Vem är österrikare eller tysk?

Tillhör invånarna i olika stater som talar samma språk samma nation?

Straussvalser och klasskamp i Österrike.

“Österrike är inte bara operetternas, vinstugornas och de glada festernas land, med lättsinniga grevar, omgivna av söta flickor, wienerschnitzlar och vispgrädde. Detta dansande och musicerande folk har i verkligheten bestått av modiga och hänförda frihetskämpar…” (Den österrikiske kommunisten Ernst Fischer i partiorganet Weg und Ziel (Väg och mål) 1937.

Efter det att Österrike, efter ett kort inbördeskrig i februari 1934, blivit en fascistisk stat, förbjöds alla partier till vänster, främst de radikala socialdemokraterna “austromarxisterna” och kommunisterna.

Men det styrande “klerikalfascistiska” partiet under sin ledare Engelbert Dollfuss hotades också från höger från det likaledes illegala nationalsocialistiska partiet. När detta försökte med en statskupp i juli samma år mördades Dollfuss och Kurt von Schussnigg blev statschef. Med Mussolini som medlare tonades motsättningarna med Nazi-Tyskland ner och i juli 1936 slöts en tysk-österrikisk överenskommelse om fredliga relationer.

Något som vid den här tiden inte väckte nämnvärda reaktioner var ordvalet i överenskommelsen att Österrike var en “tysk stat”. Bland så gott som alla politiska riktningar i Österrike rådde sedan 1918 en outtalad enighet om att Österrike, den tysktalande “rumpstat” som blivit över när det Habsburgska kejsardömet styckades upp i Versaillesfreden, var “tysk” och borde anslutas till Tyskland. Att så inte skett berodde på segrarmakterna, främst Frankrikes motstånd.

Till de som drev en kampanj för en förening med Tyskland hörde också de s k “austromarxisterna”, det mycket radikala socialdemokratiska partiet. Deras kampanj hade dock lagts på is vid Hitlers “Machtübernahme” 1933.

Kommunisterna ointresserade
De österrikiska kommunisterna hade överhuvudtaget inte ägnat frågan någon tanke. Av allt att döma siktade man till att i en nära framtid tillsammans med det tyska kommunistpartiet skapa en enda stor tysk arbetarstat. För det österrikiska kommunistpartiet (KPÖ) framstod Österrike mer som en av Hitler ännu inte ockuperad del av det “tyska riket”, än som en självständig stat.

Georgi Dimitrov (1882-1949) en av de stora i de europeiska kommunistiska rörelsen, slutade som premiärminister i Bulgarien 1946.

Föreställningen att det österrikiska folket egentligen utgjorde en del av den tyska nationen var så stark, att det behövdes en utomståendes klarsyn för att öppna ögonen. Förtjänsten av detta tillkom den i Moskva bosatte bulgaren Georgi Dimitrov, ledaren för Komintern (Kommunistiska Internationalen). Dimitrov hade tidigare varit verksam i Wien som agent för Komintern och var gift med en österrikiska. Han var dessutom väl insatt i de sovjetiska kommunisternas syn på den nationella frågan.

Till grund för Dimitrovs diskussion om Österrike låg en uppsats “Marxismen och den nationella frågan” som Josef Stalin hade skrivit 1913 – under ett uppehåll i Wien! Uppsatsen byggde dels på Stalins erfarenheter av nationella minoriteter i Tsarryssland, dels på Lenins arbeten.

Nation och stat
Till en början gjorde Stalin klart skillnaden mellan “folkstam” och “nation”. Det förra var ett etnografiskt begrepp och inte något historiskt. Nationen var enligt Stalin “en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som uppstått på grundval av gemenskap i fråga om språk, territoriet, det ekonomiska livet och den mentalitet, som kommer till uttryck i den samhälleliga kulturen.”

De sista orden kan översättas lite olika, t.ex. “manifesterad i den gemensamma kulturen”, varför här ges den ryska originalformuleringen: “. . . . i psikhicheskogo sklada, projavljayushchegosja v obshchnosti kultury.”

Viktigt var också att skilja mellan nation och stat. Är inte varje nation en stat och vice versa? Förväxling av begreppen stat och  nation är vanlig, i synnerhet in länder (som Sverige) där nations- och statsgränserna i stort sett sammanfaller.

