Pipblåsaren från Hameln. Vad har denna saga att berätta för oss idag?

Maja Hagerman skriver om var SD och andra fördemokratiromantiker (puh! vilket ord) hämtar sin inspiration idag. Hon gör det i sin DN-kolumn 23 september.

Hon inspirerar i sin tur mig att läsa på lite om dessa framstående professorer och publicister. Jag blir vid läsningen förläget röd om kinderna. Jag känner nämligen igen mig i min borgerligt präglade barndom där dessa motsättningar fanns, visserligen mycket inlindade och ganska väl dolda för dem som inte ville se, men ändå påtagliga.

Exemplet Göteborg
Motsättningarna inom överheten – mellan högern och liberaler – var den tydligaste vattendelaren i Göteborg, där jag var ett barn på 50-talet. Där sågs det ner på tyskvänliga kretsar och de Segerstedtska anglofila liberalerna behärskade scener och salonger. I Stockholm lär det ha varit omvända förhållanden.

Man talade helst inte klarspråk om sådant. Vissa människor ansågs bara konstiga och tillhörde – på ett helt naturligt sätt – inte det önskade umgänget. Man rörde sig på samma arenor, nickade artigt åt alla håll, men där löpte osynliga gränser som skiljde kreti från pleti. Man försökte ignorera motståndarnas företrädare och beskriva dem som antingen osympatiska, obildade eller ”bara intresserade av pengar”. En vanlig inställning var att det inte hade med politik att göra. Och det var inget som kvinnor eller barn skulle bekymra sig om.

Så var det alltså i min barndom tätt efter andra världskriget. Före första världskriget såg motsättningarna annorlunda ut. Då var borgerligheten mera splittrad i demokratifrågan och i sina sympatier för de olika stormaktsblocken. Men det återkommer jag till.

Bakgrunden
Den handfasta situationen var i alla fall den att det gamla ståndssamhällets överhet med sina olika fraktioner och grupper, delade sig i frågan om hur de djupt folkliga kraven på föreningsrätt och rösträtt skulle bemötas. I de stora europeiska länderna Tyskland, Frankrike och England, för att inte tala om Ryssland, mullrade det på samma sätt i folkdjupen. Det var ju den tiden då fabriker byggdes, handeln ökade, hamnar och järnvägar byggdes ut, landsbygdens människor flyttade till städerna för att fylla det enorma arbetskraftsbehovet… och fabrikörer, redare, patroner och köpmän tjänade obegripligt mycket pengar. Det långsamma gamla bondelandet Sverige omvandlades i ett tidigare aldrig skådad tempo. Den nya arbetarklassen i städerna krävde anständiga levnadsförhållanden och politiska rättigheter. Ja den här historien kan ni som läser det här. Men kan de yngre den?

Motsättningarna skar alltså kors och tvärs genom överheten. De vuxna i min barndom, som jag kände och läste av på barns vis, var väl förtrogna med de politiska striderna ända från slutet av 1800-talet genom båda världskrigen. Det hade varit en omvälvande tid och det var först nu som franska revolutionens grundläggande tankegods formulerades i möjlig statskonst och slog igenom på bred front. Man ville inte se tillbaka, man ville se framåt. Ja, man ville helst glömma allt det förfärliga i det nära förflutna.

Det var också före krigen som de egenorganiserade folkrörelserna växte fram och successivt erövrade nya positioner. Dessa stod emot det gamla överhetssamhället – som försökte modernisera sig och undgå demokratin – men tvingades backa från sina omöjliga överhetspositioner. Man tvingades erkänna arbetarklassens mest grundläggande krav: 8 timmars arbete, 8 timmars fritid och 8 timmars sömn till exempel.

Det var alltså i denna omvälvande tid som ”Unghögern” samlade sig som en politisk och intellektuell motkraft mot en förslappad gammalhöger, som knäfallit för arbetarklassens och folkets krav på drägliga arbetsförhållanden och politiska rättigheter.

