Den 18—19 maj arrangerade Centret för ryska och östasiatiska studier vid Uppsala universitet en konferens om Ukraina: QUO VADIS UKRAINE? Taking Stock of a Quarter Century of Disappointment.
Professor Stefan Hedlund hade samlat ett tjugotal experter från Sverige, Ukraina, Kanada, USA, Polen och England. Alla, utan undantag, gav intryck av att vara goda vetenskapsmän med en vilja att finna ut svar på sina frågor, varav den främsta var: Varför har utvecklingen i Ukraina gjort oss så besvikna?
Ty när Berlinmuren föll och Sovjetunionen kollapsade hade många stora förväntningar. Hedlund tillstod självkritiskt, att ett par artiklar han skrev 1991-92, hade varit naivt överoptimistiska. Nu, 25 år senare med en ”orange” revolution 2004 och en ”euromaidan” 2013-14 var Ukraina fortfarande ett sorgebarn, med utbredd korruption och svag statsledning.
Orsaken var ”misskötsel och misstroende”, som Margarita Balmaceda, argentinsk statsvetare numera stationerad i USA, uttryckte det. Försök att hitta jämförelser hade lett henne till andra länder, där det fanns massor av pengar, men där informella relationer spelade mycket större roll än formella, dvs. sådana som reglerats i lagar och bestämmelser: spelindustrin i Macau, de amerikanska trupperna på Filippinerna och knarkhandeln i Bolivia.
Andrew Wilson från Londons universitet hade undersökt hur post-kommunisterna slog vakt om sina intressen i Ukraina, och hade funnit att post-kommunismen verkade vara svårare att reformera än själva kommunismen. Först när jag kom hem och öppnade Richard Sakwas Frontlinje Ukraina, fick jag klart för mig att denne lille pigge engelsman är en av tungviktarna bland Ukrainaexperterna.
Mark Beissinger från Princeton, USA, hade analyserat de opinionsundersökningar som sedan 1991 bedrivits i Ukraina. 1800 invånare hade fått besvara 356 frågor om allt möjligt. Resultaten från 2005 och 2014 hade studerats extra noggrant, eftersom de gjordes efter upploppen 2004 och 2013-14. Siffrorna var ganska stabila från en period till en annan: 20-25% var drivande eller deltog i protesterna, 35-40% stödde dem moraliskt medan 25-30% ogillade och 2% var aktivt emot.
Yaroslav Hrytsak från universitetet i Lviv i västra Ukraina (Galizien) diskuterade hyllningarna till Stephan Bandera (1909-59) — den kontroversielle ukrainske nationalisten. Var han en antisemitisk fascist som mördade polacker och judar eller var han en kämpe för ett självständigt Ukraina? Enligt Hrytsak var det den senare biten som låg bakom hans popularitet, som han dock inte ville överdriva. ”Banderakulten är ett marginellt fenomen, som dock inte kan ignoreras”.
Sergii Plokhii från Harvard, USA, känner läsarna av denna blogg bl a från min tredelade serie om Ukrainas historia 1917-21, som jag till stora delar byggde på hans bok. Just nu sammanställer han ett stort kartverk.
Bland de kartor han visade var några som behandlade svältkatastrofen i Ukraina 1932-33. En visade hur upprörda olika delar av Ukraina i våra dagar var av det som skedde. Det som fick mig att undra, var att de mörkaste färgerna var över Galizien, d v s den del av västra Ukraina som 1918-39 tillhörde Polen. De kan ju inte ha drabbats!
Jag frågade Plokhii under en paus och hans medgav att det var paradoxalt. Detsamma hade han funnit i de centrala ukrainska områdena: platser eller regioner som verkligen drabbats kom ut med lägre siffror än platser och regioner som knappast drabbats. Men det som mätts, var inte den historiska verkligheten, utan folks minne eller föreställningar av vad som skett.
Men innebar inte detta, undrade jag, att de intervjuade hade en tendens att ge utfrågaren de svar, som de trodde att denne skulle gilla? Opportunism har ju alltid varit en egenskap som man odlat för att överleva. Jo, Plokhii var medveten om denna osäkerhetsfaktor.
Från Plokhiis kartmaterial och från flera av de andra presentationer, befästes intrycket av Ukraina som en ganska splittrad statsbildning. Personligen fick jag uppfattningen, att det finns tre slags ukrainare:
- Polska ukrainare i Galizien, de tidigare österrikiska och polska områden, som först 1939 (eller 1945) inkorporerades med Ukraina.
- Ukrainska ukrainare i vad som på konferensen ofta kallades centrala Ukraina.
- Ryska ukrainare, som bor i de södra och östra delarna i det som också en gång kallades Novorossija eller Nya Ryssland.
