FÖR MARMA-ARBETARNAS SEGER står det egentligen på denna banderoll från Ådalen 1931. (Foto: Riksarkivet)
Platons bok Republik är kanske den mest tongivande när det gäller att forma västerländsk filosofi och politiskt tänkande. Republik är en elitistisk högerutopi men är framförallt intressant eftersom Platon redan under antiken resonerade kring demokratins vara eller icke vara. Hans favoritregim var Aristokrati, där elitfilosofkungar styrde i strikt hierarkiska system med en högutbildad elit som fungerar som regimens ledarskikt. Platon förespråkade ett utbildningssystem där litteratur som ifrågasatte regimens politik skulle censureras. Dessutom skulle eugenik utövas och endast de bästa skulle få avkommor för att säkerställa skapandet av ”perfekta” människor och värdelösa skulle avlägsnas. Med andra ord innehöll hans högerutopi darwinistiska principer, rasideologi, elitism och feodalism. Komponenter som framtida västerländska regimmodeller skulle komma att inspireras av.
Demokrati var Platon inte alls förtjust i men insåg samtidigt att aristokrati inte skulle vara en fungerande regimmodell. Han menade att samhället skulle degenerera under fyra olika regimmodeller. Timokrati var regimmodellen som utvecklades under ständigt pågående krig och konflikter. Ledarskapsklassen skulle hedra krig, krigarens ära och själen vara fylld av ilska, stolthet och kärlek till heder. Därefter skulle samhällsutvecklingen innebära att människor successivt bytte ut kärleken mot heder och ära för kärlek för pengar. Oligarkin ansågs vara en regimmodell där materialism och rikedom var överordnade värden. Missnöje över skenande ojämlikhet och orättvisor menar Platon skulle resultera i en revolution och införandet av demokrati.
Problemet med demokrati var enligt Platon människors oinskränkta frihet som skulle mynna ut i en oändlig strävan efter hedonistiska upplevelser bortom rimliga gränser. Människor visste inte sitt eget bästa. Han värdesatte inte jämlikhet och frigörelse utan såg pöbelns oförmåga att styra sig själva och samhället som avgörande för ett tillstånd av kaos. Slutligen degenererar demokrati i tyranni och den ”starka karaktären” tar makten för att rädda folket från kaoset. Istället skapar den egoistiska och brutala tyrannen ständigt krig och nya fiender för att distrahera folket från det faktum att deras liv försämrats(1).
Amerikansk republik, demokratins degenerering och teknofeodalism
USA är en konstitutionell republik, inte en utpräglad demokrati. Det innebär att den amerikanska republikanska kulturen och institutioner motsätter sig ökad (för mycket) jämlikhet. Republikanismen innebär att försvara USA från eventuella överdrifter som kan uppkomma med demokratiska majoriteter. Amerikansk republikanism innebär att bevara de republikanska friheterna som amerikaner värnar om, vilket kräver reducerad jämlikhet och därmed begränsning av en helt rättvis demokrati(2). Platons Republik, har i många avseenden fått genomslag i USA som präglas av föraktet för jämlikhet, demokratins brister, rasism, ”survival of the fittest”, en finansiell och elitistisk härskarklass som påminner om ett fördemokratiskt feodalt samhälle. Framförallt är USA en oligarki där den ultrarika klassen representeras av inte minst Elon Musk. USA har ett polariserat samhällsklimat, skenande ojämlikhet och ett elitetablissemang lett av demokratiska partiet som ständigt skapar nya krig.
Nästan exakt det Platon lyfte fram som karaktärsdrag för hur samhället skulle degenerera i tyranni. Används Platons resonemang om folkets oförmåga att styra sig själva och samhället är det samma populistiska ”pöbelmentalitet” som tillåtit tyrannens framväxt i USA, i det här fallet Donald Trump. Med Platons logik ska Trump rädda folket från de elitistiska demokraterna, wokerörelsen och migranter. Platon förutspår att tyrannen kommer förföra folket och därefter bedra dem. Trump har vunnit arbetarklassen med sin högerpopulism, medan han själv tillhör den ultrarika klassen. Reformagendan innehåller avregleringar, skattesänkningar, privatiseringar och ökat politiskt inflytande för andra ultrarika som t ex Musk. Det här kommer förmodligen kombineras med ökad övervakning genom AI och andra digitala kontrollsystem, censur på Musks sociala medieplattform X och i kampen mot gängkriminella mynna ut i lagstiftning som inskränker demokratin.
