Västeråsdottern som blev ointressant

Åsa Linderborg (Foto: Wikipedia)

Jag tänker inte läsa Åsa Linderborgs nyligen publicerade dagbok som redovisar ett stormigt år (hösten 2017 – hösten 2018) som kulturchef på Aftonsnaskan, förlåt: Aftonbladet. Det räcker med att läsa om den. (Som hos ledarskribenten Lilian Sjölund i GD 7/8 2020.) 

Förtrogen är jag väl också med vad som hände, tillräckligt förtrogen hursomhelst. Genom att  inte ha kunnat undgå att snappa upp bråte från sensations- och klickjagande medier.

Klart Linderborg måste skriva en bok om det ödesmättade året. Kommersiellt lukrativt, dessutom. Många är nyfikna på henne. Hon anfäktas, det är det hon finner som mest angeläget att delge sina läsare, av den svåraste ruelse efter sina skriverier – utan tvekan gjorde hon ett minst sagt dåligt journalistiskt jobb – om teaterchefen Benny Fredriksson som tragiskt nog tog sitt liv.

Jag tror för min del inte att det var hennes skandalskriverier som orsakade hans död för egen hand. Så enkelt är det inte. Men klart skönt skylla på en syndabock – skönt, men inte för ÅL.

Forskare brukar tala om strukturella förklaringar. Kanske passande med en sådan här. ÅL var instängd i gammelmediernas syrefattiga 08-bubbla, bosatt bland likar i Söderreservatet, det fick henne att tappa omdömet. Hon hängde på hyenornas flock.

Inget hon kan avsvära sig.

Om än att hon tydligen djupt ångrar sig. Sent skall syndaren, i detta fall den publicistiska makthavaren på sin tribun, vakna. När det för den i spalterna uthängda och nedsmutsade också är sent, för sent.

ÅL, med arbetarklassbakgrund från Västerås (begick en bra bok om detta) och öppet deklarerande sig som socialist (lyxvarianten), har odlat sin personal branding som en utstickande röst. Om än lojalt tjänande Schibstedts systemvänliga Aftonbladet.

Bara att konstatera ännu en gång: svårt att bygga ett varumärke, lätt att förlora det.

Och så gott som omöjligt återta det. Man kan aldrig rädda en förlorad sak, som bekant. Eller göra det klandervärda man gjort ogjort. Jag undrar: Har ÅL talat med Fredrikssons änka? Bett om förlåtelse? Kanske framgår det i boken.

Hon fick väl antagligen behålla sin höga lön, nu som senior reporter – det heter så när man sparkats snett åt vänster (sic!) – på AB. Kanske orättvist säga att hon numera furstespeglar.

Men att starta sin nya karriär genom att nådigt, nästan krypande och småflicksaktigt, intervjua den aristokratiskt högdragne Horace Engdahl i hans jättevåning i flotta kvarter mitt i Göteborg inbjuder till att damma av den gamla beteckningen. (Aftonbladet 12/7 2020)

Kändisspeglar kan man förstås också säga. Här duger inga enkla arbetargrabbar från Västerås. Nej, elitens karlar skall det vara. Salongshjältarna. Nå, hon har även intervjuat gossen Ruda, Ivar Arpi. (Varför inte en kvinna? hör jag feministerna ropa.) Men det räcker inte för min del.

Hon har förpliktigande titel, mycket fet lön (säkert) och ordentligt med spaltutrymme för sitt devota speglande. Men hon har blivit ointressant. Kanske har hon ändå inte lämnat bubblan. 

... är läst 1148 gånger!

  7 kommentarer for “Västeråsdottern som blev ointressant

  1. Bertil Carlman skriver:

    Vad tröttsamt med moraliserande kommentarer!
    Lasse Ekstrand: ”Kommersiellt lukrativt, dessutom.” ”Hon fick väl antagligen behålla sin höga lön, nu som senior reporter”, ”Hon har förpliktigande titel, mycket fet lön (säkert) …” Och sedan förste kommentatorn Per Larsson ”Åsa Linderborg föll offer för Stockholms kultur Elite etablissemang utsvävande lyxliv, vilket hon hade råd med genom höga inkomster från sitt arbete.” ”…och hoppade av ifrån Aftonbladet med ett fett arvode i plånboken.”

    Bestående intryck är att både artikelförfattaren och förste kommentatorn är avundsjuka på de som tjänar bra på sitt arbete. Vad fick jag ut i övrigt? Ehhh..Öhhh..?

  2. Mats Ahlbäck skriver:

    Tycker du ska ge boken en chans. Den är mycket läsvärd och ärlig och vågar utmana allt det ingen annan gör.

