Västerlandets upprörda rop över Ghoutas belägring ekar ihåligt – vi kommer säkerligen inte att göra någonting för att rädda civila

Robert Fisk, den brittiske journalisten med inriktning på Mellanöstern skriver i Independent om det cyniska krigsspelet i Syrien. Först var det belägringen av Aleppo, nu Ghouta och snart kommer Idlib. Med tanke på våra diskussioner här på bloggen om sant och falskt i Kampucheafrågan (för 40 år sedan) kan man fundera över hur historiker i framtiden kommer att bedöma det som nu händer i Syrien.

Bild från Independent

Hur kan vi klaga när vi inte själva förmår hantera den väpnade islamistiska oppositionen mot Assad (jag talar då inte nu om Isis) eller försöker åstadkomma vårt eget eldupphör, även med rysk hjälp? När allt kommer omkring har vi beväpnat dessa människor i åratal.

Robert Fisk

Här några brutala fakta om Ghoutas belägring. De har begravts i de verkliga grushögarna och blodet och skammen och hyckleriet och de apokalyptiska uttrycken för skräck från Väst. Den första och viktigaste aspekten av belägringen var en anmärkning i måndags av Sergey Lavrov, den ryska utrikesministern, att man i Moskva och i den syriska regeringen ”skulle kunna nyttja [i Ghouta] våra erfarenheter från befrielsen av Aleppo”. Denna enda fras – översatt från ryska; att ”lära läxan från Aleppo” – ansågs, när den riktades mot alla inblandade som en varning, att Ghouta skulle förstöras.

Men ryssarna försökte tillsammans med syrierna under flera månader ordna för syriska civilas evakuering från östra Aleppo innan kriget återupptogs. Efter stora framgångar för syriska trupper i förorterna blev det verkligen en ”exodus” av oskyldiga, bland vilka regimens väpnade motståndare också tilläts ingå. Många eskorterades av beväpnad och uniformerad rysk militärpolis till den turkiska gränsen. Andra föredrog och tilläts – obetänksamt nog – att flyttas under eskort till Idlib, den stora lokala “dumpningsplatsen” för islamistiska krigare och deras familjer, som nu oundvikligen också är under belägring.

Vad Lavrov har i åtanke är ett liknande avtal med Ghoutas väpnade rebeller. Både ryssarna och syrierna har direkt kontakt med dem, som de talar om som “terrorister” – ett ord som väst älskar när de attackerar samma islamistiska Nusrah-grupper (al-Qaida) som ryssarna, vilket var anledningen till att, när belägringen av Homs sista rebelldistrikt upphörde förra året, stod uniformerade ryska trupper bredvid de beväpnade och ofta svarthuvade islamisterna som fick lämna Idlib. Jag såg det här med egna ögon.

“Rebellerna” / “terroristerna” / “islamisterna” / “beväpnade oppositionen” – du får välja ditt eget mantra – är naturligtvis den andra sidan av av blodbadet i Ghouta, som inte får tas upp och talat om, nämnas, hänvisas till eller ens erkännas. För Nusrah-krigarna i Ghouta – oavsett om de har tvingat förorternas civila att vara “mänskliga sköldar” – ingår i den ursprungliga al-Qaida-rörelsen, som begått brott mot mänskligheten i Amerika 2001 och som allt som oftast varit beredda att samarbeta i med Isis i Syrien, den onda kult som USA, EU, Nato och Ryssland (lägg till här alla andra vanliga civilisationsförsvarare) har lovat att förstöra. Nusrahs allierade är Jaish al-Islam, ännu en islamistisk grupp.

Detta är en mycket märkligt situation. Ingen bör tvivla på omfattningen av slakten i Ghouta.
Eller civilbefolkningens lidande. Vi kan inte yla av indignation när israelerna angriper Gaza
(med samma motiv om “mänskliga sköldar” som ryssarna idag) medan vi samtidigt ursäktar blodbadet i Ghouta för att “terroristerna” under belägring är Isis-besmittade al-Qaida-
islamister.

