Vart är du på väg, Ukraina?

Hur ska vi förhålla oss till ett kvartssekels besvikelser över utvecklingen i Ukraina. Det var huvudfrågan på en internationell konferens i Uppsala. Anders Persson rapporterar.

En av flera omtumlande scener från Radan — det ukrainska parlamentet. Detta kaos utspelades 2012 och har följts av flera sedan dess.

Den 18—19 maj arrangerade Centret för ryska och östasiatiska studier vid Uppsala universitet en konferens om Ukraina: QUO VADIS UKRAINE? Taking Stock of a Quarter Century of Disappointment.

Professor Stefan Hedlund hade samlat ett tjugotal experter från Sverige, Ukraina, Kanada, USA, Polen och England. Alla, utan undantag, gav intryck av att vara goda vetenskapsmän med en vilja att finna ut svar på sina frågor, varav den främsta var: Varför har utvecklingen i Ukraina gjort oss så besvikna?

Ty när Berlinmuren föll och Sovjetunionen kollapsade hade många stora förväntningar. Hedlund tillstod självkritiskt, att ett par artiklar han skrev 1991-92, hade varit naivt överoptimistiska. Nu, 25 år senare med en “orange” revolution 2004 och en “euromaidan” 2013-14 var Ukraina fortfarande ett sorgebarn, med utbredd korruption och svag statsledning.

Orsaken var “misskötsel och misstroende”, som Margarita Balmaceda, argentinsk statsvetare numera stationerad i USA, uttryckte det. Försök att hitta jämförelser hade lett henne till andra länder, där det fanns massor av pengar, men där informella relationer spelade mycket större roll än formella, dvs. sådana som reglerats i lagar och bestämmelser: spelindustrin i Macau, de amerikanska trupperna på Filippinerna och knarkhandeln i Bolivia.

Andrew Wilson från Londons universitet hade undersökt hur post-kommunisterna slog vakt om sina intressen i Ukraina, och hade funnit att post-kommunismen verkade vara svårare att reformera än själva kommunismen. Först när jag kom hem och öppnade Richard Sakwas Frontlinje Ukraina, fick jag klart för mig att denne lille pigge engelsman är en av tungviktarna bland Ukrainaexperterna.

Mark Beissinger från Princeton, USA, hade analyserat de opinionsundersökningar som sedan 1991 bedrivits i Ukraina. 1800 invånare hade fått besvara 356 frågor om allt möjligt. Resultaten från 2005 och 2014 hade studerats extra noggrant, eftersom de gjordes efter upploppen 2004 och 2013-14. Siffrorna var ganska stabila från en period till en annan: 20-25% var drivande eller deltog i protesterna, 35-40% stödde dem moraliskt medan 25-30% ogillade och 2% var aktivt emot.

Yaroslav Hrytsak från universitetet i Lviv i västra Ukraina (Galizien) diskuterade hyllningarna till Stephan Bandera (1909-59) — den kontroversielle ukrainske nationalisten. Var han en antisemitisk fascist som mördade polacker och judar eller var han en kämpe för ett självständigt Ukraina? Enligt Hrytsak var det den senare biten som låg bakom hans popularitet, som han dock inte ville överdriva. “Banderakulten är ett marginellt fenomen, som dock inte kan ignoreras”.

Sergii Plokhii från Harvard, USA, känner läsarna av denna blogg bl a från min tredelade serie om Ukrainas historia 1917-21, som jag till stora delar byggde på hans bok. Just nu sammanställer han ett stort kartverk.

En av kartorna i Plokhiis projekt. Denna visar andelen ukrainare som stödde Euromaidan 2013-14. Annan statistik visade att både orangerevolutionen 2004 och Euromaidan 2013-14 hade klart mindre stöd bland kvinnor än bland män.

Bland de kartor han visade var några som behandlade svältkatastrofen i Ukraina 1932-33. En visade hur upprörda olika delar av Ukraina i våra dagar var av det som skedde. Det som fick mig att undra, var att de mörkaste färgerna var över Galizien, d v s den del av västra Ukraina som 1918-39 tillhörde Polen. De kan ju inte ha drabbats!