Och det är hit som den nya högern idag – SD, AfS, Althögern eller vad de nu kallar sig – söker sig för att ideologiskt uppdatera sin politik med någon slags fördemokratiskt konservatism. Utgångspunkten är att det var då allt spårade ur. Det var då den sanna högern – på nationell och patriarkal grund – tappade fokus och började ökenvandringen mot liberalism. Det var Unghögern som tog upp kampen mot detta förfall, men misslyckades, varpå det gamla Högerpartiet så småningom blev nyliberalism, globalism och Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt.

I kretsen kring Unghögern återfanns bland många andra två viktiga namn som idag är svenska nyhögerns mest framträdande inspiratörer; Rudolf Kjellén (1864–1922) och Teodor Holmberg (1853–1935). De var mycket typiska barn av sin tid. De levde mitt i den stora omvälvningen och grubblade över tidens stora frågor. Vi ska ta oss en titt på dem.

Rudolf Kjellén
Kjellén var professor i geografi och statskunskap vid Göteborgs högskola under 1900-talets första år. Senare blev han upphöjd statsvetenskaplig professor i Uppsala men också politiker och en opinionsbildande skribent i konservativ och nationell anda. Som ledare för den ultrakonservativa förstakammar-majoriteten på 1890-talet motsatte han sig unionsupplösningen men Norge. Han var däremot inte entydigt avvisande till det framväxande organisationsväsendet (fackförerningar t ex). Han såg dem som en möjlig bas för en framtida korporativ riksdag.

Nationalstatsbildandet pågick och diskuterades runt om i Europa och de gamla rikena formerade sig i förhållande till varandra på ett helt nytt sätt. Från omkring 1910 koncentrerade sig Kjellén mer på försvars- och utrikespolitik. Hans huvudämne blev nu nationen, hur den skulle förklaras och beskrivas och hur nationen borde hänga samman med staten. Det här behandlade han i vad han själv såg som sitt huvudverk Staten som lifsform, som utkom 1916.

Jag kan väl tänka mig att det är när de nya unga höger-ideologerna stöter på Kjelléns nationsbegrepp som de får gåshud. Kjellén beskriver nämligen nationen och staten som ”levande väsen” styrda av blinda, animaliska och amoraliska drifter i en skoningslös kamp för tillvaron. Det var en mycket ”darwinistisk” nationalism, som var ganska gångbar tiden före första världskriget. När denna typ av nationalism kombinerades med föreställningen att krigen var nödvändiga reningsbad, slog det gnistor. Minns med vilken stolthet och entusiasm som de unga männen marscherade till slakten i skyttegravarna 1914 – inför folkets jubel under fladdrande fanor och klingande spel. Då visste gemene man mycket lite om vad det moderna kriget med tungt artilleri, flyg och u-båtar skulle leda till.

Kjellén förknippas också med den så kallade ”svenska aktivismen”. Lite mer om det längre ner. Bakom allt detta slöt man alltså upp inom Unghögern. Det får räcka, när det gäller Kjellén.

Teodor Holmberg
Denne man var knappt en halv generation äldre än Kjellén, men deras ideologiska utgångspunkter kom snart att sammanfalla. Han var folkhögskoleföreståndare, ideolog, samhällsdebattör och författare. Till skillnad mot Kjellén var Holmberg i sina tidiga år positiv till parlamentarism, kvinnlig rösträtt, frikyrkorörelsen och andra sociala förändringar. Han var lundensare, Weibullian och från början frisinnad, skandinavist och förstås unionsvän. Som folkhögskoleman var han föga förvånande djupt inspirerad av den religiöse, nationalistiske och fritänkande danske folkbildaren Grundtvig.

Unionsupplösningen 1905 blev en vändpunkt som förde in honom mot en mer äktsvensk nationalism. Han pläderade för en kompromiss mellan socialismen och konservatismen, i en anda av värdekonservatism, nationalism och kristen moral – allt för att undvika den förfärliga klasskampen.

Som folkbildare uppmuntrade han bildandet av fria föreningar och var själv med i bildandet av Brödrafolkens väl, Samfundet Sveriges väl, Gustaf Adolfsförbundet för Sveriges unga krigsmän, Svenska riksförbundet för sedlig kultur (som många år senare låg bakom införandet av Mors dag-firandet i Sverige). Han var sångare och engagerad i den svenska körsången samt redigerade Soldatens sångbok.