Men dessa beväpnade grupper är märkligt frånvarande när vi uttrycker vår upprördhet över blodbadet i Ghouta. Det finns inga västerländska reportrar som intervjuar dem – för vi (även om vi inte brukar säga det) skulle få våra huvuden avhuggna av dessa försvarare av Ghouta om vi så försökte eller ens vågade komma in i den belägrade förorten. Och de bilder vi får tillgång till – otroligt nog – visar inte en enda beväpnad man. Det betyder inte att de sårade eller döda barnen eller de blodiga kropparna – med ansikten “blurrade” av våra egna omtänksamma TV-redaktörer – inte är riktiga eller att filmen är falsk. Men bilderna visar absolut inte hela sanningen. Kameramännen – eller filmredigerarna – visar inte al-Nusrahkrigarna i Ghouta. De kommer de aldrig heller att göra.

Tidigare arkivfilmer från belägringar – i Warszawa 1944, av Beirut 1982, Sarajevo 1992 – visar de faktiska beväpnade soldaterna som försvarade dessa städer. Men i filmmaterial från Ghouta – liksom nästan all film från östra Aleppo – bekräftar inte att dessa väpnade män existerar. Inte heller har jag träffat på en enda liten antydan om deras existens i våra kommentatorers rapporter om civilt lidande, trots att amerikanska och europeiska medier alltid referenser till Ghouta som “rebell-kontrollerat”. Vem dödade i så fall med granatkastareld sex civila – 28 skadades – mitt i det regeringskontrollerade Damaskus för 24 timmar sedan? Helt säkert en liten %-andel jämfört med alla döda i Ghouta. Men blev de dödade av spöken?

Detta är en viktig utelämnande – eftersom nyckeln till varje möjlighet att avskaffa denna civila dödszon, inklusive dess senaste 250 döda, ligger i möjligheten att öppna någon form av direktkontakt mellan de beväpnade försvararna och angriparna. Lavrovs kommentarer under de senaste två dagarna tyder på att ryssarna var på väg att komma överens om att återvända till Ghoutas anmärkningsvärda så kallade “deconfliction”-status, d v s ett fungerande eldupphör där hjälp skulle kunna skickas till Ghouta och att de skadade kunde föras ut. Men – enligt Lavrov förstås – så bröt al-Nusrah överenskommelsen.

Nå, kanske var det så. Men hur kan vi klaga på detta när vi inte själva kommer att ta itu med den väpnade islamistiska oppositionen mot Assad (jag talar inte nu om Isis) eller försöker skapa vårt eget eldupphör, till och med med rysk hjälp? När allt kommer omkring har vi beväpnat dessa människor i åratal! Men nej, vi ska inte vidta några sådana åtgärder. Så vi tvår våra händer och ägnar oss åt ett öronbedövande hyckleri och allt mer slingrande undanflykter.

Under de senaste 48 timmarna, till exempel – och låt oss uppmärksamma detta – har vi hört från USA, från FN, NGO-er och från läkare i kontakt med Ghoutas sjukhus, att förorten är föremål för ”flagranta krigsbrott av episka mått”, ”domedagen”, ”21:a århundradets värsta massaker”, ”hysteriskt våld” – vad det nu betyder – och från det stackars gamla FN, att våldet är ”bortom all fattningsförmåga” så till den grad att de ”saknar ord”.

Låt oss åter påminna oss om att Ghoutas folk betalar ett groteskt och grymt och skamligt pris i mänskligt lidande för sin plats i det syriska kriget, i händerna på – ja – ryssarna och syrierna. Men vad tror egentligen de löjeväckande helgonen i FN:s byråkrati – ack, de som aldrig kommer att ”sakna ord” – när de som beskriver Ghoutas belägring som ”domedagen”, att de pratar om?