Jag frågade Plokhii under en paus och hans medgav att det var paradoxalt. Detsamma hade han funnit i de centrala ukrainska områdena: platser eller regioner som verkligen drabbats kom ut med lägre siffror än platser och regioner som knappast drabbats. Men det som mätts, var inte den historiska verkligheten, utan folks minne eller föreställningar av vad som skett.

Men innebar inte detta, undrade jag, att de intervjuade hade en tendens att ge utfrågaren de svar, som de trodde att denne skulle gilla? Opportunism har ju alltid varit en egenskap som man odlat för att överleva. Jo, Plokhii var medveten om denna osäkerhetsfaktor.

Från Plokhiis kartmaterial och från flera av de andra presentationer, befästes intrycket av Ukraina som en ganska splittrad statsbildning. Personligen fick jag uppfattningen, att det finns tre slags ukrainare:

  • Polska ukrainare i Galizien, de tidigare österrikiska och polska områden, som först 1939 (eller 1945) inkorporerades med Ukraina.
  • Ukrainska ukrainare i vad som på konferensen ofta kallades centrala Ukraina.
  • Ryska ukrainare, som bor i de södra och östra delarna i det som också en gång kallades Novorossija eller Nya Ryssland.
Någon av experterna, jag minns inte vem, menade att om Kreml inte hyst planer på att  erövra Novorossija 2014, så hade man åtminstone trott att befolkningen skulle göra uppror emot Kiev och ansluta sig till Ryssland. Jag har hört något liknande tidigare. Betvivlar dock starkt att ryska underrättelsetjänsten varit så dåligt underrättad om folkstämningarna. Men å andra sidan, deras föregångare gjorde misstaget hösten 1939 …

Just denna karta visades inte (vad jag minns) på konferensen, men sammanfattar väl mitt intryck av den information som framför allt Sergii Plokhii presenterade: splittringen i Ukraina i en västlig, central och sydostlig del. Kartan visar resultaten av presidentvalet 2010 som stod mellan Viktor Janukovitj och Lydia Timosjenko.

Vad gäller relationerna mellan ukrainare och ryssar, både de i Ukraina och Ryssland, så bekräftade experterna de intryck som jag fick i vintras från Odessa och Kiev: bortsett från ukrainarna i Galizien, betraktade de både folken sig som brodernationer. 30 procent av ukrainarna var ännu nostalgiska över det gamla Sovjetunionen, något som också stämde med mina intryck.

Ukrainarna gjorde också åtskillnad mellan Ryssland/ryssar och de som för närvarande styr i Kreml. Detta var också mitt intryck från Ukraina (och Ryssland!):
Vad politikerna håller på med för närvarande är inte så mycket att bry sig om. Det kan ändra sig snabbt, som det ändrat sig snabbt i det förgångna. Men de ryska och ukrainska folken består.

Ideologiska rensningar
Andra dagen kunde jag bara övervara andra avdelningen, den om Ukrainas utländska relationer, främst visavi EU. David Marples, Kanada, talade om de ukrainska myndigheternas av-kommunisering eller av-sovjetisering av samhället, vilket ofta var synonymt med av-russificering. Det hade startat tidigt i Galizien, men först de senaste åren skjutit fart i övriga Ukraina. Rensningarna hade mötte protester från folk i östra och södra Ukraina (vad som ibland kallas Novorossija) samt från historiker från alla väderstreck i Ukraina. De fruktar för en ny nationell mytbildning. Ett problem som visat sig ha varit: vad ska komma istället? Medan det från den sovjetiska tiden fanns en version om någon historisk händelse, så finns det nu flera s.k. ukrainska.

Myndigheterna hade som vägledning satt upp en tiopunktslista för vad som var “sant” under åren 1917-1991. Den listade alla sovjetiska (ryska) negativa åtgärder i Ukraina, men utelämnat de positiva. Det sades från centralt håll att aktionen syftade till att “motverka den ryska propagandan”, men allt talar för att den nya historietolkningen kommer att permanentas.