Vad gäller relationerna mellan ukrainare och ryssar, både de i Ukraina och Ryssland, så bekräftade experterna de intryck som jag fick i vintras från Odessa och Kiev: bortsett från ukrainarna i Galizien, betraktade de både folken sig som brodernationer. 30 procent av ukrainarna var ännu nostalgiska över det gamla Sovjetunionen, något som också stämde med mina intryck.
Ukrainarna gjorde också åtskillnad mellan Ryssland/ryssar och de som för närvarande styr i Kreml. Detta var också mitt intryck från Ukraina (och Ryssland!):
– Vad politikerna håller på med för närvarande är inte så mycket att bry sig om. Det kan ändra sig snabbt, som det ändrat sig snabbt i det förgångna. Men de ryska och ukrainska folken består.
Ideologiska rensningar
Andra dagen kunde jag bara övervara andra avdelningen, den om Ukrainas utländska relationer, främst visavi EU. David Marples, Kanada, talade om de ukrainska myndigheternas av-kommunisering eller av-sovjetisering av samhället, vilket ofta var synonymt med av-russificering. Det hade startat tidigt i Galizien, men först de senaste åren skjutit fart i övriga Ukraina. Rensningarna hade mötte protester från folk i östra och södra Ukraina (vad som ibland kallas Novorossija) samt från historiker från alla väderstreck i Ukraina. De fruktar för en ny nationell mytbildning. Ett problem som visat sig ha varit: vad ska komma istället? Medan det från den sovjetiska tiden fanns en version om någon historisk händelse, så finns det nu flera s.k. ukrainska.
Myndigheterna hade som vägledning satt upp en tiopunktslista för vad som var ”sant” under åren 1917-1991. Den listade alla sovjetiska (ryska) negativa åtgärder i Ukraina, men utelämnat de positiva. Det sades från centralt håll att aktionen syftade till att ”motverka den ryska propagandan”, men allt talar för att den nya historietolkningen kommer att permanentas.
Är Ukraina en ”bisak”?
Arkady Moshes, ursprungligen från sovjetiska vetenskapsakademin, men nu sedan länge på det finska institutet för internationella affärer i Helsingfors, menade att allt tal om att en lösning på konflikten i Ukraina skulle lätta den nuvarande utrikespolitiska spänningen är fel. This is not about Ukraine! Militärmanövrarna m.m. beror på andra saker, även om de motiveras med händelserna på Krim och östra Ukraina. Vad gäller Donbasskonflikten var det hans uppfattning att både Moskva och Kiev tappat kontroll över konflikten (om de någonsin hade någon, AP). Han ansåg att Ryssland hade en ad hoc (ung. provisorisk) attityd till området och verkar, enligt Moshes, inte särskilt piggt på att införliva området. Hur som helst förutspådde han viss försiktighet från den ryska ledningens sida i avvaktan på presidentvalet 2018.
Han noterade för övrigt, lite ironiskt, att EU mycket hellre föredrar att ha att göra med det ”diktatoriska” men stabila Vitryssland än det ”demokratiska” men oregerliga Ukraina.
De amerikanska sanktionerna emot Ryssland har verkan, men de från EU verkar mest vara till för att demonstrera europeisk enighet. Han såg också hur trycket inom EU för att gå Ryssland till mötes långsamt ökade. Vad t.ex. gäller den tragiska olyckan med MH17 är det enligt Moshes uppenbart att Nederländerna vill undvika en rättegång. Detta för att inte sabotera relationerna med Ryssland. Men för att européerna slutligen ska inledda sin canossavandring måste det hända något stort: ”It needs something BIG”. Vad detta stora kunde vara, ville han dock inte uttala sig om.
Susan Stewarts föredrag om ”Minsk1”, ”Minsk2” och eventuellt ett ”Minsk3” dvs. internationella försök att lösa konflikten i Donbass var för mig alltför abstrakt varför jag hade svårt att föra anteckningar.
USA:s intresse
Frågestunden efteråt blev livlig. Själv hade jag fått en känsla av att föredragshållarna valt att undvika alltför kontroversiella frågor, som verkligheten bakom det s.k. maktskiftet i Kiev i februari 2014. Det hade talats mycket om Europa och EU visavi Ukraina, men mycket lite om USA och NATO. Jag tog därför mod till mig, greppade mikrofonen och frågade framförallt Moshes, om man kunde diskutera EU-Ukraina helt oberoende av USA? Hans svar var oväntat, och gick emot min (och många av denna bloggs läsares uppfattningar), men var konsistent med vad han sagt i sitt huvudanförande:
– USA är inte speciellt intresserat av Ukraina.
