill vara saklig eller osaklig, må jag väl välja vad jag vill svara på dina frågor.
Crister O!
Jag förstår ej ditt resonemang.
Jan F och Knut L!
Jan F skrev att jag tar ”det som händer med [en] klackspark”. Våra åsiktsskillnader består, tills världshistorien fäller utslaget. Jag tror, att ni har fel om europeiska ledares planer, eller brist på planer. Jag tycker, att ni förespråkar en eftergiftspolitik mot det nya östblocket. Längre kommer vi inte.
Den västerländska idyllens lysande väg är förmodligen bruten och en anpassning till den nya minst sagt oroväckande står för dörren.
Frågor där en mörk skugga är överhängande och dagens verksamma generation söker något trevande, en väg mot ett fäste i tillvaron. Möjligen är det en förträngd känsla av rädsla inför att det värsta även kan drabba oss.
Kan det vara så att festen går mot sitt slut och vårt samhälle byggt på ständig ökad konsumtion är på väg att fasas ut i ett annat tillstånd. En nödvändig och grannlaga uppgift att ta sig an i denna osäkra framtidsbild för det rika väst. Ett väst som än mer utifrån ren och skär självbevarelsedrift måste förstå att världen är så mycket större och finns även utanför vårt överdådiga livsmönster. Och i den andemeningen vill jag mena att kriget i Ukraina är en ödesmättad veklighet som måste få ett slut innan ”hela världen stormar” och förflyttar oss till ett allmänt tillstånd av nöd och elände.
Det är i den kontexten kopplingen mellan politiken och starka globalt ekonomiska intressen måste brytas till förmån för den socialt organiserade rörelsen. En rörelse vars inflytande tillsammans med nedrustning för fred återigen blir en dominerande kraft i samhällsutvecklingen där internationell solidaritet som ledord återuppväcks.
Nu pågår som nämnts, ett förödande krig i Ukraina som söker en väg mot fred med stöd av- det motsägelsefulla i min mening -alltmera krigsmaterial. Det paradoxala i detta elände är att ekonomiska makter gör profit på denna katastrof och samtidigt talar om att upprätthålla mänskliga värden.
Med samma verkan pågår detta hemska på andra håll i världen och då inte minst i Israel/Palestina som vi helst förtränger i vårt samvete.
Är det ett tidigt 1930 tal i repris vi upplever? Hemska tanke!
Jan Arvid G!
Du skriver: ”Jag menade, att du och andra tycker, att publicerade spekulationer om, att Vladimir Putin skulle ha territoriellt expansionistiska planer, är grundlösa.”
Om du menar att det finns en grund för att påstå att Putin vill återerövra områden som motsvarar Sovjetunionen/Tsarryssland så vore det bra om den grunden redovisas. Det kanske är så, men det borde om inte bevisas eller åtminstone göras sannolika. Orsaken att det är viktigt är att hela Europas säkerhetspolitik hänger på påståenden som bara är gissningar. Och reagerar Europa med en massiv rustning mot Ryssland samt utlovar ett storkrig inom 5 år så måste Ryssland svara med att rusta ännu mer, vilket leder till att om det inte fanns ett hot tidigare som kommer det att skapas.
Men jag kan sträcka mig till att säga att nationalisten Putin är väldigt oklar när det gäller de ryska minoriteterna i grannländerna och som han hävdar deras kulturella och språkliga samhörighet med Ryssland. Det skulle potentiellt kunna innebära ett hot mot länder som gränsar till Ryssland och som har stora ryska minoriteter som dessutom ofta diskrimineras. Förutom Ukraina så tänker jag på baltländerna. Se klippet.
När jag läste Stefan Zweigs bok Världen av igår blev jag helt lyrisk av honom och hans judiska likar i dåtidens (mellankrigstidens) Österrike. De såg inte rasen som det viktiga utan såg sig som världsmedborgare och ville anpassa sig till den omgivning de levde i. Stefan Zweig skriver:
”…jag personligen måste erkänna att jag varken i skolan eller vid universitetet eller inom litteraturen någonsin fick pröva på mothugg eller missaktning, därför att jag var jude.
[…]
Receptiv och begåvad med särskilt sinne för assimilation, drog denna stad de mest disparata krafter till sig, avspände, löste, försonade dem. Det var gott att leva här, i denna atmosfär av andlig koncilians, och omedvetet fostrades varje invånare i denna stad till kosmopolit, till världsmedborgare.
[…]
De kände sitt österrikiska medborgarskap som en mission inför världen, och – det måste i sanningens namn än en gång sägas – en god del, om inte den största delen av allt vad Europa, vad Amerika i dag beundrar inom musiken, litteraturen, teatern och konsthantverket såsom ett uttryck för en pånyttfödd österrikisk kultur, har skapats av Wiens judar, som å andra sidan själva genom sina uppoffringar nådde fram till en högsta yttring av sin årtusenden gamla längtan efter andlig kultur. En under århundraden tillbakaträngd intellektuell energi förband sig här med en redan något trött tradition, närde, livade, stegrade, uppfriskade den med ny kraft, genom oavlåtliga insatser. Först de närmaste årtiondena skola visa vilket brott som begicks mot Wien, då man sökte med våld nationalisera och provinsialisera denna stad, vars väsen och kultur bestod just i mötet mellan de mest heterogena element, just i den andliga upphöjdheten över nationaliteterna.
[…]
Ty just under de sista åren hade – liksom i Spanien inför den lika tragiska undergången – Wiens judar blivit konstnärligt produktiva, visserligen inte på något speciellt judiskt sätt, utan genom att de till följd av en rent underbar inlevelse kunnat giva det mest intensiva uttrycket åt det österrikiska, det wienska. Goldmark, Gustav Mahler och Schönberg blevo internationella gestalter inom den skapande musiken; Oscar Strauss, Leo Fall och Kálmán förde valsens och operettens traditioner till en ny blomstring; Hofmannsthal, Arthur Schnitzler, Beer-Hofmann, Peter Altenberg skänkte wienlitteraturen en europeisk rangplats, sådan den inte haft ens under Grillparzer och Stifter; Sonnenthal och Max Reinhardt spredo teaterstadens rykte över hela jorden; Freud och de andra stora vetenskapsmännen fäste världens blickar på det gamla berömda universitetet – överallt, som vetenskapsmän, som virtuoser, som målare, som regissörer och arkitekter, som journalister innehade judarna i Wiens andliga liv de högsta platserna. Genom sin lidelsefulla kärlek till denna stad och genom sin vilja till anpassning hade de fullständigt assimilerat sig och voro lyckliga att få bidraga till Österrikes berömmelse.
[…]
Endast gentemot konsten kände sig alla i Wien ha samma rätt, ty kärleken till konsten gällde i Wien som en gemensam plikt, och oerhört stor är den roll som den judiska bourgeoisien spelat genom att stödja och främja wienerkulturen. Judarna voro den egentliga publiken, de fyllde teatrarna och konsertsalarna, de köpte böcker och tavlor, de besökte utställningarna och blevo med sitt rörligare, av traditionen mindre bundna ingenium överallt främjare och förkämpar för allt nytt. Nästan alla stora konstsamlingar under 1800-talet hade grundats av dem, nästan alla konstnärliga försök hade möjliggjorts endast genom dem. Utan den judiska bourgeoisiens oavlåtliga, stimulerande intresse skulle Wien till följd av indolensen hos hovet, aristokratien och de kristna miljonärerna, som hellre höllo sig med kapplöpningsstall och anordnade jakter än främjade konsten, ha kommit konstnärligt lika mycket efter Berlin som Österrike i politiskt avseende sackat efter det tyska riket. Den som i Wien ville genomföra något nytt, den som från utlandet kom till Wien för att söka vinna förståelse och en publik var hänvisad till denna judiska bourgeoisie.”
Om dagens judar slutade vara rasister, och slutade tänka rasistiskt skulle världen vara en tryggare och bättre plats för alla. Men så länge judarna, i kraft av sin makt, kan agera och propagera utan att någon gojer vågar komma med mothugg, så kommer judarna att fortsätta styra över oss, i syfte att ytterligare stärka sin makt och sitt själviska rasintresse.