Är Ukraina en “bisak”?
Arkady Moshes, ursprungligen från sovjetiska vetenskapsakademin, men nu sedan länge på det finska institutet för internationella affärer i Helsingfors, menade att allt tal om att en lösning på konflikten i Ukraina skulle lätta den nuvarande utrikespolitiska spänningen är fel. This is not about Ukraine! Militärmanövrarna m.m. beror på andra saker, även om de motiveras med händelserna på Krim och östra Ukraina. Vad gäller Donbasskonflikten var det hans uppfattning att både Moskva och Kiev tappat kontroll över konflikten (om de någonsin hade någon, AP). Han ansåg att Ryssland hade en ad hoc (ung. provisorisk) attityd till området och verkar, enligt Moshes, inte särskilt piggt på att införliva området. Hur som helst förutspådde han viss försiktighet från den ryska ledningens sida i avvaktan på presidentvalet 2018.

Han noterade för övrigt, lite ironiskt, att EU mycket hellre föredrar att ha att göra med det “diktatoriska” men stabila Vitryssland än det “demokratiska” men oregerliga Ukraina.

Statscheferna för Ryssland, Vitryssland och Ukraina i Minsk i fjol. En av experterna jag talade med i en paus höll med om att EU är naivt om de tror att slopade sanktioner mot Vitryssland skulle splittra banden Moskva-Minsk.

De amerikanska sanktionerna emot Ryssland har verkan, men de från EU verkar mest vara till för att demonstrera europeisk enighet. Han såg också hur trycket inom EU för att gå Ryssland till mötes långsamt ökade. Vad t.ex. gäller den tragiska olyckan med MH17 är det enligt Moshes uppenbart att Nederländerna vill undvika en rättegång. Detta för att inte sabotera relationerna med Ryssland. Men för att européerna slutligen ska inledda sin canossavandring måste det hända något stort: “It needs something BIG”. Vad detta stora kunde vara, ville han dock inte uttala sig om.

Susan Stewarts föredrag om “Minsk1”, “Minsk2” och eventuellt ett “Minsk3” dvs. internationella försök att lösa konflikten i Donbass var för mig alltför abstrakt varför jag hade svårt att föra anteckningar.

USA:s intresse
Frågestunden efteråt blev livlig. Själv hade jag fått en känsla av att föredragshållarna valt att undvika alltför kontroversiella frågor, som verkligheten bakom det s.k. maktskiftet i Kiev i februari 2014. Det hade talats mycket om Europa och EU visavi Ukraina, men mycket lite om USA och NATO. Jag tog därför mod till mig, greppade mikrofonen och frågade framförallt Moshes, om man kunde diskutera EU-Ukraina helt oberoende av USA? Hans svar var oväntat, och gick emot min (och många av denna bloggs läsares uppfattningar), men var konsistent med vad han sagt i sitt huvudanförande:
– USA är inte speciellt intresserat av Ukraina.

Visserligen fungerade vicepresidenten Joe Biden som “Mr Ukraine”, men Obama hade varit noga med att aldrig komma i närheten av landet. EU:s enda bekymmer var att förhindra att USA levererade avancerade vapen till Ukraina. Det som var intressant nu, var att se om Trump skulle besöka Putin före Porosjenko. Så hade det inte sett ut för några månader sedan, men oddsen hade svängt på sista tiden. Här sköt Susan Stewart in, att man kanske kan vänta sig oberäkneliga (erratic) reaktioner från den nya presidentadministrationen.

Var fanns publiken?
Det var alltså en oerhört intressant konferens som Stefan Hedlund och hans team på universitetet satt samman. Mitt referat ovan består bara i enstaka nedslag, så mycket som mitt förstånd och penna hann med att registrera. Det var synd att inte det hela filmades.

Redan första dagen fann jag också en viss besvikelse hos organisatörerna över att så få kommit till konferensen. Det hade stått i kallelsen: Admission is free of charge and open to the public. Brusewitzsalen, där konferensen hölls, bör kunna ta 100-150 personer, men var bara fylld till en tredjedel, dvs, 40-50 personer, varav 20 var föredragshållare. Jag hade inte sett några annonser i UNT och frågade Hedlund om de inte annonserat konferensen.
– Jo, med affischer på de olika universitetsinstitutionerna!