Visserligen fungerade vicepresidenten Joe Biden som ”Mr Ukraine”, men Obama hade varit noga med att aldrig komma i närheten av landet. EU:s enda bekymmer var att förhindra att USA levererade avancerade vapen till Ukraina. Det som var intressant nu, var att se om Trump skulle besöka Putin före Porosjenko. Så hade det inte sett ut för några månader sedan, men oddsen hade svängt på sista tiden. Här sköt Susan Stewart in, att man kanske kan vänta sig oberäkneliga (erratic) reaktioner från den nya presidentadministrationen.
Var fanns publiken?
Det var alltså en oerhört intressant konferens som Stefan Hedlund och hans team på universitetet satt samman. Mitt referat ovan består bara i enstaka nedslag, så mycket som mitt förstånd och penna hann med att registrera. Det var synd att inte det hela filmades.
Redan första dagen fann jag också en viss besvikelse hos organisatörerna över att så få kommit till konferensen. Det hade stått i kallelsen: Admission is free of charge and open to the public. Brusewitzsalen, där konferensen hölls, bör kunna ta 100-150 personer, men var bara fylld till en tredjedel, dvs, 40-50 personer, varav 20 var föredragshållare. Jag hade inte sett några annonser i UNT och frågade Hedlund om de inte annonserat konferensen.
– Jo, med affischer på de olika universitetsinstitutionerna!
Dock hade en liten delegation från Tartu i Estland dykt upp. Med dem hade jag, som ni kan förstå intressanta diskussioner om Estlands historia.
När detta skrivs, veckoslutet 20-21 maj, har jag inte sett något reportage i den lokala tidningen UNT. Det är synd, ty med tanke på Sveriges politiska och ekonomiska engagemang i Ukraina, så hade alla de som gärna uttalar sig i ämnet mått bra av att lyssna på experterna. Men kanske var konferensens tema en obekväm sanning för de politiker som gärna använder Ukraina som tillhygge i olika politiska debatter.
Mingling i pauserna
Tack vare att så få utomstående kommit, gav det stora chanser att i pauserna och luncherna komma till tals med flera av experterna. Efter mina år utomlands har jag kommit bort från den nordiska ovanan att i pauserna gruppera sig med andra landsmän. Nej, här gäller det att ta tillfället i akt och knyta nya kontakter. Detta gör man lättast med vad som på engelska kallas small talk, vilket på svenska väl närmast kan översättas med kallprat.
Så med Plokhii hade jag en diskussion om ukrainska viner (bäst i Odessa trakten) och med Moshes om att lära sig finska. Med Wilson diskuterade jag utbildningskulturen i Ryssland och Ukraina. Inom de matematiskt-naturvetenskapliga ämnena verkar den vara väldigt formalistisk och abstrakt. Wilson rekommenderade mig att läsa Sacharovs memoarer.
Att jag verkligen varit i Ukraina en längre tid blev Yaroslav Hrytsak helt övertygad om när det visade sig, under en diskussion vi hade om öl, att jag förutom det ryska Baltika satte den ukrainska pilsnern Lvivske främst. Hrytsak var nämligen från Lviv (polska Lvov, tyska Lemberg) och från denna samsyn om öl leddes vi vidare till djupare diskussioner om de ekonomiska och politiska förhållandena i Galizien.
På denna konferens, liksom på de flesta andra jag varit med om, ger de informella samtalen i pauser och luncher nästan lika mycket som själva konferensen. Därför är det, som sagt, förvånande att ingen journalist infunnit sig och intervjuat gästerna. Det kan vara så att den artikel ni läser nu är det enda omvärlden får veta om en mycket spännande och innehållsrik sammankomst.
Vad ska vi göra?
Låt mig sluta med konferensens slutkläm. Den levererades av den frejdige Arkady Moshes på en fråga från en – som jag tror – ung ukrainska boende i Sverige. Stefan Hedlund hade visserligen inledningsvis sagt att konferensen inte syftade varken till att utpeka ”skyldiga” eller att ge råd. Men den unga ukrainskan hade kanske inte varit med första dagen, ty nu ville hon av konferensen få veta vad vi ukrainare ska göra? Ska vi börja utveckla kärnvapen?
Moshes, lika förskräckt som, tror jag, de flesta andra, vinkade avvärjande med händerna:
– No, no! What you should do is to create a functional state!
Jag hade inte kunnat säga det bättre, och det var faktiskt vad jag vid några tillfällen, fast mindre provokativt, antydde till mina ukrainska kollegor:
– Skapa ordning i ert land! Innan dess vill ingen, inom eller utom Nato eller EU, till höger eller vänster, ha mycket med er att göra.
– Kanske bara Ryssland? Men det sade jag inte.