Under borggårdskrisen 1914 stod han på kungens sida, och i rösträttsfrågan hörde han till dem som ville bromsa demokratin med graderad kommunal rösträtt och en trög första kammare.

Intressant att notera är att tryckfriheten enligt Holmbergs uppfattning var inte en individuell fri- och rättighet, utan något som ytterst vilade på statens ansvar. Staten hade därför rätt att förbjuda åsikter som hotade samhället, t ex radikal socialistisk agitation och sånt som hotade sedligheten. Ett starkt samhälle skrev han ”smeker ej sina värsta fiender; det slår dem ned”. Så enkelt var det. Det här kan räcka om Holmberg.

Unghögern
Dessa båda herrar blev alltså viktiga ideologer för Unghögern, som först gjorde sig påmind i Uppsala på 1890-talet och något senare i Göteborg efter sekelskiftet. I Uppsala finner vi namn som Harald Hjärne, Gustaf Hazelius, Eli Heckscher, Karl Jakob Herman Hallendorff, Verner Söderberg, Herman Brulin, Gösta Bagge… Inom denna riktning startades 1911 Svensk tidskrift (numera trogen Moderaterna).

De första åren efter sekelskiftet formades den så kallade ”egentliga unghögern” vid Göteborgs högskola. Den samlades runt sina andliga lärofäder professorerna Vitalis Norström och alltså Rudolf Kjellén. Där fanns också tidningsmännen Adrian Molin och Hjalmar Haralds. Tidskrifter i deras anda var Det nya Sverige och Göteborgs Dagblad. Tyskvänner i Göteborg, som var en omöjlighet på 1950-talet. Googla gärna själv på dessa herrar och upptäck mer.

I denna unghögers släptåg uppstod i Stockholm även den så kallade ”svenska aktivismen” – för ett ”modigt ingripande i kriget på Tysklands sida” – och tidskriften Svensk lösen med den dynamiske Sven Lidman som redaktör (1916–1918). Peo Enqvists ger en inträngande bild av Lidman i sin bok Lewi Petrus.

Nå, allt detta kan utifrån dagens utsiktspunkt sammanfattas i ett digert syndarregister…

  • emot Sveriges demokratisering för en mytisk svensk folkstams-nationalism
  • emot unionsupplösningen med Norge
  • för återerövring av Finland och krig med ryssen
  • aktivt stöd för Tyskland i första världskriget
  • stöd för Tredje rikets utbredning i Europa.

Den tidens stora frågor
Att det från slutet av 1800-talet till första världskriget var många som såg frågorna om demokratin och nationalismen som helt öppna och ännu oavgjorda är inte konstigt. Borgerskapet med sina köpmän, fabrikörer, ämbetsmän, militärer, brukspatroner och akademiker var ju helt ställda mot väggen av en helt ny och överväldigande stor samhällsklass – arbetarna – som krävde inflytande. Att de tvekade hur de skulle ställa sig och vilken väg framåt som var den minst skadliga för deras egna intressen är självklart.

Både min farfar och min morfar hade agenturfirmor i Göteborg i början av 1900-talet och hade periodvis stora bekymmer i handeln med omvärlden. Ibland tjänade de storkovan och ibland var de närmast bankrutt. Morfar var nära att ta sitt liv 1931 då ”Bankdirektör Trädgårdh på Göteborgs Handelsbank” nekade honom vidare kredit och uppmanade honom att inställa betalningarna. Hela firman med många anställda skulle då rasa. Hur det gick till vet jag inte, men han kom i alla fall på fötter igen. Firman AB Trätälja finns fortfarande i Göteborg. Han hade rötter i både Norge och England och dessutom goda förbindelser i Tyskland. Så  nationell konservativ var han inte. Man visste att morfar var liberal, alltså en modern framåtblickande människa.

Ur Svenska Dagbladets arkiv.

Min farfar kringgick exportförbudet för bomull 1915. Den enorma produktionen av uniformer i Tyskland gjorde att priset på bomull ökade varpå all bomull från omvärlden sögs mot Tyskland. I Sverige infördes därför exportförbud på bomull. Men farfar hade ett stort privat lager som han plötsligt inte kunde sälja, men som han alltså kunde få enormt bra betalt för i Tyskland. Då startade han en madrassfabrik som fyllde madrasserna med bomull och exporterade sedan madrasserna till Tyskland. Men han åkte fast, fick hela lagret konfiskerat, stora böter och ett mycket dåligt rykte i Göteborgs affärskretsar. Det var ett hårt slag ekonomiskt som höll på att knäcka honom. Farfar var en duktig uppkomling från ett fattigt smedshem i Farhult i Skåne och rättskaffens på alla vis. Men smugglingsidén kunde han inte motstå ändå.

Vad han tänkte om demokratifrågan vet jag förstås inte, men tyskorienterad var han förmodligen. Det fanns inget märkligt i det då. Hur han såg på nationen vet jag inte heller, men han hade goda skäl att ta de Kjellénska teorierna om en ”mytisk svensk folkstams-nationalism” med en stor nypa salt, uppväxt som han var i ”gränstrakter” och i grund och botten en jordnära ung man med rötterna i fattigdom och därför obetingat för framåtskridandet. Försäkringar blev i senare tid hans stora engagemang, vilket var en form av borgerligt välfärdstänkande som fick stor betydelse.

Skönandar mot realister
Då liksom idag går det en skiljelinje i politiken mellan skönandarna och de som står med fötterna på jorden. Skönandarna ägnar sig uteslutande åt idékamp och svävar lätt upp i drömvärldar av vackra formuleringar och suggestiva metaforer. De intresserar sig däremot mycket lite för människors grundläggande materiella förhållanden. Skönandarna kan befinna sig både till höger och vänster i politiken. Ordet värdegrund är deras senaste favoritbegrepp och de ser politiken som främst en kamp om värderingar.

De som däremot står med fötterna på jorden inser att människor utan mat, bostad och ett visst mått av trygghet i tillvaron till slut kan passera det anständigas gränser och ta lagen i egna händer. Alltså, att konkreta problemen måste lösas med konkreta åtgärder, inte med prat och moralpredikningar.

Dagens skönandar viker aldrig från sin benägenhet att se värdegrunden som överordnad, medan de med fötterna på jorden alltid har förstått att det är en fråga om både ock. För: Erst kommt das Essen, dann kommt die Moral – som Brecht formulerade det i Tolvskillingsoperan.

Den nya högern idag – ”Althögern” och Unghögern då – är alltså skönandar. De förirrar sig i mytiska och suggererande föreställningar och att ”rätta tankar” är den grundläggande förändringskraften. Det liknar mycket den blinda tron på Jesus, de boksynta kommunisternas testuggande och vänsterliberalernas tro på sin förbannade värdegrund.

De har inget lärt på 100 år
SD med sin långa svårstyrda svans hör förstås dit. Tydligast är det i återkopplingen till Kjelléns och Holmbergs mytiska nationalism, men också i förnekandet av klasskampen. Deras våta dröm är att återupprätta ett samhälle utan ståndscirkulation, där alla av samma folkstam – fattig och rik, stark och svag, begåvad och obegåvad vet sin plats och lever harmoniskt i en stor ”medborgerlig samling”.

Pipblåsare som tidvis haft långa följen.

Något mer världsfrånvänt och i total brist på markkontakt är svårt att finna idag. Att plocka upp dessa antikverade tankemönster från förra sekelskiftet – efter två världskrig och Hiroshima – är inte bara korkat, det är mycket farligt.


Övriga källor:

Föregående artikelFOLK OCH FÖRSVARS UPPGÅNG OCH FALL
Nästa artikelTVÅ GRUNDLÄGGANDE OLIKA SÄTT ATT BETRAKTA AFRIKA
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

19 KOMMENTARER

  1. ”Något mer världsfrånvänt och i total brist på markkontakt är svårt att finna idag. Att plocka upp dessa antikverade tankemönster från förra sekelskiftet – efter två världskrig och Hiroshima – är inte bara korkat, det är mycket farligt.”