Dock hade en liten delegation från Tartu i Estland dykt upp. Med dem hade jag, som ni kan förstå intressanta diskussioner om Estlands historia.

När detta skrivs, veckoslutet 20-21 maj, har jag inte sett något reportage i den lokala tidningen UNT. Det är synd, ty med tanke på Sveriges politiska och ekonomiska engagemang i Ukraina, så hade alla de som gärna uttalar sig i ämnet mått bra av att lyssna på experterna. Men kanske var konferensens tema en obekväm sanning för de politiker som gärna använder Ukraina som tillhygge i olika politiska debatter.

Mingling i pauserna
Tack vare att så få utomstående kommit, gav det stora chanser att i pauserna och luncherna komma till tals med flera av experterna. Efter mina år utomlands har jag  kommit bort från den nordiska ovanan att i pauserna gruppera sig med andra landsmän. Nej, här gäller det att ta tillfället i akt och knyta nya kontakter. Detta gör man lättast med vad som på engelska kallas small talk, vilket på svenska väl närmast kan översättas med kallprat.

Så med Plokhii hade jag en diskussion om ukrainska viner (bäst i Odessa trakten) och med Moshes om att lära sig finska. Med Wilson diskuterade jag utbildningskulturen i Ryssland och Ukraina. Inom de matematiskt-naturvetenskapliga ämnena verkar den vara väldigt formalistisk och abstrakt. Wilson rekommenderade mig att läsa Sacharovs memoarer.

Rysk-ukrainsk förbrödning, åtminstone mellan ryska Baltika 7 och västukrainska (galiziska) Lvivske. Den här varianten, Mitsne är dock ganska stark (7%) och jag föredrar nog den alkoholsvagare Lvivske 1715 (4.0%). Baltika 7 håller 5.4%.

Att jag verkligen varit i Ukraina en längre tid blev Yaroslav Hrytsak helt övertygad om när det visade sig, under en diskussion vi hade om öl, att jag förutom det ryska Baltika satte den ukrainska pilsnern Lvivske främst. Hrytsak var nämligen från Lviv (polska Lvov, tyska Lemberg) och från denna samsyn om öl leddes vi vidare till djupare diskussioner om de ekonomiska och politiska förhållandena i Galizien.

På denna konferens, liksom på de flesta andra jag varit med om, ger de informella samtalen i pauser och luncher nästan lika mycket som själva konferensen. Därför är det, som sagt, förvånande att ingen journalist infunnit sig och intervjuat gästerna. Det kan vara så att den artikel ni läser nu är det enda omvärlden  får veta om en mycket spännande och innehållsrik sammankomst.

Vad ska vi göra?
Låt mig sluta med konferensens slutkläm. Den levererades av den frejdige Arkady Moshes på en fråga från en – som jag tror – ung ukrainska boende i Sverige. Stefan Hedlund hade visserligen inledningsvis sagt att konferensen inte syftade varken till att utpeka ”skyldiga” eller att ge råd. Men den unga ukrainskan hade kanske inte varit med första dagen, ty nu ville hon av konferensen få veta vad vi ukrainare ska göraSka vi börja utveckla kärnvapen?

Moshes, lika förskräckt som, tror jag, de flesta andra, vinkade avvärjande med händerna:

No, no! What you should do is to create a functional state!

Jag hade inte kunnat säga det bättre, och det var faktiskt vad jag vid några tillfällen, fast mindre provokativt, antydde till mina ukrainska kollegor:
Skapa ordning i ert land! Innan dess vill ingen, inom eller utom Nato eller EU, till höger eller vänster, ha mycket med er att göra.
Kanske bara Ryssland?  Men det sade jag inte.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  32 kommentarer for “Vart är du på väg, Ukraina?

