Veikko Vennamo och vennamoismen

Riksdagsledamot Veikko Vennamo vägrade trots talmannens uppmaning gå ut från plenum i maj 1974. Plenisalens läktare tömdes och Vennamo bars ut ur plenisalen. 

Riksdagsledamot Veikko Vennamo avvisades från riksdagsarbetet som en disciplinär åtgärd från pleniarbetet flera gånger under åren 1972-1974.

Veikko Vennamo hette ursprungligen Fennander fram till 1938 då släkten bytte namn. Veikkos far Emil var bankdirektör och hörde till grundarna av Agrarförbudet som partiet hette innan namnbytet till Centerpartiet. Släkten kom ursprungligen från Karelen.

Landsbygdspartiets retorik började utvecklas 1958, när partisekreteraren Eino Poutiainen, utsedd av Veikko Vennamo, turnerade i Norra Karelen för att diskutera situationen där om man borde vara beredd att starta ett nytt parti. Agrarerna (Centerpartiets föregångare) och andra gamla partier hade blivit en besvikelse: ”Borgerligheten har ätit upp vårt kött, vänstern gnager redan i benen och Agrarerna skär av våra senor”.

Populismens förenklade och polariserade språkbruk kännetecknas av slagfärdiga oneliners. ”Välj rätt väg, välj den raka vägen, välj Vennamovägen”. ”Det glömda folket” – är vid sidan av (folket vet nog) – ett av de mest välkända uttrycken i den finländska politiska retoriken.

Veikko Vennamo introducerade termerna under presidentvalskampanjen 1968 då han presenterade sig som det glömda folkets röst. Slagorden fångar populismens centrala antietablissemangsidé om ett folk som är övergivet och försummat av de etablerade
politikerna. Enbart en rättrådig och självuppoffrande ledare kan likt en frälsargestalt rädda folket och återge det sin rättmätiga stämma. Timo Soini, senare ledare i Sannfinländarna, har beskrivit sin politiska fadersgestalt Vennamo som ”det glömda folkets Batman” och även liknat Vennamo vid ”Moses, som leder det glömda folket tillbaka till sitt/deras förlorade land”.

Det ”glömda folket” uppfattas som en specifikt finländsk metafor. I den politiska ordboken definieras termen som ”Veikko Vennamos term för landets småfolk”.

Grundbulten i Veikko Vennamos populism var motsatsställningen mellan landsbygdens hederliga småfolk och korrumperade maktfullkomliga politiker. ”Folket vet” sa Vennamo när det i de finska historieböckerna på inrådan av den sovjetiskt dominerade kontrollkommissionen skrevs in att Risto Rytti var en krigsförbrytare.

På många håll finns en seg och motståndskraftig föreställning. Nämligen den att den finländska populismen inte är jämförbar med andra missnöjespartier. Ledande finländska politiker som Alexander Stubb har diskuterat sådana jämförelser. Sannfinländarna, menar man, är annorlunda än övriga invandrings- och EU-kritiska högerpopulistiska partier i Europa. Då framhålls särskilt partiets rötter. De är inte nationalistiskt bruna, utan förankrade i den finska agrara myllan. ”Tvångssvenskan” har blivit en av partiets stora frågor även om den modererades under Timo Soinis ledarskap.

Den finländska populismen har sedan starten tagit intryck utifrån och använt sig av lånta fjädrar. Metaforen ”det glömda folket” är ett illustrativt exempel på att den finländska populismen påverkats utifrån. Termen lånades in från den amerikanska politiska debatten av Veikko Vennamo och hans fru Sinikka, som formulerade många av vennamoismens slagfärdiga uttryck. De läste utländska tidningar och följde internationell politik. Enligt dottern Meri Vennamo föll bland annat New York Times in i familjens brevlåda dagligen.

Under det sena 1960-talet plockade Richard Nixon upp termen ”the forgotten man” för att beskriva den vita arbetarklassens revolt mot att den övre medelklassen. Donald Trump spelade på samma strängar och lyckades med sin retorik hitta sina missnöjesväljare. I Sverige har SD etablerat sig både på landsbygden och i traditionella bruksorter.

Veikko Vennamo ledde Finlands landsbygdsparti i 20 år. Han satt som riksdagsledamot i 40 år och var också minister.