PRESIDENTEN ERDOGAN ÄR är en internationell storspelare, hela tiden med sina egna och sitt lands intressen i fokus. Det är för övrigt mer än man kan säga om vår regering*. Nå, detta vet alla och är alltså inget att förvåna sig över. Han har en jokerställning och vill sitta med vid bordet med de stora i Nato, men är idag satt på undantag. Han utnyttjar varje tillfälle att få spela sin storpolitiska roll. Det borde alla beakta. Så, hur är det möjligt att inte ha med Erdogan i diskussionerna om Natoutvidgningen? Man tar sig för pannan.
En fråga är för Erdogan essentiell – kurderna. Kurderna har hotat Turkiets enhet i sekler och turkiska ledare har lika länge bekämpat kurdisk separatism. De har inte ens fått kalla sig kurder, utan kallas nedsättande för ”bergsturkar”. De har nekats använda sitt eget språk, förföljts, fördrivits och behandlats som upprorsmän och efter 9/11 som terrorister.
Kurderna har i sin tur i sitt självförsvar via PKK (och andra) fört gerillakrig och i många fall lierat sig med Turkiets fiender. I Syrienkrigets slutskede erövrade de – med stöd av USA – ett eget område i norra Syrien – Rojava – på gränsen till Turkiet, vilket i Erdogans ögon är ett kurdiskt terroristhot.
Å andra sidan är Turkiet också ett nyckelland inom Nato, dels på grund av sitt geografiska läge i förhållande till Ryssland (idag avgörande för drönarkriget mot ryska stridskrafter i Ukraina till exempel). Turkiets 400.000 man stora armé är Natos näst största. Bara USA har på pappret en större armé. Detta ger Erdogan en reell maktposition.
I Sverige har många landsflyktiga kurder samlats. Alla minns väl hur Holmérs huvudspår riktade sig mot PKK-anhängare i Sverige. Kurderna möttes efter detta av mycket sympatier i svenska vänsterkretsar. Idag finns många andra generationens svensk-kurder organiserade i vänsterpartiet och socialdemokraterna, vilket starkt påverkat Sveriges utrikespolitik, som hamnade tillsammans med USA (och mot Turkiet) i Syrienfrågan. Stödet för kurderna i Rojava som ”ett demokratiskt mönstersamhälle” är stort i riksdagen. Det här är en riktigt öm punkt för Erdogan.
En rejäl stötesten nu är att S-regeringens i höstas träffade en uppgörelse med den partilösa riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh för att Magdalena Andersson skulle kunna väljas till statsminister. I uppgörelsen förbinder sig socialdemokraterna att verka för kurdiskt självstyre i nordöstra Syrien, fördjupa samarbetet med kurdiska PYD (av USA, EU och Turkiet sedd som syriska grenen av terrorstämplade PKK). Det här är fullt offentligt och förstås nogsamt noterat av Erdogan.
Vår första kvinnliga statsminister sitter alltså på sin post tack vare att regeringen lovat stöd till kurdiskt självstyre intill Turkiets gräns. Saken är delikat och pekar mot att Sveriges regering är fullkomligt tanklös. Natoansökan har skett under enorma påtryckningar och tidspress från de stora i väster. Man har uppenbarligen inte haft tid att kolla vad som redan ligger på bordet. Att avstå från att samtala med alla ingående Natostater (Turkiet i första hand) i förväg, måste ses som synnerligen oskickligt, ja tjänstefel.
Biden, Stoltenberg, Blinken, Sulivan, Andersson, Linde – och allt vad heter – har nu hamnat rejält i klistret. Erdogan kommer att tvinga dem på knä och bli hjälte på hemmaplan. Amineh Kakabaveh kan knappast palla för trycket och åker väl ur riksdagen i valet i september (eller blir en hjälte). Men hela denna teater visar på det västliga systemets bräcklighet. Den ena handen vet inte vad den andra gör. Imperiet – av vilket vi nu är en del – är en koloss på lerfötter.
* Detta ska inte uppfattas som ett stöd för Erdogans inrikespolitik, t ex för förföljelse av kurderna, utan endast ett kallt konstaterande att han har sitt lands intressen för ögonen och hävdar dem även mot världens mäktigaste herrar och damer.
Kakabaveh satt i riksdagen för Vänsterpartiet fram till 28 augusti 2019 och hade då suttit där sedan 2008 då hon kom in från suppleantplats. I valen 2010, 2014 och 2018 försvarade hon sin plats. Dock var det redan 2018 en kontrovers där partiet försökte få henne nedflyttad på listan p g a hennes ståndaktiga kamp för alla kvinnor i våra utanförskapsområden som utsatts för hedersförtryck.
Hennes engagemang för den kurdiska saken har naturligtvis uppmärksammats av Turkiet.
Allt går att följa på Wikipedia. Dessutom kan den som vill se vad hon uträttat i riksdagen, både som ledamot från partiet och som ”vilde”.
Det är som i Robinson, den kompis man röstar ut i örådet i avsnitt 3 dyker upp igen som en hämndgirig King Kong från ”Gränslandet” i avsnitt 6. Och den man paktat med ända från början blir en Svarte Petter i besvärligt läge mot slutet. Och SAP har hamnat precis där. Och det är kurdspåret som återigen gäckar partiet. Först var det en tragedi under Holmér. Sen blev det en fars (med avsevärda konsekvenser) under Ebbe Carlsson och när man trodde att det där gamla spåret var helt ute ur leken dyker kurderna upp igen. Nu genom Kakabaveh, peschmergasoldaten och marxisten som en gång kämpade mot vänsterns vurm för slöjor och identitetspolitik. Och Erdogan ser sin chans och kanske han till och med röstar bort den svenska nykomlingen ur ”försvarsalliansen”. Sist in först ut, har han hört att man säger i Sverige.
Denna dokusåpa är värd att följas.
Så vad som nu kan ske är att etablissemanget som har odemokratiskt drivit igenom att skrota den svenska neutraliteten som skyddat oss i ca 200 år, den skulle ersättas av Nato och med den paragraf 5 som skulle vara vårt skydd. Så nu riskerar vi att om Erdogan driver sin linje som gör att vi står utan det skydd som neutralitets politiken gav (kan ge) försvinner och så nu även Natos ”skydd”.
”Vi blir helt nakna”
Att den säkerhets analys som man hänvisade till ej analyserade vad den näst största militärmakten i Nato (efter USA.s) nämligen Turkiets hade för åsikt i frågan visar väl hur svag och undermålig den säkerhetsanalysen var och hur vansinnigt beslutet var för Natointräde.
Om det hade skett en sansad debatt, folkomröstning, valfråga m m så hade dessa risker sannolikt kommit upp. Men vi har en oerfaren statsminister och en ännu mer inkompetent utrikesminister och en försvarsminister som myglat sig från militärtjänst som satt landet i denna katastrofala risken.
Stödet för kurderna i det så kallade ”Rojava” (som alls inte ar ”ett demokratiskt mönstersamhälle” utan en USA-ockuperad del av Syrien) och för PKK och SDF-milisen (Syrian Democratic Forces) är en riktigt öm punkt inte främst för Erdogan, utan för den svenska regeringen. Deras mål är att med stöd av ockupationsmakten USA och andra kolonialmakter stycka upp Syrien och skapa en självständig utbrytarstat i det oljerika nordöstra Syrien. Såväl livsmedel som petroleumprodukter förs ut ur det icke-regeringskontrollerade området och säljs utomlands av USA och dess allierade! Därigenom berövas Syrien inkomster och produkter som behövs för att bygga upp landet och minska livsmedelsbristen. Föreningen Syriensolidaritet har framhållit att FN fortsätter att stödja en politisk lösning av krisen i Syrien med full respekt för Syriens suveränitet och nationella integritet. Istället har den svenska regeringen hamnat på rakt motsatt väg.
President Erdogans krav på Sverige (och Finland) kommenteras på ett belysande sätt av Alexander Christoforou här.
Att Sverige ska söka medlemskap i Nato är det dummaste som våra beslutsfattare kan göra. Varför vill sosseriet och dom andra inte ha folkomröstning? Jag förstå inte att riksdagen enligt grundlagen kan bestämma i en så stort och komplicerat fråga.