  1. Bengt Svensson
    2017-05-22 kl. 9:13

    Det låter som en mycket intressant och rätt lättillgänglig konferens, som arrangörerna lagt ned mycket arbete på att organisera. Då undrar man var Uppsalas studenter höll hus. Inte ens de vars studier har med Östeuropa att göra tycks ju ställt upp. Vad gör de på fritiden nuförtiden?

  2. Hans Andersson
    2017-05-22 kl. 9:48

    Verkar ha varit en klassisk akademisk tillställning av bra märke, men också med den försiktighet gällande de svårigheter och motsättningar som finns gällande Ukraina. Väl så!

    Banderakultens roll och Hrystack, där han menar att Banderas kamp för ett självständigt Ukraina är skälet bakom hans historiska popularitet (som minskar rejält för vart år som går utom i vissa kretsar).

    I verkligeten var rörelsen fascistisk och strävade samtidigt efter nationellt oberoende, samt missbedömde situationen helt och rörelsen krossades omedelbart av Hitler, så fort den spelat ut sin roll.

    När det gäller sanktionernas påverkan av den ryska staten har effekterna visat sig marginella. Stark tillväxt inom ryska bankväsendet och kraftig utveckling i handeln med Kina och de nya projekten som redovisades under Belt and Road Forum i Beijing och BRICS ländernas snabbt växande roll i den globala produktionen, mer än kompenserar sanktionerna.

    Detta bekräftas av att konferensen i Uppsala inte tog upp hur hårt Ukrainas ekonomi verkligen drabbats till följd av förlorade inkomster som tidigare kom genom handel med Ryssland.

    Det Ukrainska staten är liksom USA på väg in i kollaps ekonomiskt, ett högt pris för den av EU och USA genomförda statskuppen.

  3. Hans Andersson
    2017-05-22 kl. 12:26

    Den svåraste frågan undveks vilket förståeligt. USA:s strategi fortsättningsvis gällande kortet Ukraina. Hur ska det spelas?

    Moshes påstående “USA är inte speciellt intresserade av Ukraina” är häpnadsväckande med tanke på hur nära det var att NATO:s befälhavare i Europa general Breedlov gjorde allt för att pressa Obama till ett regelrätt krig med Ryssland.

    Breedlov drev en linje helt i konflikt med Obamas administration där han i symbios med den ökände Ukraina lobbyisten Phiip Karber, som hade intensivt samarbete med generalen för att driva utvecklingen mot öppen väpnad konflikt med Ryssland.

    Breedlov sökte även stöd för sin bedömning hos tidigare utrikesminsister Colin Powell som hade enskilt möte med generalen och kontakt via email. Troligen bidrog Powell till att Breedlov avpolletterades. Bidrog gjorde även Merkel och den tyska underrättelsetjänsten som reagerade på Breedlovs manipulerade framställningar och intensiva försök till direkt konflikt, vilket också bidrog till hans fall.

    Hela affären avlöjades via webbsajten The Intercept som bland annat publicerad hackade mail från Breedloves privata mejl. Exakt vem som hackade generalens post är inte helt klarlagt men det blev hans fall till slut och ryktet säger att han mer eller mindre hade blivit galen, men det får man nog ta med en nypa salt.

  4. Kerstin Stigsson
    2017-05-22 kl. 13:18

    Bengt Svensson!
    Uppsala studenter – och arbetare – har inte tid med att resa på konferenser. De förbereder den socialistiska revolutionen 🙂
    SKP börjar bli ganska starka i Uppsala. Gå in på SKP Uppsala hemsida så får du en hel del musik och annat nyttigt och gott.

    Hans Andersson!
    Är Bandera en nazistisk organisation eller samarbetade den bara med tyskarna under kriget? Jag frågar eftersom jag har hört att den inte skall vara en nazistisk organisation. Den är fascistisk men är den samtidigt nazistisk? Och är den fortfarande det? Enligt Maria Persson Löfgren så förbjöds nazistiska partier att verka samtidigt som man förbjöd det kommunistiska partiet.