    Vad skall vi då istället kämpa för? Vilket är tankemönstret? Är det klass mot klass som gäller? Är det detta tankemönster som har ”markkontakt”?

  2. I Maja Hagermans artikel i DN 23 september heter det mot slutet: ”Precis som Kjellén för 100 år sedan skiljer SD på medborgarskap i en stat och tillhörighet till en nation.”

    Alla personer med svenska pass är medborgare i staten Sverige. Men är det identiskt med den svenska ”nationen”. Finlandssvenskarna utgör en svensk nationalitet i Finland, tornedalsfinnarna en finsk nationell minoritet i Sverige.

    Båda dessa nationella minoriteter har kämpat mot majoriteten för att bli erkända. Har det varit reaktionärt? Sedan har vi samerna. De anses utgöra en egen nation fast utspridda i fyra länder där de utgör nationella minoriteter. Om deras kamp har bl a redaktören för denna sajt skrivit förtjänstfulla artiklar.

    Så om nu finlandssvenskar, tornedalsfinnar, samer m fl ”skiljer på medborgarskap i en stat och tillhörighet till en nation”, gör detta dem till SD:are? Och har de denna inställning p g a direkt eller indirekt inflytande av Rudolf Kjellén?

  3. Bertil C!
    Kom gärna med förslag vad vi ska sätta istället. Vad jag påstår är att skönandarna är dåliga vägvisare. Vi står som vanligt inför frågan: Vad bör göras?

    Anders P!
    Det var inte just det där som du citerade av Maja H som inspirerade mig. Det har vi faktiskt tröskat ordentligt här på bloggen för en tid sedan. Här en länk som leder till en del>>

  4. Knut L!
    Det som du skrev i somras fann jag mycket oklart. Bl a talade du om ”kulturell nationalism” jämte ”politisk nationalism”, det senare uppfattade jag skulle vara detsamma som ”stat”.

    Istället för att ”tröska”, valde jag då att lyfta fram Jan Sandegrens ”klassiker” från 70-talet ”Arbetarklassen och de förtryckta folken” som bredvidläsning – eventuellt lämpad för nyutgivning.

    Inte heller nu ska jag ”tröska” utan lyfta fram en annan aspekt: diskussionen i den här frågan utgår alltid ifrån majoritetsbefolkningens politiska hållning till sina minoriteter. Men vad vet vi om minoriteternas hållning emot majoriteten?

    Den debatten för de på språk, som vi är utestängda från. Men enligt min lilla erfarenhet är nationella minoriteter mer besmittade av ”mytisk nationalism” än majoritetsbefolkningen. Om jag har rätt bör vi därför vara försiktiga med vad vi stämplar som ”antikverade tankemönster från förra sekelskiftet”.

  5. Enligt fd vice talman Björn Söder SD är Du riktig svensk först när det gått minst fyra generationer efter att dina förfäder invandrat till i detta fallet Sverige – med förstås godkänt svenskt medborgarskap!

    Samerna ursprungsbefolkningen är enligt Björn Söder inte av svensk nationalitet även om förekomst av svenskt medborgarskap erhållits beträffat dessa. Samerna anses alltid ha levt som egen Nation i nationen & inte alltid varit samarbetsvilliga att tillhöra svenska folket utan levt som egen Nation!

    Vad gäller judarna i Sverige säger Jimmie Åkesson SD att de alltid haft en prioriterad särställning i Sverige som en utsatt minoritet och räknas som genuint svenska i dagens Sverige utan förbehåll!

    Till gruppen övriga? Dit räknas de som lidit stor nöd såsom etnisk utrensning, krig etc. från respektive ursprungsland! Efter ett antal år av prövotid kan nationellt medborgarskap ges! Men inte utan förbehåll? Att tillhöra gruppen riktiga svenskar uppnås först efter fyra generationer!

  6. Anders P!
    Begreppsapparaten omkring nation, nationalism, folk, stat, religion och kultur är svävande p g a att begreppen ibland flyter samman. Det var precis detta Rudolf Kjellén försökte reda ut i sitt huvudverk Staten som lifsform, om jag förstått saken rätt. Nog vågar jag mig på att kalla Kjelléns beskrivning av nationalism som antikverad. Jag skrev bl a om samernas syn på sin nationalitet.

    Men den irrationella ”nationalkänslan” finns där (vi har den i oss alla mer eller mindre) och pulserar mer eller mindre starkt i olika tider. Den måste respekteras, men inte blåsas till något mytiskt.

  7. Tore B!
    Det här har vi behandlat förut i samband med att Björn Söder var ute med sina nationalitets-funderingar om judar och samer. Börja läsa här.

  8. Knut L!
    När du talar om ”den irrationella ’nationalkänslan’” vandrar du på en led med många kors längs vägkanten. Från Karl Marx till Mona Sahlin har ”nationalitetskänslan” betraktats som något ”irrationellt”, liksom den religiösa känslan. Följden har blivit att man lämnat ”öppet mål” för högerkrafter.

    När jag studerade denna fråga, ”nationalkänslan”, i slutet på 70-talet var det inte bara Jan Sandegrens bok som betydde mycket utan också den debatt som fördes inom Komintern.

    Inför hotet från Hitlertyskland ansåg kommunisterna att det var viktigt att österrikarna, trots kulturell och språklig samhörighet med tyskarna, inte ”kände sig” som tyskar. Den ”känslan” förstärktes under den tiden som de åtnjöt ”förmånen” att vara en del av det Stortyska Riket.

    Med risk för att bli klassad som icke-marxistisk revisionist, vill jag nog hävda att en av marxismens svagheter har varit oförmågan att behandla ”känslor” som objektiva företeelser.

  9. Jag har blivit språkkrönikör i Folket i Bild/Kulturfront. Första krönikan ägnade jag nations-ämnet som ”tröskats”lindelof.nu, som Knut skrev ovan.

    Eftersom FiB/K:s skribenter skriver utan honorar, och artiklarna inte finns utlagda på världsvida väven, misstycker säkert inte FiB/K om lindelof.nu också publicerar min text. Jag skickar den till Knut nu, så kan Knut lägga ut den på lindelof.nu och länka. Skulle vara roligt att läsa den kunniga lindelof.nu-pulikens kritik av min krönika.

  10. Bertil Carlman!
    Visst är det klass mot klass som gäller. Så länge klassamhället består så kommer det att vara så. Det måste dock inte betyda att kommunismen är lösningen.

  11. Knut Lindelöf har naturligtvis rätt i det han säger! Jag återkommer först när jag läst allt som skrivits på denna blogg genom åren! Så läsarna slipper upprepningar! Tack för påpekandet!

    Beklagar det inträffade, med förhoppningar att ingen större skada åsamkats någon! Jag är väldigt imponerad av alla ni som skriver – mycket inspirerande läsning!

  12. Tore B!
    När du läser allt vad som skrivits på den här bloggen genom åren, var medveten om att det mesta skrivits som reaktioner på något som någon SD:are sagt eller gjort. Det ger innehållet en svensk slagsida.

    Vill man få ett grepp om vad ”nationalism” är, inte bara i dålig bemärkelse utan också ”icke-dålig”, måste man gå utanför Sverige, som jag försökt i mina inlägg. Tillägg:

    1. På brittiska öarna är vardagsspråket engelska. Icke desto mindre råder det starka nationalistiska känslor hos irländare och skottar, delvis också bland engelsmän (inte bara mot EU) och walesare. Vad lär det oss om språket som definition på ”nationell tillhörighet”.

    2. Schweizarna har 4 språk och nationella minoriteter i sin stat. Vad är bakgrunden?

    3. Trots att Tyskland enades 1871 identifierade sig tyskar in i våra dagar, i första hand med sitt ”Land” (delrepublik). Slagordet ”Ein Volk, Ein Land, Ein Führer” ville överkomma detta och var därför inte helt galet. Vill vi inte alla ha en (1) ledare?