Den historiska kategori som kallas “nation” har uppkommer spontant, utan människors medvetna strävan att skapa dem. Staten, däremot, är en politisk företeelse framvuxen ur politisk kamp. En stat kan omfatta flera nationer (Schweiz, Belgien och Kanada), omvänt kan en nation vara uppdelad på flera stater (polska nationen var till 1918 uppdelad mellan Tyskland, Ryssland och Österrike, fram till 1990 var den tyska nationen uppdelad i två stater).

För Dimitrov stod det klart att Österrike uppfyllde alla kriterier på en nation: under flera århundraden hade Österrike haft en kulturell, ekonomisk och politisk utveckling som varit skild från Tyskland. Ja, någon enhetlig tysk nation hade det överhuvudtaget inte funnits sedan det heliga tysk-romerska riket sprängts på 1500-talet. I mitten på 1800-talet hade ett enande varit möjligt, men både Berlin och Wien hade gjort anspråk på ledningen för det nya riket. Efter kriget 1866 hade Österrike ställts utanför gränserna för den självständiga tyska stat som bildats 1871.

När Dimitrov tog upp denna sak med de österrikiska exilkommunister som fanns i Moskva stötte han på ett visst motstånd. Någon sade att han “kände sig som tysk”. Dimitrov svarade då: “I så fall känner du fel!”

Allians med habsburgska monarkister?
Värre var att de österrikiska kommunisterna, om de följde Dimitrovs linje, skulle hamna i en situation som inte är ovanlig för kommunister också i våra dagar; på samma sida som ärkereaktionära kretsar! Det fanns nämligen sedan 1918 en grupp österrikare som icke alls trodde på någon förening med Tyskland, vare sig det var demokratiskt eller diktatoriskt, och det var de österrikiska monarkisterna, d v s anhängarna till ett återupprättande av det Habsburgska kejsardömet.

Men Dimitrov drev sin linje envist. Det fick gå som det ville. De österrikiska kommunisternas känslomässiga motstånd försvann snart och diskussionen vidgades, dels till de övriga exilkommunisterna inom Kominterns ledning, dels inleddes en diskussion bland kommunisterna i Österrike. I mars 1937 publicerades i KPÖ:s, i Moskva producerade, illegala tidskrift Weg und Ziel (Väg och mål) den första av två artiklar “Om den nationella frågan i Österrike”. Författaren var en 33-årig exilkommunist, Alfred Klahr.

Marxistisk analys
Inledningsvis skrev redaktionen för Weg und Ziel att de med dessa två artiklar inledde en diskussion mot bakgrund av att den klerkal-fascistiska regeringen i Wien proklamerat Österrike som en “andra tysk stat”. Detta gjorde en marxistisk granskning av österrikarnas förhållande till den tyska nationen till en tvingande nödvändighet.

Alfred Klahr (1904-44). Klahr arbetade 1938-40 i Bryssel och Paris, tillfångatogs och sattes i Auschwitz varifrån han flydde till Warschava, där han greps av SS och avrättades. Han fick efter kriget ett allmänt erkännade bl.a. genim bildandet av ett Alfred Klahrsällskap.

Klahr påminde sina läsare att Karl Marx 1848 hade stött tanken på en stortysk republik. Men sedan dess hade läget ändrat sig:

“Idag är den stortyska tanken reaktionär, idag är den tysknationella rörelsen bara en förtrupp till Hitlerfascismen, huvudfienden till det internationella proletariatet. Därför måste den bekämpas och anslutningen till Tyskland överhuvudtaget avvisas.”

Sedan besvarade Klahr frågan om österrikarna är tyskar eller ej:

“Naturligtvis är vi också tyskar, men man kan fråga sig, i vilken mening. […] Vi menar därmed att österrikarna talar det tyska språket, har del i det tyska kulturarvet, att de (etnografiskt) är en tysk folkstam. Men ur detta följer på intet sätt – lika lite som schweizertyskarna – att det österrikiska folket tillhör den tyska nationen, att de utgör en del av den tyska nationen.”

Österrike i en mellanställning
Men i Österrike kämpar två nationella tendenser, en österrikisk och en tysk. Därför är processen att skapa en österrikisk nation inte avslutad. Österrike intar, skrev Klahr, en mellanställning mellan å ena sidan Saarlandet som i freden 1919 bröts loss från Tyskland, som pant åt Frankrike, men 1935 återfördes till Tyskland, å andra sidan tyska delen av Schweiz som överhuvudtaget aldrig deltog i kampen på 1800-talet för ett enat Tyskland.