  5. Anders Persson
    2017-05-22 kl. 17:55

    Hans A!
    Det du skriver snarare stöder Moshes uppfattning. General Breelove varken är eller var “USA”. Det var Breedlove som till min förskräckelse i förra sommarens nummer av “Foreign Affairs” skrev en artikel om att Ryssland utgör ett “existentiellt hot” emot USA.

  6. Hans Andersson
    2017-05-22 kl. 19:20

    Hur amerikanarna ska använda spelkortet Ukraina i det kommande politiska spelet är ganska oklart för tillfället, men att de inte är intresserade av Ukraina stämmer knappast.

    Återstår att se men den nye befälhavaren för NATO i Europa Curtis Scarapotti är synnerligen på hugget och vill ha mer resurser för att möta den aggressiva ryssen. När han talade inför the Senate Appropriation Committee “he pushed for more funding for big term investment in US Military facilities in Europe, able to meet able to support furher escalation of US deployments on both groundtroops around the Russian Frontier to counter them”.

    Scarapotti som för övrigt nyss var i Sverige och verkade komma synnerligen bra överens med vår ÖB Bydén. Mötet och diskussionerna med det i Europa fortfarande aggressiva och interventionistiska amerikanska truppernas ÖB väckte beklagligt nog inga som helst protestreaktioner i Sverige.

    Just nu ligger konflikten i Ukraina avvaktande och man anklagar respektive parter för att inte leva upp till Minskavtalet. Men hur amerikanarna tänker använda Ukraina på spelbrickan igen återstår att se och tyvärr inga större öppningar inrikespolitiskt i Ukraina om en omprövning av den konfrontativa politiken i förhållande till Ryssland, nu senast manifesterat genom det införda förbudet att använda ryska sökmotorer och sociala medier, epost osv. Påverkar ungefär 40 miljoner Ukrainare som dock lätt kan runda brandväggarna och vad ska då ett sådant förbud egentligen tjäna till?

  7. Sven-Eric Holmström
    2017-05-22 kl. 20:40

    Anders P!
    Det här att den sovjetiska underrättelsetjänsten skulle ha gjort ett misstag hösten 1939. Nåt speciellt du tänker på?

    Jag tror det här med tre sorters ukrainare stämmer rätt bra. Att någon ordning i det där landet skulle kunna skapas med den där splittringen tror jag är en utopi.

    Intressant det här med pilsnern. Lvivske verkar vara i nivå med vårt mellanöl. Baltikan mer vanlig stöl. Minns då jag var i Petrozavodsk för ett antal år sedan. Då hade de utländsk brännjack som t ex fransk cognac, skotsk whisky och även svenska Absolut, inlåst i glasskåp. Tydligen stöldbegärligt. I en av affärerna hade de dessutom Baltika i enliters burk. Har aldrig sett något sådant nån annanstans.

  8. Mats Larsson
    2017-05-23 kl. 6:04

    Jag tycker att Anders Persson ska ha all heder av informativa minnesanteckningar. Jag vet av egen erfarenhet att anteckningar av den här typen måste föras “on the fly”, att i efterhand rekonstruera ett stort antal föredrag är nästan hopplöst.

    Det finns många intressanta aspekter som kom fram under konferensen, såsom jag läser minnesanteckningarna. Men att, som Hans Andersson, enbart diskutera USA:s roll är enligt min uppfattning inte det mest
    intressanta. Jag delar Moshes uppfattning att Ryssland kommer att iaktta en viss försiktighet, och nuvarande nyhetsförmedling i Rysslands första kanal
    ger heller ingen annan bild (annat var det direkt efter telefonsamtalet
    Trump-Putin i slutet av januari).

    Slutligen, att Nederländerna enligt Moshes vill undvika en rättegång om MH17 för att inte stöta sig med ryssen pekar, som jag ser det, entydigt på att MH17 sköts ned av separatisterna av misstag.

  9. Anders Persson
    2017-05-23 kl. 6:50

    Sven-Erik H!
    Jag borde ha varit tydligare. Det jag avsåg var (förstås?) finsk-ryska vinterkriget då sovjetledningen hade bringats tro att deras trupper skulle mottas som befriare och en majoritet av finnar skulle sluta upp bakom Otto Ville Kuusinens regering som bildades i Terijoki, just på andra sidan gränsen.