  13. TACKAR ödmjukast för välkomnandet av Knut Lindelöf i kommentarklubben! Låter fint 🙂

    Mycket proffsigt agerande Knut Lindelöf – att få känna ditt förtroende!

  14. Nu är det tyvärr så att ett försök att skicka mejl till Tore B:s uppgivna mejladress ger meddelandet: Adressen hittades inte…

    Det gör mig misstänksam. Om ”Tore Bergström” inte kan styrka sin identitet med en fungerande mejladress och en vanlig postadress kommer jag att stoppa alla vidare kommentarer från denna avsändare.

  15. Anders och andra som diskuterar ordet nation/nationell!

    Jag nämnde ovan att jag skulle försöka ordna en elektronisk version till min text i ämnet, som hittills bara är papperstryckt i FiB/K.

    Här är en länk.

  16. Jag tror inte alls att de svenska myndigheterna (regering, riksdag, kommuner osv) vill skapa ett ”mångkulturellt” Sverige. Där har faktiskt SD fel (igen!). De vill, som de alltid velat, skapa ett Sverige utan nationella minoriteter. Politiken mot den finska minoriteten har inte till innehållet, bara till formen förändrats.

    Men myndigheterna är tvungna att agera mer listigt nu än för 100 år sedan. Man måste framstå som positiv till det mångkulturella, främst för att locka främlingar att komma hit, ett land utanför allfarvägarna, med ett litet språk och oftast ogästvänligt klimat. Men väl här ska de på sikt bli ”svenskar”. På 60-talet nämndes i debatten assimileringen av vallonerna som ett eftersträvansvärt exempel.

    En del av denna strategi är att, som du (J A G) skriver i din intressanta artikel i FiB/K, att blanda bort skillnaden mellan ”stat” och ”nation”. Vore myndigheterna ärliga i sin ”mångkulturellism” borde de snarare lyfta fram ordet ”stat” inom vilket ”nationer” kan existera.

  17. I debatten måste vi också skilja på nationella minoriteter som har något slags ”territorium”, som tornededalsfinnar och samer. Vid olika tidpunkter har påstådda representanter för skåningar, jämtar och gutar också velat få status som ”nationella minoriteter”. De erkända minoriteterna judar, romer och sverigefinnar har dock inga ”territorier”.

    Inom ”vänstern” har det alltid förnummits en viss irritation över ”nationalitetsfrågor”. De har uppfattats som överskuggande ”klassperspektivet”. Det är helt sant, eftersom ”vänstern” ofta lämnat ”walk over” och lämnat frågan till ”högern”. Men de två står inte på något sätt i motsättning till varandra, vilket den kommunistiska debatten i slutet på 30-talet visade.

    En av de saker som fick Sovjetunionen på fall var den ”storryska” chauvinismen. Den fanns redan på tsartiden, hängde kvar efter revolutionen, men nu motiverad i vänsterfraser. Jag minns att detta diskuterades i våra ”maoistiska” kretsar i slutet av 70-talet och början av 80-talet.

  18. Anders P!
    Ja, det är frågan: finns en listig ”strategi” att blanda bort skillnaden mellan “stat” och “nation”, eller åtminstone ett överhetsintresse, som halvt omedvetet tar sig språkliga uttryck? Eller är det bara anglifierad obildning?

    Du tar också upp att det inom “vänstern” funnits en viss irritation över “nationalitetsfrågor”. Människor behöver som bekant kärlek och kalvdans för att må bra, och ingen framgångsrik samhällsomdaning kan ske på tvärs mot de behoven. Jag tror att människor dessutom behöver hembygd, nation och natur – småskaliga, nedärvda samband med ursprunget. ”Vänstern” lämnar walk-over och tycker sånt är reaktionärt.

    Joar Tiberg skrev att den djupaste förklaringen till gruvstrejken var att ”en hel generation på ett decennium flyttats från hemmamarkerna, från fiskevattnen, slåtterängarna, och ner i gruvan, och nu stod och skakade sönder vid borraggregaten från Atlas Copco”.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.