Världen knackade på

Carolina Rediviva interiör (Foto: Wikiwand)

HÄROMDAGEN SATT JAG med min laptop, som jag från och till plägar göra, på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Lugnt och stilla. Inte många studenter på plats. Höstterminen ännu inte infallen. 

Jag brukar nyfiket, förlåt tilltaget, försöka överhöra i Café Carolina vad studenterna pratar om medan de inmundigar sina lunchnudlar. Väldigt unga, somliga i trasiga köpejeans, tatueringar legio, lurar till mobilen i öronen. De blir bara yngre och yngre för vart år som går.

Jag tillhör de stora fyrtiotalistiska efterkrigskullar som omvandlade universitetet till ett massuniversitet på andra halvan av 60-talet. Skakade om det Uppsala som innehållit ett litet och sömnigt universitet, bekvämt på sidan om världens larm. Men så, utbildningsexplosion.

Andra har, romantiserande må man nog säga, vittnat om den fredade idyll som föregick anstormningen, skildrat poesiuppläsningar, rödvin och levande ljus. Det Uppsala där den egensinnige Michel Fouacult höll hus. 

Men förvägrades lägga fram sin originella avhandling Vansinnets historia under den klassiska epoken, den såg nämligen inte ut som en avhandling borde se ut (sic!) enligt bedömarna, så han drog till Paris. Tack och lov, utbrast jag nästan. Ett banbrytande författarskap utvecklades.

Samma Uppsala om vilket Strindberg, fångade den dåtida andan i novellsamlingen Från Fjerdingen till Svartbäcken, muttrade: ”den där trista hålan på Upplandsslätten”. Han stannade inte länge. 

När jag ankom Uppsala fanns fortfarande överliggare, sedermera en nagel i ögat på socialdemokratiska utbildningspolitiker med Palme i spetsen, gav sig inte förrän UKAS och PUKAS införts, de fria studiegångarna avskaffats. 

Legendariska Bok-Vickes överfyllda antikvariat icke att förglömma. 

Men som Göran Palm, en av mina tidiga inspiratörer, plötsligt insåg: ”Världen ser dig.” Blicken den tysta anklagelsens. Och nog knackade världen bortom Uppsala på. Framförallt Vietnam, den folkliga kampen mot det imperalistiska USA.

För mig var studierna både mål och medel. Förhoppningen den att kunna frigöra mig från brukssamhällets instängdhet och tänkandeförbud. Och bättra på mina  bristfälliga samhällskunskaper. Krydda med en dos allmänbildning. 

Ett flitigt läsande påbörjades. Med en påtagligt radikal inriktning. Och en utblick mot den värld som uppfordrande knackat på. John Gerassis Storm över Anderna. Sven Lindkvists reserapporter. I aviserna: Sven Öste i DN om Vietnamkriget. Jan Myrdal i Aftonbladet. 

Den sistnämndes betydelse för unga vänstermänniskors samhällsengagemang och Vietnamsolidaritet omöjlig att överskatta. Hans uppmaning till intellektuell illojalitet, inte stämma in bland de rättänkande, försöker jag dagligen efterhöra.

Idén att skriva en uppsats med tredje världen-problematik, det hette u-land och tredje världen på den tiden, föddes i nittonåringens skalle. Världen utanför den eviga ungdomens stad hade fått fäste i mig. 

Det mynnade ut i en tjock, drygt hundra sidor, trebetygsuppsats i sociologi om Kuba, skrevs utan den handledning som hade behövts. Godkänd blev den hursomhelst. 

Resorna till Carolina kommer att fortsätta. Atmosfären i den ”träiga” läsesalen med hårda stolar och repade bord, de stora fönstren som vetter ut mot Engelska parken, försätter mig alltid på gott humör. 

... är läst 430 gånger!

  2 kommentarer for “Världen knackade på

  1. Olle Pålsson skriver:

    En fin berättelse om en tid som ingav ett stort mått av framtidstro och kampvilja med utblick över världen i hopp om möjligheter till förändring som internationell solidaritet, då det samtidigt såddes ett frö till en rörelse för livsviktiga miljö- och klimatfrågor.

    Inte bara studenter engagerade sig, utan även arbetarrörelsens folk på våra fabriksgolv ställde krav på bättre arbetsvillkor och ekonomisk demokrati, samtidigt som i övrigt viktiga välfärdsreformer tillkom under denna korta och händelserika period som helt dog ut – under 90 talet. Men det ville sig inte, ty andra och mer kraftfulla intressen tog över och styrde mot mål i en annan riktning.

    Och nu är vi här – år 2022, då jag funderar; Vad kommer dagens unga generation skriva om när de summerar upplevelsen av sin resa i en berättelse – år 2100.

  2. Leif Strandberg skriver:

    Apropå poesi, levande ljus och Uppsala.

    1961 i Slottskällaren i Uppsala läser Göran Tunström ur Maskrosbollen, som snart ska ges ut. PO Enquist ska också läsa. Så här skriver han i Ett annat liv (s 175):

    ”Tunström har allt, inklusive genuin fast opolitisk värmländska, och han läser fenomenalt. Alla unga studentskor under valven lyssnar som förtrollade. De behåller ännu kläderna på, men mentalt är de på väg.”

    PO:s egen uppläsning är inte av samma klass, en mardröm.

    Maskrosbollen är ett storverk än idag. Och PO lärde sig med tiden att läsa inför publik – han också.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.