
Lämnad ensam sedan ett år famlar jag efter något att hålla mig till under återstoden. Den närhet vi hade kommer aldrig tillbaka, därför måste jag lämna den. Men någon annan sorts gemenskap vore förstås en nåd att bedja om.
Efter att den gångna ensamma fredagen och efterföljande lördagsmorgon helt oväntat givit två starka förnimmelser av att man kan röras till tårar och känna en smula hopp, skriver jag om saken för att försöka spara ner känslan och kanske kunna återuppliva den fler gånger. De två förnimmelserna förlöste min skrivkramp och jag kände lust att formulera något om det här – trots att en riktig karl inte bör visa svaghet. Men jag är väl inte särskilt typisk.
De två förnimmelserna utlöstes av musik och av språk. Mikael Wiehe besökte Jills Jonsson på hennes veranda i Nashville och Lundströms bokradio diskuterade Olof Lagercrantz lilla bok Konsten att läsa och skriva.
Alltså…
efter att igår kväll ha pinat mig igenom det skräniga prestationshetsande programmet På spåret, zappade jag in på SVT-play för att finna lite sällskap och fann att Mikael Wiehe nyss besökt Jills veranda. Det mötet lockade mig.
Eftersom jag har lättare att identifiera mig med Mikael Wiehe (än med Jill Jonsson), 70+ och politisk vänster, oroade jag mig mest för hur han skulle klara av mötet med det kanske mest amerikanska som finns; Nashville. Att Jill och han aldrig tidigare träffats märktes förstås, men framför allt på Jill. Men både hon och jag imponerades av att Mikael Wiehe tryggt vilade i sina sånger, men också av att han så självklart står för sitt politiska allvar och djupa kritik av USA:s förfärliga imperialism. Dock fann han sig väl till rätta i Nashville, som ju är något av USA:s kulturellt folkliga hjärta och som i grunden präglat honom – och oss alla i vår generation.
Countrymusiken med gitarr, munspel och en diskret fiolton bakom sångerna om ett hårt liv och förlorad kärlek är och förblir oslagbar. En gammal tanke slog mig då. I nästa liv ska jag ta vara på min musikalitet bättre än i detta, satsa mera, inte ge upp och vara så blygsam i mina försök. Det var bara i klassrummet med mina elever och vid ytterligare några få tillfällen som jag riktigt lyckats leva ut min egen musik. Ska fortsätta klinka på mitt piano och min nya ukulele. Kanske kommer jag spela tillsammans med någon igen? Jag kände hur mina ögon fylldes av tårar där framför TV:n. Det var trösterikt.
Det andra var alltså Lundströms bokradio, som handlade om den lilla boken Konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz. Den läste jag för ganska många år sedan och minns tydligt många av dess tankegångar. Vad gör läsandet och skrivandet till en stor gåta? Vad är det som driver på? Vad ska man vara på sin vakt emot? Vad sker när man läser, vad händer inuti? Hur mycket skapar läsaren själv? Man skriver bäst om sådant man känner väl till.
Ännu en drabbande fråga som togs upp var: Återkommer den skrivande människan hela tiden till sin urbild – alltså de bilder, det sammanhang, det landskap – som allt annat man förnimmer genom livet sätts i relation till? Och var någonstans finns det landskapet och hur ser det ut?
Jag hamnar omedelbart i mitt. Jag har visserligen några stycken, men ett av de starkaste är att jag befinner mig i en liten segelbåt en bra bit ut på ett gråsvart hav med krabb sjö på väg mot några bohuslänska svarta klippor ganska långt bort i öster. Jag är inte rädd, inte ensam, vi har kontroll på situationen, men marginalerna krymper. Ovädret är på väg, men vi kommer att hinna i hamn och förtöja innan ovädret kommer över oss.
Denna starkt känslofyllda bild är en syntes av mina största tidiga lärdomar. Övergången mellan land och hav formade min barndom. Havet är inte farligt om man vet hur man ska bete sig. Jag var blöt upp till knäna hela somrarna och minns hur mina skor luktade när jag tog av dem på kvällen. Mamma skrubbade dem med rotborste och tvättmedel i en rostfri tvättho. Men jag led aldrig av att vara blöt om fötterna. Tappade jag något utanför relingen stack jag ner handen i vattnet, tog upp det och blev blöt upp till armbågen. Först var det lite kallt, sedan som ett våtvarmt omslag, men snart var det torrt – kroppsvärme inifrån och sol och vind utifrån.
Jag skulle aldrig…
kunna kalla mig författare, blygsamheten förbjuder. Möjligen bloggare, kanske skribent. Jag är egentligen inte lämpad att syssla med läsande och skrivande – ordblind som jag varit sedan jag inte lärde mig läsa som de andra. Men ändå blev jag en läsande och skrivande människa. Kanske är det en revansch, kanske är det mitt sätt att sätta mitt avtryck, att besegra min egen svaghet … att försöka finnas? Men, i min nuvarande vardag så är mitt skrivande till för att få syn på och få lite ordning på mina tankar. Jag kan helt enkelt inte låta bli.
Att jag hamnade i detta är trots allt ganska olyckligt. Jag borde istället ha satsat på musiken. Jag begåvades ju med det nödvändiga för att bli en habil musiker, men saknade uthålligheten och förmågan till koncentration. Har också starkt hämmats av andra som varit duktigare än jag och lärt sig ännu snabbare. Känslan av mindervärde infinner sig fort och jag drar mig undan som snigeln. Kanske är det därför språket blev min främsta uttrycksform, trots lässvårigheten.
Jag traskar nu omkring ”i mitt pompeji, bland ruiner i resterna utav mitt liv” (Olle Adolfsson). Det är knappast märkligt att man efter 70 vänder sig om för att försöka få syn på hur det blev som det blev och varför jag blev den jag är. Ingen idé att sadla om, det är för sent.
Jag tycker kanske…
inte att Mikael Wiehe var helt trovärdig när han med eftertryck för Jill Jonsson slog fast att han ”inte är ett skvatt rädd för döden”. Men han följde upp denna förenkling med bra beskrivningar av hur döden efter 70 ändå med små tecken gör sig påmind och signalerar att snart kommer jag. Man stelnar till i knän och leder, man hör och ser sämre, man tappar namn… Men än lever man livet och kan dra ett och annat strå till stacken, man är ju rikare på erfarenheter och känslan i sångerna får extra tyngd.
Tårarna är alltså inte bara sorg efter en förlorad gemenskap. De bär också en känsla av tröst och hopp om något nytt. Kanske mina ord också har ökat sin specifika vikt en smula?
Knut L!
Urbilder; jovisst är det så. Jag far nu i andanom till 1968, till ruffen på en valnötsskal-formad båt i Blekinge skärgård. Där finns runda glasventiler som man ser havet genom. Coldinukors i åmynningen.
Samma Östersjö flimrar förbi i en besläktad bild, fast denna gång sedd från land vid Mjövik.
Kanske finns egentligen bara två slags människor i Sverige: västkust-urbilds-människor och östersjö-urbilds-människor? Ni från väst tycker kanske att vi från öst är bräckvattenblaskiga?
Som du skrev har man flera urbilder. Jag vill egentligen komma från sötvattenslandet i Värend och Finnveden, av släkthistoriska skäl: jag flyttas nu till en roddbåt att fiska med Farbror Olov, som bodde ensam på en ö i sjön Åsnen. Men min fader råkade vara stationerad i Nättraby vid havet när jag föddes. På senaste Sverigeresan var jag alltså tvungen att gå längst ut på Sveriges sydostligaste udde. Egentligen finns inget annat än mötet mellan detta östersjövatten och Blekinges ek- och enbevuxna klippor.
Det var en fin text att ta in på lördagsmorgonen just när solen gått upp och det inte februariregnar! Att ha tagit del av samma program känns också som lite 60-tal, då gjorde man ju det. Jag berördes också av den amerikanska verandan och det som Wiehe tog upp, inte minst mötet med den chilenska exilkolonin och komplexiteten av två tillhörigheter.
Detta ”att visa sin svaghet” som du skriver om, lockar till lite förnumstiga kommentarer som att visa den är ju tvärtom, att våga vara o-stark … Men den dagermanska tanken på att vårt behov av tröst är oändligt, det varseblir man ju i dessa situationer när man är o-stark.
Ja, nog skulle det vara fint med en musikalisk slutspurt innan säcken knyts ihop, men tyvärr för min del. Men Knut, lycka till!
Så fint skrivet!
Knut L!
Vilken bild, vilken text. Tack för dem. Och visst vet du att du (även här) på bloggen har vänner som tänker på dig och är tacksamma för din strävsamhet, ditt goda omdöme, och din förmåga att välkomna och balansera alla oss skrivsugna tyckare och besserwissrar. Tack för det.
Du lånar av Dagerman i rubriken… och talar även om snigeln. Visst minns du hur Dagerman hyllade just snigeln: ”Sakta i backarna – sån gjorde gud snigeln, eller vem det var som gjorden. Men vem som gjorden så gjorde han det bra. För vad behöver snigeln farten till. Var han trampar så är det hans. Vart han sej i världen vänder står byggningen på egen mark.” (Dagerman, 1949, Bröllopsbesvär.)
Apropå hav och land är mina minnen förknippade med Åstol och min mammas kusin där. Vilka turer på en solvarm snipa från Tjuvkil eller Marstrand dit familjen kom för en veckas vistelse. Båtlack, gråbo som blommar, stenar med vassa kanter, ismagasinet där arbetarna som plockade fram is för att föra den krossad in i fiskebåtarna, som drog i väg mot Skagerack och kanske Nordsjön.
Jag fick ihop ett tvåsidigt reportage till FiB/K en gång när Thorstein Bergman dök upp i dåvarande ”Iseriet”. Och besöktes inte Åstol förra sommaren – igen! Jo, jo, men!
Kul att se Wiehe på Jills veranda. Inget hav, men lite hästjazz är bra för hjärnan…
Den texten berörde.
Att skriva lätt och berätta om något som blir till långa meningar och därtill en röd tråd hela långa vägen, är en gåva till glädje och upplevelse för läsaren.