Austromarxisterna ansåg att den nationella frågan saknade betydelse. Därför drev de linjen att betrakta både Schussnigg och Hitler som huvudfiender. Kommunisterna däremot menade att Hitler hotad med krig, vilket Schussnigg inte gjorde. I april 1937 tog man initiativ till ett fackligt upprop till Schussnigg (undertecknat av 100.000 arbete) där det bl a hette:

“Österrike kan i längden inte bevara sin oavhängighet genom utrikespolitiska garantier. […] Tydligare än någonsin visar det sig nödvändigt att det stora flertalet av det österrikiska folket slår sig samman i ärlig vilja att med alla medel försvara sitt fäderneslands oavhängighet och frihet mot vem det vara må.”

Hellre österrikiska fascister…
I Weg und Ziel ställdes samtidigt frågan om det var möjligt att samarbete med reaktionära katoliker i kampen mot fascism och krig? Svaret var ja, Hitlers erövring av Österrike skulle drabba dem lika hårt som icke-katoliker:

“Som i ett erövrat nationellt främmande område kommer österrikiska tjänstemän och anställda att bli utkörda från stats- och förvaltningsapparaten och i deras ställe sättas över det österrikiska folket preussiska nazister.”

I sin artikel förklarade Klahr varför, när sympatierna för nazismen i Österrike ökade när Hitlers stjärna steg i Tyskland 1932–33, sedan hastigt avtog. Uppenbarligen stöttes de österrikare som sympatiserade med fascism och nazism av dess “tyska” form, som “österrikare” ville de inte ha en av preussisk chauvinism präglad nationalsocialism – utan österrikisk chauvinism.

Antinazistiska monarkister
Kommunisternas inbjudan sträckte sig ända ut på den monarkistiska högerkanten, d v s till de ovan nämnda adliga kretsar som drömde om att återupprätta Habsburgska kejsardömet. Att dessa kunde vara ytterst principfasta motståndare till nazismen kunde alla biobesökare få klart för sig 1965 med filmen “The Sound of Music” där den högadlige riddare och officer som Julie Andrews förälskar sig i lämnar Österrike vid Hitlertruppernas inmarsch.

Den antinazistiske österrikiske adelsmannen George von Trapp flyr med sina barn över de österrikiska Alperna i filmen “The Sound of Music”. I verkligheten tog de tåget till Italien, men det förändrar inte det politiska ställningstagandet.

Klahr hade publicerat sina artiklar i mars–april 1937 och på den korta tid som återstod innan Hitlertyskland marscherade in i Österrike (mars 1938) kunde man kanske inte vänta några resultat av hans politik. Motstånd fanns inte bara från höger utan också från vänster, från austromarxisterna.

Enighet i arrestlokalerna
Men det var nära att något hade kommit ut av det hela. Från mitten av februari 1938 fördes hemliga diskussioner mellan de illegala fackföreningarna och ledande “reaktionära” österrikare om samarbete mot nazisterna. Det inbegrep inte bara Wiens polischef, dess borgmästare och ledare för den borgerliga milisen “Schutzbund”, den 17 februari skrev den formelle arvingen till den Habsburgska tronen, Otto von Habsburg, till Schussnigg och uppmanade honom att försonas med arbetarna i ett gemensamt motstånd mot Hitler.

Men Hitler agerade snabbt och den 12 mars marscherade tyska trupper in i Österrike. De antinazister som inte hann fly, burades in. Det var i dessa fängelseceller som kommunister, austromarxister, klerikalfascister och monarkister till sist enades!

Många skulle inte överleva för att kunna delta i efterkrigstidens uppbygge av det nya Österrike. Men tillräckligt många överlevde och med tillskott från österrikare i exilen, bl a den till Sverige flydde socialdemokraten Bruno Kreisky, inleddes ett samarbete mellan borgerliga och socialistiska österrikiska politiker. Samarbetet underlättades av att det inte längre fanns någon tvivel om att Österrike inte var någon tysk provins utan en egen statsbildning byggd på ett folk som utgjorde en egen nation


Litteratur:

  • Garscha, Winfred R.: Historischer Optimismus – Alfred Klahr und die österreichische Nation,
  • Extrablatt, nr 10, 1979, sid. 40-41
  • Persson, Anders: Österrike mellan Hitler och Mussolini, Ordfront 1978.
  • Sandegren, Jan: Arbetarklassen och de förtryckta folken, Oktoberförlaget, 1974
  • Stalin, Josef: Marxismen och den nationella frågan, Wien 1913. Finns på svenska på marxistarkiv.se/klassiker/stalin/marxismen_och_nationella_fragan.pdf eller https://www.geocities.ws/generaldepoten/nation/index.html den ryska versionen på https://www.marxists.org/russkij/stalin/t2/marxism_nationalism.htm
  • Vogelmann, Karl: Die Propaganda des österreichischen Emigration in der Sovietunion für einen selbständigne österrechischen Nationalstaat 1938-45, Dissertation zur Erlangung des Doktorgrades an der Philosphischen Fakultät der Universität Wien, Wien 1973

  6 kommentarer for “Vem är österrikare eller tysk?