Den före detta grekiska finansministern Yanis Varoufakis i dåvarande vänsterpartiet Syriza säger att kapitalismen kommer ersättas av ”teknofeodalism”. Det ligger en hel del i det och symbiosen mellan Trumps högerpopulistiska nationalism och Musks anarkokapitalistiska vision om införandet av en ”digital Gud”, artificiell intelligens, formar konturerna av något nytt. Frågan är om det utvecklas till en ny regimmodell som exporteras till andra länder, likt Reagans och Thatchers nyliberalism. Utgår vi ifrån de två komponenter som utgör teknofeodalism, är det teknologi och feodalism(3). Demokratisk feodalism kännetecknas av högerkonserv politik som handlar om att bevara hierarkier, ojämlikhet och elitens privilegier. I en svensk kontext handlade de Reinfeldtska Alliansåren om en återgång till högerkonservatismen som har sitt historiska ursprung i ett fördemokratiskt samhälle. Eliten ansågs vara ansvarsfulla ledare för nationen och representanter för allmänhetens bästa. Folkmassan var förvirrade och visste inte sitt bästa. Härskarklassens redskap för att utöva dominans och kontroll över den förvirrade folkmassan inriktades mot att etablera privata företag – vilka är antidemokratiska och hierarkiska till sin natur – inom välfärden. Därmed bevarades över- och underordningen mellan härskarklassen och övriga samhället, även inom välfärdssektorn. Lika mycket som det handlade om att privatisera välfärden handlade det om att uppnå hegemoni inom offentlig sektor(4).
Baserat på Antonio Gramscis hegemonibegrepp är dominans över kulturen, minst lika viktigt som dominans över ekonomin och politiken. Härskarklassens kulturella dominans över attityder och förhållningssätt och bestämmer vilka normer som är ”de rätta” i samhället. Styrningsfilosofin New Public Management (NPM) som överförts från privat till offentlig sektor kan betraktas som ett sätt att finansialisera offentlig sektor. Det handlar också om att högerkonservatismen försökte göra upp med staten som ett statssocialistiskt projekt. Istället går högerns projekt att härleda till biopolitik som först användes av Rudolf Kjellén. Han menade att staten kunde liknas vid en levande organism, eller en individ med dess individualitet. Staten ”som en form av liv” karaktäriserades av samhällets klasskamp som reflekterade statens funktionssätt. Rudolf Kjelléns tankar går att tolka som att statens organisationskultur förändras beroende på maktbalansen i samhället. När högern genomförde privatiseringar och införde NPM blev anställda inom antidemokratiska företag också en del av den biopolitiska processen där attityder förändras och antidemokratiska normer legitimeras. Den franske filosofen Michel Foucault blev känd för att ha utvecklat nya tankar kring begreppet biopolitik. Det kretsade kring hur statlig makt fungerar genom förvaltning och reglering av en befolkning. Foucault menar att institutioner kan utöva kontroll över människors liv övervakning, befolkningskontrollåtgärder och biometriska identifieringssystem. Mot den bakgrunden kan Musks ”digitala Gud” förstås bättre. Ett väldigt vanligt exempel är internet och sociala medier där censur är vanligt och plattformen X som varit en propagandamegafon åt Trump.
Medan teknologi ännu inte implementerats i samhället i tillräckligt hög grad för att anses vara ett direkt hot, är feodalism betydligt viktigare gällande demokratins funktionssätt. Trots att USA inte är en utpräglad demokrati, utan en konstitutionell republik, är landet idag idealet för många ”västerländska nyliberala demokratier”. Dess föregångare, Storbritannien, kanske någon hävdar, är minst lika viktig för formgivandet av den moderna västerländska demokratin. Givetvis har Storbritannien haft ett stort inflytande. Intressant i sammanhanget är dess brist på skriven konstitution. Till skillnad från USA, där konstitutionen är den ”högsta lagen”. I det brittiska systemet finns ingen tydlig skillnad mellan vad som är ”konstitutionell lag” och vanlig lag. Anledningen till att Storbritannien inte har någon konstitution är att de inte haft någon samhällsomvälvande revolution. På så sätt har en stor del av det fördemokratiska samhället, feodalismen, kunnat leva vidare.
Bland de tydligaste exemplen är The City of London där feodala Storbritannien lever vidare. The City – det finansiella distriktet – har kallats staden inuti London eller staten i staten. Det kan förstås som en stadsstat, likt Vatikanstaten fungerar i Italien. Stadsstaten London styrs av City of London Corporation, vilket är ett privat företag och har samtliga funktioner som motsvarar ett kommunfullmäktige. City of London Corporation äger bl a en egen privat polisstyrka och privata domstolar. Det är en separat enhet och tillsätter en Lord Mayor, en egen borgmästare, en tradition från 1200-talet. City of Londons ”friheter och seder” garanteras i Magna Cartas klausul IX, som fortfarande är lag i Storbritannien(5).
Därtill styrs europeiska länder i allt högre grad av den Europeiska unionen, som i sin institutionella utformning är odemokratisk och toppstyrd. Politico skrev nyligen om den ”kraftfulla consiglieri” som driver Ursula von der Leyens kommission. Ordet ”consiglieri” används som en term för rådgivare till en maffiaboss. EU-ombudsmannen Emily O’Reilly lyfter en kultur av icke-valda personer som styr EU-kommissionen och att kulturen kommer från toppen. O’Reilly hävdar även att det är brist på transparens av politiska skäl och att presidenten von der Leyen och hennes kabinett har förstärkt och förvärrat den här odemokratiska kulturen(6). Den västerländska demokratin har förfallit och en ”odemokratisk kultur” genomsyrar både västerländska institutioner, härskarklassens sätt att utöva makt och offentlig sektor. Frågan är vad en progressiv rörelses alternativ är till högerns nyfeodala samhälle?
Radikal demokrati, klägget och folkrörelsepopulism
När ”progressiva” partier etablerat sig har de successivt sugits upp i etablissemanget och förknippat populismen med onda högerkrafter. Populism har historiskt framställt folket som en god moraliskt kraft som stått upp mot en korrupt elit. Om folket förr definierades utifrån en vänsterorienterad klassdynamik handlar det idag om en högerorienterad etnicitetsdynamik. Progressiva partier har inte lyckats hantera vänsterpopulismens dilemma. Rör sig partier för långt till vänster tappar de mittenväljare och rör de sig för långt till höger tappar de arbetarklassväljare till högerpopulistiska partier. Slutsatsen för progressiva partier har blivit att inte ha några fiender och riskminimera, triangulera. Det har dock inte heller visat sig vara framgångsrikt och röster höjs om att en ny vänsterpopulism är nödvändig för att vitalisera progressiva partier och demokratin.
Belgiska filosofen Chantal Mouffe menar att en vänsterpopulism behöver utvecklas i den radikala demokratins namn. I boken For a Left Populism, lyfter hon decennier av nyliberal hegemoni som inte utmanats och resulterat i ett ”postdemokratiskt tillstånd”. Lösningen är att släppa besattheten av mittenväljare och utmana högerpopulismen genom att definiera ”folket” och etablissemanget. Vägledande blir demokratins förfall och att progressiva partier måste utmana oligarkin samt exponera olika former av underordning kring frågor som rör exploatering, dominans eller diskriminering. Chantal Mouffe förespråkar radikal demokrati där konflikten mellan intressen och klasser anses naturligt och måste därför kanaliseras politiskt genom konkreta reformer. Agonismen som hennes strategi kretsar kring innebär att konflikten är en kamp mellan motståndare, inte mellan fiender(7). Kritiker menar att hennes strategi istället för agonism, förstärker antagonismen och polariseringen som redan finns mellan samhällsgrupper. Sociala medier anses vara det nya forumet för demokratins utövande där högerkrafter som Elon Musk nu dominerar. Skapandet av ”sanning” och framväxten av högerns ”fake news” har blivit avgörande i kampen om vem som ska vinna folket.
I en amerikansk kontext tillförde Bernie Sanders den nödvändiga vänsterpopulism som krävdes utifrån ett ekonomiskt perspektiv och ”Bidenomics” blev ett populärt begrepp även i Sverige. Samtidigt föll Bidenregimen på att identitetspolitik fick ta för stor plats, samt bristen på lösningsorienterad politik i Ukraina- och Gazakrigen. I en svensk kontext har vänsterpartiet kritiserat oligarker i skolan – skoligarkerna – utmanat EU och lagt fram förslag på Folkhemsel och tonat ner identitetspolitiken. Miljöpartiet har rört sig vänsterut och förespråkar en rättvis grön omställning inom ramen för det gröna folkhemmet. Om socialdemokraterna navigerar i mitten är det just v och mp som behöver forma vänsterpopulismen. Håkan Juholt lade grunden genom begreppet klägget som är ett tydligt sätt att formulera agonismen mellan folket och eliten. Oligarki är svårkommunicerat. Och i takt med skenande ojämlikhet borde progressiva partier etablera begreppet ”den ultrarika klassen”. De som äger marknadsskolan och i överväldigande grad står för de största koldioxidutsläppen.
Jag har förespråkat behovet av en ny vänsterpopulism, men håller inte med om att sociala medier och Internet är avgörande. Inte heller mittenväljare är avgörande. I ett föränderligt samhälle kommer trendkänsliga väljare och partier anpassa sig och frågan är vilka aktörer som besitter kapaciteten att vara agendasättande. Det behövs fler progressiva agendasättande aktörer som exempelvis lindelof.nu. Självklart noterar människor hur lindelof.nu granskar borgerlig medier. Det är ett sätt att stärka demokratin. Därutöver behöver diskussionen flytta ut från digitala fora till offentliga platser och forum där människor kan mötas. Jag menar att digitala fora bär på en inbyggd ”alienationseffekt”, där utanförskap och förfrämligande förstärks. ”Folket” inser att de har så mycket mer gemensamt i det offentliga rummet än i privatiserade digitala fora. Vänsterpopulismen kan inte få syre och växa inom ramen för Musks X eller politiska partier. För det krävs folkrörelser. Demokratin växte, stärktes och utvecklades en gång i tiden med kraft av människor i folkrörelser som också formade hela samhället. Politiska partier behöver kraft och inspiration av folkrörelser som utbildar och formar folket samt tar upp kampen mot eliten – Sverige behöver folkrörelsepopulism.
KÄLLOR
1. Dave Roos. What Are Plato’s 5 Forms of Government? In Plato’s ’Republic,’ the ancient Greek philosopher lays out five different forms of government, ranging from ideal to oppressive. History
2. Bernard Dobski. America Is a Republic, Not a Democracy. The Heritage Foundation
3. Carole Cadwalladr. ‘Capitalism is dead. Now we have something much worse’: Yanis Varoufakis on extremism, Starmer, and the tyranny of big tech. The Guardian
4. Joakim Bröms. Konservativ revansch. Kung Gråkappa förlag 2014
5. Michael Oswald. The Spider’s Web, Britain’s Second Empire | The Secret World of Finance. Youtube
6. Sarah Wheaton, Seb Starcevic. ‘Powerful consiglieri’ run von der Leyen’s Commission, EU transparency chief says. Emily O’Reilly says she was “never at ease” with members of the president’s cabinet who are
”intelligent people” but ”not elected”. Politico
7. Chantal Mouffe. For a Left Populism. Verso 2018
Bra skrivet och de 12 sista raderna står jag helhjärtat upp för, men hur att starta en enad folkrörelse i Sverige där hundratals identitetsgrupper existerar och den ene anser sig vara bättre ”politiskt” drivande än den andre, det är frågan det.
Tack Carina och givetvis svårt att svara på kanske en paraplyorganisation som andra föreningar kan enas under med fokus på sakfrågor och inte identitet. Exempelvis vill 75 procent av folket inte ha vinster i skolan men att driva det har tappat kraft. Någonstans måste det börja och tror det finns väldigt mycket kraft men väldigt lite organisation. Förhoppningsvis finns många inklusive dig och mig som nu vill dela på ansvaret att organisera planera o s v. God jul och god fortsättning!
Mycket intressant artikel, en som man behöver låta smälta ett tag i skallen för att inse vidden av.
En omedelbar reflektion är ju den som Carina Lundström gör, att hur skall det gå till att forma ens någon form av organiserat tryck underifrån i dagens politiska klimat? Ett sådant är sannolikt helt nödvändigt för att ha någon som helst chans att ta sig an överheten.
Arbetarrörelsen borde vara svaret, men jag misstänker att den inte är det. Sossarna har förstört arbetarrörelsen till den grad att den nu bara är en del av företagens administration. Att hävda reell kamp för löntagarnas villkor är som att svära i kyrkan i dagens sossekontrollerade arbetarrörelse.
Den enda rörelse värd namnet vi sett på senare tid är klimatrörelsen. Kanske går det att bygga vidare på den och göra den till en slags klimat och fredsrörelse. Jag vet inte, men jag ser för stunden inget annat som puttrar i undervegetationen.
Tack för ditt perspektiv Anders Åberg och håller verkligen med. Klimatrörelsen har visat sig ha kapacitet att nå ut internationellt och där har Fridays for Future varit drivande.
Håller inte med dem om allt men nu har de demonstrerat mycket mot folkmordet i Gaza, vilket är väldigt bra. Tyvärr har rörelsen inte haft några partier som kunnat kanalisera frustrationen utan högerpolitiker har istället vridit om debatten till att bara handla om antisemitism. Samtliga progressiva partier har lågmält kritiserat men inte varit särskilt drivande i fredsförslag eller någon som helst klassisk svensk fredspolitik.
Förr var Sverige bäst på fredspolitik och förhoppningsvis blir vi det igen. Folket och vänsterpopulistiska rörelser i Tyskland och Frankrike har visat vägen, nu borde folkrörelsepopulismen utvecklas och etableras i Sverige.