  3. Lars Drugge skriver:

    Den här vassa recensionen tyckte jag hade mer substans…

  4. Lasse Ekstrand skriver:

    Bertil Carlman och andra! För det första, jag skrev ingen recension. Jag har ju inte läst Linderborgs bok. Jag anser inte att jag “moraliserar”. Jag försöker snarare att förstå Åsa Linderborgs skriverier utifrån den kontext hon befinner sig i. Och jag vidhåller att hennes intervjuande som “senior reporter”, efter att hon sparkats (?) snett åt vänster efter flera olyckliga inlagor i AB, är ointressant journalistik. Medan jag skriver denna replik faller min blick på ett inlägg i Expressen av Karin Olsson: Det bekräftar den bild jag har av Linderborg som kulturchef på Aftonbladet. Inger mig ingen lust att läsa boken.

  5. Örjan Wedin skriver:

    Just Svelands recension ger mig lust att läsa boken. Det verkar vara en bok som retar upp läsarna.

  6. Mats Larsson skriver:

    Jag tycker att Lasse Ekstrands gästblogg var mycket intressant och träffsäker. Förstår överhuvudtaget inte Bertil Carlmans kommentar.

    Mig äger ingen ingick som uppgift att läsa för min fru för mer än tio år sedan i kursen svenska för invandrare. Vi gjorde alltid parallella läsningar och diskuterade sedan läsningen, så att hon korrekt uppfattat texten. Jag läste m a o Mig äger ingen mycket noggrant. Min fru förstod ingenting av den boken, och trots mina försök att förklara, så blev min slutsats, att växa upp i ett arbetarhem i Sovjetunionen (med hela dess historia) och Sverige är två olika världar.

  7. Hans M Gabrielson skriver:

    Visby 9/8 2020. 30 grader, vindstilla. Värmedis över havet. Klibbhetta.

    Åsa,
    Läste ut ”Året med 13 månader” för någon timme sedan. Mycket finns att säga om den läsefrukten. Kortversionen är väl ”De Omnibus Dubitandum – In Extremis”, en parafras på Karl Marx’ valspråk. Som jag skrev Dig för något år sedan vänder och vrider Du sannerligen på sakerna för att få dem att ligga bättre till (ett eko från ”Tåbb med Manifestet”).

    Ja, det är mångahanda ting som skavde i Dig under det där året, och kanske fortfarande. Blandningen av skam/stolthet över den egna klassresan, ekonomisk som social. Självförtroendet, emellanåt krackelerat som Skansenglas. Affären Virtanen – som ändade i åtal och fällande förtalsdom mot Cissi Wallin. (För några månader sedan hade han en bra text inne i FiB/Kulturfront.)

    Benny Fredriksson – en lika karismatisk som hyllad teaterchef från arbetar-klassen, övernattberövad allt offentligt stöd. För vad? En – såvitt jag förstår rätt krävande ledarstil gentemot skådespelare. Sannolikt på gränsen ibland, men inga sexuella övergrepp. Jag kan inte se att Fredriksson förtjänade det öde som vederfors honom. Undrar just om Ingmar Bergman beståtts samma behandling om han levt 2017-18? Han hade ju åtskilligt mer på samvetet, en riktig kuksprättare när det begav sig.

    Så historien kring ”Dokumentet #2”. Först stark uppmuntran att sammanställa de 78 vittnesmålstexterna, helt anonymiserade. Därefter tvärvändningen med hänvisning till ”arbetsgivaransvar”, lick my Foot! Övermåttan märkligt. Hade gärna läst alstret, har ju 1978 års Dokument i bokhyllan. Nyttig läsning.

    Såpoperan Svenska Akademien, Gott im Hölle! Där lär det bli både TV-serie och långfilm. Fast jag menar Sara Danius nog försökte få styr på sakerna, vilket hon ska hållas räkning för. Hennes sista bok, den fina lilla volymen ”Om Bob Dylan”, är skriven med gott humör. Underbar läsning.

    Frostensson-Arnault: en Folie a Deux. Deras beramade Forum: en unken, inkrökt knull-, karriär- och stipendietrampolin, brr! Därtill med gravt utnyttjande av gratis arbetskraft och diverse ekonomiska underligheter.

