another-fine-mess3
Två gamla kumpaner som känt varandra sedan ungdomen David ”Helan” Cameron och Boris ”Halvan” Johnson: ”Well, here’s another fine mess you’ve gotten us into”

Något som alltid förvånat mig, efter att ha bott i England av och till i 30 år, är omvärldens uppfattning att engelsmännen är speciellt sluga och listiga. Det är vad man tror i både Amerika, Ryssland och Tyskland.

I Moskva träffade jag en ryss som hävdade att allt elände som drabbat Ryssland de senaste 100 åren – inklusive bolsjevikrevolutionen – berodde på engelska intriger. När jag genmälde att det var svårt att se hur engelsmännen skulle ha matchat fram Lenin, fick jag svaret att det bara visar hur skickliga engelsmännen är på undergrävande verksamhet.

Eftersom jag inte är rasist tror jag att engelsmännen varken är klokare eller dummare än alla andra folk. Ändå förvånar det mig med vilken oskicklighet som bägge sidor visat före och efter folkomröstningen. Om det nu hade varit minsta ruter i LEAVE-sidan hade de, i synnerhet portalfiguren Boris Johnson, nu stått upp och förklarat sig beredda att ta över den ”brittiska skutan”.

Men man börjar nu ana att Johnson egentligen ville ha kvar Storbritannien i EU men tog chansen att stödja BREXIT, övertygad om att REMAIN skulle vinna i slutändan, bara med syfte att framstå som en ny fosterländsk Churchill och kunna ta över Torypartiet efter Cameron.

Labour i kris
Uppmärksamheten dras nu mot Labourpartiet, där Jeremy Corbyn just avskedat en av sina ”skuggministrar” Hilary Benn (son till den gamle labourradikalen Tony Benn). Avskedandet följde sedan Benn uttalat sitt misstroende mot Corbyn som röstvinnare i ett kommande val. Fler har sagt sig vilja följa Benn och prognosen är att halva ”skuggkabinettet” avgår.

Men motsättningen går givetvis djupare än ren valtaktik. Benn representerar högerflygeln i Labour och Corbyn vänstern. Benn uppfattas som en representant för ”the chattering classes” i det kosmopolitiska Londonområdet, medan Corbyn med rätt eller orätt kopplas till brittisk arbetarklass och fackföreningsrörelse.

Det var tydligt redan under valkampanjen för eller emot Brexit att Corbyn inte argumenterade lika passionerat och övertygande som Benn och andra. Corbyn verkar ha varit en motpol till Boris Johnson: argumenterade vagt för att stanna, övertygad om att REMAIN skulle vinna i slutändan.

Hänsyn till folkliga opinioner
Corbyns återhållsamhet kan bottna dels i en politiskt grundad motvilja mot EU, dels i ett taktiskt hänsynstagande till just de arbetarklassanhängare till Labour som känner sig hotade av EU och röstade för Brexit – men också för Corbyn. Det som gör det svårt för Benn och hans anhängare att utan vidare välja en ny ledare är att sedan i fjol är det ”the rank and file”, gräsrötterna i Labour som väljer partiledare.

Om Labour gör sig av med Corbyn kan många av partiets kärnväljare inom arbetarklassen gå över till något av ”populistpartierna”. Om Corbyn tillåts – eller lyckas med medlemsstöd – vara kvar som Labours ordförande, kan det bli svårt att framställa Brexitanhängarna som ansvarslösa populister.

Så, hur man än vänder och vrider på saken är Storbritannien i sin värsta inrikespolitiska kris sedan 1700-talet då det ”Förenade kungadömet” bildades.

PS: En bra sammanfattning av debatten av den respekterade journalisten Andrew Marrs kan du se här:

Han inte bara försvarar dem som röstat för Brexit, han drar också fram det faktum att Storbritannien, som en gång ledde den industriella revolutionen, nu har avvecklat mycket av sin industri och koncentrerat sig på service och finans – lite ”luftiga” sysselsättningar.

Föregående artikelLejonet som blev kvar i karantän
Nästa artikelSommarlov

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.