  1. Björn Nilsson
    2018-06-26 kl. 18:49

    Hade den här diskussionen sett likadan ut om ex.vis Weimarrepubliken överlevt? Om ett någorlunda demokratiskt Tyskland gått samman med ett fascistiskt men åtminstone inte nazistiskt Österrike skulle det väl sett snyggare ut än Hitlers “Anschluss”. Kan nationella frågor diskuteras uteslutande från principer, eller är det i själva verket inte mest realpolitik som styr?

  2. Hans Norebrink
    2018-06-26 kl. 18:59

    Norska och svenska är ömsesidigt förståeliga, delvis även danska. Så man skulle kunna tala om ett skandinaviskt språk med tre dialekter. Men det är även likhet i historia, geografi, religion, kultur, ekonomi, natur, etnicitet, sammanbindande kommunikationer och gemensam stat som kan skapa nationer – folk.

    Schweiz har fyra språk, men är en nation. De talar tyska men har ingen nationskänsla med Tyskland. Österrike hade kunnat bli en del av Tyskland men den tiden är förbi. Sen är väl tyskan i Tyskland, Schweiz och Österrike lika olika varandra som de tre skandinaviska nationsspråken.

    Grunden för nationskänslan är vår djupsociala evolutionära gruppmentalitet, vi delar upp oss i VI och de ANDRA. Bra för vi-känslan skapar intern solidaritet. Dåligt om vi vänder oss krigiskt mot DOM.

    Med socialitet, symboliskt tänkande och intellekt skapar vi av likheter inom en befolkningsgrupp en nationell vi-känsla. Den är den högsta utbredda vi-känslan människan skapat – demokratins fundament.

  3. Anders Persson
    2018-06-26 kl. 19:50

    Björn N!
    Som framgår lite indirekt av min artikel, hade Österrike och Tyskland nog förenats efter 1918 om inte västmakterna, i synnerhet Frankrike motsatt sig. Hur det hade gått är omöjligt att spekulera i, det finns alltför många osäkerhetsfaktorer. 1918 var dock inte Österrike fascistiskt och dess austromarxistiska arbetarrörelse starkare än den nederlagsförföljda tyska.

  4. Anders Persson
    2018-06-26 kl. 20:12

    … En annan kommentar som jag mött efter den här artikeln, men också långt innan den skrevs, är att det där med “nation”, “religion” och “kultur” är vaga känslomässiga begrepp och inte handfast objektiva som “klasskänslan”. Men detta är vänsterns gamla arvsynd; att tro att bara därför att någon objektivt kvalificerar sig som “arbetare” och därmed medlem i “arbetarklassen” denne också känner sig som “arbetare” och medlem i denna klass. Lenin, Mao och många andra kommunister har objektivt tillhört borgarklassen.

  5. Hans Norebrink
    2018-06-26 kl. 22:21

    Nation, kultur och religion är verkligen inga vaga känslomässiga begrep utan starka identitetsmarkörer. Däremot är klasskänsla ett subjektivt begrepp, medan klass är en objektiv beskrivning.

    Och arbetare har allt mindre den känslomässiga identiteten arbetare tyvärr. Det har undersökningar visat. Och det är min egen erfarenhet efter trettio år som vanlig okvalificerad vårdarbetare. Speciellt de unga känner sig inte längre subjektivt som just arbetare – fast de objektivt är det.

    Men Lenin var av medelklassfamilj, Mao rikare bondeklass, Stalin kom ur arbetarklass, Marx medelklass. Bara Engels av de stora inom marxismen var äkta borgarklass (en tysk borgare i Englands fabriker).

  6. Hans Norebrink
    2018-06-29 kl. 6:29

    Invånare i olika stater som pratar samma språk är inte en nation. Då skulle Latinamerika vara en nation. Språk är bara en markör för identitet bland många.

    I Belgien är språk avgörande för uppdelningen i ett vallonskt (franska) och ett flamländskt folk/nation (holländska) – snarare än ett belgiskt. Å andra sidan skulle Schweiz vara fyra nationer om bara språk avgjorde (schweizertyska, franska, italienska, rätoromanska).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.