    Jag följde Metoo på mycket stort avstånd, med endast glimtvis intresse. Anledningen är lika enkel som sorglig; hustru Kerstin var mitt uppe i sin neder-stigning i Dödsriket (obotlig skelettcancer) och jag fungerade såklart som hennes personliga assistent. Med tiden vart det mycket att göra. Då blev det litet klent med omvärldsintresset. Fast jag minns att K när det brakade och small som värst i medierna till slut fräste: ”Men för i Helvete, sådana här anklagelser måste vara ordentligt verifierbara med namn, plats och teknisk bevisning! Nu verkar minst hälften bara vara antydningar och löst sladder, fy Fan!” Jag delade/delar hennes uppfattning, många blev oförskyllt skadade.

    Det var ju ett medialt lämmeltåg, den ena ståndrätten efter den andra. En osnygg återgång till Lex Romana, där den anklagade har att bevisa sin oskuld bortom varje rimligt tvivel. Mitt i en orkan av hat, hot och smädelser. Något Du försökte påtala, till priset av medial isolering med åtskilliga angrepp vilket hedrar Dig stort. Alla dessa skitnödiga kappvändare. Du var praktiskt taget ensam om att visa civilkurage, trots det oläkta såret efter Benny F.

    Ovanpå allt detta sveket från P som gjorde Ditt liv under detta Annus Horribilis än värre. Tvivlet på det egna utseendet, apparationen, klädseln osv. Arbetet som nästan alltid fick förtur. (Fast åldersångest är enligt min mening inget att ha, den tar kraft från så mycket annat. Själv är jag 70, naken ser jag pga. leukemin ut som en fågelskrämma. Vilket är bara att S-a i, man kan ju skyla kroppen med hyfsade kläder…)

    Men. Mitt i skitstormen är Du trots allt välsignad. Ett nära förhållande till barnen och familjen i Västerås. För att inte tala om sådana vänner som Sara Stenbom, Lena Andersson, Oisin Cantwell, Carsten Palmær och Dan Jönsson. Samt Göran Greider. Kanske även Guillou. De fanns/finns där när Du hade/har huvudet under vattenytan. Sådant är inte kattskit när man är tufsig i själen. Vet av egen erfarenhet.

    Noterar att Ulf Lundells ”Vardagar” inspirerat Dig att publicera boken i denna form. (Nu har del 2 och 3 utkommit.) Har ej läst dem, men spökar inte också gamle Strix’ ”Ockulta Dagboken” och Myrdals ”Ett andra anstånd” litegrann? För egen del är jag duktigt svag för sådana långa texter i ansatser, skriver gärna själv i brevform sedan mer än 50 år, uppvuxen i en borgerlig brevskrivarkultur som jag är. Gärna långlopp, i 30/40/50-åriga korrespondenser.

    I likhet med förra gången jag hörde av mig, vill jag framföra ett varmt tack. För att citera Mr D: ”May Your hands always be busy, May Your feet always be swift…” Försök göra något av Bertils dagböcker, tydligen rena guldgruvan. Åtminstone jag skulle läsa den volymen med stor behållning.

    Om Du vill – mot förmodan antagligen – skulle vilja ta Dig över till kalkstens-kobben skulle det vara intressant att ses över ett (eller två) glas Grauburgunder och en bit mat någonstans i Visby. Finns ju en del att välja på. Kanske samman med Elisabeth, vi har sedan två år ett trevligt särboförhållande. En skärpt dam Du nog skulle gilla. Ev. övernattning kan jag ordna på Clarion Visby Hotell.

    Bästa hälsningar, ta hand om Dig!

    Hans M Gabrielson
    hansgabrielson@hotmail.se
    Mellangatan 7 C
    62157 Visby
    070 5917501

    PS. Bifogar även mitt manus till ”Sommar i P1” 2019. Det skrevs under månaderna efter Kerstins död i februari året innan. Har formen av ett långt brev till min gamla brevvän Taran Anne Sæther som jag träffade på den stora nordiska vänsterkonferensen januari 1989 i Oslo. Det blev timmar i en j-t hård stentrappa, resonerade om livet, kärleken, döden men mest politiken. Hon var då vice ordförande i AKP. Därefter korrespondens, vi har bara setts tre gånger sedan dess, senast i fjol samman med hennes Stein i Brissund. Utroleg nydelig å ha sånne venner!
    DS.

    PPS. Kristensson som en tankens lättmatros? Hah, det ska vara en tankens jungman! När fick den lille broilern skit under naglarna senast? Rätt svar såklart: Bloody F-n Never! Därav hans sannolikt monumentala obildning – i motsats till Dig och mig som är såväl bildade som utbildade – om än från radikalt olika håll. För att inte tala om Ebba Busch som trots att hon kräver en litterär kanon i skolorna inte visste vilka som författat ”Gösta Berlings Saga”, Röda Rummet” eller ”Gentlemen”. Cases dismissed and closed.
    DDS.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.