    Jodå, jag har hemma på hyllan en tom ölburk som en gång innehöll en liter “Baltika”. Men jag har också en (tömd) literburk från danska “Faxe”, en gång inköpt i en liten kvartersbutik nära hörnet av Tulagatan och Novgorodgatan i St Petersburg. Burken pryds av Ragnar Lodbroks vikingar, halvnakna vikingskor och massa rysk text. Enligt nätet utbjuds en sådan burk för mellan $ 6-7 och $ 12-13.

  10. Kerstin Stigsson
    2017-05-23 kl. 8:31

    Är det här en mansklubb (eller blogg) där män diskuterar saker och händelser män emellan – och ignorerar en kvinnas frågor? Jag ställde faktiskt en fråga till Hans Andersson men vem som helst kan svara på den.

    Eller är det så att ingen av er har kännedom om Bandera?

  11. Hans Andersson
    2017-05-23 kl. 8:38

    USA:s roll kan inte bortses från särskilt risken för att de framöver drar in Ukraina i ett större maktspel kopplat till NATO:s roll och strategi.

    Det som mest oroar är den inrikespolitiska situationen där det finns fler oroande inslag. Regeringen har lagt tull på chokladprodukter från Ryssland. Ryssarna har förvisso dumpat priserna och skyddstullarna ligger på 30-40% vilket WTO reagerat på, den storleken på åtgärden räknas som avsiktligt handelshinder och är i strid med WTO:s regelverk.

    Det går naturligtvis inte att bortse från att president Poroshenkos personliga intressen nu drivs av Ukrainska staten. Det är väl känt att oligarken Poroshenkos förmögenhet hotas av ryssarnas konkurrens gällande chokladprodukter, ägare till storföretaget ROSHEN som han är.

    Frågan är om det är statens intresse eller presidentens personliga intressen som återspeglas i beslutet om skatt på de ryska produkterna.

  12. Mats Larsson
    2017-05-23 kl. 10:57

    Kerstin Stigsson!
    Eftersom din fråga var riktad direkt till Hans Andersson så reflekterade jag inte över att svara. Stepan Bandera kan du läsa om på Wikipedia.

    Jag har aldrig träffat någon ukrainare som uttryckt några varma känslor för Bandera, men jag har heller inte något bra kontaktnät i västra Ukraina, där han antagligen har mest stöd.

    Däremot har jag träffat flera ukrainare som förundrat sig över att så många missgärningar kunnat tillskrivas Bandera med tanke på att han satt inspärrad av nazisterna under 1941-1944. Hans två yngre bröder dog f ö i Auschwitz. Bandera skulle kräva en gästblogg för att försöka utreda, inte 1000 tecken.

    Jag noterar dock att mina intryck från otaliga resor i Ukraina, och
    kontinuerlig kontakt med ukrainare, inte motsäger vad Yaroslav
    Hrytsak uttrycker enligt AP:s minnesanteckningar: “Banderakulturen är ett marginellt fenomen, som dock inte kan ignoreras.”

  13. Anders Persson
    2017-05-23 kl. 13:28

    Kerstin S!
    Nej, det är ingen “herrklubb”. Och just för att icke-experter skulle informeras om Bandera lade jag in en länk i min artikel, som upprepas här.

    Alltså, han tillhörde de europeiska fascister som var fiender till nazismen. Till dem hörde också det fascistiska partiet i Österrike, vars ledare Dollfuss mördades av nazister 1934. Så, enhetsfronten emot Hitler var potentiellt mycket bred – något att ta lärdom av…

  14. Knut Lindelöf
    2017-05-23 kl. 13:58

    Kerstin Stigsson!
    Här kan du läsa om Banderas krångliga lojaliteter och bedrifter. Tack vare dig är denna blogg lite mindre lik en herrklubb 😉

  15. Kerstin Stigsson
    2017-05-23 kl. 15:21

    Stormande uppvaktning från tre håll!! Jo, jag tackar jag. 🙂

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.