Låt oss, mitt i alla grymheterna, ändå försöka behålla en känsla för proportioner här. Auschwitz och den judiska Förintelsen och Rwanda-folkmordet och det armeniska folkmordet och de otaliga massmorden i det 20:e århundradet (vi kan diskret minnas Rysslands förluster i händerna på Hitlers horder) var mycket närmare ”domedagen” än Ghouta. Att jämföra denna fruktansvärda belägring med det senaste århundradets brott mot mänskligheten är att vanära miljoner oskyldiga offer för mycket värre brott.

Sanningen är att dessa uttryck för skräck från ”vår” sida är tomma besvärjelser. Varför blev inte FN förstummat under krigets första år? Många av de syriska offren hade redan förstummats år 2012 – inte minst för att ett stort antal av dem var döda. Tillgänglig statistik tyder på att 400.000 civila rapporteras instängda där. Vad är den riktiga siffran, kanske vi borde fråga? Vi fick höra att 250.000 fångades i Aleppo 2016, men det visade sig vara omkring 92.000. Men 92.000 var ett tillräckligt krigsbrott. Men om bara 200.000 är fångade i Ghouta? Det räcker till för en skräckhistoria helt i egen rätt.

Verkligheten är att Ghoutas belägring kommer att fortsätta fram till det att staden kapitulerat och evakuerats. Inga besvärjelser kan förhindra detta dystra scenario, och vi vet det – eller åtminstone är vår moraliskt högtstående överhet fullt medvetna om det. Inget ”på marken” kommer att förändras. Och när Ghouta ”faller” – eller ”befrias”, som segrarna med säkerhet kommer att kalla det – då kommer förstörelsen av Idlibs stad att bli nästa steg. Och än en gång kommer det att bli ”domsdagen”, ”hysteriskt våld” och ”det 21:a århundradets värsta” (och förmodligen överträffa både Aleppoa och Ghoutas belägringar tillsammans). Inga västerländska fördömanden kommer att stoppa detta. Vi är totalt bankrutt och skriker ut vår upprördhet utan det minsta hopp – eller avsikt – att rädda oskyldiga.

Jag är rädd för att detta är den sorgliga historien om Ghouta, som historiker så småningom kommer att fastställa. Och vad värre är, de kommer att ha rätt.

Robert Fisk
(Svensk översättning: K Lindelöf med stöd av J Näsman)
Originalartikel i Independent 2018-02-21

Tillägg 2018-02-25:
En uppföljningsartikel av Robert Fisk i Independent 2018-02-23 kan du läsa här

  1 kommentar for “Västerlandets upprörda rop över Ghoutas belägring ekar ihåligt – vi kommer säkerligen inte att göra någonting för att rädda civila

  1. Hans Andersson
    2018-02-25 kl. 9:50

    Efter hårda förhandlingar beslutade Säkerhetsrådet i FN att införa ”ceasefire”. Ryssland var emot ett sådant beslut, men gick till sist med på vapenvilan.

    Enigt AB var Margot W personligen i kontakt med ryska utrikesministern och enligt tidningen påverkades utrikesminister Lavrov att ändra sig. Ren spekulation.

    Noteras bör att vapenvilan inte gäller för al Islam, Fasla Ar Rahman och Al Nusra enligt Yevtushenko, då de betraktas som terroristorganisationer.

    Dessa grupper strider, trots vapenvila för fullt och har gott om stridande grupper i östra Ghouta. ”Jihadist in control of east Ghouta are deliberatly excerbating the humanitarian crisis in the Damaskus suburbs, hindering all government attempts to help civilians”, enligt RT.

    Tydligen bombar syriska styrkor åter i området, i skrivande stund. De angriper de militanta och olagliga terroristerna, vilka inte ingår i beslutet om vapenvila. Naturligtvis drabbas civila av detta, men hur undvika detta?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *